Långös borgmästare har ordet (1)

Publicerad den av
3

Långö i Karlskrona är för mig en kär plats sedan barndomen. En gång, mellan åren 1909 och 1933, var ön ett självstyrande municipalsamhälle med en egen borgmästare. Så kallades nämligen municipalstyrelsens driftige ordförande J A Henricsson (1859-1941) i folkmun.

Han var en allmänt respekterad socialdemokratisk politiker och tidningsman, som 1906 flyttade från Sundsvall till Karlskrona för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad (vars namn senare byttes till Sydöstran). Henricsson kom att slå sig ner på Långö, då tillhörande Augerums kommun, byggde hus på Rådmansgatan och blev öns naturlige ledande profil.

Han må varit socialist, men alls ingen dålig och gapig sådan utan en strävsamt pragmatisk, ansvarstagande folkrörelsedemokrat av det handfast reformistiska virke som i förra sekelskiftets brytningstid bidrog till att forma det moderna Sverige.

1923 utgav han sina memoarer, Tid som flytt eller Några pänndrag ur minnet från socialismens första kampår, en ytterst läsvärd liten bok för alla Långövänner. Ur denna skrift talar J A Henricsson direkt till oss i bloggens sommarserie ”Långös borgmästare har ordet”:

Det var givetvis en önskan, att Blekinge Folkblads redaktör skulle bosätta sig i staden, men detta lät sig ej göra, enär den tiden på året – sista dagarna i juni – ej fanns lämpligt husrum där. Förut omnämnde skomakaremästare Petersson hade amellertid ombestyrt bostad på en ö, Långö, som var förenad med staden genom en bro, men tillhörde landsorten, Augerums kommun.

Ön var då föga bebyggd, något hundratal invånare, och känd som vara den plats, där staden höll före att den hade rätt att placera bråkigt och otrevligt folk. De sämre av stadens innevånare hänvisades dit när husrum ej stod att uppbringa i staden.

Det yttrades till och med en gång i stadsfullmäktige av en dess ledamot, att Långö var stadens avstjälpningsplats och att mellan staden och Långö skulle finnas en ”kinesisk mur”, som förhindrade varje samband med ifrågavarande ö och staden.

Således trevliga framtidsutsikter: en kinesisk mur att passera till och från mitt arbete på redaktionen i staden och en bostad bland folk, som ej bevärdigades bo i staden. Erkännas måste också, att det då ej var utan risk man passerade bron och att ute på Långö vapen rätt ofta togos i bruk både inomhus och ute.

Jag gick emellertid helskinnad genom den värsta tiden, utom att min nasus vid ett tillfälle fick sig en släng av en person, som påstod sig ha något otalt med mig. Jag gav honom givetvis ett nyp igen och så var den saken uppgjord.

Den trygga omoralen

Publicerad den av
Svara

Alla tiders människor har ansett att just den tid de levat i utmärkt sig för en hög grad av omoral. Det finns ju ingenting som säger att människor i alla tider skulle haft fel. Det är alltså troligt att alla tider utmärkt sig för en hög grad av omoral.

I vår tid är alla överens om att omoralen befinner sig i högsätet. Vi läser upprört och gärna om samtidens förvillelser. Det är tryggt att veta att vår tid alltså värdigt tar sin plats bredvid vilken annan tid som helst. 

– Pär Rådström, Det bästa hos människan – om kärlek och raggare, radioprogram 17/11 1961.

Staten får inte vara samhället

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/6:

När statsminister Stefan Löfven är ute och i Tage Erlanders anda propagerar för det ”starka samhället” bör vi vara vaksamma. Som den gamle moderathövdingen Gösta Bohman påpekade är ”samhälle” ett missbrukat ord i Sverige:

”Det har förlorat sin ursprungliga givna betydelse som ett samlande begrepp för en gemenskap av medborgare som i frihet och under ansvar formar sin tillvaro och utifrån egna moraliska och etiska, i regel nedärvda värderingar råder över utbildning, yrke och fritid samt på avtals- och näringsfrihetens grund löser uppkommande intressekonflikter” (Svensk Tidskrift 31/12 1985).

