Skrivit i Corren 10/8:

”En grundläggande princip för det demokratiska statsskicket är friheten”, förkunnade den store filosofen Aristoteles och slog fast: ”Ett element i friheten är att man turas om att styra och styras”.

Det var i hans antika Aten, vår västerländska civilisations vagga, som demokratin föddes för 2500 år sedan. Att deltagandet begränsades till manliga atenska medborgare över 30 år bör vi nog ha en smula förlåtande överseende med.

Det var ändå en synnerligen progressiv innovation i sin tid när envåldshärskare brukade vara normen. Faktiskt torde det för oss idag förefalla som ett direkt häpnadsväckande radikalt folkstyre. I Aten var den bärande principen för tillsättandet av de beslutande församlingarnas ledamöter inte val. Det var lottning!

”Jag menar att det till exempel är demokratiskt att ämbetsmännen utses genom lottdragning men oligarkiskt om de väljs”, sa Aristoteles som visserligen själv förespråkade en kombination.

Den dominerande uppfattningen var annars att val ansågs som en elitistisk modell vilken främjade nobelssen. Att lotta fram de styrande bland medborgarna, fattig som rik, och låta dem rotera vid makten var däremot den politiska jämlikhetens melodi och en bättre garant för att besluten gynnade det samhälleliga allmänintresset.

Länge betraktades det som en central demokratisk idé. Förutom i antikens Grekland hade den romerska republiken inslag av detta styrelsesätt. Lottning praktiserades även under renässansen i norditalienska stadsstater som Florens och Venedig.

Upplysningens epokgörande tänkare var också inne på det atenska spåret. ”Röstning genom lottning är utmärkande för demokratins natur, röstningen genom val för aristokratins”, skrev Montesquieu i standardverket Om lagarnas anda (1748).

Rousseau propagerade i sin klassiker Om samhällsfördraget (1762) för en hållning liknande Aristoteles: ”När man blandar val och lottdragning bör val användas för att tillsätta de poster där det krävs speciella färdigheter som till exempel de militära befattningarna. Lottdragning passar för de poster där det räcker med sunt förnuft, rättvisa och självständighet”.

Varför har denna urdemokratiska tradition fallit i träda och glömts?

I en nyligen till svenska översatt skrift med den provokativa titeln Emot allmänna val – ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin, vill den belgiske kulturhistorikern David Van Reybrouck väcka de gamla grekernas folkstyrelseideal till liv igen. Han hävdar att det var den amerikanska och franska revolutionen som förde demokratiutvecklingen vilse.

Det borgerliga skiktet som ledde upproret mot 1700-talets despotiska kungamakt gjorde det i folkets namn, men var inga demokrater utan republikaner som misstrodde vanliga människor. En bildad elit måste regera nationen och säkra frihetens värden. Lottning kunde därför aldrig komma på fråga. Då hotade bara ett farligt pöbelvälde.

John Adams, en av USA:s grundlagsfäder och George Washingtons efterträdare som president, hymlade inte om den saken: ”Kom ihåg att demokrati aldrig varar länge. Den förslösas, slits ut och tar död på sig själv. Det har aldrig funnits en demokrati som inte har begått självmord!”

Istället blev val – enkelt uttryckt – den nya icke-adliga aristokratins sätt att legitimera sig själv och behålla makten i vad man menade vara förnuftets händer. Därur växte den moderna representativa partidemokratin fram.

Men den fungerar inte längre särskilt väl i 2000-talets värld, konstaterar David Van Reybrouck dystert. Partierna har ”oligarkiserat” folkstyret, förlorat sig i parlamentariska intriger och deras medlemsantal smälter bort som smör i solsken. Valen urartar till tröttsamt bråkiga massmediala cirkusföreställningar.

Väljarna tenderar att vända etablissemanget ryggen och populistiska krafter andas en giftig morgonluft som hotar att kväva det öppna samhället. Vi är alla invävda i historiens långa tröga linjer och idag har draksådden, baksidan av de inflytelserika revolutionerna i USA och Frankrike, börjat slå rot. Botemedlet skulle enligt David Van Reybrouck vara att återvända till en uppgraderad version av den atenska demokratin.

Lottning må låta främmande och rent ut sagt tokigt i våra nutida öron. Men vid närmare granskning är det måhända inte så dumt. Trots allt var ju antikens greker inga knäppskallar, utan visste vad de gjorde. I olika varianter, bland annat i Belgien och på Island, har deras metod testats på senare år för att involvera medborgare i politiska beslutprocesser och det med lovande resultat.

När ett slumpvis, representativt urval av vanliga människor samlas öga mot öga för att seriöst tänka över diverse problem, händer nämligen ofta något intressant. En resonerande situation uppstår i gemensam strävan att nå konstruktiva lösningar (förutsatt att inte en liten minoritet av rötägg, narcissister och karismatiska pratkvarnar tillåts kidnappa samtalet, förstås).

Det blir till vad den tyske filosofen och sociologen Jürgen Habermas benämnt som diskursiv demokrati, eller deliberativ demokrati. Normalt vuxet, hyggligt utbildat folk är fullt kapabelt att stöta och blöta argument i en anda av ömsesidig förståelse, väga för- och nackdelar, kompromissa och kläcka vettiga förslag.

Van Reybrock ber oss att betänka följande: ”Lottningen är inte irrationell, den är arationell: en avsiktligt neutral procedur med vars hjälp politiska möjligheter fördelas jämlikt och osämja kan undvikas. Risken för korruption minskar, valfebern går ner, uppmärksamheten för det allmänna bästa tilltar. Lottade medborgare har kanske inte samma expertis som yrkespolitiker, men de har något annat: frihet. De behöver ju inte väljas eller återväljas”.

Precis som Aristoteles och Rousseau pläderar han för att en blandform av valda politiker och lottade oberoende medborgare borde prövas. Gärna i ett tvåkammarparlament med ena kammaren vald och den andra lottad. Det hade dels kunnat återställa det folkliga förtroendet för demokratin, dels hävt de partipolitiska låsningarna som – icke minst i Sverige – är till allvarlig skada för demokratins effektivitet.

Det är en nyttig, lärorik och mycket stimulerande essäbok som David Van Reybrouck skrivit. Jag kan enbart varmt rekommendera den till alla som är oroande över den politiska systemkrisen och ser det som angeläget att värna den liberala demokratins framtid.