#DeleteTheGovernment?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/3:

För några år sedan avslöjades hur myndigheterna i Sverige ivrigt dammsög mobiloperatörerna på känslig information om medborgarnas telekommunikationer. Allt fanns kartlagt i enlighet med EU:s famösa datalagringsdirektiv, vars införande motiverades som ett nödvändigt verktyg för att bekämpa terrorism och annan grov samhällsfarlig brottslighet.

Men den som trodde att staten var att lita på fick ordentligt med tji. Exempelvis utnyttjade Skatteverket gärna datalagringsdirektivet till att jaga fuskare, också i relativt banala taxeringsärenden.

”Vi har en skenande utveckling på antal förfrågningar om våra kunder. Svenska myndigheter frågar urskillningslöst om var våra kunder har varit, vart de har ringt, vem som tar emot samtalet och så vidare”, sa Tele2:s dåvarande vd Thomas Ekman om missbruket (SR 4/5 2015).

Tidigare hade även uppdagats att Skatteverket, Transportsstyrelsen, Bolagsverket och andra myndigheter öppnat omfattande butiksförsäljning av svenska folkets personuppgifter till enskilda företag och organisationer. För dem var naturligtvis dataregistren guld värda som källor för riktad reklam och propaganda. Offentlighetsprincipen gjorde hanteringen fullt laglig.

Men hur var det med etiken och integritetsskyddet? Om byråkratin systematiskt ville kränga personuppgifter, insamlade genom statens tvångsmakt, borde åtminstone berörda medborgare först fått godkänna huruvida de önskade bli kommersiella handelsvaror eller ej.

Debatten i den här frågan blev dock ingenting jämfört med hur det nu stormar kring Facebook. Aktiekursen rasar, hashtaggen #DeleteFacebook trendar, annonsörer drar öronen åt sig, vd:n Mark Zuckerberg nödgas till skademinimerande ursäkter för hur nätjätten ”svikit användarnas förtroende”.

Anledningen är förstås skandalen kring det brittiska konsultbolaget Cambridge Analytica, som kommit över data från 50 miljoner amerikanska Facebookprofiler genom en dubiös personlighetstest. Informationen gick raka vägen till Donald Trumps kampanjteam i syfte att fiska röster i presidentvalet 2016. Ruttet? Moraliskt klandervärt? Antagligen. Men varför förvånas?

Facebook har aldrig varit någon Röda kors-verksamhet som är ”gratis” att ta i anspråk. Vi betalar för nöjet och nyttan att vistas på Facebooks plattformar med att helt frivilligt ge upp vår personliga integritet. Gladligen och dagligen lämnar vi ifrån oss massor av privat information, ett veritabelt Klondyke för Zuckerberg et consortes att exploatera. Det är den enkla, krassa och fabulöst lönsamma affärsidén.

Att en skojare som Donald Trump politiskt profiterat på denna datainsamling må man tycka är stötande. Men ingen har faktiskt tvingats att rösta på honom. Ingen tvingas heller att köpa de varor och tjänster som annonseras på basis av Facebook-användarnas profiler och uppdateringar.

Dessutom – ingen tvingas att vara på Facebook överhuvudtaget. Gillar du inte hur Zuckerbergs monsterbolag beter sig är det bara att lämna. Förhoppningsvis leder Cambridge Analytica-härvan till en större medvetenhet om vad det i realiteten betyder att göra sociala medier till ett personligt skyltfönster.

Dock, minns samtidigt hur den moderna tekniken givit Storebror Staten direkt skrämmande möjligheter att i detalj tråla, samla och lagra information om våra privatliv. Visselblåsaren Edward Snowden avslöjade den hämningslösa massövervakning som USA:s säkerhetsorgan bedriver. Genom FRA-lagen medverkar även i Sverige i detta storskaliga orwellska angrepp på den medborgerliga integriteten.

#DeleteFacebook? Ingen hindrar dig. Men försök ta dig ur den offentliga apparatens finmaskiga nät. #DeleteTheGovernment? Då kommer polisen.

