En moralisk röta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:

Emma Carlsson Löfdahl, riksdagsledamot för Liberalerna och med sin man hemmahörande i Ydre, har aldrig haft avsikten att sko sig. Det bedyrar hon själv och säger sig agerat helt i enlighet med gällande regelverk.

Åklagarmyndigheten kommer möjligen till en annan slutsats, när nu beslut fattats om en förutredning av upplägget för hennes övernattningslägenhet i Stockholm.

Som Aftonbladet avslöjade i måndags disponerar Emma Carlsson Löfdahl en bostadsrätt i andra hand och till ”marknadsmässig hyra” som hennes make köpt och äger. På så vis har hon kunnat tillskansa sig maximalt bidragsbelopp från riksdagen och därmed låtit skattebetalarna delfinansiera sin äkta hälfts kapitalinvestering i en tvåa i Stockholms innerstad.

Det kan formellt vara fullt förenligt med reglernas bokstav och inget brottsligt. Men är det en godtagbar ursäkt för vad de flesta medborgare nog uppfattar som ett tämligen flagrant och utstuderat sniket beteende av en folkvald makthavare i politikens förtroendebransch?

Emma Carlsson Löfdahl är tyvärr inte den enda inom Liberalerna med moraliskt dubiösa fasoner. Europaparlamentarikern Cecilia Wikström har vid sidan av sitt offentligt välbetalda uppdrag i Bryssel och Strasbourg skaffat sig mycket lönsamma extraknäck som styrelseledamot såväl i industrikoncernen Beijer Alma som laserknivföretaget Elekta.

Wikström gör säkert skäl för pengarna. ”I alla rankningar är jag den mest aktiva och den som fått störst inflytande i parlamentet av alla svenskar någonsin”, sa hon aningen skrytsamt till Dagens Opinion (15/2).

En sådan EU-politiker måste bolagen tycka det vara guld värt att ha på avlöningslistan. Är Wikströms väljare lika förtjusta? Frågan blir ju oundvikligen om det främst är för deras eller näringslivets räkning som hon så flitigt arbetar.

Och vad ska man sedan säga om Miljöpartiets tidigare språkrör Maria Wetterstrand? Hon har lett regeringens rykande färska utredning om hur flygindustrin ska använda mer biobränsle.

Samtidigt är hon både aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy – ett företag med biobränslen som verksamhetsområde och som fått hundratusentals skattekronor i bidrag från Energimyndigheten för att utveckla miljövänliga bränslen till flygplan.

”Something is rotten in the state of Denmark”, skrev Shakespeare. ”And Sweden”, kunde han tillägga.

Dubbelmordet snart löst?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 6/3:

Den 19 oktober 2004 höggs åttaårige Mohamad Ammouri och 56-åriga Anna-Lena Svenson brutalt ihjäl på Åsgatan i Linköping. Gärningsmannen kom undan, trots en brottsutredning som är en av de mest omfattande i svensk kriminalhistoria.

Att dubbelmördaren gäckat rättvisan är särskilt frustrerande med tanke på att det finns en mycket övertygande teknisk bevisning. En butterflykniv med både gärningsmannens och offrens blod hittades ju i närheten. Polisen har alltså en unik DNA-profil. Men har aldrig under fjorton år och tusentals topsningar lyckats matcha den mot någon person.

En justering i polisdatalagen som nyligen trädde i kraft kan ändra på det. Den ger möjlighet till en utvidgad så kallad familjesökning i polisens stora DNA-register över 163 000 misstänkta och dömda brottslingar. Har dubbelmördaren en nära släkting bland dessa ökar chansen betydligt att gåtan blir löst.

Som Corren rapporterat om har polisen redan träffar på ett trettiotal personer med snarlika DNA-profiler som ska börja förhöras. Genom ett pilotprojekt har polisen även fått specialtillstånd att göra parallellsökningar i kommersiella släktforskningsregister.

