Gör Akademien nobel igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:

Nu är tiden när världens blickar riktas mot Norden. Nobelprisen presenteras. Få andra utmärkelser har högre internationellt anseende. Även om du så vunnit en Oscarstatyett, erövrat Wimbledonbucklan eller seglat hem America’s Cup-pokalen står du dig slätt mot den som har en Nobelmedalj i byrålådan.

Under måndagen tillkännagavs att James P Allison och Tasuku Honjo får medicinpriset för sin forskning om immunsystemet. Tisdagen är vikt åt fysikpriset, nästa dag är det kemins tur. På fredag får vi från Oslo veta vem som äras med fredspriset.

Ekonomipriset, den ”oäkta” Nobelkategori som Riksbanken instiftade 1968, meddelas sist i ordningen den 8 oktober. Men kungörandet av det Nobelpris som bland allmänheten brukar röna mest uppmärksamhet uteblir. Almanackan gapar talande tom denna torsdag.

Ingen ständig sekreterare öppnar dörren i Börshuset inför ett nyfiket pressuppbåd på slaget tretton. Den rumphuggna Svenska Akademien får istället för att kora någon litteraturpristagare begrunda den fällande våldtäktsdomen mot ”kulturprofilen”.

Skandalen som utlösts av denne slemmige figur och hans härjningar i Akademiens närhet har sänkt legitimiteten för Gustaf III:s gamla fina institution från 1786 till nollpunkten.

Ledamöternas jävsintriger, perfida inbördeskrigande och offentliga träckskyffling har både dragit Akademien i smutsen och fläckat Nobelstiftelsen. Ja, även själva adjektivet ”nobel” – ädel, distingerad, värdig – är väl det sista som de adertons decimerade krets längre borde kunna förknippas med. Associationerna går snarare till motsatt betydelse av ordet: tarvlig, lumpen, vulgär.

Haveriet skadar inte bara Sveriges rykte utåt. Det är till allvarligt men för vårt inhemska kulturliv. Nobelpriset i litteratur kan exempelvis Kungliga Vitterhetsakademien ta över. Men var finns någon god ersättare för Svenska Akademien när det gäller dess ursprungliga centrala syften; att arbeta med det svenska språket och gynna den svenska litteraturen?

Som stark, självförsörjande, från marknaden och politiken oberoende kulturinstitution är Akademien unikt värdefull. Ska den överleva med återupprättat förtroende kan svårligen resterande ledamöter bita sig kvar. En helt ny besättning behövs.

Kung Carl XVI Gustaf, den ende som Akademien svarar inför, har alla skäl att till Horace Engdahl & Co säga vad Leopold Amery sa till Neville Chamberlain i brittiska underhuset 1940: ”You have sat too long here for any good you have been doing. In the name of God, go!”

Medier under attack

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:

Demokrati utan fri media? Det är en oxymoron, något lika tankevidrigt som en fyrkantig cirkel eller ett trähjul av järn. Oberoende nyhetsförmedling, granskande journalistik och självständig opinionsbildning, oavhängig från statsapparat, partier och organiserade särintressen, är fundamentalt för det öppna samhällets existens.

Människor som berövas tillgången av allsidig information och pluralistisk debatt är inte längre medborgare. De blir istället maktens undersåtar. Att den auktoritära högerpopulismen avskyr fri media är logiskt. Den är omöjlig att förena med deras projekt som bygger på antiliberalism, känsloberusning, kulturell konformitet, vulgärnationalism, rasistiska och konspiratoriska förvillelser.

Lögner, halvsanningar och myter satta i system för att övertyga, uppvigla eller passivisera har alltid varit de ideologiska råttfångarnas främsta vapen. Därför måste professionella, kritiskt rapporterande journalister misstänkliggöras, smutskastas, delegitimeras och – i slutänden – kvävas.

”Folkets fiender” har USA:s president Donald Trump symptomatiskt nog kallat dem i sitt ständiga korståg mot amerikansk media, som enligt honom bara producerar ”fake news”.

Riktigt illa är det i EU-länderna Ungern och Polen, styrda av högernationalistiska regeringar som stiftar mediefientliga lagar och kapar public service-kanalerna till att bli regimvänliga propagandaorgan.

I ett annat EU-land, Österrike, har inrikesministern Herbert Kickl krävt av polisen att inte lämna någon information till ”obekväma” medieföretag.

”Kommunikationen med dessa medier föreslår jag ska inskränkas i största möjliga mån. Ge dem inte godbitar som exklusiv tillgång, såvida ni inte ser något tydligt mervärde, exempelvis möjlighet till en neutral eller till och med positiv rapportering”, har han skrivit i ett mejl som kommit till pressens kännedom.

