Reagans arv i vanhävd

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

USA:s republikaner har länge bejakat frihandeln. Partiets störste moderne ikon, president Ronald Reagan (”The Gipper”), deklarerade 1986: ”Vår handelspolitik vilar på den fasta grunden av fria och öppna marknader. Jag drar den ofrånkomliga slutsatsen av allt vad historien visat: ju friare handelsflöden i världen, desto större blir de mänskliga framstegen och desto starkare blir freden mellan nationerna”.

Det var ingen tom retorik. Bland annat tog Reagan initiativet till en allmän liberalisering av världshandeln inom ramen för dåvarande multilaterala Uruguayrundan i GATT (som senare blev dagens WTO), syftande till att minska tullar, regleringar och kvoter.

Reagan tog de inledande stegen till förverkligandet av Nafta – det nordamerikanska frihandelsavtalet mellan USA, Kanada och Mexiko – som var en vision han gick till val på redan 1980. Förvisso tvingades Reagan av kongressmajoriteten till en del reträtter för att ”skydda” hemmamarknaden.

Men det var skönhetsfläckande undantag från en annars konsekvent och framgångsrikt driven linje att riva handelsmurarna. När han efter sina åtta år i Vita huset lämnade presidentämbetet 1989 hade det samlade värdet av landets import och de utländska investeringarna i USA nära nog fördubblats!

Reagans insatser var av oskattbar välståndsfrämjande betydelse, såväl för USA som övriga länder och Sverige icke minst. Global frihandel, med sin internationella arbetsfördelning och sitt effektivare resursutnyttjande, är oöverträffat som medel att höja standarden för breda grupper, öka konkurrensen och innovationsförmågan i näringslivet, lyfta människor ur armod och reformera levnadsvillkoren i positiv riktning.

Inte undra på att en ledande republikan som Paul Ryan, talman i kongressens representanthus, förklarat sig ”extremt oroad” över Donald Trumps eldfängda protektionistiska utspelsoffensiv.

Ur led är sannerligen tiden. Den nuvarande republikanske presidenten är komplett väsensskild Ronald Reagan, uppenbart inställd på att omintetgöra arvet efter den liberala renässans inom världshandeln som ”The Gipper” gick i bräschen för under 1980-talet.

I värsta fall hamnar vi i en mycket kostsam och besvärlig regressionsperiod. Dystra frågor radar upp sig. Vad blir exempelvis resultatet av den stundande omförhandlingen av Nafta? Hotar ett handelskrig mellan USA och Europa?

Som väntat gick statsminister Stefan Löfven på pumpen när han i tisdags mötte Trump och försökte rådslå om dennes drastiska importtullar på stål och aluminium. Presidenten backade inte en millimeter. Under den gemensamma presskonferensen i Vita huset efteråt var Trump snarare än mer stridslysten.

Att Löfven som inte bara Sveriges, utan även EU:s representant, reagerar mot Trumps frihandelsfientlighet är naturligtvis riktigt, även om orden inte biter på presidenten (men förhoppningsvis på vettigare krafter i kongressen och inom USA:s industrisektor). Vi måste hålla fast vid det som rätt. Just därför finns också skäl att protestera mot Bryssels ilskna skrammel om vedergällningstullar mot amerikanska varor.

Trumps dumheter är illa nog. En hämndlysten upptrappning av EU skulle bara göra ont ondare och slå tillbaka mot oss själva. Lär av Reagan, den äkta republikanen. Med protektionism finns inga vinnare. Enbart förlorare.

Två lärdomar att dra

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 7/3:

Skandalen i Solna tingsrätt har upprört Sverige. En 37-årig man åtalades för hustrumisshandel. En juristdomare och tre partipolitiskt tillsatta nämndemän (en från Moderaterna, två från Centern) dömde i fallet. Juristdomaren och moderaten ville fälla mannen. Men han gick fri eftersom de bägge centerpartisterna tyckte annorlunda.