Samhället blandas ihop med staten, inte sällan ses begreppen som liktydiga. Löfven är en välvillig person, precis som Erlander var. Men deras ”starka samhälle” är ett samhälle annekterat av den politisk-ideologiska makten, där den enskildes frihetsutrymme är beskuret och medborgarna står i beroende till den partikontrollerade offentliga sektorn.

Att Löfven vägrar sänka det höga skattetrycket är symptomatiskt. Folkets pengar anses göra störst nytta i det kollektiva välfärdssystemet – styrt av politiker och förvaltat av myndigheter. Det minskar individens möjligheter att bygga upp ett ekonomiskt trygghetskapital i privatsfären. Civilsamhällets självständighet blir ytterligare försvagat.

Moderaterna har precis föreslagit en ny parlamentarisk grundlagsutredning i syfte att stärka skyddet för demokratin och rättsstaten. Som det är idag behövs bara två riksdagsbeslut med enkel majoritet och ett val emellan – sedan kan vi hälsa det demokratiska statsskicket och våra mänskliga rättigheter adjö. Kan det verkligen hända?

Tja, vem trodde att Donald Trump kunde bli president i USA? Eller att främlingsfientligt, vulgärnationalistiskt parti med nazistiska rötter skulle vara på väg att storleksmässigt gå om både M och S inför ett val i Sverige? I en tid när högerpopulistiska rörelser vinner mark och auktoritära idéer är i svang kan vi inte ta något för givet.

Under hänvisning till utvecklingen i Polen och Ungern (ett populärt land bland SD:are, händelsevis) vill Moderaterna göra det svårare att ändra grundlagarna och freda domstolsväsendet från politisk intervention. Det är utmärkt.

I sammanhanget vore det även önskvärt om det tandlösa Lagrådet, som under denna mandatperiod förgäves dömt ut flera slafsigt ihoprafsade politiska produkter, kunde omvandlas till en riktig författningsdomstol med befogenhet att stoppa uppenbara juridiska stolligheter från regeringen.

Men den bästa demokratiska frihetsförsäkringen i långa loppet är om civilsamhället fick en autonomare ställning. Staten ska i princip hålla tentaklerna borta från inblandning och tydliga gränser sättas för den politiska maktutövningen.

Redan nu är vi farligt nära en genompolitiserad tillvaro som kväver de medborgerliga frizonerna och gör människorna till statsapparatens klienter, ett system vilket är väldigt tacksamt för auktoritärt sinnade krafter att kidnappa och börja likrikta om olyckan är framme. Demokrati är inte bara majoritetsbeslut i partipolitiska församlingar.

De demokratiska värdena omfattar också, kanske främst, rätten för den enskilde att styra över sig själv och sköta sina angelägenheter i fred. Ett starkt samhälle i genuin mening är ett samhälle som balanserar staten och genomsyras av en solid, djupt känd civil medborgaranda.

Ett sådant samhälle blir motståndskraftigare mot politiska vettvillingars skadeverkningar och håll det i minnet, ty historien visar att det ändå inte existerar några garantier mot utbrott av kollektivt dårskap.

Den viktigaste valfrågan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/6:

Pax Romana upphörde. Pax Britannica upphörde. Varför skulle då Pax Americana vara för evigt? ”Allt fast och beständigt förflyktigas, allt heligt profaneras, och människorna blir slutligen tvungna att betrakta sin levnadsställning och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon”, förkunnade Karl Marx. Hur rätt hade han inte!

Sedan 1945 har USA varit garanten för den liberala erans världsordning av relativ fred, demokrati och frihandel. Men Donald Trump vill uppenbarligen skriva Pax Americanas sista kapitel i historieböckerna. Toppmötet i Singapore där Trump reservationslöst omfamnade Nordkoreas diktator Kim Jong-Un, en av de grövsta människorättsbrottslingarna i vår tid, är en klar varningssignal.

I utbyte mot det lövtunna löftet att den stalinistiska terrorregimen ska arbeta för att avskaffa sin kärnvapenarsenal, släpper nu USA på garden i Asien. De gemensamma militärövningarna med Sydkorea ställs in. En triumf för Kim Jong-Un.