Gör vildsvinet lönsamt!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/3:

Vildsvin är djuren som försvann ur den svenska faunan, men kom igen. På kung Gustaf III:s tid i slutet av 1700-talet var den frilevande stammen i princip utrotad. På statsminister Ola Ullstens tid i slutet av 1970-talet gjorde den comeback.

Ett antal vildsvin som var inhägnade i Sörmland lyckades nämligen rymma (det var dock inte Ullstens fel, vilket kanske bör understrykas för tydlighetens skull) med konsekvens att en mindre population återetablerades i naturen. Först beslutade riksdagen om ny utrotning.

Sedan ändrade sig politikerna och bestämde att vildsvinen var en icke-främmande svensk art, som hade rätt att springa lös i skog och mark. Trots allt hade ju vildsvinen gjort det i tusentals år innan gustavianerna satte stopp för dem. Nu, på Stefan Löfvens tid, lever och frodas vildsvinen som aldrig förr.

Från 80-talet till idag har stammen växt något enormt. Det har blivit ett allvarligt problem för lantbruket, bland annat här i Östergötland. Betesmarker och odlingar förstörs. Skadorna beräknas kosta svenskt lantbruk uppåt 700 miljoner kronor årligen. Eftersom vildsvinen egentligen saknar naturliga fiender att tala om på våra breddgrader, finns bara ett sätt att förebygga deras härjningar: jakt.

Redan skjuts massor av vildsvin, fler än älgar faktiskt. Men det räcker inte för att hålla stammen i schack. Jägarna behöver bättre incitament och det skulle vi alla tjäna på. Ty vildsvinens breda återkomst representerar också något väldigt gott, bokstavligen.

Köttet är ypperligt, smaskiga grejer av högsta klass. Men kan i sällsynta fall innehålla trikiner, en parasiterande rundmask som dör vid upphettning till minst 68 grader. Slarvas det med tillagningen riskerar man annars få den influensaliknande sjukdomen trikinos, ytterst ovanlig i Sverige, fast knappast trevligare för det.

Även om vildsvinen generellt sett är friska små bestar är därför jägarna skyldiga att ta trikinprov. Det är givetvis riktigt och klokt. Better safe than sorry, eller hur? Tyvärr bor vi i överbyråkratiseringens förlovande land där regleringar bortom rim och reson har blivit det försurande normala.

Tror ni det duger med trikinprov? Nej, inte ens då är jägaren tillåten att enskilt sälja vildsvinsköttet vidare till hugade konsumenter, affärer och restauranger. Jägaren är till och med förbjuden att skänka bort köttet. Återstår att fylla den egna frysen full och låta familjen äta rubbet. Eller att åka till en vilthanteringsanläggning, vars betalning sällan ger lön för mödan.

Resultatet? Jakttrycket blir inte vad det borde och skulle kunna vara. En lovande marknad för svenskt närproducerat kött bromsas, samtidigt som lantbrukarna tvingas svära dyrt och bittert över hur de skövlande vildsvinen fortsätter att löpa amok.

Detta missförhållande har Svenska Jägareförbundet och LRF länge försökt ändra på. Senast i förra veckan krävde de bägge organisationerna att systemet reformeras, så att jägarna med spårbara trikinprov får möjlighet att sälja vildsvinsköttet privat. Det fungerar utmärkt i Tyskland, så varför inte i Sverige?

Genom att trycka på sina beslutsknappar i Stockholm har partipolitikerna välkomnat att våra skogar ånyo ska vimla av vildsvin. Då får också partipolitikerna ta ansvar för det. Ska stammen hållas i kontroll och balans, måste riksdagen fixa ett vettigare regelverk som stimulerar till ökad jakt. Kan det vara så himla svårt?

Exakt som musik

Publicerad den av
Svara

Nyckeln till bra skrivande är att få läsaren med sig och samtidigt överraska läsaren. Den förmågan handlar om rytm, om längden på meningarna. Avståndet mellan ett stycke och nästa. Det är som musik, det verkligen så nära musik att det faktiskt är exakt samma sak.