Kickl representerar FPÖ, ett parti med nazistiska rötter precis som SD i Sverige och som sedan förra året regerar i koalition med konservativa ÖVP.

I Danmark har den borgerliga minoritetsregeringen skurit ner kraftigt på public service, i princip ett sunt beslut – om det inte samtidigt innefattade politiska order om att de bantade statskanalerna måste sända mer dansk musik och betona det kristet nationella kulturarvet. Detta som en eftergift till regeringens främlingsfientliga stödhjul Dansk Folkeparti.

Medlemmar inom KD och M som tycker SD-samarbete är en bra idé bör fundera en gång till. Krafter som strävar efter att lägga media under sin stövelklack gör det av en anledning. De vill strypa demokratins syretillförsel.

Oktober

Publicerad den av
Svara

För mig har aldrig hösten varit någon dyster årstid. De vissna löven och de allt kortare dagarna har aldrig fått mig att känna att någonting tar slut utan snarare att gripas av förväntningar inför framtiden. Det finns något elektriskt i luften i Paris på kvällen i oktober, när natten faller. Även när det regnar. Jag känner mig inte deppig vid den tiden. Jag har heller inte känslan av tidens flykt. Jag känner att allt är möjligt. Året börjar i oktober.

– Patrick Modiano, På den förlorade ungdomens café, 2007.

Riksdagen bör slimmas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/9:

Linköping utmärker sig av en nära nog veritabel skog av kommunalråd. Men nu ska det röjas. Dagens 14 (!) kommunalråd – fler till antalet än vad ett fotbollslag får ha spelare på planen (inklusive målvakten) – kommer snart att bli färre.

Från och med nästa år reduceras skaran till 9 stycken. Det är bra steg mot en mer trimmad politisk apparat som Linköpings partier är värda en uppskattande applåd för. Kan det nya bantade styret också trimma de offentliga verksamheterna till att leverera kostnadseffektivare välfärdstjänster och sänka skatten gör vi vågen här på läktaren.

Den förebildliga åtgärden att minska kommunalrådens numerär ger vidare anledning till frågan om inte även samma sak borde ske med riksdagsledamöterna. Förra mandatperioden representerades vårt län av 15 partipolitiker i arkitekten Aron Johanssons vackert ritade riksdagshus på Helgeandsholmen i Stockholm (hör och häpna, men det fanns en tid när man gillade att bygga klassiskt snyggt).

Detta val resulterade i att östgötabänken blev ännu trängare. Nu är det 16 ledamöter som sitter där. Kan du – utan att googla – räkna upp samtligas namn? Då vinner du en burk torkade fikon. Inte ens jag skulle fixa det på rak arm, trots att dessa människor tillhör landets mäktigaste herrar och damer.

De kontrollerar våldsmonopolets maskineri, bestämmer över många hundratals miljarder kronor och har ett vittgående demokratiskt mandat att diktera våra vardagsvillkor in på skinnet. Men få av oss skulle känna igen deras ansikten om vi mötte dem runt hörnet i kvarteret.

Sveriges parlament med sina summa summarum 349 ledamöter är bland världens mest överbefolkade, relativt rikets invånarantal. Frånsett partiernas elitkrets är det ett tämligen anonymt kollektiv som har förtroendet att förvalta den högsta offentliga makten, vilken dock mestadels i praktiken är pappersformalitet. Ty den enskilde ledamotens utrymme att agera är hårt beskuret av partitoppens inpiskare.

Toleransnivån för självtänkande frifräsare är, som Linköpingsmoderaten Finn Bengtssons exempel visade, deprimerande ringa. Politiken hade tveklöst vunnit på om riksdagen blev en vitalare institution, som gav väljarna möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda en starkare koppling till sina uppdragsgivare hemmavid.

Slimma därför den parlamentariska församlingen ordentligt och renodla personvalet. Hellre 4-5 östgötska riksdagsledamöter som märks och alla känner till, än 16 diffusa gestalter som smälter in i tapeten.

Obstinata tonåringar!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

Kommunalrådet Jakob Björneke (S) har rätt. Det är olyckligt och motbjudande att ge SD en vågmästarställning i Linköping. Men måste så nödvändigtvis bli fallet om Alliansen står fast vid att bilda ett minoritetsstyre i stadshuset? Tagga ner på alarmismen.

