Sluta straffa landsorten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/5:

Den som i fredags stannade för att tanka vid OKQ8 eller Preem i Ödeshög fick uppleva en historisk smäll mot plånboken. En liter 95-oktanig bensin kostade 16,16 kronor. Aldrig tidigare har det svenska riktpriset varit så högt.

För tunnelbanefolket i Stockholms innerstad hade det kanske inte särskilt stor betydelse. Men för alla människor utanför tätorterna, där bilen är en vardaglig nödvändighet, spelade rekordnoteringen definitivt roll.

Förklaringen till sprängningen av 16-kronorsvallen är dels att råvarupriset på olja stigit, dels att kronan tappat så skandalöst mycket i värde, dels att Socialdemokraterna svikit vallöftet från 2014 att inte förvärra drivmedelsskatterna ytterligare.

Istället fick koalitionspartnern Miljöpartiet sin bilfientliga vilja fram och kunde glädjas åt att riksdagen, trots icke-socialistisk majoritet, släppte igenom den rödgröna regeringens idé om en självgående ökning av skattepålagorna vid pumpen.

Denna modell betyder i praktiken, ganska häpnadsväckande egentligen, att riksdagen frivilligt satt sig ur funktion. Nya beslut av våra valda ombud i det högsta organet för offentlig makt i Sverige har gjorts överflödiga.

Drivmedelsskatterna räknas årligen upp helt automatiskt enligt konsumentprisindex plus två procent, i princip för evigt. På detta vis fördyrades bensinen förra året med 24 öre, detta år med 30 öre till och så kommer det bara att fortsätta.

Konsekvensen blir en ränta-på-räntaeffekt som med tiden bokstavligen gör det till rena rånet att fylla tanken. Redan motsvarar skatten totalt nästan 10 kronor, eller 60 procent, av literpriset.

I Ödeshög bor Betty Malmberg, moderat riksdagsledamot. Hon är inte förtjust över situationen. Indexuppräkningen har hon kallat för ett ”slag mot demokratin” och vill nu ställa finansminister Magdalena Andersson mot väggen för hur drivmedelsskatten drabbar i synnerhet bilberoende människor på landsbygden (Expressen 18/5).

Det är en utmärkt och viktig markering. Ska hela Sverige leva kan inte bilåkandet straffbeskattas in i absurdum. På landsbygden finns ett jäsande missnöje med, som många uppfattar det, etablissemangets ensidiga urbana fokus vilket bidrar till en accelererande utveckling av växande regionala klyftor.

Känslan av styvmoderlig behandling lär inte minska med drakoniska drivmedelsskatter som ännu ett uttryck av oförståelse för landsortens livsvillkor. Även i Ödeshög måste man ju kunna transportera sig.

Var kommer barnen in?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/5:

”Jag säger ingenting om krig och fred / Heller inget om att tiden är ur led / Jag säger ingenting om sårad jord / Men hjärtat slår i varje ord – när jag säger dig / Min värld är fattig och min dag är död / När barnasinnet har berövats på sin glöd / Då ondskan nått sitt mål till slut / Då har all kärlek sinat ut.”

Så sjunger Hansson De Wolfe United i 80-talsklassikern Var kommer barnen in? God lyrik kan tolkas på flera sätt. Själv kom jag att tänka på just dessa rader när jag såg att Miljöpartiet i Linköping prioriterar barn och ungas psykiska hälsa som en av sina viktigaste frågor inför valet.

Bland annat vill MP effektivisera kommunikationen mellan skolan och sjukvården för att bättre kunna nå dem som behöver hjälp (Corren 17/5). Samtidigt på riksplanet lovade Socialdemokraterna, tillsammans med SSU och S-studenter, att satsa 250 miljoner kronor årligen i ett trygghetspaket för att bistå barn och unga med psykiska problem.

”Det ska vara lika självklart att prata om hur man mår, som att väga eller mäta sig. Därför vill vi införa ett screeningprogram inom elevhälsan för att tidigt upptäcka psykisk ohälsa”, säger SSU-ordföranden Philip Botström i ett pressmeddelande. Det hedrar såväl MP som S att denna fråga lyfts fram.