”Vi har lagt ner enorma resurser på det här fallet och vi vill kunna klara upp det här. Det här är ett nytt, väldigt kraftfullt verktyg. Det känns bra även om vi inte ska ta ut något i förskott”, säger förundersökningsledaren Jan Staaf (Corren 4/3).

Låt oss innerligen hoppas att polisens effektivare användning av den moderna DNA-tekniken leder till att rättvisa äntligen skipas och dubbelmördaren får ett hårt, välförtjänt straff bakom lås och bom.

Dock bör ändå en viktig fråga av principiell natur ställas i sammanhanget. Finns inte en risk att DNA-trålandet utvecklas till ett alltför kraftfullt kontrollverktyg i statsapparatens händer som äventyrar vanliga hederliga medborgarnas integritet och privata frihetssfär? Jo.

Tydliga, noga utformade regler som garant mot icke-önskvärda konsekvenser är därför nödvändiga att slå vakt om.

Men i avvägningen att ge polisen bättre förmåga eller ej att med DNA-teknikens fulla potential spåra upp, sätta dit och skydda oss från grova brottslingar som mördare, våldtäktsmän och terrorister borde det rimligen inte vara något snack.

Skamfläcken Ungern

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/3:

Ungern var en gång del i det mångetniska, hyggligt toleranta och kulturellt framstående habsburgska imperiet. Det upplöstes tragiskt som följd av nederlaget i första världskriget, innan dess påminde faktiskt den gamla dubbelmonarkin Österrike-Ungern om ett slags EU i miniatyr.

Arvet och traditionerna från den perioden märks dock inte mycket av i dagens Ungern. Det är symptomatiskt att det bland Sverigedemokraterna här hemma ofta hörts gillande tongångar om detta land.

De skandaliserade tidigare ledande SD-profilerna Kent Ekeroth och Erik Almqvist har till och med emigrerat dit. Partiledaren Jimmie Åkesson har i valet mellan Tysklands Angela Merkel och Ungerns Viktor Orbán sagt sig föredra den senare.

I den SD-närstående tidskriften Samtiden hyllas och försvaras Ungern återkommande. Ni kan ju dra era egna slutsatser om vilka visioner SD har för Sverige med en sådan förebild.

I den ansedda amerikanska tankesmedjan Freedom House ranking över friheten i Europa klassificerades Ungern nyligen som bara ”delvis fritt” – ett hittills unikt underbetyg för en EU-medlem (Sverige tog full pott i frihetspoäng tillsammans med Finland och Norge).

Freedom House motiverar Ungerns sänkta status ”på grund av återkommande attacker på landets demokratiska institutioner av premiärminister Viktor Orbáns Fidesz-parti som använt sin supermajoritet i parlamentet för att införa begränsningar på eller kontroll över oppositionen, media, religiösa grupper, akademi, icke-statliga organisationer, domstolar, asylsökande och den privata sektorn sedan 2010”.

I snart ett decennium har alltså nu Orbán och hans främlingsfientligt högernationalistiska gäng suttit vid makten. Orbán har lyft fram Rysslands Putin och Turkiets Erdoğan som ledstjärnor.

Orbán har påstått sig vilja göra Ungern till en ”illiberal demokrati”, ett mål som rimligen är på väg att nå sin fullbordan. Orbán har regelmässigt förbannat EU, trots att Ungern ironiskt nog är en av unionens största ekonomiska bidragsmottagare.

Orbán har spelat på konspiratoriska antisemitiska strängar i kampanjer mot den judiske finansmannen och filantropen George Soros (född i Budapest, numera amerikansk medborgare) som gjorts till sinister syndabock för allt möjligt.

Inför vårens val till Europaparlamentet har Moderaterna och Kristdemokraterna krävt att Orbáns Fidesz äntligen ska sparkas ut från deras gemensamma europeiska borgerliga partigrupp EPP. Det vore sannerligen inte en dag för tidigt.

Men hur har SD-favoriten Fidesz kunnat välkomnats i detta respektabla liberalkonservativa sällskap från början och tolererats så länge?