– Paul Auster, författare, intervjuad i DN 25/3.

Han missade Beatles

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

Tage Erlander är den svenska politikens motsvarighet till tennisfantomen Roger Federer. Mellan 1946 och 1969 satt lundaakademikern från värmländska Ransäter ohotad som statsminister. 23 år i rad! Ett formidabelt rekord.

Som överlägset skicklig maktspelare höll han arbetarrörelsen offensivt samlad, den borgerliga oppositionen vanmäktigt splittrad och formade samhällsutvecklingen efter sina idéer om ”demokratisk socialism” (en oxymoron kan man dock tycka). Det var den svenska modellens gyllene era med Socialdemokraterna i zenit, urstark tillväxt, försumbar arbetslöshet och en ständigt expanderande offentlig välfärdsapparat.

Erlanders sista val 1968 blev en förkrossande triumf. Han sopade hem egen majoritet i väljarkåren, över 50 procent! Sedan vände det tämligen abrupt.

När mästaren Tage tog adjö och lämnade över till Olof Palme var det som tidens gudinna obarmhärtigt vände sig bort från Socialdemokraterna. Partiet förlorade sin hegemoniska ställning och tvingades till en enda lång defensiv som varar in i denna dag.

Olle Svenning, författare och journalist, var i slutet av 60-talet medarbetare till Sveriges längste statsminister och skildrar den perioden i en ny bok, År med Erlander (Albert Bonniers förlag). Svenning målar ett oavbrutet fängslande porträtt av en regeringschef och partiledare som framstår helt osannolik numera. Närmast en renässansmänniska, förbluffande vetenskapligt välorienterad, lika oförställd folklig som utpräglad intellektuell.

Själv slås jag av hur genuint kulturell Tage Erlander var. Han gick ofta på teater, såg konstutställningar, läste kopiöst med skönlitteratur, sökte sig gärna till unga radikala författare som PO Enquist och bjöd in dem till överläggningar på Harpsund.

”Politikerna behöver författarna för att få klarhet i Sveriges problem”, brukade Erlander säga till Svennings krets i regeringskansliet. ”Vi arbetar med samma material och måste lära oss något om människors relationer. Det är diktarnas gåva till oss”, förklarade han.

Erlanders kultursyn var inte simpelt instrumentell som hos många andra politiker. Han läste verkligen romaner i deras egen rätt, utifrån ett uppriktigt intresse att söka förståelse på ett djupare plan. Jag misstänker att detta är en viktig pusselbit till Tage Erlanders politiska briljans. Kulturen gav värdefull insikt i den mänskliga komplexiteten, förfinande hans fingertoppskänsla och hjälpte honom att skarpsinnigare än sina konkurrenter bemästra tidens vågrörelser.

Samtidigt – eller just därför – skrämdes Erlander av tanken på att politiken skulle gripa makt över kultursektorn. Han hänvisade till poeten Werner Aspenströms ord: ”Det är ju de industriella produktionsmedlen som ska socialiseras, inte lyriken, inte konsten, inte kulturen. Socialismen är ett medel för att genombryta en ekonomisk fängelsemur, inte en morallära för hur de så småningom befriade fångarna bör gestalta sina liv”.

Under senare delen av 60-talet exploderade populärmusiken till en mäktig förändrande kraft. Men det gick lite förvånande och fatalt den annars så nyfikne kulturkonnässören Tage Erlander förbi. Olle Svenning skriver:

”Författare kände vi till, men Dylan var för oss på statsrådsberedningen okänd. Det förblev han; det spelades aldrig någon popmusik på Erlanders kansli. Vi lyssnade inte heller till Beatles eller Rolling Stones, generationskamrater med oss unga Erlander-medarbetare. Vi försummade också att lyssna till den musikaliskt enklare Svensktoppen, som annars tydligt visade på ett nära förestående politiskt klimatskifte. De mest populära låtarna handlade om den lyckliga gatan som inte längre fanns och om längtan bort från storstaden – hem till byn”.