Angelägenheten kan inte nog betonas och förtjänar en seriös politisk diskussion, trots att valrörelsetider vanligtvis inte brukar vara det bästa tillfället för sådant. Egentligen kan det tyckas svårbegripligt. På det hela taget lever vi, materiellt sett, i ett paradis av överflöd och har möjligheter som tidigare generationer knappt kunnat drömma om.

Men något måste vara allvarligt fel i vårt samhälle när det uppväxande släktet ändå verkar fara så illa. Vad kan vara värre än att i tidig ålder, då världen borde lysa som oskuldsfullt klarast, uppfatta den som fattig och död?

Varje barnasinne berövat på sin glöd är en fruktansvärd, omätbar tragedi som skadar människan för livet. Socialstyrelsen rapporterade i december förra året att den psykiska ohälsan hos barn och unga ökat dramatiskt mellan 2006 och 2016. För gruppen 10-17 år med över 100 procent! Totalt beräknas närmare 190 000 unga lida av psykiska besvär och sjukdomar.

Vad som ligger bakom denna alarmerande utveckling saknas bra svar på. Socialstyrelsens utredare Peter Salmi tror att det kan handla om skolmiljön, även villkoren för inträdet i arbets- och vuxenlivet spelar möjligen en roll.

Är den moderna tillvaron för tuff? Brister vi att i tillräcklig grad rusta barnen med mening, kärlek och omsorg? Jag vet inte. Men så här kan det bara inte fortsätta.

Ordnar till folket!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/5:

I november 2008 gick Sten Rudholm ur tiden som en unik herre. Nog hade han som sonen till en läroverksadjunkt i Karlstad gjort en imponerande karriärresa. Justitiekansler, president i Svea hovrätt, riksmarskalk och ledamot av Svenska Akademien på stol nummer 1 (traditionellt reserverad för jurister innan församlingen, måhända ödesdigert, bröt sedvänjan 2009).

Men det verkligt historiskt speciella med Sten Rudholm var att han dog som riddare av Serafimerorden. Det är Sveriges förnämsta utmärkelse. Han fick den i sista ögonblicket en decemberdag 1974 tillsammans med den legendariske bankdirektören och industrialisten Marcus ”Dodde” Wallenberg. Efter att Wallenberg avlidit 1982 blev Rudholm den enda icke-kunglige svensk som kunde titulera sig Serafimerriddare.

Nu är det omöjligt – vilka enastående tjänster du som man eller kvinna av folket än gjort riket – att komma ifråga för vårt lands finaste hedersbetygelse. Från den 1 januari 1975 är det nämligen förbjudet att dela ut Serafimerorden till några andra än utländska statschefer och medlemmar av hovet.

Denna bisarrt missunnsamma bestämmelse har vi riksdagen att tacka för, som påverkade av 70-talets radikala tidsanda sopade rent med ordensväsendet. I jämlikhetens stamort på jorden ansågs det inte passande att förära enskilda medborgare statliga belöningar.

Serafimerorden, Vasaorden, Svärdsorden, Nordstjärneorden – sånt var antikverat glittrande krafs, förhatliga symboler för underdånigheten och kryperiet i det gamla konservativa privilegiesamhället. Systemet hade överlevt sig själv och var moget för historiens sophög.

Kritiken saknade inte grund, det måste sanningsenligt understrykas. Mot slutet började det ordinarie ordensväsendet faktiskt bli löjeväckande, dess legitimitet var urholkad genom inflation i själlösa utdelningar. Ämbetsmän fick sina trissor mekaniskt efter tjänstegrad och antalet anställningsår i den offentliga apparaten. Inte så få tyckte ordnarna förlorat sin mening och vägrade ta emot dem.

Men istället för en välbehövlig reformerande uppryckning, beslöt riksdagen att förklara det kungliga ordensväsendet vilande och utom räckhåll för svenskar fortsättningsvis.

Det var då det. Nu hörs – äntligen – annat ljud i skällan. Norrköpingsbon Andreas Norlén, ordförande (M) i riksdagens konstitutionsutskott, säger att han finner det vara ”en märklighet att Sveriges kanske finaste utmärkelser, ordnarna, är förbehållna utländska medborgare. Jag känner inte till något annat land som särbehandlar sina egna medborgare på det sättet” (SR 16/5).