Landsbygdens folk kan väl trampa…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/3:

Förra mandatperioden införde den rödgröna regeringen en automatiserad, årlig uppräkning av drivmedelsskatterna baserad på konsumentprisindex plus två procent. Det betyder att det över tid kan bli precis hur dyrt som helst att tanka bensin och diesel vid macken.

Lyckligtvis kom M/KD-budgeten med ett stopp för automatskattehöjningen emellan. Olyckligtvis har statsrådet Isabella Lövin (MP) deklarerat att den nya rödgröna regeringen, stödd på C och L, kommer att undanröja detta stopp.

Men är det inte av klimatskäl bara bra om fulbränslen till bilar beskattas ihjäl? Ett problem är att förutsättningarna för en levande landsbygd utanför de kollektivtrafiktäta storstäderna riskerar att skattas ihjäl på kuppen.

”Många är beroende av bilen för att kunna ta sig till och från jobbet. För att deras barn ska ha möjlighet att ha någon fritidsaktivitet. Kunna sporta eller spela ett instrument. Även om regeringen verkar tro det, så är det inte okynnesåkning folk ägnar sig åt”, skriver den östgötske riksdagsledamoten Magnus Oscarsson (KD) tillsammans med sin partiledare Ebba Busch Thor i söndagens Aftonbladet.

Deras kritik är rimlig. Bilisterna är redan saftigt överbeskattade och tvingas betala dubbelt upp för samhällsekonomiska kostnader som utsläpp och vägslitage. Konventionella bilar blir dessutom allt bränslesnålare och miljövänligare.

Vill regeringen påskynda övergången till en fossilfri fordonsflotta förefaller det därför varken rättvist eller befogat att piska sönder bilberoende människors vardagstillvaro med ännu högre skatter.

Oscarsson och Thor efterlyser istället en satsning på säker tillgång till klimatvänlig el som behövs för den koldioxidneutrala omställningsprocess vi står inför. Då är mer kärnkraft den bästa modellen.

Men att ladda fordon med elektricitet som genererats från atomreaktorer gillar inte de gröna heller. Vad göra då? Tja, varför inte skaffa dig starka benmuskler och en cykelbil om du absolut måste ut på vägarna i Miljöpartiets Sverige.

Det blåögda Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/3:

Omkring 200 svenskar gick i frivillig bödelstjänst åt nazityska SS under andra världskriget. En del stupade, en del stannade utomlands efter Hitlerväldets fall.

Men för alla SS-svenskar som ville komma hem igen var det inga problem. UD räckte ut en hjälpande hand. Bara några enstaka ställdes inför rätta (och då gällde det främst personer som smitit från den svenska värnplikten).

Trots SS-krigarnas delaktighet i nazisternas barbariska Förintelsekorståg i Europa var det svårt att bevisa individuellt begångna brott. I princip kunde därför samtliga gå fria.

Här finns en klar parallell till dagens återvändande IS-terrorister, menar forskaren Tobias Hübinette (SvD 27/2). Han beklagar att Sverige inte tagit lärdom av historien. Annars hade politiker och myndigheter knappast behövt vara så yrvaket valhänta inför den nuvarande situationen.

De svenska SS-soldaterna betraktades aldrig ens som någon säkerhetsrisk. Tyskland hade ju förlorat och därmed ansågs saken utagerad.

I sammanhanget bör påminnas om historikern Johan Östlings avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008). Han ställer där frågan hur vårt land hanterade läxan av Tredje rikets härjningar och svaret är förbluffande.

Få brydde sig om att dra några slutsatser alls av nazismens idégods och dess verkningar i Sverige. Förståelsen för judehatet som bärande bjälke i nazismens världsbild förblev häpnadsväckande ringa. När det gällde antisemitism kom den svenska efterkrigstiden att präglas av naivitet, okunskap och blindhet.

En allvarlig konsekvens av detta var, som historikern Heléne Lööw understrukit, att Sverige blev en tacksam fristad att etablera sig i för inbitna antisemitiska högerextremister. I övriga Europa hade nazisternas strukturer rasat samman, men här kunde de bygga upp en bas igen och fortsätta sprida sin hatpropaganda över världen.