Deras domskäl är horribla, tydligt influerade av islamistisk hederskultur. Bland annat heter det att kvinnan förlorat i trovärdighet då hon anmält händelsen till polisen! Istället borde saken gjorts upp inom mannens släkt, vilket är ”det normala i dessa kretsar”.

Kvinnans trovärdighet anses även påverkats negativt av att den åtalade mannens familj ”verkar vara en bra familj, till skillnad från hennes, vilket också har betydelse för bedömningen av skuldfrågan”.

Detta är inte juridik, inte likhet inför lagen, inte civiliserad rättsskipning. Detta är vansinne.

När haveriet avslöjades i offentligheten reagerade Centerledningen snabbt med avståndstaganden, och förklarade att de bägge nämndemännen skulle uteslutas då deras värderingar inte rimmade med partiets. Den rimliga motfrågan: varför upptäcktes inte detta förrän nu?

En av nämndemännen i Solna har tidigare kandiderat till riksdagen för C och då varit helt öppen med att förorda särlagstiftning för muslimer.

Men Annie Lööfs parti är inte ensamt om att i missriktad tolerans blunda för denna sortens extremistiska skojare, och av naiv identitetspolitisk välvillighet släppa fram dem till maktpositioner som de aldrig borde fått.

Minns hur Socialdemokraterna 2013 valde in den famöse Omar Mustafa till sin partistyrelse, utan bry sig om vad han egentligen sysslat med som ordförande för Islamiska förbundet (exempelvis arrangerat föreläsningar med ökända antisemitiska hatpredikanter).

Eller hur Miljöpartiet gav ett ministerämbete åt Mehmet Kaplan som likställt mördarsekten Islamiska statens jihadrekryter med svenska frivilliga i finska vinterkriget, jämfört Israel med Nazityskland och haft samröre med diverse antidemokratiska avgrundsorganisationer.

Ska något gott komma ur Solnaskandalen måste två lärdomar dras.

1) Partierna ska absolut välkomna medlemmar som har annan bakgrund än den gängse svenska majoritetskulturens. Inget snack om det. Men att tillhöra en etniskt eller religiöst avvikande grupp är ingen särskild karriärkvalifikation i sig, och kan vidare aldrig ursäkta uppfattningar som svär mot grundläggande demokratiska ideal.

Infiltration av islamister är ett problem som inte får nonchaleras. Partiorganisationerna är förvisso allt fattigare på folk, men har ett enormt inflytande i samhället och är skyldiga att bli vaksammare mot skummisar av alla slag som söker nå förtroendeposter.

2) Varken politik eller religion hör hemma i domstolarna. Systemet med partipolitiska nämndemän är överspelat, feltänkt och hotar rättssäkerheten. Den enskilde ska inte behöva riskera att statens juridiska maktövning går honom eller henne emot därför att lagen tolkas utifrån ovidkommande hänsynstaganden, särintresseåsikter och ideologifärgade verklighetsföreställningar hos en skara amatörer.

Domarkåren ska vara renodlat professionell, kall och nykter. Något annat borde vara lika oacceptabelt som att utsättas för en operation av outbildade lekmannakirurger.

Löfven i lejonets kula

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Man måste önska Stefan Löfven lycka till, ty idag överlägger han med Donald Trump i Washington. Mötets syfte är, enligt regeringens hemsida, att ”ytterligare fördjupa” de svensk-amerikanska relationerna på ekonomins och säkerhetspolitikens område.

Det är onekligen centrala frågor för en liten exportberoende nation som är granne med Mordor, i skepnad av Vladimir Putins Ryssland. Chansen att Löfven möter någon större förståelse hos Trump, eller ens lyckas föra ett seriöst och meningsfullt samtal, måste emellertid betraktas som tragiskt ringa.