Med sina utskottskollegor från S, MP, C, L och KD har han nått enighet om en parlamentarisk utredning, som i samband med en översyn av antalet flaggdagar och  apanaget till det växande kungahuset, även ämnar granska utsikterna av ordensväsendets återupplivande. Klokt påpekas att det forna missgreppet av automatiserad tilldelning inte bör ske igen.

Poängen med ordnarna är ju att uttrycka samhällelig uppskattning av förtjänstfulla svenskar som utfört presentationer bortom det vanliga i liv och gärning. Det är ett belöningssystem som i sin rätta funktion återspeglar och hyllar den öppna meritokratins ideal, inte klassbarriärernas.

Sten Rudholms upphöjelse till Serafimerriddare var ett exempel på det. Vill Sverige vara ett land som värderar extraordinära insatser till allmänhetens gagn, borde inte vägen förbli stängd till att kunna göra honom sällskap.

Flammande kritik mot S

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:

Nationalekonomin är ingen exakt vetenskap och olika skolor, som den keynesianska och den österrikiska, träter enträget om diverse teoribildningar och tolkningsmodeller. Men sammantaget ger forskningen ändå en hygglig vägledning, så god man rimligen kan begära i en ofullkomlig värld.

Att politiker bortser från vad experterna rekommenderar behöver varken vara konstigt eller felaktigt. Emellanåt måste andra och vidare hänsyn tas.

Nationalekonomer tenderar exempelvis att gilla fastighetsskatten som en stabil intäktskälla och förordar gärna dess återinförande. Den gamla varianten vi hade i Sverige förlorade dock sin folkliga legitimitet genom att slå hårt och godtyckligt mot vanliga människor.

Alliansregeringen gjorde därför rätt som avskaffade fastighetsskatten (eller snarare modifierade den till en kommunal avgift), Göran Persson ångrade med lika rätt att han inte själv gjorde det. Stämmer inte kartan med förhållandena i terrängen är det ju ohållbart att bita sig fast i kartan.

Men att utifrån ideologisk halsstarrighet eller kortsiktiga politiska bekvämlighetsskäl strunta i både karta och terräng är knappast tillrådligt – vilket dessvärre verkar vara fallet med nuvarande regerings agerande i stora delar.

Finanspolitiska rådet, med nationalekonomen Harry Flam i spetsen, riktar nu en salva av kritik mot den rödgröna koalitionens fögderi. En hel del av detta klander är utan tvekan sakligt befogat, även om finansminister Magdalena Andersson försöker vifta undan Flam & Co som notoriskt negativa gnällspikar.

Den charaden kan emellertid inte dölja att hon, sannolikt mot eget bättre vetande, valt bort normal ekonomisk sans för att istället blåsa på med kraftiga valfläskiga stimulanser i en redan brinnande, minusräntedopad högkonjunktur.

Det är ett äventyrligt spel som oansvarigt byggt upp riskerna för överhettning och lämnat Sverige sämre rustat att parera kraschen av en kommande konjunkturnedgång. Finanspolitiska rådets varningar därvidlag förtjänar att tas på djupaste allvar, inte lättsinnigt fnysas åt.

Men det blir väl nästa regerings bekymmer att hantera, liksom strukturproblemen på arbets- och bostadsmarknaden. Trots att arbetslösheten fortsätter att sjunka, kvarstår den brutala klyftan mellan inrikes och utrikesfödda svenskar. I den förra gruppen är 3,7 procent inskrivna på Arbetsförmedlingen som utan jobb. I den senare gruppen är siffran 20,5 procent!

Intervjuad i SvD (15/5) pekar Harry Flam på de höga ingångslönerna som boven i dramat och föreslår en sänkning ”betydligt under nuvarande lägstalöner, men betydligt över försörjningsstödet”. Men den lösningen för att tillgodose behovet av fler enkla jobb har Socialdemokraterna envist förklarat som anatema, utan att kunna presentera något övertygande alternativ.