Runt 300 personer har valt att lämna Sverige för att ansluta sig till IS, vars självutnämnda kalifat i Irak och Syrien nu är i stort sett utraderat. Men ideologin, en slags nazivariant av islam, lever kvar som drivit denna bestialiska mördarsekt till att begå de mest monströsa grymheter.

Vad gör vi med de hundratal IS-medlemmar som återvänt?

Precis som med SS-svenskarna som aktivt slöt upp bakom Hitler lär det bli svårt att bevisa brott och fälla någon enskild person. Regeringen aviserar sent om sider en skärpt och utvidgad terrorlagstiftning, den omfattar dock inte hemkomna IS-krigare eftersom ingen får straffas retroaktivt.

Men att dessa människor utgör vandrande, reella säkerhetsrisker i vårt demokratiska samhälle kan det inte råda någon som helst tvekan om.

Det måste vara fullständigt uteslutet att hantera dem med samma blåögda likgiltighet – för att inte säga enfald – som uppvisades efter 1945 gällande SS-gänget, nazismen och judehatet.

Annars är hot om nya terrordåd på svensk mark överhängande, liksom rekrytering av fler fundamentalistiska islamister och att vårt land blir ett europeiskt centrum för spridande av extremistisk IS-propaganda.

Har vi inte lärt historiens dyrköpta läxa hittills, är det sannerligen hög tid.

Kaiser Wilhelm går igen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/2:

Napoleon lär ha sagt: ”Kina? Där ligger en sovande jätte – låt honom sova! För när han vaknar kommer han att förändra världen”. Nu händer det. Några snarkningar hörs sannerligen inte längre från Mittens rike.

Vissa analytiker har liknat Kinas statskapitalistiska kommunisttyranni vid det högmodigt wilhelminska Tyskland innan 1914 – en snabbväxande ekonomisk och militaristisk stormakt som berusad av sin nyvunna styrka söker en dominerande geopolitisk roll och i fartblind, självrättfärdig okänslighet gör det internationella spelet till en potentiell krutdurk.

Nog för att man bör iaktta försiktighet med historiska paralleller. Men de tidigare förhoppningarna om att Kina lugnt skulle låta sig inlemmas som en fredlig, ansvarsfull och på sikt demokratiserad aktör i den globala världsordningen måste anses som naiva och grusade.

På hemmaplan har Pekingdiktaturen dragit åt tumskruvarna hårdare under senare år i en rent orwellsk ambition att nå total samhällskontroll. Befolkningarna i de asiatiska grannländerna har det heller inte så roligt.

Kina uppträder regelmässigt aggressivt mot demokratin Taiwan, förslavar sedan gammalt Tibet i en hänsynslös ockupation och håller Kim Jong Uns skräckvälde i Nordkorea under armarna.

Samtidigt har Kina trappat upp konfliktnivån i Sydkinesiska sjön och försöker ständigt flytta fram sina positioner på bekostnad av Vietnam, Filippinerna, Malaysia och övriga nationer i regionen. Inom handel, ekonomi och teknik har Kina redan skaffat sig nära nog supermaktstatus.

Det tilltagande globala inflytande som detta för med sig är den kinesiska regimen inte sen att utnyttja, och investerar tungt runt om i världen för ytterligare stärka sin ställning och göra andra länder mer beroende av Peking.

Den hägrande visionen är uppenbarligen att Kina vill mäta sig med, och i framtiden överta, USA:s numera bleknande roll som internationell ledstjärna. Dock är det inte direkt klassiska amerikanska ideal som frihet, demokrati och mänskliga rättigheter som Kina hyllar och sprider.

Ser vi en slags upprepning av det auktoritära Tysklands rivalitet med det liberala brittiska imperiet kring förra sekelskiftet? Ur vissa aspekter finns avgjort en del oroande beröringspunkter, även om skillnaderna också är stora.

Men minns vilken urladdning spänningarna fick den gången.

