Gjorde Chamberlain rätt?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:

I Robert Harris nya thriller München återvänder vi till den famösa stormaktskonferensen i september 1938, då Tjeckoslovakien offrades för att säkra freden i Europa. ”Peace for our time”, som den brittiske premiärministern Neville Chamberlain trosvisst proklamerade efter sitt möte med Nazitysklands Adolf Hitler. Vi vet hur det gick.

München var en kapitulation inför ondskan, en av 1900-talets värsta diplomatiska skamfläckar, ett varnande lärostycke om vad följderna kan bli när civiliserade nationer kröker rygg för aggressiva skurkstater.

Det intressanta i denna stämningsmättade roman är inte spionintrigen (förvisso ganska spännande), utan att Robert Harris ger ett annat perspektiv på Münchenkonferensen än den etablerade historiska uppfattningen och försöker ärerädda Chamberlain från eftervärldens förintande dom. Hans rykte som hopplöst naiv är ingalunda rättvis.

Snarare var Chamberlain kyligt realistisk och gjorde det bästa av de dåliga kort han tvingades spela med i den aktuella situationen. Hitler ville tveklöst ha krig, men varken i Storbritannien eller Frankrike fanns beredskapen att möta hårt mot hårt 1938.

Blott två decennier tidigare hade första världskriget rasat, den blodigaste konflikten som mänskligheten genomlidit där blomman av Europas ungdom utplånats i skyttegravarna. Att nu gå ut i krig mot Tyskland igen – blott för lilla Tjeckoslovakiens skull – var knappast något som opinionen skulle ställa upp på utan vidare. En ansvarskännande statsman måste pröva alla alternativ till en ny katastrof.

Britterna saknade ändå militära muskler för att besegra tyskarna. Med Münchenavtalet lyckades Chamberlain köpa sig ett nödvändigt år av upprustning. Genom att få Hitler att högtidligt lova ett bevarande av freden i Europa kunde sedan Nazitysklands diktator 1939 avslöjas som den notoriskt svekfulle krigshetsare han var, vilket öppnade det brittiska folkets ögon för att väpnad kamp bortom allt tvivel var det enda möjliga.

I själva verket agerade Neville Chamberlain skickligt givet de usla förutsättningarna – om vi ska tro Robert Harris. Det är en modig tes, men ihålig.

Storbritanniens och Frankrikes militära svaghet är de facto en myt. Bägge länder var på 30-talet väsentligt starkare än Tyskland. Hitlers pansar var exempelvis klent och omodernt, tungt bombflyg hade han inte heller. Egentligen var det Nazityskland som saknade beredskap för ett storkrig, materiellt sett.

Men psykologiskt var de brittiska och franska regeringarna fångade i en anda av självtvivel och pacifism som övertygade Hitler om att hans Tredje rike inte hade mycket att frukta. Han rev Versaillesfredens begränsningar för den tyska militären i bitar. Han lät sina trupper återbesätta det demilitariserade Rhenlandet. Han annekterade Österrike. Inget hände.

Brittiska och franska styrkor hade till priset av en relativt liten kostnad tidigt kunnat stoppa Hitler, men det fanns ingen vilja att ryta ifrån och mobilisera. Istället tycktes Hitler allt oövervinnerligare.

Münchenavtalet 1938 bekräftade kollapsen. Inte bara det tjeckiska folket såldes ut. Chamberlain kastade bort det sista som fanns kvar av Storbritanniens och Frankrikes avskräckningsförmåga, demoraliserade på ett ödesdigert vis försvaret av den europeiska demokratin och fick Hitlers erövringsaptit att vattnas ännu mer. Med känt resultat.

Den läxan tål att funderas på icke minst i dessa dagar när Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea utmanar freden och friheten i världen.

Förmynderiet är starkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/4:

Man tror nästan inte att det är sant. Men jo! Förra veckan beslutade riksdagens socialutskott att undanröja förbudet mot gårdsförsäljning av vin och öl i Sverige. De fyra allianspartierna lyckades ta sig samman om ett förslag som också sedan Sverigedemokraterna hakade på. Därmed fanns en majoritet för denna efterlängtade frihetsreform.

Vad kan inte det innebära för ett klassiskt jordbrukslän som Östergötland? Med liberalare villkor för mikrobryggerier och gårdar med egen vintillverkning öppnas spännande möjligheter. Landsbygden får ökade chanser att utveckla företagandet, skapa fler jobb och ladda det östgötska varumärket med ytterligare lyster som drar hit finsmakande besökare.