Kanske var det där Socialdemokraterna började tappa greppet.

Frihet åt landsbygden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

Utöver tidigare mångmiljardsatsningar på landsbygden satsar regeringen totalt 1,5 miljarder 2019–20 och därefter 400 miljoner årligen…

Så låter i ett reklamblad, ursäkta faktablad, som S/MP-regeringen publicerat på sin hemsida om den i måndags presenterade landsbygdspropositionen. Är det inte typiskt? Det ska ständigt rullas skattepengar och skrytas om det som vore utgiftsregnet på folkets bekostnad något förträffligt.

Mycket i regeringens paket är olika former av stöd och subventioner, som den offentliga apparaten redan har massor av att erbjuda till projektsugna bidragsentreprenörer. Utvärderingar brukar peka på att resultaten av denna generösa hantering varken blir särskilt lyckade eller bestående. Men skam den som ger sig, tänker uppenbarligen Löfven & Co.

I en mening är det utslag av landsbygdsförakt. I den centralstyrda politiska världen är det som Sverige utanför regeringskansliet och storstäderna bebos av några slags u-landsmänniskor, kroniskt beroende av allmosor från högre ort för att klara sig ute i spenaten.

Men landsbygden kan nog ta vara på sig alldeles utmärkt. Om den bara ges frihetligare villkor att utveckla sin potential. Vill regeringen satsa pengar, satsa då främst på att infrastrukturen ska fungera och vara i god trim. Till exempel den idag sorgligt eftersatta Stångådals- och Tjustbanan, en viktig pulsåder för att hålla sydöstra Sveriges landsbygd levande och som Trafikverket vägrar ge en krona för att rusta upp.

Ska småföretagandet gynnas är det inte fler bidragsblanketter som skapar tillväxt. Det är framför allt lägre skatter och färre regler. Den byråkratiska klåfingrigheten är överhuvudtaget ett stort och hämmande problem.

På tisdagens ledarsida belystes den enorma regleringsbörda som lantbrukarna dignar under. Rensa upp och tagga ner på det statliga förmynderiet som slår landsbygdens framåtskridande i bojor.

Avskaffa det rigida strandskyddet, särskilt bekymmersamt för glesbygdskommuner som berövas möjligheten att locka tillbaka folk genom att exploatera attraktiva områden till låga priser jämfört med storstadsregionernas hysteriska marknad. Tillåt gårdsförsäljning av alkohol. Det hade stärkt jordbruks- och besöksnäringen och gjort Sverige allmänt trevligare.

Det landsbygden behöver är inga kryckor. Utan att hindren tas bort för den att stå stadigt stoltare på egna ben.

Ny mjölkkris hotar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

Det har varit några tuffa år för Sveriges mjölkbönder. Hösten 2014 föll deras ersättning till 3,04 kronor per kilo mjölk och var som lägst 2,34 kronor innan det vände upp igen under 2017. Marknaden tog äntligen fart, lönsamheten blev bättre, avkastningen ökade.

Men återhämtningen tycks blivit kortvarig. Sedan årsskiftet har mjölkböndernas ersättning rasat med över 70 procent och är denna månad nere i 3,02 kronor. Det är oroväckande.

Förra prisfallet gjorde att mängder av mjölkbönder tvingades sluta. På tio år har antalet mer än halverats. Idag har vi färre mjölkproducenter (omkring 3600 stycken) än naturreservat (drygt 4500) i Sverige. En ny kris riskerar således att få mycket allvarliga följder.

Med fortsatt utslagning håller själva grunden för vår nationella mjölkproduktion på att vittra bort. Och i takten av dess försvinnande blir landsbygden allt mindre levande. Vi får väl göra ett enda stort reservat av rubbet till slut. Men så illa ska det inte behöva gå.