Sveriges förbindelser till USA är ju annars gamla och varma. Redan i april 1783 undertecknade Gustaf III:s Parisambassadör Gustaf Philip Creutz (för övrigt en briljant poet med klassikern Atis och Camilla på sitt CV) och den nya amerikanska republikens dito Benjamin Franklin ett vänskaps- och handelsfördrag mellan våra bägge länder.

Sverige blev därmed först i världen att som icke-inblandad stat i frihetskriget erkänna den tidigare brittiska kolonins självständighet. Men om Trump överhuvudtaget känner till dessa stolta historiska band (föga sannolikt med tanke på hans monumentala obildning och ignorans) vinner nog Löfven ändå ingen goodwill på att hänvisa till dem.

Aldrig tidigare har USA haft en president som stått i en sådan illavarslande opposition till Sveriges vitala intressen och varit så främmande för rationell argumentation. Vårt näringsliv och hela välstånd är beroende av frihandel. Trump är en mot allt ekonomiskt förnuft besatt protektionist som vill riva upp ingångna avtal och resa isolationistiska murar runt USA.

Förra veckan orsakade han global skrämselhicka genom att annonsera höga tullar på stål och aluminium, basala insatsvaror för industrin. Farhågorna att detta skulle utlösa ett förödande internationellt handelskrig välkomnade han på sitt karaktäristiskt obalanserade och patologiskt konfrontativa vis. Dylika konflikter är ”bra, och lätta att vinna” trumpetade presidenten ut på twitter. Vad hoppas Löfven hämta från en pratstund med en sådan figur?

Lika kamikazeaktigt framstår det att tala vettigt med Trump om Sveriges utsatta säkerhetspolitiska läge gentemot ett alltmer hotfullt Ryssland. Putin är den enda världsledare som USA:s president uppriktigt gillar, undvikit att säga ett ont ord om – och vars regim Donald Trump till råga allt är under utredning för att landsförrädiskt ha kollaborerat med i sin valkampanj 2016.

Risken för ett diplomatiskt fiasko är lindrigt sagt överhängande. Klarar sig statsminister Löfven från att förödmjukas av Trump bör han ta det som en seger.

Det konstnärliga ledarskapet

Publicerad den av
Svara

Det finns olika orsaker till varför man inte vågar ta stora steg när man är vuxen. Barn vågar alltid. De flesta barn har inte hunnit med så många negatitva erfarenheter, medan det finns en stor ängslan hos många vuxna människor. Då är det viktigt att ge dessa människor vittring på den lust de kanske har förlorat. Det där är väldigt spännande att gå in i!

– Marie-Louise Ekman, konstnär och tidigare Dramatenchef (ur Klas Gustafsons biografi Marie-Louise Ekmans två liv, 2015).

Lägg ner idiotfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/2:

Grattis Jonas Sjöstedt! Snart kommer regeringen att på riksdagens bord lägga fram sin aviserade proposition om marknadsekonomiskt fientliga vinstbegräsningar för privata välfärdsaktörer. Troligen sker det i slutet av denna månad, uppkallad efter krigsguden Mars i den romerska mytologin, vilket ju är passande för en het batalj.

Men det blir en strid vid voteringsknapparna som de rödgröna är garanterade att förlora. Den icke-socialistiska majoriteten kommer utan pardon att rösta ned det kontroversiella förslaget, baserat på Ilmar Reepalus sönderkritiserade och bortom parodins gräns tekniskt krångliga utredning som få begriper. Så varför alls bråka i ett dödsdömt ärende?

Därför att regeringskonstellationen vill använda nederlaget till en ideologiskt tacksam fråga att hojta om i valrörelsen och inför massorna framstå som den skattefinansierade välfärdens heroiska försvarare mot kopplet av giriga kapitalister och deras borgerliga lakejer. Perfekt upplägg för Vänsterpartiet på den radikala ytterflanken.

Inte heller dumt för Socialdemokraternas maktsugna taktikspelare, som behöver en tydligt distanserande konfliktyta gentemot Moderaterna. I dagens alltmer högerpräglade politiska klimat kan annars vanligt folk ha svårt att skilja de gamla ärkerivalerna åt.

