Miljödiktatur utan barn?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/3:

Ska klimatet räddas måste mänskligheten upphöra att reproducera sig. Den kontroversiella tesen lanseras i en ny bok (Kinderfrei statt kinderlos – ”Barnfri istället för barnlös”) av den tyska debattören Verena Brunschweiger.

”Att sätta barn till livet är det värsta man kan göra mot miljön. Varje ofött barn minskar utsläppen av koldioxid med cirka 50 ton om året”, slår hon fast (SvD 21/3).

Så kan man ju också resonera, och lämna ytterligare ett känslouppjagande stollebidrag till att försöka sänka den seriösa klimatdebatten. Vi lider ingen direkt brist av alarmistiska hojtanden på frihetsfientliga panikåtgärder från huvudlösa radikaler.

Inför FN:s klimatmöte i polska Katowice tog den gamle vänsterprofessorn Torbjörn Tännsjö till orda med sin famösa diktaturrekommendation: ”Något måste ske raskt. Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över” (DN 29/11 2018).

Det tyckte omedelbart den förre TV-meteorologen Pär Holmberg, nu MP-kandidat till Europaparlamentet, var en intressant idé och twittrade en hyllning till Tännsjö för att han vågade ”tänka utanför boxen”.

Dylikt tänkande hade Holmberg redan själv tidigare gett prov på när han i magasinet Neo 2009 gav rådet att för miljöns skull ”snabbt avskaffa alla val”, då det inte fanns ”tid att hålla på och käbbla mellan partierna”.

Nyligen var 87 så kallade influencers på sociala medier inne på samma spår i ett gemensamt upprop till Stefan Löfven. De krävde att statministern borde glömma demokratin och ta i med gröna hårdhandskar: ”Släpp taget om väljarstödet och kör över oss och våra klimatkatastrofala vanor” (Expressen 24/1).

Ur den internationella debatten kan vidare exempel mångfaldigas. Men skulle ekofascism vara lösningen?

Empiriskt saknas stöd för att auktoritära förtryckarregimer vore ett miljövänligare alternativ än öppna samhällen med folkstyre, marknadsekonomi och fri opinionsbildning.

Den som är intresserad av verkligheten behöver inte söka länge efter övertygande belägg på att demokratier är väsentligt bättre på klimatpolitik än icke-demokratier. De värsta miljöbovarna har alltid varit diktaturer.

Och varför skulle vi sluta med barnalstring och låta den mänskliga civilisationen utslockna i syfte att rädda jordens klimat? Det är inte jordklotet som främst hotas av klimatförändringarna, sådant – och annat åtskilligt mycket värre – har vår planet galant klarat förr under sina 4,5 miljarder år långa existens.

Den moderna människan däremot har bara funnits cirka i 300 000 år. Vi är den överlägset, mest fantastiska skapelse som jordens unika naturmiljö frambringat. Troligen är det få andra planeter i något annat solsystem, i någon annan galax, som kan konkurrera med en lika komplex, intelligent och avancerad livsform.

Kanske finns ingen motsvarande högt stående varelse i hela rymden. Man kan rent av lite filosofiskt säga att människan är universums sätt att reflektera över och komma till medvetande om sig själv.

Det är för att mänskligheten ska kunna fortsätta att sätta barn till en värld med för oss trygga överlevnadsvillkor som klimatet behöver fixas. Och det utan att förfalla till dåraktiga, antihumanistiskt tyranniska metoder som gör vår tillvaro slavaktigt outhärdlig. Poänglöst vore det annars.

En vissnande ros

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/3:

Till helgen samlas Socialdemokraterna till kongress i Örebro. Det är ett stukat parti med det sämsta valresultatet sedan 1911 i ryggen.

Rosenbads nycklar behölls, men maktens pris var en blocköverskridande uppgörelse som kräver att S driver liberal reformpolitik och köper stora delar av Alliansens agenda. Regeringen Löfven II skulle i sak mer eller mindre kunna vara regeringen Reinfeldt III.

Det måste snurra i huvudet av vånda och förvirring hos många inbitna S-medlemmar. Rimligen borde ett starkt behov finnas i leden av att lufta uppdämda tankar om partiets prekära situation, nuvarande vägval och inriktning på sikt. Vilket forum är lämpligare för det än en partikongress?

Nu är dock inte interndemokrati och medlemsinflytande vad S är bäst på. Precis som hos ärkerivalen M råder en sluten, hierarkisk och toppstyrande organisationskultur.

Ingen motionsrätt till kongressen har tillåtits, symptomatiskt nog. Deltagarna får nöja sig med en stunds allmänpolitisk debatt som partistyrelsen på nåder beviljat under första kongresskvällen likt en liten säkerhetsventil.