På bostadsfronten rekommenderar Flam – gissa vad? – fastighetsskattens comeback. Det förslaget kan politikerna med gott samvete avvisa.

Däremot finns skäl att hörsamma hans uppmaning att sänka (helst helt slopa) ränteavdragen, vilket skulle utmana medelklassväljarna men fungera dämpande på bostadsmarknadens groteska prisutveckling med vidhängande hushållsrekord i skuldsättning. Harry Flam vill även skrota amorteringskravet, som främst gör det svårare för yngre och andra i lägre inkomstskikt att skaffa sig egen bostad.

Slår Stefan Löfven och Magdalena Andersson dövörat till, antecknar förhoppningsvis Ulf Kristersson.

Vi, ett skogsfolk

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/5:

Skogen är en folkrörelse. Hur många är det inte som regelbundet vistas ute i markerna för rekreationens och den kontemplativa upplevelsens skull? När den traditionella kyrkoreligionen tappat greppet om befolkningsmajoriteten är det gärna i naturen som den moderne svensken söker sitt behov av andlighet och sinnesro.

Skogsmiljön är laddad med en svårdefinierbar känsla av något större, en livsenergi som Kerstin Ekman i romanen Rövarna i Skuleskogen låter trollet Skord försöka sätta ord på:

”Om du hade sett laxens blanka kropp ovanför käftarna av sten och vattenfradga så skulle du veta att han hoppar högre och djärvare än han behöver för att komma undan. Det blir någonting över där! Och när roslingen flätar ett mönster och blommar i mossan och när bäckvattnet glödgas av sol och letar sig fram över en bädd av grus och guld och när bofinkshannen sjunger från sin grantopp starkare än hans hjärta kan slå – då blir det någonting över!”.

Innan kristendomen gjorde entré i Norden hängav sig våra förfäder antagligen åt någon form av religiös naturdyrkan (asatrons mytologi är sannolikt mestadels rena efterhandsdiktningen av Snorre Sturlasson). Numera skulle man alltså kunna säga att vi gått varvet runt till vårt hedniska skogstempel.

Och väl där passas det ofta på att plockas korgar fulla av svamp och bär. Även jakt på skogens vilt är populärt. Omkring 300 000 svenskar har jägarexamen. Över 300 000 privatpersoner äger också själva skog, det är med råge fler än antalet medlemmar som partierna lyckas engagera.

Som resurs går skogen inte av för hackor. 70 procent av Sveriges yta är täckt av skogsmark, varur det gröna guldet hämtas som byggt mycket av vårt välstånd. Bara år 2017 drog skogsnäringen in 132 miljarder kronor på export. Faktiskt är Sverige den tredje största exportören i världen av massa, papper och sågade trävaror. Vi kan verkligen kallas ett folk av skogen.

Bland skogsägarna som för arvet vidare finns generellt en djup insikt om betydelsen av ett hållbart skogsbruk. Talande är att den produktiva skogsmarkens virkesförråd har fördubblats sedan 1920-talet och uttaget är mindre än den årliga tillväxten.

Inom statsapparatens sfär av politiker och ämbetsmän lämnar dock förståelsen för skogsbrukets villkor en del övrigt att önska. Ett tilltagande problem är inventeringen av nyckelbiotoper, ursprungligen menad som en hjälp till skogsägaren att identifiera skyddsvärda miljöer och arter.

Nyckelbiotoper har visat sig ganska vanliga, vilket man kan tycka borde vara ett utmärkt betyg på privata skogsägares omsorg om den biologiska mångfalden. Tacken är istället att de i praktiken drabbas av nyttjandeförbud av skogsarealer där myndigheterna, eller vem som helst egentligen, hittar nyckelbiotoper att registrera. Visst kan avverkning ske ändå, men branschens certifieringskod för nyckelbiotoper gör virket hopplöst att sälja.

Systemet har börjat spåra ur och blivit det godas fiende. Från naturvårdsbyråkratins sida märks en ökad aktivism för att nyckelbiotopsklassa marker, ett för staten lika fiffigt som billigt sätt att skapa icke-formella naturreservat på den enskilde skogsägarens bekostnad.