Magnus Oscarsson, riksdagsledamot (KD) från Ödeshög, har länge engagerat sig för mjölkböndernas och landsbygdens situation. Bönderna är hårt ekonomiskt pressade och efterlyser handling istället för prat, slår han fast. Som politiker kan han förstås inte kräva ett höjt mjölkpris av ICA, men däremot att regering och riksdag gör konkurrensvillkoren rimligare.

Vad betyder det konkret? Magnus Oscarsson pekar snabbt ut tre åtgärder att som han vill se genomförda:

1) Miljöbalkens klassning av lantbruk som ”miljöfarlig verksamhet” måste tas bort. Det vore en viktig politisk signal. Idag skapar skrivningen en byråkratisk kärvhet från kommuners och länsstyrelsers sida gentemot bönderna. De ska inte behöva få stämpeln på sig som en grupp halvkriminella personer, ute i suspekta ärenden.

2) Dieselskatten måste sänkas. Den är mycket högre än i Tyskland, Danmark och Finland, en klar konkurrensnackdel för svenska bönder.

3) Regelbördan måste lättas. En mjölkbonde som även driver spannmålsproduktion har i dagsläget ungefär 800 regler att förhålla sig till! ”Vi byråkratiserar sönder verksamheter i Sverige. Jag träffade en bonde i Nässjö som sa: Varje morgon när jag vaknar undrar jag vilken regel som jag ska bryta mot idag”, säger Magnus Oscarsson och skakar på huvudet.

Hur realistiskt är det då att något verkligen händer? Politiskt är utsikterna definitivt goda, hävdar KD-representanten på riksdagens östgötabänk. Både inom Alliansen och i Socialdemokraterna finns en betydande reformmedvetenhet. Mycket hänger på om den ansvarige ministern förmår att ”ta ett riktigt nappatag på problematiken”. Den stora trögheten sitter snarare i byråkratin.

”Egentligen har vi det bästa läget någonsin att göra något”, säger Magnus Oscarsson och hänvisar till den nationella livsmedelsstrategin som riksdagen antog förra året. Alla partier är eniga om målen att höja självförsörjningsgraden och förbättra såväl lantbrukets konkurrenskraft som lönsamhet. Plattformen ligger alltså fix och färdig att utgå ifrån.

Låt oss hoppas att det snart blir verkstad och handfasta resultat. Ska landsbygden leva och utvecklas behövs en stärkt framtidstro. Som Magnus Oscarsson understryker måste mjölkbönderna därför kunna känna att politiken står bakom dem.

Balansera partimakten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/3:

Lena Hallengren hann knappt ta över stafettpinnen från Åsa Regnér som barn-, äldre och jämställdhetsminister förrän hon deklarerade att FN:s barnkonvention ska bli svensk lag. Utspelet var inte helt oväntat.

Stefan Löfven slog fast målet om en proposition i ärendet redan som nybliven statsminister hösten 2014. Anmärkningsvärt är dock att regeringen nu ändå framhärdar, trots att Lagrådet kritiserat sönder förslaget med motorsåg.

Bland annat påpekas det tanklösa i att bokstavligen, till punkt och pricka, lagfästa barnkonventionen eftersom dess paragrafer är notoriskt allmänt och fluffigt skrivna. Hur den praktiska tillämpningen i enskilda fall ska fungera blir därmed dimmigt oklar, dessutom är risken överhängande att tolkningskonflikter uppstår med andra lagar.

Vidare betvivlas att barnens rättigheter i den befintliga lagen skulle efterlevas bättre bara för att det tillkommer ”ytterligare ett lager av bestämmelser”. Men varningarna från expertisen att alltihop blir en juridisk soppa tar Lena Hallengren sangviniskt lätt på.

Hon menar att det är ”symboliskt viktigt” att FN:s barnkonvention upphöjs till lagtext i konungariket Sverige. Som vore saken enbart en fråga om att plocka ytliga godhetspoäng och sända reklamsignaler om regeringens barnvänlighet, strunt samma i konsekvenserna. Ett oseriöst och föga ansvarsfullt politiskt agerande. Tyvärr saknar Lagrådet möjlighet att bespara oss det.