Dock bör vi inte ropa ett glatt hej förrän vi är över bäcken. Partipolitiken är speciell bransch där ingenting är givet och förmynderiets intressenter, icke minst det statliga Systembolagskomplexet, sträcker sällan vapen utan hård kamp. På onsdag den 25 april väntas hela riksdagen rösta om att häva gårdsförsäljningsförbudet. Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet är emot och i garanterad minoritet om majoriteten från socialutskottet står sig.

Men en triumf för Alliansen och SD i kammaren betyder inte att den rödgröna regeringen är piskad att följa riksdagens tillkännagivande. För två år sedan, i april 2016, beslutade ledamöterna i det som ska vara det högsta organet för offentlig makt i Sverige att kriminaliseringen av spontandans skulle avskaffas.

En gammal moralpanikslag kräver att bar- och restaurangägare måste ha myndighetstillstånd för att deras gäster ska kunna röra sig till musik. En enig riksdag uppmanade regeringen att kasta denna absurda DDR-bestämmelse på historiens sophög.

Det har fortfarande inte skett. Ärendet uppges ha fastnat i någon utredningskvarn på regeringskansliet, där man inte direkt brinner av ambitionen att låta folket ”okynnesdansa” hur som helst. Intresset lär knappast vara större att hörsamma riksdagen när det gäller gårdsförsäljning av alkohol.

Men Löfvenregeringen kommer näppeligen att överleva valet i september, så vi får hoppas på att nästa ministär är gynnsammare inställd och att frågan då inte förhandlas bort under trycket av glädjedödarna i den välorganiserade förmynderilobbyn.

Gör vägen till Linköping enklare

Publicerad den av
Svara

Kom, kom, kom till smörgåsbordet! Här i Linköping ska det dukas upp. Inte bara med smör, ost och sill. Utan med stjärnglans, vimmel och konfetti. Internationella artister! EM- och VM-turneringar! Folkfester!

Skojiga saker som kan locka ung som gammal, gärna massor av barnfamiljer, från när och fjärran till vår fina östgötska metropol. Bland annat behövs då utbyggda eller nya konsert- och konferenslokaler.

Det är Johan Rustan, vd för Visit Linköping & Co, som i Corren (Affarsliv.com) redogör för hur Linköping ska satsa sig till att bli en av Sveriges tre främsta eventstäder och mötesplatser. Ett ambitiöst mål, fastslaget av stadshusets makthavare, som kan ge skönt klirr i kassorna om det lyckas.

Men konkurrensen på nöjes- och besöksmarknaden är tuff. Skattepengar som rullar till att ”sätta kommunen på kartan” bör man – som nyligen Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson påpekade i denna tidning – vara skeptisk mot.

Dels är det knappast någon kommunal uppgift att ägna sig åt tivoliverksamhet, dels brukar inte sällan resultatet bli ekonomiskt nedslående. Hela kommunlandet är kantat av havererade ”sätta-på-kartan”-projekt med förlustnotan utskriven på skattebetalarna.

Men varför vara en tråkig Kassandra? I vilket fall, oavsett hur man ser på graden av offentligt engagemang i frågan, så förtjänar onekligen en stad av Linköpings storlek ett attraktivare nöjes- och kulturutbud. Det är en viktig framgångsfaktor, något som ger staden puls, nerv och livskvalitet. Klart att folk ska strömma hit, ha roligt, trivas, njuta och spendera.

Men besökare utifrån – särskilt barnfamiljer – är oftast bilburna. Om Linköping ska bli en av rikets största event- och mötesmagneter kan väl inte staden fortsätta vara så notoriskt krångelkörd och parkeringssvår? Det hindrar och avskräcker ju snarare människor från att ta svängen förbi oss än välkomnar dem.

Om de styrande politikerna vill gynna den lokala besöksnäringen borde logiskt sett den ogina inställningen till biltrafiken omprövas. Gör vägen lätt istället! Är Sverigedemokraterna verkligen det enda partiet i Linköping som uttalat säger sig förstå vikten av att skapa en bilvänligare kommun?

Lättsinnets tid är över

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/4:

Vi har en svag minoritetsregering som överlevt relativt bekvämt i fyra år tack vare kombinationen av en ännu svagare riksdag och en ekonomisk högkonjunktur, lättsinnigt eldad med minusräntor och offentlig stimulanspolitik. Glöm att det går att fortsätta på samma spår nästa mandatperiod. Verklighetens fundamenta kommer obevekligen att anmäla sig.