Skogsbruket blir oförutsägbart, äganderätten och rättssäkerheten hasarderas. Det underminerar förutsättningarna för ett fortsatt framgångsrikt förvaltande av de oskattbara värden som skogen representerar för oss alla.

Till trolöshetens lov

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/5:

Lars Gyllenstens dråpliga inledning till novellsamlingen Desperados (1962) är en minor classic i svensk litteratur: ”Jag är fast övertygad om att idel ont kommer av alltför fasta övertygelser – nej, nu sa jag bestämt för mycket!”. En underbart ironisk motsägelsefull formulering, så typisk honom. Naturligtvis måste den borne skeptikern också vara skeptisk mot sig själv!

Inte för inte stod Lars Gyllensten kollegialt nära den franske renässansfilosofen och 1500-talshumanisten Montaigne, som – ehuru formellt katolik – med elegant uttrycksfullhet vände sig mot alla dogmatiska trosläror, ideologier och intellektuella system.

Den glömde Gyllensten heter en ny förträfflig bok av litteraturforskaren Thure Stenström. Om titeln verkligen äger täckning, är denna intellektuella biografi ett synnerligen välkommet bidrag till att lyfta fram Gyllensten i ljuset igen.

Som medicinprofessor, ständig sekreterare i Svenska Akademien, modernistisk författare och skarpslipad polemiker tillhörde han en av de främsta gestalterna på vår kulturella parnass under 1900-talets senare hälft.

Stenström ägnar berättigat stort utrymme åt Gyllenstens högklassiga skönlitterära författarskap, vars tidlöst angelägna centrala tema är människans existentiella villkor och brottandet med dödens oundviklighet i en värld där Gud checkat ut.

Även ur perspektivet av dessa dagars hårt polariserade samhällsdebatt, icke minst på drängslagsmålens sociala medier, har Gyllensten brännande aktualitet. ”Politiseringen av det offentliga samtalet hotade enligt hans åsikt medföra en förenkling och trivialisering av hela människosynen”, skriver Stenström.

Intervjuad av Beppe Wolgers i Stockholmstidningen 1960 förklarade Gyllensten: ”Politiska system och ideologier tror jag inte på. Där finns plats för så mycket besvikelse och misströstan, som suger kraften ur människan. Och det låser henne, och hennes fantasi, det stänger henne för det oväntade. Vidare gör det henne dömande, inskränkt, misstänksam, sårbar, intolerant”.

Som förankrad i naturvetenskapen var Gyllensten främmande för ideologiskt tvärsäkra bilder av verkligheten som bara riskerade att leda människan vilse och förvärra hennes utsatthet.

Han förordade istället trolösheten i den prövande hållningen som var forskarens ideal, beredskapen till att ständigt revidera eller förkasta uppfattningar när nya rön så krävde. ”Du skall inga andra gudar ha än provisorier”, löd hans  nyktra budskap.

Vill vi ha fler vuxna i det politiska rummet är en god rekommendation till folk i alla stridande läger att söka Lars Gyllenstens inspirerande bekantskap.

Lars Gyllensten 1921-2006.

Vem vill vara plugghäst?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/5:

I höst blir förskolan obligatorisk för alla sexåriga barn. Får Socialdemokraterna som de vill kommer skolplikten även utsträckas till att gälla gymnasiet. Men är plikten ens särskild lyckad för grundskolans del? Det kan vara värt en prövande reflektion bortom det vanliga tugget och Jan Björklunds slitna slagordsretorik.

Den liberala filosofen Ayn Rand polemiserade mot termen plikt såsom varande en ”nödvändighet att utföra vissa handlingar utan annan anledning än lydnad under någon högre auktoritet, utan hänsyn till något personligt mål eller motiv, någon önskan eller något intresse”.

Krasst bygger skolplikten ytterst på statens privilegium att utöva legaliserat våld. Eleverna tvingas till handlingen att närvara i klassrummet, men kan inte piskas till att verkligen studera.

Snarare underblåses en anda av opposition mot skolan som inverkar negativt på kunskaps- och bildningstörsten, menar författaren Lena Andersson i en tankeväckande intervju i Lärarnas tidning (nr 8/2018).