På områden som står högt på väljarnas agenda – säkerhet, lag och ordning, migration och integration – är S och M lika varandra intill förväxling och skulle i det avseendet sakligt sett, lekande lätt, kunna regera ihop imorgon. Vilket de antagligen är tvungna att göra i någon slags skepnad eller form när krutrökens dimmor lagt sig efter höstens val.

Sanningen är att Sverige inte har råd med ytterligare en förlorad mandatperiod av svagt styre, utan behöver en stark och handlingskraftig regering som kan lösa tuffa problem. Varken det blåa eller det röda laget kan längre realistiskt hoppas på att bilda en sådan regering. Den traditionella blockpolitiken har ställts på ända av SD som inget ansvarskännande parti vill hamna i gisslan hos.

Rimligen vet både Alliansen och Socialdemokraterna att deras respektive plan A för att få nycklarna till Rosenbad inte funkar, även om de skyr att snacka öppet om det inför den uppskruvade valkampen. Alltså måste de vara beredda på en omprövningens plan B.

Men om Socialdemokraterna låser fast sig vid Vänsterpartiets idé att jaga bort privata välfärdsalternativ och släcka medborgarnas valfrihet finns det inte mycket utrymme för konstruktiva samtal över blockgränsen. Med rätta skulle borgerligheten hellre ta gift än att förhandla om socialisering och återgång till ett 70-talsunket offentligt monopol.

Den tidigare finansministern Kjell Olof Feldt (S) befarar att hans parti nu håller på upprepa löntagarfondseländets historiska misstag.

”De här företagen driver ju verksamheter som de enligt lag är fullt tillåtna att driva. Att presentera ett förslag som i princip gör det omöjligt att gå med vinst, och därmed bedriva verksamhet, riskerar att riva upp ett djupt politiskt och ideologiskt sår. Just det vi lyckades undkomma i sista stund i samband med löntagarfonderna”, säger han (tidskriften Entreprenör 15/2).

Måtte förnuftet segra. Hela saken är absurd. Lägg ner denna idiotfråga och visa omsorg om landet istället för att lockas ut på antikverade rödgardistiska irrvägar.

Fråga vinden om svar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:

Idag, den första mars, slår regeringens skärpta amorteringskrav till. Det betyder att du som tar ett nytt bostadslån vilket överstiger 4,5 gånger bruttoinkomsten tvingas amortera en extra procent årligen.

Alltså en påbackning av det redan införda kravet från 2016: om du lånar över 70 procent av bostadens värde måste 2 procent amorteras per år, därefter 1 procent av bostadens värde ner till 50 procent av värdet.

Motivet bakom dessa åtgärder är att bromsa hushållens rekordskenande skuldskuldsättning, som förra året totalt uppgick till drygt 3500 miljarder kronor varav över 80 procent utgjordes av bolån.

Oroväckande? Ja, men det är i sin tur en effekt av den skriande bristsituationen på bostadsmarknaden, i kombination med Riksbankens bisarrt låga räntor, som fått fastighetspriserna att sticka iväg genom stratosfären.

Även om en avmattning nu kan skönjas är fortfarande nivåerna väldigt höga. Den senaste 20-årsperioden har kvadratmeterpriset på en genomsnittlig svensk bostadsrätt ökat med 750 procent! Det kan vi tacka en lång period av missriktad politik för.

Ty egentligen är det fel att tala om en ”bostadsmarknad” i Sverige, eftersom den är mer fången i en härva av planekonomiska regleringar än marknadsmässig i någon meningsfull definition av ordet. Amorteringskravet är ett i grunden desperat försök att med ytterligare en reglering stävja problem som i en ond spiral orsakats av alla andra regleringar.