Denna institution har till uppgift att granska lagförslag genom högt kvalificerade domares ögon, men är enbart en rådgivande myndighet som de styrande partierna kan nonchalera efter behag.

Under innevarande mandatperiod har Lagrådet dömt ut flera uppmärksammade slafsigt ihoprafsade politiska produkter – exempelvis samtyckeslagen för sexuellt umgänge, panikstängningen av Öresundsbron och kväsningen av privata välfärdsföretagare med ett ”vinsttak”.

Vad bryr sig statsråden om det? Juristrådens yttranden kan åsamka regeringen mindre smickrande publicitet, ej mer. Om inte en riksdagsmajoritet går emot, är utrymmet att hitta på dumheter och tvinga andra att böja knä för statens våldsmonopol således mycket generöst. Det är knappast hälsosamt.

Därför borde Lagrådet omvandlas till en författningsdomstol med verklig kraft till normkontroll och befogenhet att ogiltigförklara stolligheter. Särskilt i dessa populistiska tider vore det en angelägen reform att överväga.

Irriterad på Stefan Löfvens rödgröna ministär? Gillar du inte utsikten av Ulf Kristersson i spetsen för nästa regering? Fundera då på vad en Donald Trump, en Marine Le Pen, en Viktor Orbán – eller varför inte en Jimmie Åkesson – vid rodret i Sverige skulle kunna innebära. Vårt system är dessvärre som riggat för att kidnappas, vilket Lagrådets tandlöshet belyser. En författningsdomstol gör det betydligt svårare.

Som medborgare garanteras vi större konsekvens och ordning i lagstiftningen. Den väldiga partimakten i samhället beskärs och balanseras. Individens demokratiska fri- och rättigheter får ett välbehövligt starkare skydd. Vill regeringen ge en tryggare framtid åt barnen är nog det mera värt än en vag och välvillig FN-konvention.

Angrepp på mångfalden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

I mitten av 80-talet tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en maktutredning. Uppdraget var att göra en fördjupad studie om demokratins villkor. Initiativet var vice statsminister Ingvar Carlssons. Ära den som äras bör. Han bidrog därmed – ofrivilligt eller ej – till en smärre revolution som i grunden förändrade vårt land till det bättre.

Utredningen arbetade i fem år, publicerade en rad intressanta delrapporter och 1990 kom slutbetänkandet ”Demokrati och makt i Sverige”. Konklusionen? Medborgarna upplevde en stark vanmakt i relation till den monolitiska välfärdsstaten med dess fyrkantiga byråkrati och politiska pampvälde.

Svenska folket var trötta på kollektivismen, kände sig omyndigförklarade och ville ha större eget inflytande över sina liv. Maktutredningen blev omskakande väckarklocka, fick stort genomslag i samhällsdebatten och påskyndade reformeringen av systemet i mer individorienterad riktning.

Partierna insåg att välfärdsstatens legitimitet – ja, ytterst demokratin som sådan – stod på spel och att förnyelse var nödvändig. Människor måste på ett konkret sätt få ökad bestämmanderätt i vardagen – och fick det också. Valfrihet blev ett honnörsord på den politiska agendan. Det resulterade bland annat i friskolornas införande.

Sannerligen vore den gamla maktutredningen (SOU 1990:44) nyttig för dagens socialdemokrater att damma av. Detta som en påminnelse om stolligheten i att torgföra förslag, vilka bär den unkna andan av det konformistiska betonghäcks-Sverige som medborgarna vantrivdes i.

Ty vad betyder regeringens hot om att införa ”vinsttak” för enskilda aktörer i välfärdssektorn? Att alternativen i praktiken deklareras som icke önskvärda och ska strypas genom antagonistiskt syftande regleringar. Som lök på laxen lovar S nu även ett direktverkande förbud mot religiösa friskolor.