Hon talar om den destruktiva mentalitet som skapas av ”tvångets psykologi”. Nesan att stämplas som plugghäst, en institutionell medlöpare, strävar ju också många elever att undvika. Att inta rebellrollen brukar däremot ge hög status i hackordningen.

Vidare hamnar lärarna i en olycklig slags gisslanposition, hävdar Lena Andersson: ”Med skolplikt har eleverna makt över läraren. I och med att de måste vara i skolan är det lärarens ansvar att det ska gå bra. Då blir läraren en ödmjuk tjänare. Man måste lära sig av egen kraft, allt annat är omöjligt”.

Det må ligga mycket i detta, fast vad är då alternativet?

Skolplikten i Sverige infördes med folkskolestadgan 1842, en utveckling av lutherska statskyrkans husförhör och den söndagsskoleplikt som i praktiken funnits sedan 1600-talet.

Folkskolan, tillkommen som en kompromiss mellan progressivt liberala och reaktionärt sinnade samhällstoppar, handlade inte bara om att förmedla kunskap. Den var lika mycket ett instrument för uppfostran, disciplinering och indoktrinering.

Plikten ansågs, förmodligen med all rätt, oundgänglig för att inte det fördemokratiska bondesamhällets barn annars skulle hållas kvar i arbete. Det problemet torde numera ha bortfallit.

Likaså lär alla idag begripa vikten av utbildning, även när inte barnen längre behöver bidra ekonomiskt till familjens försörjning. I princip kan alltså en helt frivillig skola övervägas. Men den idén är nog ännu i radikalaste laget för att vara partipolitiskt och opinionsmässigt realistisk.

Dock skulle vi kunna återknyta till en annan tråd i vår utbildningshistoria än statsprästernas regemente. 1723, under frihetstiden när Arvid Horn styrde landet som riksrådets kanslipresident (statsminister ungefär), lagstiftades om att svenska föräldrar måste lära sina barn att ”läsa i bok”.

Det är något annat än skolplikt.

I modern, uppdaterad version skulle det vara en lag som gör föräldrarna skyldiga att ge sina barn en god allmänbildning. En professionellt fastställd läroplan ska följas, men ingen tvingas att infinna sig i skolan. Undervisningen kan utformas ett på frihetligare sätt som passar varje individuell elevs behov bäst, i hemmet om så föredras (idag naturligtvis förbjudet av politikerna).

Det räcker att titta på Finland. Ett liknande system finns redan där. Så varför inte här?

Ett befästat folkhem

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/5:

Lite kärnsvensk poesi till kaffet? Tag och läs följande:

Över tidens sus i tallar, över årens flykt
på fjädermolnets vinge bred och stark,
trår från natt till dag, från nöd till frihet ifrån fruktan den strävan
som är lika för oss alla. En öppen stad, 
ej en befästad, bygger vi gemensamt.
– Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Raderna är från Sundbybergsprologen av Ragnar Thoursie. Ursprungligen skrevs den som ett beställningsverk till Stockholmskommunen Sundbybergs tjugofemårsjubileum nyårsaftonen 1951. Men dikten hade, och fick, långt större betydelse än så.

Thoursie menade den vara hans egen lovsång till socialdemokratins folkhemsbygge och som partiledare kom Olof Palme gärna att citera de vackra raderna. Visst berörs man av diktens hoppfullt optimistiska budskap om ett samhälle präglat av gemenskap, jämlikhet och solidaritet utan några barriärer mellan människor.

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn”, som Per Albin Hansson förkunnade i sitt visionära folkhemstal 1928.

Dock ett aber: den kollektiva familjevärmen i den öppna staden, med löftet att förvandla nöd till frihet ifrån fruktan, gällde främst etniska svenskar. Ragnar Thoursies sköna poesi var ägnat åt ett i demokratisk socialism draperat nationalistiskt projekt.

Illustrativa är orden Tage Erlander fällde i riksdagen våren 1965, apropå den svarta medborgarrättsrörelsens kamp mot de rasistiska orättvisorna i USA: ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden”.