Allt talar för att konjunkturtoppen är nådd och tillväxtkurvorna planar ut under 2019, i värsta fall dyker om tecknen på bostadsmarknadens inbromsning utvecklar sig till en regelrätt kris. Om vi redan dopat vår ekonomi i goda tider, vad ska då tas till när det börjar kärva och luften pyser ur den uppblåsta ballongen? Rimligen blir det svårt att undvika en smärtsam avvänjningskur.

Men man behöver inte måla fan på konjunkturväggen. Det väntar ändå tillräckligt kniviga problem som politikerna omöjligen kan ducka för. Det är demografin som spökar.

Sveriges befolkning ökar väldigt snabbt. I januari 2017 blev vi fler än 10 miljoner invånare och enligt SCB:s prognoser kommer folkmängden att överstiga 11 miljoner inom blott åtta år. Andelen barn och äldre växer sig emellertid mycket större än andelen som arbetar. Det innebär en situation där allt färre måste försörja allt fler och att efterfrågetrycket på välfärdstjänster som skola, vård och omsorg skruvas upp ordentligt.

Hur tänker partierna som vill styra och ställa efter höstens val lösa den ekvationen? Riksrevisionen konstaterade nyligen att det under 2020-talet behövs drygt 20 miljarder kronor per år i ökade statsbidrag till kommunerna och landstingen bara för att behålla nuvarande personaltäthet i välfärdssektorn. Antingen kommer saftiga skattehöjningar att drabba oss framöver, vilket egentligen endast Vänsterpartiet skyltar med som en önskvärd utväg.

Eller så måste, förhoppningsvis mera realistiskt, politikerna bilda handlingskraftiga majoriteter som förmår att osentimentalt prioritera i utgiftsfloran och rationalisera verksamheterna som de ansvarar för. Sjukvårdens bysantinskt ineffektiva organisation kunde exempelvis vara en lämplig start för en genomgripande, kostnadsdämpande reformering.

Sedan är det naturligtvis fullständigt ohållbart att slösa bort skattepengar på absurt olönsamma höghastighetsbanor eller på lyxiga simhallsbyggen som i Linköping. Värnet av välfärdens kärna och statens huvuduppgift att förse medborgarna med polis, försvar och ett fungerande rättsväsende måste gå före alla partipolitiska prestigeprojekt av ringa eller ingen nödvändig nytta.

Århundradets förlustaffär

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/4:

Förra veckan åkte Miljöpartiets språkrörsduo Gustav Fridolin och Isabella Lövin på tågturné till Norrköping, Linköping och Jönköping i syfte att snacka sig varma för byggandet av höghastighetsbanor. En århundrandets tillväxtchans för vår region, har det ibland storvulet sagts av projektets lokala tillskyndare. Fridolin och Lövin gjorde dem inte besvikna.

Ett nytt höghastighetsnät genom Sverige vore en klar vinst för jobben och klimatet, utlovade språkrören entusiastiskt. Några dagar senare kom beskedet att Kristdemokraterna anslöt sig till den uppfattningen. Tidigare har även Centern gett grönt ljus för satsningen.

Men de andra två borgerliga partierna, Moderaterna och Liberalerna, är fortfarande avvisande och inom Socialdemokraterna råder tveksamhet. Infrastrukturminister Tomas Eneroth har låtit meddela att han inom kort vill ha överläggningar med Alliansen för att reda ut frågan. Ska det bli någon byggstart måste enighet råda över blockgränsen, menar han.

Även om tanken på höghastighetståg är kittlande – det är ju fräcka grejer! – får man ändå som vanlig nykter skattebetalare hoppas att den partipolitiska splittringen består och att idén begravs. Ekonomiskt är och förblir höghastighetsdrömmen vansinne att förverkliga. Retoriska pratbubblor om allehanda vinster spricker som tunna såpbubblor vid närmare granskning.

Ta gärna en titt på Trafikverkets analyser som ska ligga till grund för politikernas beslut. I en PM, daterad 23/9 2016, gjorde Trafikverket en samhällsekonomisk kalkyl för en höghastighetsjärnväg med farter upp till 320 km/h mellan Stockholm, Göteborg och Malmö.