Systemkollaps ska inte behövas

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/2:

En omfattande skattereform kommer att genomföras, om vi ska tro Januariavtalets fjärde punkt. Men med vilken inriktning? Det blir ett spännande test av det nya blocköverskridande regeringssamarbetets hållbarhet.

För Centerns Annie Lööf är målet med reformen att lätta på skattebördan. Finansminister Magdalena Andersson (S) har däremot deklarerat att skattetrycket inte ska sänkas. Pengarna behövs nämligen för att säkra välfärden, menar hon.

Hur ska dessa stridande viljor kunna förenas? Kanske vore det en god idé att kombinera skattereformen med en omfattande reform även på välfärdsområdet.

2017 uppgick de totala skatteintäkterna i Sverige till 2022 miljarder kronor. Det är en onekligen väldig summa. Svenskt Näringsliv tidigare ordförande Leif Östling ställde ju den berömda kärnfullt formulerade frågan: ”Vad fan får jag för pengarna?”.

En högst relevant undran mot bakgrund av de uppenbara bristerna inom tunga offentligt finansierade verksamheter som sjukvården, skolan och polisen.

”Det bara pratas om ökade skatter för att vi behöver stoppa in ännu mer i ett system som inte fungerar”, säger Leif Östling i det senaste avsnittet av podcasten Smarta samtal (refererad i SvD 25/2).

”Det finns inget förtroende kvar från medborgarna om det fortsätter så här”, slår han kritiskt fast och ser lösningen i form av en annalkande systemkollaps.

På den havererade offentliga sektorns ruiner kan sedan företagare på marknaden hjälpa till att bygga upp en bättre organisation för välfärdstjänster till svenska folkets fromma. Men ska det verkligen behövas ett veritabelt sammanbrott i förvaltningsapparaten för det?

Ett mindre drastiskt alternativ är annars partierna fokuserar på att hålla utgifterna nere, låter människor behålla mer av sina egna pengar, och säkrar välfärden genom anlitande av kostnadseffektiva utförare som är professionella och pålitliga.

Med rationella politiker som gör sitt jobb kan väl inte det vara så himla svårt?

Orolig för cancerkön?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:

På nätet läser jag om Docrates cancersjukhus i Helsingfors. Det drivs i privat regi och har ingen väntetid. Lyft luren och boka ett möte. Undersökning av en cancerläkare sker inom några dagar, högklassig behandling med den senaste tekniken utlovas kunna börja inom en vecka. Inte dåligt.

Detta finländska cancersjukhus gör också en poäng av att locka patienter från andra sidan Östersjön. Man har ett eget infocenter i Stockholm och förkunnar stolt på sin hemsida att ”ungefär 15 procent av Docrates patienter kommer från Sverige och andelen stiger hela tiden”. Det är förståeligt.

Svensk sjukvård når toppenresultat i internationella mätningar när det gäller behandlingskvalitet. Problemet med den utmärka blågula vård som erbjuds är dock lika gammalt som välkänt och flitigt omdebatterat: tillgängligheten är kroniskt usel och ligger i Europas bottenskikt.

Säg den valrörelse när inte politikerna tävlat med varandra om åtgärdsförslag som ska göra köerna till ett minne blott! Men det vill sig tydligen aldrig riktigt med förmågan att leverera.

Cancerfondens senaste rapport, baserad på siffror från 2017, ger en symptomatisk illustration av läget. Bröstcancer är den vanligaste cancerformen bland kvinnor. Målet är att 80 procent av patienterna ska opereras inom 28 dagar från att en välgrundad misstanke konstaterats.

Endast tre av Sveriges 21 regioner klarar det. Östergötland är tillsammans med Västra Götaland sämst i riket och klarar bara att operera 27 procent av patienterna i tid (Region Östergötland har dock – som Corren skrev om i lördags – redan inlett en ny satsning på att förbättra sig, håll tummarna!).

Ser vi till den vanligaste cancerformen bland män, som är prostatacancer, är målet att operation ska ske inom två månader. Antalet regioner som fixade det? Noll.