Välfärdsstatens konstruktion på bilden av Sverige som ett hem, en familj, får till sin natur en exkluderande effekt för dem som inte tillhör hemmet, familjen. När utomstående nödlidande knackar på dörren, kan vi utsträcka solidariteten till att låta dem komma in i vår krets – men bara till en gräns innan familjepåfrestningarna blir för stora.

Det har Sverigedemokraterna hojtat om i åratal, den uppfattningen saluför nu även Socialdemokraterna och Moderaterna inför valet. Nog av styvbarn, lyder deras stridsrop.

Migrationsströmmarna från främmande, stökiga, kulturellt annorlunda länder långt borta har prövat välfärdsstatens kultur av omhändertagande bortom vad folkhemsfamiljen längre orkar och har lust med.

Socialförsäkringssystemen, arbetsmarknaden, medborgarskapets hela katalog av kostsamma och skattefinansierade rättigheter är inte anpassat för en rörlig värld som denna. Men systemen kan förstås utformas på ett dugligare och liberalare vis, istället för att vaktslå om det gamla bakom högre murar. Är det ett öppet land vi ska bygga – eller ett befästat?

Eller som kulturskribenten Hynek Pallas, med bakgrund som flyktingbarn undan 70-talets kommunistiska tyranni i Tjeckoslovakien, formulerar det i sin snart utkomna bok Ex. Migrationsmemoar 1977-2018:

”Det har aldrig varit lika viktigt att ställa de nya och långsökta frågorna om migrationens framtid och hur den ska lösas på etiska, humanistiska och värdiga vis. Det har således aldrig varit viktigare att inte enbart retirera in i nationen. Istället är det allt viktigare att stärka individens rättigheter på nya nivåer: att fastslå universella rättigheter och principer och efterleva dem gentemot stater och bolag vars makt leder till missbruk och förföljelse”.

Ett unikt inställt Nobelpris

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/5:

1978 belönades Isaac Bashevis Singer med Nobelpriset i litteratur, enligt Svenska Akademiens motivering ”för hans intensiva berättarkonst, som med rötter i en polsk-judisk berättartradition levandegör universella mänskliga villkor”. Ett lika omtalat som uppskattat val, vill jag dimmigt minnas.

Det var en hel del ståhej i medierna, min mamma gillade Singer, vår lärare i skolan berättade om honom och att han skrev på ett ovanligt språk kallat jiddisch. Jag var då en nyfiket läsande nioåring i värsta bokslukaråldern, fast Singer föll mig inte på läppen ett dugg. Jag föredrog envist Dante.

Inte den gamle florentinaren. Utan hans yngre namne från Stockholm, den toppsmarte killen som löste skruvade mysterier med polaren Tvärsan i Bengt Linders serie av obetalbara ungdomsböcker.

För mig blev ändå 1978 avgörande. Det var året när jag kom till medvetande om att det alls fanns ett Nobelpris i litteratur och att det var en viktig händelse som man skulle hålla koll på. Med tilltagande mognad allt viktigare rent personligen.

Den första pristagare jag förstod, diggade och självmant köpte verk av blev William Golding 1983. Hans klassiker Flugornas herre skrev jag det året en översvallande högstadieuppsats om och polemiserade däri med frän passion mot surmagade kritiker som ansåg Golding vara för klen att upphöjas i Nobeldiktarnas odödliga skara. Min respekt för Svenska Akademien växte.

Jag är idag den innerligt tacksam för upptäckten av många fantastiska författarskap, vilka på ett ovärderligt sätt vidgat mina horisontlinjer och givit mig djupare insikter om människans myllrande, mångfacetterade, motsägelsefulla tillvaro (det kom sent om sider även att gälla den helt underbare Isaac Bashevis Singer, numera distanserar han både Dante d ä och Dante d y i min bokhylla).

Jag kan enbart säga som den tyske författaren och kulturjournalisten Thomas Steinfeld när jag i sammanhanget möter det gräsliga ordet ”finkultur”, detta slappt svepande uttryck av ignorant kulturförakt:

”Det syftar till någonting som bara finns i fantasin hos en tänkt gemenskap som tror sig stå för ‘verklighetens folk’. Den förvandlar all litteratur bortom kriminal- och kärleksromaner till en meningslös sysselsättning för något slags kulturell överklass (ännu en fantasi) – och bortser då ifrån att mycket i denna ‘finkultur’ brukar vara oändligt mera sant och rått, än det mesta inom populärkulturen någonsin kan bli”.