Det är väl deras problem, kan man tycka. Inte riktigt. Vi befinner oss ju i en demokratisk brytningstid med en växande misstroendeklyfta mellan bredare folklager och det maktägande partietablissemanget. Allt färre svenskar varken vill vara medlemmar i, eller ens identifiera sig med, ett parti.

Och varför skulle de det, om ålderstigna partier som S verkar anse att medlemmar som tycker och tänker främst är ett obekvämt besvär? Istället har partiväsendet blivit kraftigt elitiserat och gjort sig ekonomiskt oberoende av sin krympande medlemskår genom frikostig försörjning av skattebidrag. Ideellt engagemang hör det förflutna till.

Politikens utövande är idag en angelägenhet för professionella karriärister, anställa ombudsmän, sakkunniga underhuggare, pressekreterare, lejda twittrare och PR-människor.

Vad gemene man ute i stugorna anser om ditt och datt kan avläsas utifrån regelbundna opinionsundersökningar, som partierna löpande stämmer av utformningen av sina åsiktspaket och ageranden mot. Vilken bild som medierna och nätets olika kanaler ger, spelar också en väldig roll.

En socialdemokratisk gräsrots eventuella funderingar om meningen med föreningen väger mycket lätt i ljuset av denna utveckling. Frågan är hur länge det håller, om S och de andra partierna vill vara bärare av en levande och vital svensk demokrati.

Ingen klonad Ullsten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/3:

Vem ska rädda Liberalerna, the artist formerly known as Folkpartiet? Just nu liknar det ett självmordsuppdrag att ta över den krisdrabbade showen när Jan Björklund till sommaren lämnar scenen.

Opinionsstödet är så decimerat att sympatisörerna snart knappt ryms i en gammal folkabuss. Trots att partiet – jämte Centern – bärgade stora sakpolitiska vinster i januariöverenskommelsen med den nya S/MP-regeringen, blev effekten att Liberalernas flyktiga väljarkår blev ännu flyktigare.

Även den interna sammanhållningen tog rejält med stryk av steget över blockgränsen som kvarvarande Allianslojalister hade svårt att tåla. På det kom de förtroendetärande skandalerna kring riksdagsledamoten Emma Carlsson Löfdahls snikna lägenhetsaffär på skattebetalarnas bekostnad och Europaparlamentarikern Cecilia Wikströms dubbelarbetande åt näringslivet.

Om Liberalerna lyckats kommunicera något väldigt väl, är det intrycket av ett splittrat, sargat och praktiskt taget roderlöst parti på drift mot stupet. I EU-valet den 26 maj är risken reell att det blir ett knockoutslag från Europaparlamentet, vilket för dessa de mest okritiska Brysselvurmarna i svensk politik vore en katastrof av existentiella dimensioner.

Och mitt i allt detta ska alltså en ny partiledare vaskas fram. Inga hugade kandidater har ännu officiellt klivit ut. Tydligt är dock att det verkar arta sig till en strid mellan anhängarna av Erik Ullenhag å ena sidan och Nyamko Sabuni å andra sidan.

Bägge har varit statsråd i Reinfeldtregeringen, men sedan lämnat den aktiva politiken för att stå på standby om partiet kallar. Bägge representerar också förhoppningarna om skilda vägval.

Ullenhag är den mjuka socialliberala linjens man, traditionalisternas dröm. En gediget präktig, välkammad och spolformad ärkefolkpartist – en klonad Ola Ullsten som få bortom Liberalernas närmast sörjande krets kan erinra sig något minnesvärt av.

Sabuni är det mera ruter i. Högerinriktad, uppfriskande kaxig, viljestark och sällan den som fegspelar i debatten (som minister med ansvar för integrationsfrågor var hon exempelvis tidig med att tala klarspråk om hedersvåldets förkastlighet).

Med henne skulle Liberalerna näppeligen behöva hotas av att blekna in i tapeten. Snarare har hon kapaciteten att bli för sitt parti vad Ebba Busch Thor blivit för Kristdemokraterna.

Vill Liberalerna öka sina chanser att vända snålblåst till medvind är nog inte en blodfattig Ullstenkopia att rekommendera i alla fall.

In memoriam

Publicerad den av
Svara

Inger Karin Birgitta Dahlgren, född Rosberg
från Skolgatan 13, Långö

27 november 1938 – 16 mars 2019

En förebild i godhet, kärlek och omsorg.
Kring henne var alltid ljus, harmoni och glädje.