Väntetiderna skiljer sig dessutom så som mycket mellan regionerna att Cancerfonden betecknar vården som ”ett geografiskt lotteri”. Det borde vara ytterligare ett tungt argument för att avskaffa regionerna, lägga sjukvården under statligt huvudmannaskap och låta verksamheten styras av professionen hellre än partipolitikerna.

Men även en sådan reform lär vi får vänta länge än på. Knappast konstigt att Docrates cancersjukhus i Helsingfors tagit chansen att marknadsföra sig i Sverige. Här finns ju massor av pengar att tjäna på människor som lider av den svenska vårdapparatens strukturella systemfel och i värsta fall riskerar att dö på kuppen om operationen kommer för sent.

Åk till Finland för snabb behandling och glöm den långa kön till Region Östergötlands läkare! Fast då bör du förstås helst ha en tjock plånbok.

Alla svenska medborgare har visserligen rätt att söka vård i ett annat EU-land, betald med svenska skattemedel – nota bene: efteråt mot kvitto och det är inte givet att hela beloppet för vårdkostnaden täcks. Det avgör Försäkringskassan i samråd med din region.

Vill du vara säker på att få ersättning för dina utlägg kan du ansöka om ett förhandsbesked från det offentliga myndighetsmaskineriet. Haken är den processen kan ta upp till tre månader…

Man kan fundera på om det inte borde finnas ett bättre och rimligare alternativ för oss som inte är särskilt kapitalstarka. Antag att den vanliga svenska skattefinansierade cancervården fungerade lika effektivt som hos finska Docrates.

Varför skulle det nödvändigtvis vara en omöjlig tanke?

Marit Paulsen visar vägen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/2:

Liberalerna och Miljöpartiet har haft det knackigt ganska länge. Och inte ljusnar det. Båda noterar 3,9 procent vardera i Svensk väljaropinions senaste sammanvägning av partisympatiundersökningarna (20/2) och skulle alltså slås ut från riksdagen om det vore val idag.

Det inledda regeringssamarbetet över blockgränsen tycks ha kostat, särskilt för Liberalernas del som backat med 1,6 procentenheter sedan valet i höstas.

Olyckligtvis för denna trendmässigt underpresterande duo väntar snart ett nytt val i maj, till Europaparlamentet. Den blir en kort tid att försöka spotta upp sig på och dystra siffror möter dem även här.

Europaparlamentet har precis presenterat en opinionsundersökning om hur vindarna blåser inom unionens medlemsstater. Resultatet pekar på att tre svenska partier inte längre kommer att ha någon representation i den sammanträdande flyttkarusellen mellan Bryssel och Strasbourg: Liberalerna, Miljöpartiet och det alltmer bortbleknande Feministiskt initiativ.

Som inte dessa mätningar vore illavarslande nyheter nog, har MP drabbats av fanflykt inför EU-valet i form av utbrytarkonstellationen Partiet vändpunkt som också siktar på att konkurrera om de gröna rösterna. I spetsen står den förre MP-riksdagsmannen och Europaparlamentarikern Carl Schlyter.

Lyckas han i flygande fläng få ihop en egen lista, kan den möjligen göra en missnöjesskillnad på marginalen som får MP:s redan osäkra mandat att hänga ännu lösare. Desertering råder även inom Liberalerna. Det är Marit Paulsen, partiets tidigare omåttligt populära och färgstarka profil i Europaparlamentet, som i veckan deklarerade att hon avser stödja Centerns toppkandidat Fredrick Federley.

Paulsen anser att han är vassast på att driva hennes hjärtefrågor inom djurskydds- och livsmedelsområdet. Att hellre se till sak och idéer än kollektivistisk organisationslojalitet är ett uppfriskande brott mot partisekterismen och är, måste man väl säga, ett hälsosamt uttryck för sann liberal nonkonformistisk förnuftsanda.