Sannolikheten för att S, V, MP och SD gör gemensam ohelig sak lokalt måste betraktas som ytterligt ringa. Det betyder att Alliansen kan få igenom sin politik utan att sälja bort respektabiliteten och låta det frihetsfientliga järnrörsgänget på den bruna sidan få något inflytande. Det svider naturligtvis för S att hamna offside. Man kan förstå bitterheten.

En robust majoritetskonstellation, med S och M som den stryktåliga basen, hade nyktert sett också varit att föredra i denna turbulenta tid när valörerna prövas. Men Linköping kan ändå berömma sig av en traditionellt god och konstruktiv politisk kultur, som samtliga anständiga partier – i opposition eller vid makten – säkert inser vikten av att vårda även i fortsättningen. Värre är på det nationella planet.

Den nye östgötske talmannen Andreas Norlén står inför en diger uppgift att försöka hitta några vuxna i riksdagsrummet som kan bilda en hållbar regering. Norlén är en allmänt erkänd styv politisk hantverkare. Kompetentare kille på talmansposten är svår att finna.

Men vad hjälper det om partierna han har att tampas med beter sig som vore de shanghajade av obstinata tonåringar på rymmen från högstadiets OBS-klass?

Situationen är fullständigt låst i ett förgrämt bråkande där alla blockerar varandras alternativ och ingen vill ge sig. Övriga världen, i den mån den intresserar sig för lilla Sverige, bör rimligen häpna över detta otippade dokusåpa-drama i mellanmjölkens svala sörgårdsidyll. Vart tog snacket vi tidigare hört om breda lösningar och samförstånd vägen?

Avgrundsdjupa skillnader existerar inte mellan S och Alliansen. Det är fem partier som allihop praktiskt taget befinner sig i det systembevarande mittfältet och i ett tryckt läge egentligen borde kunna enas över en kafferast, om vi ska vara ärliga. Snarare är det prestigen och gamla interna kollektiva lidelser på respektive håll som utgör hindret.

Sverige behöver en fungerande reformregering, inte en lamslagen expeditionsministär. I nationens och folkflertalets intresse: skärp er!

Linköping kan bättre

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 19/9:

Hur Linköping ska rattas de kommande åren är ännu en öppen fråga. Förhandlingar pågår bakom stadshusets dörrar om vem som ska ta vem. I denna stund är inte ens alla röster färdigräknade lokalt. Konstateras kan i vilket fall att S tappade mest av alla partier: minus 4,9 procentenheter till 27,6 procent.

Och det parti som ökade mest var KD: plus 2,7 procentenheter till 7,5 procent. Noterbart är att fler Linköpingsbor röstade på KD i kommunvalet än till riksdagen (6,5 procent).

Det måste tolkas som en välförtjänt framgång för Sara Skyttedal, som haft ett tydligt fokus på bekämpa vidlyftigheterna med skattebetalarnas pengar. Inte utan skäl. Slöseriombudsmannen Johan Gustafsson vid Skattebetalarnas förening har ofta använt Linköping som ett mindre smickrande exempel.

Senast i en debattartikel i söndagens Aftonbladet hängde han ut Östergötlands residensstad på sin skamlista över slösaktiga svenska orter och skrev: ”Linköping ska inte bara bygga Sveriges dyraste simhall, ett kommunalt filmcenter och en ny multisportarena, fast man redan har fin ishall och fotbollsarena. Man har också fattat beslut om en kommunal elcykelpool, trots att intresset bland kommuninvånarna var minst sagt svalt”.

Att S, det dominerande partiet i den gångna mandatperiodens styrande koalition, förlorade så många röster ska ses som ett straff för detta, menade Gustafsson.

Åtminstone är det nog en betydande delförklaring, som i kombination med KD:s succé sänder ett viktigt budskap från Linköpingsborna till kommunpolitikerna: hantera våra pengar ansvarsfullare!

Låt det vara ett memento för stadshusets nya regim, oavsett vilket politiskt färgspektra den får. Att värna välfärdens kärna kräver dock mer än att rensa rent i floran av kostsamma gökungeprojekt.

Det handlar också om att använda varje välfärdsmotiverad krona så kvalitativt rationellt som möjligt, annars fortsätter ju slöseriet. I det avseendet har Linköpings tunga offentliga verksamheter en stor effektiviseringspotential, enligt en jämförande utgiftstudie som analysföretaget WSP gjorde för Svenskt Näringslivs räkning 2017.

Slutsatsen löd: ”Om kostnaderna i Linköping skulle sänkas till genomsnittsnivån för de kommuner som presterar bäst resultat till lägst kostnad, skulle detta innebära en besparing på 649 miljoner kronor”.