Nog finns spår av illa dold skadeglädje i kommentarerna kring Svenska Akademiens kris, flinande miner över att denna ”finkulturella” högborg fallit i sin självförvållade gyttja med ett väldigt plaskande dån som ekar jordklotet runt. Men jag tror de flesta känner som jag: en blandning av häpnad, sorg och återhållen ilska.

Ett institutionellt förtroende, strävsamt uppbyggt i åtskilliga generationer, har på svindlande kort tid raserats i en sliskig tabloidskandal som innehåller allt annat än snille och smak.  Ett år utan ett Nobelpris i litteratur? Annus horribilis! Vilken overklig sak, som att julafton tas ur funktion. Att priset ställts in har hänt flera gånger förr, men senaste gången var 1949 och aldrig av en anledning som nu.

2018 har de solkiga resterna av en vanärad Akademie tvingats inse att den i omgivningens ögon blivit ovärdig att dela ut världens ädlaste kulturella utmärkelse. Kvarvarande ledamöter erkänner i praktiken att de förskingrat Akademiens unika roll som främjare av den kvalificerade litteraturkonsten.

Jag kan omöjligen begripa att slutsatsen av ett sådant historiskt legitimitetshaveri inte är en kollektiv avgång.

Girige Junckers union

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/5:

Man måste ändock känna beundran för Liberalerna. Jag menar det uppriktigt. Det är inget parti som räds impopulära ståndpunkter, ens inför ett stundande val och med egna opinionssiffror som länge varit så kroniskt vissna att riksdagen kan vara ett minne blott efter den 9 september.

Det är som Jan Björklund har Gustaf II Adolfs fältpsalm på läpparna – ”förfäras ej, du lilla hop, fast fiendernas larm och rop från alla sidor skalla” – när han i spetsen för det avfolkade tidigare Folkpartiet orubbligt drar sin värja till EU-projektets försvar.

Medan övriga partier unisont rasar över girige Junckers union, som vill pungslå Sverige på en drastiskt höjd medlemsavgift, kräver Björklund att Brysselprofilen Jean-Claude i EU-kommissionens dimhöljda topp borde tillfredsställas utan prut. Trots att beloppet det handlar om hotar att äta upp hela mandatperiodens reformutrymme för den nästkommande regering som Liberalerna ändå rimligen siktar på att sitta i.

”Det finns en stor ängslighet för det här med EU”, konstaterar Björklund, själv inte det minsta ängslig. Likt de sista svenska entusiasterna går istället Liberalerna in i valrörelsen med parollen att EU-samarbetet måste fördjupas och att Sverige behöver införa euron snarast.

I Brexitbaksmällans tider med en växande medborgerlig EU-skepsis är en sådan styvnackad motvallshållning värd respekt. Fegt och opportunistiskt kan Liberalerna sannerligen inte kallas.

Däremot är det något förvånande att ett parti som stolt tillhör den parlamentariska demokratins pionjärer på hemmaplan, tycks så blint för Brysselapparatens maktfullkomliga elefantiasis. Den 9 maj är det Europadagen, firandet av idén om en kontinent som begravt århundraden av misstro, hat och fiendskap för ett demokratiskt samarbete över gränserna i öppenhet, fred och frihet.

Men som Robert Musil skriver i Mannen utan egenskaper, den briljanta satiren om ett annat multinationellt imperium, Österrike-Ungern: ”Det finns helt enkelt inga betydande idéer som dumheten inte skulle förstå att använda sig av, ty den besitter en allsidig rörlighet och kan iföra sig alla sanningars klädnader”.

Tydligt är att dumheten dessvärre även tagit Europaidén i sitt grepp, korrumperat unionen till ett överstatligt mandarinvälde av ansiktslösa byråkrater som håller på att omyndigförklara EU:s invånare och göra demokratin till en chimär.

Ängslighet finns det skäl för.