Men i det gamla Folkpartiets glesande led har man kanske det svårare att betrakta Paulsens ”svek” lika välvilligt i en situation när kräftgången börjar närma sig en existentiellt kritisk punkt. Ovanpå allt övrigt trassel är Liberalerna i färd med att byta partiledare också.

Hur vore det med en liberal strukturrationalisering och slå ihop påsarna med Centern under Annie Lööf istället?

Fredspriset till Trump?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/2:

I början av det olycksaliga året 1939 mottog den norska Nobelkommittén en häpnadsväckande nominering. ”Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoner människors uppfattning framför varje annan man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse”.

Vem var dårfinken som kunde föreslå en sådan vansinnig kandidat? Det var Erik Brandt, socialdemokratisk ledamot av Sveriges riksdag.

Hans motivering var Hitlers accepterande av Münchenöverenskommelsen i september 1938, då Storbritannien och Frankrike offrade Tjeckoslovakien åt Nazityskland.

”Av sin glödande fredskärlek, tidigare bäst dokumenterad i hans berömda bok Mein Kampf – näst Bibeln världslitteraturens kanske yppersta och mest spridda verk – och hans utomordentliga gärning att med enbart fredliga medel, utan blodsutgjutelse, med Tyskland införliva Österrike, förmåddes Adolf Hitler vid ovannämnda kritiska tillfälle att avstå från våld vid befrielsen av sina hemlängtande landsmän i Sudeterna och i sin legitima strävan att göra sitt fädernesland stort och mäktigt”.

I vår egen tid har det ofta förekommit att SD-anhängare hängt ut Brandt som bevis på att även Socialdemokraterna har ett mörkt och nazianstruket förflutet att göra upp med.

Men Erik Brandt var ingen nazisympatisör, utan raka motsatsen. Hans nominering av Hitler dryper av frätande ironi och återhållen vrede, och är – vilket uttryckligen framgår om man läser hela texten – riktad mot ett antal av Brandts riksdagskollegor som komplett omdömeslöst föreslagit Storbritanniens premiärminister Neville Chamberlain till fredspriset.

Det var Chamberlain som stod arkitekt till det skändliga avtalet i München som han naivt trodde skulle rädda freden i Europa, bara Hitler fick glufsa i sig territorium tillhörande den demokratiska tjeckoslovakiska nationen.

Nu, 80 år senare, når mig beskedet att USA:s president Donald Trump på fullt allvar har föreslagits till Nobels fredspris. Bakom nomineringen står Japans premiärminister Shinzo Abe, enligt vad Trump själv nyligen skröt om vid en pressträff i Vita huset. Även två ledamöter av den norska riksdagen, bägge från det högernationalistiska Fremskrittspartiet, har förordat Trump som värdig mottagare av utmärkelsen.

Anledningen? Toppmötet i Singapore förra året, då Trump förmådde kommunisttyranniet Nordkorea att förvandla sitt militaristiska skräckvälde till ”en fredens vagga utan kärnvapen”.

Om den klarsynte ironikern Erik Brandt fortfarande vore bland oss antar jag att han skulle svara med att rekommendera Nobelkommittén att belöna Kim Jong-Un, den nordkoreanske diktatorn. Det hade suttit fint som en sarkastisk markering inför det nya toppmöte som ska hållas mellan Trump och Kim i Vietnam nästa vecka.

Av en färsk FN-rapport kan nämligen konstateras att den narcissistiske mästerförhandlaren Donald Trump är lika grundlurad som den blåögde Chamberlain blev i München. Vad är resultatet av Trumps försäkran att Nordkorea inte längre är ett säkerhetshot?

Denna skurkstats kärnvapenprogram är inte bara intakt, det skyddas också mycket bättre. FN:s utredare har ”funnit bevis för en bestående trend att skingra och sprida platser för montering, lagring och testanläggningar”.

Samtidigt fortsätter Nordkorea att i maskopi med Kina och Ryssland bryta mot säkerhetsrådets sanktioner genom massiv insmuggling av olja, bensin och kol. Situationen har knappast blivit mindre oroande av att USA:s president spelar rollen som Kim Jong-Uns nyttiga idiot.