Men en ännu större seger för Kina som målmedvetet strävar mot dominans i regionen och att få bort det amerikanska inflytandet. Fria, utsatta nationer som Japan, Taiwan och icke minst Sydkorea har anledning till oro över vad den fortsatta utvecklingen kommer att innebära.

Går USA:s beskydd längre att lita på som den fasta grundvalen i säkerhetspolitiken? Samma fråga måste Europas demokratier ställa sig.

Trump siktar på att överträffa Singaporeshowen med att krama om Vladmir Putin på tu man hand och tina upp de amerikansk-ryska relationerna. Den föreställningen, vilken antagligen går av stapeln redan i sommar, har Ryssland alla skäl att se fram emot och vi andra frukta. USA:s demokratiska allierade tål Trump lika illa som han gillar ”starka ledare” i tyranniklubben, särskilt Putin är ju en gammal beundrad favorit.

Kremls härskare kan därför sannolikt räkna med att göra en riktigt bra affär med Donald Trump på andra sidan förhandlingsbordet. Av manuset från Singaporemötet att döma, är Trump nöjd bara han får kråma sig i mediernas strålkastarljus och vifta med en bit papper där hans kära kompis till motpart intygat sina goda avsikter. Chamberlain i München har fått en rival.

Invandring, sjukvård, lag och ordning ligger i topp bland de valfrågor som svenska väljare prioriterar som viktigast. Med kursen som det trumpifierade USA slagit in på borde det vara upprustningen av vårt nationella försvar.

Reagan i Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/6:

Är det du som har rätt till frukterna av ditt arbete, eller är det regeringen som ska ha företräde att spendera och spendera och spendera? Den retoriska frågan är Ronald Reagans.

Han varnade för ett politiskt vägval ”där regeringen beslutar att den vet bättre än du vad som ska göras med dina inkomster och i själva verket, hur du ska leva ditt liv”. Översatt till den kommunalpolitiska verkligheten i Linköping, vad är alternativen i höstens val?

Utgår vi från de stora dragen i de olika budgeterna som presenterats inför tisdagens fullmäktige är bilden ungefär lika ideologiskt jämngrå. Den styrande majoriteten står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden. Den borgerliga oppositionen står för en hygglig förvaltning av rådande förhållanden.

”Räknar man ihop totalt, så skiljer det inte så mycket”, säger kommunalrådet Niklas Borg (M) i en illustrativ kommentar om sitt partis utgiftssatsningar på nämndverksamheterna och den S-ledda majoritetens förslag (Corren 18/6).

Men är hela Gallien – förlåt, Linköping menar jag – i händerna på beskatta och spendera-politikerna? Nej! Det finns ett litet parti inom den borgerliga sfären som trotsar konsensuslinjen.

Kristdemokraterna utmärker sig genom att fokusera på välfärdens kärna, avvisar alla ekonomiska vidlyftigheter och dyra prestigeprojekt – samt förespråkar att den kommunala skattebördan för Linköpings invånare lättas med en krona! Det gör KD under Sara Skyttedals ledning unikt som det idémässigt närmaste Reagan vi kommer i Östergötlands residensstad.

Varför är sänkt skatt viktigt? Bland annat därför att skattepålagorna oundvikligen drabbar människor med lägre inkomster hårdast eftersom de har tuffast marginaler i hushållskassan. Att sänka skatten är att öka den individuella friheten och tryggheten.

Det stärker egenmakten i civilsamhället, minskar beroendet av den offentliga apparaten och får människor att inte vara fullt så utlämnade åt politiska beslut som idag. Att sänka skatten tvingar även partierna att använda det arbetande folkets pengar försiktigare och effektivare.

”När regeringen (the government) blir för stor, går friheten förlorad. Regeringen är tänkt att vara en tjänare. Men när en regering kan beskatta människor utan gräns eller återhållsamhet på vad regeringen kan ta, då har regeringen blivit en herre”, menade Reagan.

I högskattelandet Sverige får man väl vara tacksam för att åtminstone Linköpings kristdemokrater verkar förstå detta.