Investeringskostnad: 403 300 miljoner kronor. Positiva effekter (vinst genom kortare restider, ökad kapacitet för godstrafik, etc): 149 900 miljoner kronor. Nettoresultat: 253 300 miljoner kronor i förlust (att summan inte går jämt upp har tydligen med någon teknisk finurlighet att göra).

Efter att den avskräckande höga minussiffran levererats började det debatteras om det inte skulle bli billigare med banor begränsade till 250 km/h. Trafikverket räknade igen och återkom med en ny PM, daterad 15/2 2018.

Investeringskostnad: 361 900 miljoner kronor. Positiva effekter: 90 000 miljoner kronor. Nettoresultat: 271 900 miljoner kronor i förlust.

Detta alternativ skulle alltså bli ännu olönsammare än de kvickare 320 km/h-banorna. Men blir en investering som går back med drygt 253 miljarder kronor mer försvarbar för det?

Att det blir så ringa utväxling på jättesatsningen som MP, C och KD vill ha förklarar Trafikverket med att ”det svenska transportsystemet är ett ’moget’ system där det i utgångsläget finns ett utbyggt järnvägsnät och även stora åtgärder får därmed en måttlig inverkan”.

Problemet med dagens svenska järnväg är att underhållet länge varit eftersatt och att kapaciteten brister. Detta som följd av otillräckliga anslag från riksdag och regering.

Samtidigt kan det ironiskt nog bollas med astronomiska summor till futuristiska höghastighetståg som garanterat blir århundradets förlustaffär. Hur vore det att istället börja vårda kapitalet som redan är nedplöjt i den befintliga infrastrukturen?

Må kungen rädda Akademien

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/4:

Senaste tiden har jag varit däckad av en hemsk värstinginfluensa. Kontakten med händelserna i omvärlden begränsade sig till radion på låg volym. En märklig följetong nådde mig genom apparaten, ett feberaktigt surrealistiskt shakespearedrama som eskalerade för varje dag.

I sjuksängens dimmiga tillstånd tenderade dröm och verklighet att flyta ihop. Uppfattade jag sakerna rätt? Alltihop föreföll lika osannolikt katastrofalt som bottenlöst ovärdigt. Men snart insåg jag att turerna kring Svenska Akademiens sammanbrott inte var satirisk radioteater – tyvärr.

Vårt lands främsta och anrikaste kulturbastion, internationellt aktad som utdelare av världens finaste litteraturpris, raserade sig själv i ett bisarrt drängslagsmål. Över vad? Anklagelser om en rad grova sexuella övergrepp och andra sjaskiga oegentligheter som en person (den så kallade ”Kulturprofilen”) med nära koppling till Akademien skulle ha begått. Affären har över 20 år på nacken. Den jäsande rötan utmynnade till sist i den fullskaliga kollaps som vi alla nu tvingats bevittna.

I november, när DN:s avslöjande om Kulturprofilen briserade i offentligheten, var jag övertygad om att den kloka och smarta Sara Danius skulle inleda det nödvändiga räfst och rättarting som Akademien behövde för att vädra ut gamla surdegar. Hon försökte uppenbarligen.

Resultatet blev att Danius, som den första kvinnliga ständiga sekreteraren i Akademiens historia, desavouerades och hennes reformsinnade gelikar kördes över. Den infama avrättningen av Danius som Horace Engdahl, en intellektuell jag annars högt beundrar, begick i Expressen är talande för det kvävande dysfunktionella klimat som utvecklats mellan denna upphöjda olymps väggar. Det går knappast att klandra ledamöterna som lämnat.

I sammanhanget bör man minnas att Gustaf III instiftade Svenska Akademien som en radikal organisation. Jämlik, upplyst och oberoende. Felet är inte Akademiens konstruktion, utan sveket mot andan som Gustaf III menade att den skulle verka i och som Sara Danius – vad jag förstår – ämnade föra vidare in i vår tid. Paradoxalt kan tyckas var Akademiens majoritet för lite trogen arvet från sitt 1700-tal och oförmögen till uppdaterandet av dess ideal till 2018.

Det måste stå klart att Horace Engdahl et consortes har gjort våld på det berömda valspråk som Gustaf III slog fast för Akademien: snille och smak. Med ”snille” avsågs rik talang och flödande begåvning. ”Smak” ska i modernt språkbruk uttydas som högklassig omdömesförmåga.