Det motsvarar en lättad skattebörda med 2,69 kronor! Uppenbarligen kan maktens roder skötas skickligare.

SD hotar rättssäkerheten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 18/9:

Ingen är så ledsen som en ledsen folkpartist, lyder ett gammalt politiskt djungelordspråk. Ingen är så besviken som en besviken som sverigedemokrat, lyder ett rykande färskt. Sitt tydligaste uttryck fick det i SD-ideologen Mattias Karlssons famösa Facebookinlägg förra veckan.

”Det finns ingen tid att vila eller att sörja brustna illusioner och förhoppningar”, förkunnande han bittert och manade sina anhängare till ”en existentiell kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad. Det finns bara två val, seger eller död”. Så kan man också fira en framgång som gav SD 17,5 procent i riksdagsvalet. Men partiet hade ju hoppats nå ett så mycket högre mål.

När Mattias Karlsson lugnat ner sig lite torde han ändå ha anledning att korka upp champagneflaskan. SD har trots allt befäst sin ställning, sprängt sönder blockpolitiken och erövrat problemformuleringsinitiativet i debatten.

Det är SD:s agenda som dominerat under de senaste åren med strängare migrationspolitik, hårdare tag mot brottslingar, hyllande av svenska värderingar, snålare syn på mångkultur, et cetera.

”Sverige är numera hemland för ett av Europas starkaste nationalistiska partier”, konstaterade den Timbroanknutne statsvetaren Andreas Johansson Heinö i fredagens DN och korade Jimmie Åkesson som valets vinnare.

Sammantaget är det ingen dålig prestation av ett parti som till skillnad från sina högerpopulistiska motsvarigheter i andra länder, närmast Norge och Danmark, har sitt ursprung i den värsta av ideologier: nazismen.

Att en sådan rörelse sätter sitt märke på vårt samhälle är förskräckande. Fundera bara över vad SD:s tillväxt betyder för rättsväsendet. Ännu är inte kommunvalen färdigräknade. Men preliminärt pekar resultatet mot att SD får drygt 1800 lokala mandat, 500 fler än 2014.

Det är från partierna i kommunfullmäktigeförsamlingarna som nämndemännen till landets tingsrätter hämtas. Amatördomarna är att tänkta att balansera proffsjuridiken med ett slags folkligt bondförnuft. Vetenskapliga studier visar emellertid att nämndemännens partipolitiska hemvist riskerar att färga utslagen.

Åtalade med arabisk bakgrund fälls exempelvis oftare om SD-medlemmar bedömer bevisningen. I migrationsdomstolarna (där landstingen utser nämndemännen) minskar chansen att få asyl om SD är representerade vid domarskranket.

Fler SD-mandat ger alltså ett ökat antal SD-domare möjligheten att föra partiets ”existentiella kamp om vår kulturs och vår nations överlevnad” in i rättssalarna. Mattias Karlsson och Jimmie Åkesson borde gnugga händer av förtjusning. Vi andra har skäl till akut illamående.

Bönderna ska ha betalt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/9:

Sommarens värmesmäll var ett slag i solarplexus på Sveriges bönder. Torkan gick hårt åt spannmålsskörden och betet, fodret blev en bristvara och många bönder tvingades till nödslakt av sina djur. Rena katastrofen för en redan pressad näringsgren.

En tröst i bedrövelsen är att svenska folket fick upp ögonen för lantbruket och dess betydelse. ”Vi är fortfarande, har jag brukat säga, alla eller nästan alla ättlingar i andra eller tredje led till bönder, torpare och fiskare. Alltjämt ligger lien, yxan och spaden väl i handen”, deklarerade moderatledaren Gösta Bohman 1973.

Idag, flera decennier senare, är det annorlunda. Banden till det gamla bondesamhället har tunnats ut rejält med årens, generationernas och urbaniseringens obevekliga gång. Dock.

När de svarta rubrikerna rapporterande om åkrarnas bortbrända odlingar, djur utan tillräckligt med foder och lantbrukarnas förtvivlade situation var det som en existentiell nerv vidrördes. Något ryckte till i den kollektiva hjärteroten. Den värsta krisen som bönderna drabbats av i modern tid väckte ett överväldigande engagemang i folkdjupet.

Lien, yxan och spaden ligger oss inte lika naturligt i handen som förr. Men känslorna för lantbruket som en omistlig del av vårt gemensamma Sverige är alltjämt starka.

”Vi har aldrig haft större förståelse hos allmänhet och samhälle än nu”, skriver tjugo mjölkbönder i en debattartikel på SvD:s hemsida (12/9). De menar att en bred acceptans därför borde finnas för en höjning av mjölkpriset i den förödande torkans spår. Det stämmer säkert. Och kravet är principiellt riktigt.