Nybyggnation hämmas av det kommunala markmonopolet och dess tröga byråkratiska handläggningskvarnar. Det befintliga bostadsbeståndet utnyttjas illa, eftersom skatter skapar inlåsningar som dämpar rörligheten. Hyreskontrollen får samma konsekvens, flyttkedjorna avstannar – utöver att byggandet av nya hyresrätter motverkas då det blir mycket lönsammare för byggbolagen att satsa på bostadsrätter. Och så vidare.

Summan av den sovjetliknande kardemumman: bostadsbrist, oändliga köer, dyra svartkontrakt, absurda kvadratmeterpriser, enorma lån, et cetera. De tuffare amorteringskraven gör sannerligen inte situationen bättre. Ur liberalt perspektiv är själva idén att staten ska ta ännu större befäl över enskilda människors utgiftsprioriteringar givetvis en styggelse.

Den direkt praktiska konsekvensen blir främst att smärtsamt högre trösklar reses för yngre och andra grupper i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad. Tragiken och orättvisorna förvärras, medan de ansvariga politikerna kört fast i sitt eget regleringstrassel och är vilset oförmögna att samla sig till nödvändiga strukturreformer.

På insändarsidan i gårdagens Corren (28/2) vittnade signaturen ”Mamma” om sin 22-årige son, fortfarande kvar i barndomshemmet och som inte kan flytta.

I ett halvt decennium har han väntat i kön hos Linköpings kommunala bostadsjätte Stångåstaden. Lyckas han inte hitta någon privatvärd (inte helt lätt, det heller) tvingas han stanna i pojkrummet. Förvisso finns många ettor och tvåor ute till försäljning på Hemnet. Vad hjälper det? Mamman skriver: ”Nu med hårdare amorteringskrav kommer också ännu färre unga att kunna få lån, och som student får man inga lån alls. Vad tänker ni politiker göra åt denna helt snedvridna bostadspolitik?”.

En befogad fråga. Hittills får man dock som Bob Dylan konstatera: the answer is blowin’ in the wind.

Löftena skola ej svika?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:

Statsminister Stefan Löfven lovar 14 000 fler vårdanställda. Han lovar fler ambulanshelikoptrar. Han lovar en jämlik sjukvård i hela landet. Han lovar att satsa mer på primärvården. Han lovar att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på den vård du behöver.

Han lovar det mest omfattande trygghetsprogrammet i modern tid. Fast inget av detta är förstås möjligt om ”pengarna försvinner i skattesänkningar”, tillägger han varnande med piken riktad åt sina borgerliga rivaler om väljarnas gunst (DN Debatt 26/2).

Men hur mycket bättre blir det om ännu fler skattemiljarder försvinner in i den offentliga vårdapparaten?

Rent medicinskt är svensk sjukvård i toppklass. Det överskuggande problemet är det skandalöst ineffektiva resursutnyttjandet. Om varken Socialdemokraterna eller övriga partier på allvar adresserar detta avgörande strukturella systemfel har den kritiske skattebetalaren skäl till stark skepsis mot hela löfteskarusellen.

Sverige har exempelvis nu många fler läkare, och ännu fler sjuksköterskor, per invånare än genomsnittet inom OECD. Ändå träffar svensk vårdpersonal avsevärt färre patienter i jämförelse. Antalet dagliga möten mellan patienter och läkare visar därtill en årligt nedåtgående trend.

Patienternas uppfattning om hur väl deras läkarkontakter fungerar gällande tid och kommunikation ligger på bottennivå i den utvecklade världen.

Styrningen av vården är ett politiskt-byråkratiskt moras utan samordning. Splittringen driver inte bara upp kostnaderna, utan gör även rationell ledning till ett närmast hopplöst företag.

I sammanhanget bör påminnas om vad Rolf Östlund, närsjukvårdsdirektör på Linköpings US, sa till Corren i somras (9/8 2017) om vårdkrisen: ”Jag har jobbat inom sjukvården sedan 80-talet. Våra grundstrukturer är desamma fast våra utmaningar är annorlunda. Gör vi saker på samma sätt får vi samma resultat. Vi måste göra något helt annorlunda”.