Poängen med Gustaf III:s devis var att snillet ska modereras och balanseras av smaken. På förtroendet att ledamöterna kan leva upp till detta, vilar ytterst den unikt fria ställning i samhällslivet som kungen generöst gav Akademien, kodifierat i stadgarna anno 1786.

Vad har vi sett prov på under dessa veckor som gått? Att föreningen av snille och smak, begåvning parat med ädelt omdöme, otvivelaktigt blivit en akut bristvara. Konsekvensen är en sprängd Akademie med förskingrad legitimitet. Det är en tragedi av episka mått som kräver extraordinära åtgärder.

Som högste beskyddare har Carl XVI Gustaf därför all anledning – rent av en skyldighet – att slå näven i bordet. Rejält. Monarken borde upplösa den kvarvarande kretsen och utse en helt ny skara att besätta de aderton stolarna.

Problemet med statsmedia

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/4:

Varför ska staten driva ett eget medieimperium? Den frågan diskuteras märkligt nog sällan. Förvånansvärt få vänder sig emot att statsmakten tagit sig uppdraget att förse svenska folket med journalistik, samhällsrapportering, kultur och underhållning genom sina public service-bolag.

Man kan säga att dessa bolag är en viktig del av samhällets intellektuella infrastruktur och bidrar till att trygga demokratin. Man kan lika gärna säga motsatsen. Just för att garantera ett fritt och vitalt intellektuellt klimat, liksom en robust demokrati, är det viktigt med en brandvägg mellan den statliga sektorn och den mediala sfären.

I mörkare tider kan förekomsten av en dominerande statlig mediejätte i etern bli ett farligt instrument i en mindre nogräknad regims händer. Exempel på det ser vi redan i Östeuropa. Ryssland ska vi bara inte tala om. Men det kan väl aldrig hända i vårt upplysta land?

Fundera på vad det skulle betyda om Sverigedemokraterna, som regelmässigt hävdar att public service är notoriskt vänstervridet och missgynnar partiet i sin bevakning, fick regeringsansvaret för kulturpolitiken inkluderat SVT, SR och UR.

Blotta existensen av statsmedia är också ett marknadsintrång, vilket försvårar situationen för enskilda medieföretag och minskar konkurrensutrymmet för kommersiellt finansierad kvalitetsjournalistik. Det borde oroa vänner av mångfald och gör i förlängningen att civilsamhällets motståndskraft blir svagare, om olyckligare dagar skulle drabba oss.

Runt 7,7 miljarder kronor årligen drar Radiotjänst in via licensavgifterna för public service-verksamheten. Vad hade inte privata mediebolag kunnat göra för dessa väldiga resurser – pengar som statsmedia istället suger åt sig från konsumenternas plånböcker.

Nu vill regeringen dessutom skrota TV-licensen och övergå till skattefinansiering. Det innebär att public service, osminkat uttryckt, tillförsäkras medel genom statens våldsmonopol. Även du som är ointresserad av SVT:s utbud tvingas böja knä och pröjsa för tjänster som inte önskas. Annars kommer polisen med batongen.

”När vi betalar för public service då investerar vi i vår demokrati”, menar kultur- och demokratiminister Alice Bah Kuhnke. Det är faktiskt inte så självklart.

En anständig diplomat?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/4:

Han var otvivelaktigt en stjärna, Sverker Åström. Alltid lika elegant, mycket kultiverad, rikt begåvad. Ett charmerande salongslejon. Ett underbarn till diplomatisk topptjänsteman. Men också: en utpräglad lakejnatur, en maktens och tidsandans följsamme dräng, en finkostymerad moralisk amöba.

Den kombinationen gjorde Sverker Åström (1915-2012) som klippt och skuren till att under kalla krigets decennier axla en framträdande position i svensk utrikespolitik. Något direkt inflytande över kursriktningen hade han inte.

Åström blev en viktig profil genom sin slipade förmåga att servilt uttolka – och närmast personifiera – den säreget folkhemska neutralitetsdoktrin, vilken skapades av Östen Undén (olycksaligt mäktig utrikesminister 1945-62) och fullföljdes av Olof Palme.

Sverker Åström var deras devota språkrör, ständigt beredd att rycka ut med tillkrånglade formalistiska utläggningar för att rättfärdiga och förgylla den utrikespolitiska linje som hans socialdemokratiska herrar lade fast. Inte sällan spelade Åström rollen som heligare än påven när det gällde att offentlighet motivera undfallande manövrar mot Sovjetimperiet, moraliserande angrepp på USA, eller Sveriges dogmatiska bekännelse till FN-systemet.