Clifford Brown – Dial ”B” for Beauty 

Ut med alla politiker!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/3:

I ett uppmärksammat fall av civil olydnad förra året försökte den unga kvinnliga aktivisten Elin Ersson hindra utvisningen av en afghansk man. Hon bordade samma flygplan som honom och vägrade sätta sig ner på sin plats när planet skulle lyfta från Landvetter.

I februari blev hon av Göteborgs tingsrätt dömd till 60 dagsböter för brott mot luftfartslagen. Gott så?

Absolut inte!

Tyck vad ni vill om Elin Erssons aktion. Men precis som alla andra människor som ställs inför svensk domstol förtjänar hon en rättvis prövning av fru Justitia. Det fick aldrig Elin Ersson. En av de politiskt tillsatta nämndemännen, en SD-medlem som i domstolen även krävde ett hårdare straff (fängelse), var solklart jävig.

Nyligen avslöjade SvD (9/3) att han ett halvår innan rättegången stämplat Ersson som ”brottsling” i kommentarsfältet under en artikel om henne på den högerpopulistiska sajten Nyheter Idag. ”I media hyllas hon av batikhäxorna Ernman o Ramberg. Det är mycket allvarligt när advokater stöder brottslingar”, deklarerade han vidare via sitt FB-konto.

Milt uttryckt anmärkningsvärt för att komma från en person som verkar i rättsväsendets tjänst. Nu har Göteborgs tingsrätt stängt av honom och Elin Erssons advokat har – fullt rimligt – begärt att rättegången görs om.

Skandalen är symptomatisk för det aparta nämndemannasystemet. Fru Justitia brukar traditionellt avbildas med en bindel över ögonen, vilket symboliserar opartiskhet och allas likhet inför lagen.

Men då Sverige fortfarande envisas med att utsätta åtalade människor för partipolitiska amatördomare i rättssalarna är faran överhängande att fru Justitia får ideologiskt färgade glasögon istället. Det är inget löst antagande, utan har bekräftats av vetenskapliga undersökningar.

Exempelvis tenderar SD-nämndemän oftare att vilja fälla åtalade med arabisk bakgrund. V-nämndemän vill oftare fälla åtalade om brottsoffret är en kvinna. KD-nämndemän i migrationsdomstolarna vill oftare ge asylsökande fristad, medan SD-nämndemän oftare är av motsatt mening.

Politiker ska stifta lagar, men att politisera lagföringen genom att ikläda dem domarskrud borde vara bannlyst i varje demokratisk rättsstat värd namnet.

Hur många fler skandaler liknande den som Elin Ersson drabbades av måste media röja innan partierna förmås att lämna juridikens utövande åt professionen?

Du är väl rädd för plutonium, lille vän?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/3:

Striden om kärnkraft var brännhet i 70-talets politiska landskap. Jag minns det väl, ty mitt dåvarande husorgan – jämte den glittriga poptidskriften Poster – var barntidningen Kamratposten.

Dess proggiga redaktion var inte sen att mobilisera mot kärnkraften. VPK:aren och miljödebattören Per Kågeson anlitades för att skriva en serie artiklar som skulle upplysa oss ungar vilka livsfarliga saker det handlade om.

Under rubriken ”Den slumrande jätten” kunde vi exempelvis i KP nr 6/1978 läsa följande om det tusenåriga avfallseländet (kursivering i original): ”Avfallet är inte bara ett problem för oss som lever nu. Det kommer också att vara ett problem för dina barn. För dina barn-barn. För dina barn-barns-barn. Och ännu mycket längre. Kan du tänka dig! När dina barn-barn-barns-barn föds är det fortfarande 900 år kvar innan avfallet hunnit bli ofarligt!”.

Artikeln ackompanjeras av en dyster post-apokalyptisk teckning med bildtexten: ”Om flera hundra år finner kanske en vandrare en förgiftad bäck som sipprar fram ur ett berg, krönt av en konstig gammal ruin”.

Därefter fortsätter Kågeson med att demagogiskt att koppla samman svensk kärnkraft med hotet om atomvapenkrig (fetning i original): ”Inne i reaktorns bränslestavar bildas det radioaktiva och mycket farliga ämnet plutonium. Av plutonium framställde forskare och militärer under andra världskriget för första gången atombomber… Från kärnkraften kan ännu fler länder få plutonium till egna kärnvapen. Därigenom ökar risken för ett krig med atombomber”.

En tämligen typisk illustration av hur alarmistiskt tongångarna ekade genom samhället på den tiden. Per Kågeson var en ledande profil inom ”Folkkampanjen mot kärnkraft” och gjorde sig bemärkt som linje 3-aktivist inför kärnkraftsomröstningen 1980.