Det finns knappt omkring 70 stycken totalt, skolorna med kristna förtecken dominerar, ett par är judiska, ett tiotal muslimska. Konfessionella inslag i själva utbildningen är inte tillåten. Bön och andakter måste hållas utanför klassrummet och vara frivilliga. Så vad är problemet?

Förkommer misskötsel, vilket har skett, får väl tillsynen skärpas och i värsta fall den syndande skolan stängas. För oseriösa aktörer som trotsar gällande lagar och läroplaner ska naturligtvis ingen plats finnas.

Men att stoppa samtliga helt och hållet, rakt av, är ett rent diskriminerande övergrepp. Socialdemokraterna dundrar mot dessa friskolor som indoktrinerande och menar att de förstärker segregationen. Vänsterpartiet instämmer. Liknande tongångar hörs även från partiet som har det i sammanhanget ironiska namnet Liberalerna.

Troligen är det främst förekomsten av muslimska skolor som triggat förbudsidén, ett illa dolt populistiskt väljarfiskande i fördomar förenat med allmän skepsis mot religion och valfrihet överhuvudtaget. Bäst blir det om alla elever stöps i offentlig form under Storebrors allsmäktiga styre, tydligen. Hur lyckad var den mångfaldsfientliga ordningen förra gången?

Stefan Löfven borde låna Ingvar Carlssons exemplar av SOU 1990:44 och kolla.

Kylan är skattekosing

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/3:

En svala gör ingen sommar, men växthuseffekten gör definitivt en bister vinter. Vi som föredrar att slippa hårda minusgrader är måhända besvikna på att den omtalade globala uppvärmningen inte levererat ett mildare väder sista tiden. Men det har den. Över polartrakterna. Konsekvensen blir att temperaturen faller på våra breddgrader.

Det kan låta underligt, fast är inte särskilt märkligt. Egentligen ska polarvirveln – de starka cirkulära vindarna som omger Arktis – hållas på plats genom en jetström av varm luft från ekvatorn. Men eftersom atmosfären högt ovan nordpolsområdet tenderat att bli varmare har ordningen störts.

Polarvirveln försvagas, splittras och vindarna skickar iväg massor av otrevlig kalluft söderut. Det har vi ju inte bara märkt in på skinnet direkt lekamligen senaste månaden. Svider i plånboken gör det också.

Köldknäppen under februari resulterade i det högsta elpriset per kilowattimme (kWh) på flera år. I snitt en 32-procentig ökning jämfört med samma period i fjol. Den som har rörligt pris får alltså en tuffare räkning i brevlådan. Att vintern förvärras och hushållskassan tar stryk är två konkreta följder av klimatförändringens elände.

Men regering och riksdag har tyvärr inte gjort det lättare att uthärda situationen. Nästa gång du svär över elnotan, kom ihåg att den till råga på allt är rejält saltad. För drygt 20 år sedan avreglerades elmarknaden. Blev det billigare i kontakten för det?

Man kan nog säga att vi som konsumenter fick ganska mycket tji. Politikerna såg nämligen ett gyllene tillfälle att samtidigt öka pålagorna, vilket de sorglöst fortsatt med år efter år. Idag är mer än hälften av kostnaden på din – medvetet? – svårbegripligt utformade elräkning skatt, ungefär 58 procent.

Som Skattebetalarnas förening påpekar (besök på deras hemsida rekommenderas) motsvarar regeringens senaste skattehöjningar att en normal villaägare tvingas punga ut med en extra tusenlapp årligen framöver.

En del av elskatten är dessutom ren subvention åt kraftbolagen, därför att politikerna beslutat gynna vissa specifika energislag (vid det här laget även kärn- och vattenkraft) enligt gammal dålig snedvridande marknadsmodell.

När växthuseffekten får polarvirveln att läcka kyla över Sverige tickar elmätaren guld åt denna osköna allians mellan staten och kapitalet, medan vi kunder huttrar och skörtas upp. Även det en sida av klimatproblematiken.