Han bidrog energiskt till att ge neutraliteten ideologiska dimensioner som tog sig miserabla värderelativistiska uttryck i debatten.

Illustrativt för hur det kunde låta var när FP-ledaren Bengt Westerberg i januari 1986 ifrågasatte neutralismens primat. Westerberg förklarade frankt att han inte kände till att två demokratier någonsin startat krig mot varandra. Den viktigaste insatsen för en varaktig fred vore därför en demokratisering av Sovjetunionen.

Dessa påpekanden kan tyckas självklara och banala idag. Då var det som att svära högt i kyrkan. Naturligtvis var Åström snabb att fördöma.

Han hävdade att Westerbergs uttalanden gjorde våld på avspänningspolitiken och Helsingsforsavtalet 1975, som formellt bekräftade gränserna i Europa efter andra världskriget, och att Sverige inte hade rätt att lägga sig i Sovjets ”inre angelägenheter”. Med några spetsfundiga paragraftolkningar försökte Åström alltså tysta dem som tog sig till att belysa avgörande samband mellan frihet, fred och demokrati.

Olof Palme var näppeligen missnöjd med sin hantlangares fingerfärdighet i den svenska neutralitetslärans skolastik. Han hade själv, inte långt innan Åströms uppläxande av Westerberg, gått till rasande angrepp på Moderaterna för att partiet önskat frihet åt de av kommunisterna förtryckta folken i Östeuropa.

Palme röt om reaktionär ”korstågsanda” och att Sverige minsann inte sysslande med ”anti-sovjetism”.

Som statsminister ville Olof Palme framställa neutraliteten som ”helt ortodox”. Men säkerhetspolitiskt var den ett bländverk. Bakom fasaden bedrevs ju hela tiden ett hemligt militärt samarbete med USA och Nato. När det kom till kritan ville den socialdemokratiska regeringen inte ta risken att Sverige skulle ställas ensamma mot Sovjet i händelse av konflikt.

Var Sverker Åström insatt i detta hycklande dubbelspel? Föranledde det möjligen honom att gå Moskvas ärenden rent av? Under flera år var Åström misstänkt av Säpo som en rysk mullvad på UD, så misstänkt att Tage Erlander fortlöpande informerades om spaningarna.

I en ny biografi, Diplomaten (Weyler 2018), försöker Anders Sundelin lösa denna gåta – en av många i Sverker Åströms omsorgsfullt tillknäppta livshistoria. Onekligen finns graverande indicier. Uppgifter från avhoppade KGB-agenter. Suspekta kopplingar till den ökände landsförrädaren Stig Wennerström. Skumt umgänge med sovjetiska ambassadkontakter i Stockholm.

Men allt förblir dimmigt, skugglikt, undflyende. Inga bevis. Trådarna synes upplösas i ett mystiskt töcken. Sundelin skriver rafflande. Men utan att kunna komma åt Säpos hemligstämplade arkiv kvarstår frågetecknen.

Kanske var det främst Åströms homosexuella läggning som triggade Säpos granskning av honom? Idag en komplett trivial sak, dock förbluffande länge något som ansågs komprometterande för uppsatta personer i staten (först 2003 valde Åström att offentliggöra sin homosexualitet och blev en populär gayikon på kuppen).

Sundelin har även svårt att tränga igenom ridåerna som ligger täta över Sverker Åströms universitetsår på 30-talet, då han var medlem i den högerextremistiska antisemitiska organisationen Sveriges nationella förbud, och fick stipendium för att studera på två höggradigt nazifierade lärosäten i Hitlertyskland. Hur allvarligt ska man tolka denna ungdomliga träskvandring?

Vittnesmål ger föga besked och arkivmaterialet är magert. När Åström på ålderns höst konfronterades med avslöjandet om sitt nazivänliga förflutna mindes han antingen inget alls, eller gav undvikande och starkt vilseledande svar. Anders Sundelins berättelse har därvidlag inte mycket mer att tillföra än det vi redan vet.

Men det räcker att läsa Sverker Åströms egna memoarer Ögonblick (utökad utgåva 2003) för att begripa vilken slags stjärna han var. Många namn vindlar förbi i bokens voluminösa persongalleri. Dock inte ett ord om Raoul Wallenberg, vår mest berömde och uppskattade svenske diplomat någonsin. Hans räddning av tiotusentals judar undan nazisternas förintelsemaskineri i Budapest 1944 nämns inte. Ej heller efterföljande och skamligt bristfälliga svenska försök att få klarhet i Wallenbergs öde.