Totalt beräknas extremvädrets skador kosta lantbruket runt 10 miljarder kronor. Regeringens aviserade stödpaket på 1,2 miljarder kronor är både otillräckligt och egentligen ingen helt lyckad idé. Bättre än bidrag via skattsedeln, politiken och myndighetsbyråkratin är raka marknadsmässiga rör mellan producenter och konsumenter.

Prissättningen sänder en avgörande värdesignal och tydligt är att opinionen värderar förekomsten av det inhemska jordbruket högt. Kompensationen för torkans och missväxtens ökade kostnader bör således kunna tas ut direkt på varorna i detaljhandeln.

Gällande livsmedelskvalitet, djurhållning och låg antibiotikaanvändning presterar svenska bönder i främsta internationella toppklass. Självklart förtjänar de god betalning för detta, vilket branschen av generella lönsamhetsskäl måste ha friskare kurage att driva igenom.

Försitt inte detta gyllene tillfälle.

Molnen blir mörkare kring Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/9:

Det började se hoppfullt ut ett tag. Det franska ordet ”détente” – avspänning – var plötsligt på allas läppar. Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes inte lika ångestfullt. 1970-talets töväder blev dock tillfälligt.

USA hade försvagats av politiska problem i kölvattnet av Watergate och Vietnam. Sovjetunionen noterade och agerade offensivt igen. 1979 inleddes det som brukar betecknas ”det andra kalla kriget”. Ryssarna invaderade Afghanistan och placerade ut nya medeldistansrobotar med kärnstridsspetsar (SS-20) i Europa.

I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön. Upp till 150 000 man deltog. Manövern kallades Zapad 81.

Den hösten glömmer ingen i Sverige. Kvällen den 27 oktober fastnade den sovjetiska ubåten U-137 på ett grund vid marinbasen Karlskrona. Vår frihet, demokrati och nationella oberoende låg uppenbart i vågskålen.

Men USA hade fått en ny president, Ronald Reagan, som var besluten att sätta hårt mot hårt. Sovjetunionen tvingades på reträtt och fick en resonablare ledare, Michail Gorbatjov. Det ryska ordet ”glasnost” – öppenhet – var plötsligt på allas läppar.

Relationerna mellan stormakterna förbättrades, händer skakades på toppmöten, det förhandlades om nedrustning och kärnvapenhotet kändes som bortblåst. Berlinmuren försvann, Sovjetunionen upplöstes och kalla kriget var väl över? Nog såg det väldigt hoppfullt ut ett tag.

Men vid millennieskiftet fick Ryssland en oförsonligare ledare, Vladimir Putin. Han gillade inte den nya världsordningen, talade om Sovjetunionens sammanbrott som 1900-talets största ”geopolitiska katastrof” och sände oroväckande revanschistiska signaler.

Att han menade allvar visade kriget mot Georgien 2008, som medförde att ryssarna tog kontrollen över utbrytarregionerna Abchazien och Sydossetien.

Att han definitivt inte skojade visade ockupationen av Krim 2014, kriget mot Ukraina och härtagandet av landets östra delar, Donetsk och Luhansk (två separatistiska ”folkrepubliker” som i realiteten är Moskvastyrda marionetter).

Ett kraftigt ryskt upprustningsprogram har dragits igång, inkluderat en modernisering av kärnvapenarsenalen. Nu har Ryssland iscensatt en jättelik militärmanöver som till och med överskuggar Zapad 81 i omfattning: Vostok 2018. Den äger rum i Sibirien där 300 000 ryska soldater uppges vara mobiliserade sedan i tisdags, även diktaturen Kina samövar med en mindre truppstyrka.

Enligt den ryske analytikern Pavel Felgenhauser syftar Vostok-manövern till förberedelse på ett världskrig som ryska militärer räknar komma efter 2020. Sant eller ej, men med Rysslands inställning och uppträdande vore det dumdristigt att ta freden för given. Samtidigt är såväl USA som EU försvagade av politiska problem.

Historien imiterar sig själv. Välkommen till kalla kriget del 3. Ska det också denna gång avlösas av ett tövädersord på allas läppar? Vem vet. Läxan vi borde lärt oss är att framtiden är omöjlig att inteckna och att vi måste ha beredskap för det värsta.

Men när de mörka molnen åter hopas kring vårt lilla land ligger försvaret sedan länge i spillror och politikerna är upptagna med att kivas om regeringsmakten.