Ska sjukvårdens brister åtgärdas krävs en genomgripande organisationsförändring av revolutionär karaktär. Annars blir knappast Stefans Löfvens löfte om att du inte ska tvingas vänta en enda dag för länge på vården du behöver särskilt trovärdigt.

Eftersom den politiska sektorn hittills misslyckats som effektiv och pålitlig ansvarig utförare, borde nog frågan även ställas om den alls ska fortsätta med uppdraget.

Linköping och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/2:

Förtrycket i Kina, världens största och mäktigaste diktatur, blir allt hårdare. Det finns noll tecken på en politisk liberalisering. Raka motsatsen är fallet. Regimens totalitära maktanspråk har stadigt förvärrats sedan Xi Jinping utsågs till landets högste ledare 2013.

Symptomatiskt är att kommunistpartiet nu vill avskaffa regeln att presidenten bara får sitta två femåriga mandatperioder och åter göra livstidstyranner á la Mao Zedong möjliga. Ingen borde förvånas över detta.

Den eminente Kinakännaren Ola Wong har exempelvis i en rad SvD-artiklar rapporterat om utvecklingen, där Xi Jinping i statspropagandan redan är föremål för samma slags intensiva och bisarra personkult som Mao på sin tid.

Han hyllas som den store allvise rorsmannen, solen i kinesernas liv, och myndigheterna går ut med påbud att Xi Jinping ska dyrkas med religiös vördnad, som vore denne politiske gangsterfigur en från himlen nedstigen gud.

Huvudbudskapet som Xi Jinping i fem år predikat för det kinesiska folket bär syn för sägen: kommunistväldet i hans skärpta tappning ska genomsyra varenda aspekt av tillvaron. Det är också den linje som partikongressen hösten 2017 antog. Ambitionen är total samhällskontroll.

Bland annat är regimen i färd med att sjösätta ett orwellskt monsterprojekt kallat ”Social Credit System”. Varenda aktivitet som kineserna gör på internet ska kartläggas och registreras. Målet är att kunna ranka landets 1,3 miljarder invånare efter graden av ”pålitlighet” (DN Kultur 26/2).

Samtidigt som tyranniet drar åt tumskruvarna på hemmaplan strävar Kinas makthavare efter en tyngre – på sikt dominerande – internationell roll, inte minst i kraft av sina starka statskapitalistiska muskler, och utmanar allt mer ogenerat aggressivt den liberala världsordning som USA hittills garanterat.

Är det då rimligt att Linköpings kommun fortsätter sitt omfattande vänortsutbyte med Guangzhou i Kina? Enligt fullmäktiges ordförande Helena Balthammar (S) är det viktigt för att Linköping ska kunna lämna sitt bidrag till demokratiseringsprocessen.

Men en sådan process existerar inte, vilket borde vara bekant vid det här laget. Vårt officiella vänslande med Guangzhou riskerar snarare att bli en fjäder i hatten för kommunistpartiet, legitimera förtrycket och göra oss till naiva, medlöpande idioter.

I Linköping ifrågasätts vänortssambetet av såväl Centerpartiet som Vänsterpartiet och det på mycket goda grunder. Vår kommun ska inte vara bästis och bundis med skurkar som spottar på demokrati och mänskliga rättigheter, förföljer oliktänkande, sätter dem i slavarbetsläger och avkunnar dödsdomar på löpande band.

Vår kommun ska stå upp för grundläggande frihetsvärden och vägra tyranniets hantlangare förtroende. Vill Linköping göra en positiv insats? Sänd i så fall signalen till Guangzhous invånare att vi inte längre vill ha något att göra med deras förtryckare.

Det finns en långvarig och oroväckande tendens av undfallenhetens kryperi gentemot Kina bland västvärldens demokratier. Linköpings kommun bör akta sig för att lämna sitt förnedrande bidrag till denna ryggradslöshetens politik.