Är det en slump? Knappast. Raoul Wallenbergs personliga hjältemod var sprunget ur hans bergfasta övertygelse om nödvändigheten av att försvara fundamentala civilisatoriska värden i en mörk tid. Kontrasten till Sverker Åströms välutvecklade opportunism kan inte bli skarpare.

Slående i memoarerna är hans anti-amerikanism och Israelfientlighet. Det är som om USA var det största problemet i Åströms värld – inte hoten från skurkstater, tyranniernas besatthet av massförstörelsevapen, eller den islamistiska fundamentalismens hatiska ideologi och ohämmade brutalitet.

Avskyn mot Mellanösterns enda demokrati blottlägger haveriet. Han anklagar vildsint den judiska staten för ”rasism”, ”etnisk rensning” och påstår att Israel vill upprätta ett apartheidsystem för att hålla palestinierna nere. Det var inte första gången hans Israelhat flödade. I en famös DN-artikel 2002 menade han att Israel ägnade sig åt ”en sedan länge pågående statsterrorism” och manade till handelsbojkott med orden: ”Att icke köpa israeliska varor är väl nu en självklarhet för varje anständig människa”.

Åström hade mage att tala om anständighet! Mannen som sedan sina studier i Tredje riket gjort sig en karriär på att i den undénska neutralismens namn sudda ut motsättningarna mellan demokrati och diktatur!

Vad säger det om Sverige att Sverker Åström kunde bli en sådan bemärkt och omhuldad tjänare åt den socialdemokratiskt dominerade statsapparaten?

Må vi aldrig igen hamna i det utrikespolitiska förfall som han representerade.

Moralisterna anfaller

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/3:

För åtta år sedan stormade myndigheterna i Turkiet mot den koleriske sjöbusen kapten Haddock. Eller rättare sagt: hans pipa. En privat TV-kanal visade den tecknade serien Tintin utan att ha censurerat bort Haddocks ständiga bolmande. Aja baja! Det skulle man aldrig gjort. Straffet blev dryga böter. Anledningen var att Turkiet ville förebygga tobaksskador.

Aldrig så vällovliga syften är dock sällan någon garanti mot triumfer i stupiditet. Är det barn ännu fött som låter sig förledas ner i pipträsket med kapten Haddock som inspiration?

Den turkiska statens ingripande mot Haddocks rökande valsade runt som en pikant nyhet i all världens medier. Men som Cornelis Vreeswijk sjöng i Getinghonung Provencale: ”För övrigt e’ de’ väl ungefär / samma moralister här som där / samma fasta normer och samma sura min…”.

Våren 2010 meddelade Viveca Lärn att hon övervägde att sluta författa barnlitteratur. Hon kände sig kvävd av de svenska förlagens iver att förnumstigt och räddhågat stryka i hennes manus: ”De unga redaktörerna är så politiskt korrekta. Jag fick inte ens skriva att gubbar satt och rökte på kafé i Milano i Ludde gör en Zlatan” (SvD 17/3 2010).

Löjligt och beklämmande, kan tyckas. Samtidigt sticker det oroväckande i näsborrarna av unken 1930-talsanda. De gamla rottingidéerna om folkuppfostran und gesundheit har uppenbarligen börjat trenda igen och satt sitt inpiskande märke också på vår epok (ta bara S/MP-regeringens förbud mot utomhusrökning på offentlig plats som inte bara stöttas av V och SD, utan även av M och C!).

Åter vaknar inkvisitorerna. Åter ska det jagas entartete kunst.

Gunilla Bergstrand, författare till böckerna om Alfons Åberg, har vid återkommande tillfällen vittnat om den beskäftiga kritik som hennes verk utsatts för under senare år. Precis som kapten Haddock har Alfons pappa Bertil fräckheten att röka pipa! Och ibland tar han sig ett glas öl! Usch, fy!

Men Gunilla Bergstrand vägrar ge vika. I nya numret av Femina (nr 5/2018) säger hon: ”Själva vitsen med mitt skrivande är att visa verkliga människor som vi är, på gott och ont. Varför ska alla vuxna vara perfekta i böcker, när vi inte är det i verkliga livet? Jag är inte intresserad av att vara politiskt korrekt. Jag är hellre motvalls, självständig och busig”.

Håll tummarna för att Netflix äger samma kompromisslösa integritet. Nu har nämligen kverulanterna i det förmynderiindustriella komplexet riktat målsökaren mot denna strömningstjänst av filmer och TV-serier. Det är amerikanska anti-rökorganisationen Truth Initiative som alarmistiskt räknat antalet ”tobaksincidenter” i Netflix’ programutbud.

Särskilt förgripliga serier är Stranger Things, House of Cards och Orange is the New Black, där de påhittade karaktärerna ofta och gärna tänder en cigg mellan varven. Robin Koval, vd på Truth Initiative, menar att ökningen av strömningstjänster likt Netflix medfört ”en övergripande återkomst av rökning i film och TV som glamouriserar och normaliserar en dödlig vana för miljoner intryckskänsliga ungdomar” (SVT Kulturnyheterna 21/3).

Men finns det någon grund för dessa attacker på den konstnärliga friheten? I USA har rökningen bland folk av kött och blod fallit stadigt sedan millennieskiftet. Det är likadant i Sverige.

Enligt CAN, Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning, har såväl de vuxnas som de yngres tobaksbruk minskat kraftigt under hela 2000-talet. Att rökning i filmer, böcker och serier skulle ha någon förförande effekt på barn och ungdomar torde därför vara rent nys.

Låt kapten Haddock och alla hans kolleger i fiktionens värld blossa vidare. Deras rök skadar ingen, vad än de notoriskt faktaresistenta moralisterna påstår.

Grönt regeringshaveri

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/3:

Det kan bli ett hat trick i utslagning från riksdagen till hösten. På den borgerliga sidan riskerar Alliansen att förvandlas från en kvartett till en duo. Som opinionsläget ser ut idag lever Liberalerna farligt nära fyraprocentsspärren och ännu blekare är det för Kristdemokraterna.

På den rödgröna planhalvan hänger hotet om att försvinna tungt över Miljöpartiet. En sådan väljarslakt av småpartierna vore tveklöst en historisk skräll.

Erfarenhetsmässigt hör det dock till sällsyntheterna att ett parti som en gång kvalat in i riksdagen tvingas lämna den parlamentariska värmen. Att tre skulle göra det på ett bräde skulle därför vara en rejäl högoddsare.

Stalltipset är Kristdemokraterna ånyo klarar sig med ett nödrop och barmhärtiga moderata stödröster, Liberalerna hänger kvar trots allt och Miljöpartiet… hmm…

Maskrosor brukar förvisso vara sega överlevare. Men frågan är om inte chanserna till räddning är minst för Miljöpartiet ändå. Priset för att regera som en styvmoderligt behandlad juniorpartner till de maktslugt rutinerade Socialdemokraterna har varit förkrossande.

Sedan valet 2014 har nästan hälften av Miljöpartiets medlemmar flytt. Sakpolitiskt liknar mandatperioden en grön mardröm av svidande kompromisser och blodiga reträtter, inte minst gällande flyktinginvandringen.

Partiet fläckas av sammankoppling med islamiska krafter. Förtroendet för språkröret Gustav Fridolin är hopplöst kört i botten (han får nog vid det här laget hållas inlåst i valrörelsen för att inte jaga iväg ännu fler besvikna medlemmar och sympatisörer).

Köttbenen som Socialdemokraterna kastar åt sin redan svårt skadeskjutna regeringskollega verkar mest tjäna syftet att framställa miljöpartisterna som aparta gröna tomtar. Skattesubventioneringen av elcyklar är ett exempel. Förslaget att straffa bort dieselbilar från städerna ett annat. Och nu även tokreprisen på friåret, återlanserat under beteckningen ”utvecklingsår”.

Det innebär betald ledighet från jobbet för kompetensutveckling, testa nytt arbete eller starta eget. Någonstans mellan 1 miljard till 10 miljarder kronor beräknas kalaset kosta skattekollektivet.

Utvärderingen av den förra varianten, som Miljöpartiet fick en motvillig Göran Persson att gå med på i början av 2000-talet, visade inga märkbara positiva effekter. Tvärtom minskade friåret varken sjukskrivningarna eller arbetslösheten, däremot fick de jobblediga sämre löneutveckling och pensionerade sig tidigare. Varför då göra om detta dyrköpta misslyckande?

Det bär emot att önska någon illa, men faller väljarnas dom hård över Miljöpartiet är det faktiskt välförtjänt.