Kågeson blev sedermera professor i miljösystemanalys och har nu ändrat åsikt. Kärnkraftens säkerhet är väsentligt bättre idag, menar han.

Hellre än att associera kärnkraftsindustrin med faran för ett nytt Hiroshima som på 70-talet, pekar han på atomenergins positiva betydelse ur ett klimatperspektiv: ”Kärnkraftens stora fördel är att den inte släpper ut koldioxid och alltså inte påverkar klimatet särskilt mycket. Mellan 1970 och 1990 hade Sverige en kraftig minskning av koldioxidutsläppen och en mycket stor del av den minskningen berodde på kärnkraftens utbyggnad” (SVT 6/12 2018).

Per Kågeson är inte den enda som mot bakgrund av det överskuggande globala klimatproblemet kommit på andra, mer nyanserande tankar.

Kristdemokraterna, som 1980 stod vid Kågesons sida i kravet på en snabbavveckling av alla reaktorer, förespråkar dessa dagar nya kärnkraftverk. Miljöpartiet, sprunget ur 70-talets kärnkraftsfientliga alternativrörelse, har medlemmar som tycker likadant.

”I Miljöpartiet är vi flera som höjer rösten för att bygga ut kärnkraften. Det är nödvändigt för att klara klimatkrisen”, skriver Take Aanstoot och Mattias Wingstedt från MP Linköping med två andra partivänner på SVT Opinion (12/3).

Vilken hållning Kamratpostens nuvarande redaktion intar vet jag inte (min prenumeration upphörde 1981). Men nog verkar det som om förnuftet överlag vinner bredare mark.

Under mina egna år har det i alla fall varit intressant att se hur kärnkraften gått från att vara en veritabel domedagssymbol, till att börja omfamnas som räddningen ur domedagens annalkande grepp.

En popstjärnas fall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/3:

I september 1991 var det premiär för den tredje omgången av The Simpsons. Det första avsnittet för säsongen hette Stark Raving Dad. Där blir Homer Simpson misstänkt för att vara en subversiv anarkist, hamnar på mentalsjukhus och spärras in i en cell med Michael Jackson.

Egentligen är det en grovhuggen murare som tycks inbilla sig att han är den världsberömda popstjärnan. Homer, som inte vet vem den riktige Jackson är, tror honom. Varpå diverse obetalbara förvecklingar följer.

Vem som gjorde Jacksons omisskännliga röst åt muraren var naturligtvis Michael Jackson i egen hög person. Stark Raving Dad kom att bli en klassiker och anses som en av de bästa episoderna någonsin i den tecknande amerikanska satir- och humorserien. Men Stark Raving Dad kommer ni aldrig mer att få se.

Det ansvariga gänget bakom The Simpsons har beslutat att detta avsnitt (nummer 36 i ordningen) ska bannlysas. Det får inte längre streamas, repriseras på TV eller ingå i framtida DVD-utgåvor.

Anledningen är den aktuella, omskakande dokumentären Leaving Neverland av Dan Reed (visas nu på SVT Play). I filmen, fyra plågsamma timmar lång, berättar två män – James Safechuck och Wade Robson – om hur de som barn systematiskt duperades och utsattes för sexuella övergrepp av Michael Jackson.

Den ikoniska stjärnan förefaller lika vidrigt förslagen i sitt utnyttjande av småpojkar som djupgående, tragiskt skadad inombords. Dokumentärens vittnesmål är starka och övertygande. Knappast konstigt att det väckts en våg av avsky mot den sedan 2009 bortgångne Jackson.

Men vad vet vi egentligen? Pedofilanklagelserna är inte nya. 2005 ställdes Michael Jackson till svars för dem i en uppmärksammad rättegång i Kalifornien. Han frikändes på samtliga åtalspunkter. Så är det faktiska rättsläget.

I debatten kring Leaving Neverland har även anförts – exempelvis i GP 10/3 – att dokumentären utelämnar väsentliga fakta som rimligen borde påverka bedömningen av sanningshalten i Safechucks och Robsons utsagor (bägge män ska vara involverade i en juridisk kamp för att få del av Jacksons efterlämnade förmögenhet, varvid det framkommit bevisning som inte direkt talar till deras fördel, etc).

Otvivelaktigt är dock att Leaving Neverland fått en sådan emotionell kraft att Jackson inte bara raderats från The Simpsons, utan också att hans musik svartlistats på radiokanaler i flera länder. Vad blir nästa steg?

Att skivbolagen steker hans epokgörande album och att streaming av låtar från den fantastiska trilogin Off the Wall (1979), Thriller (1982) och Bad (1987) upphör?

Ska vi av vissa ängsliga distributörer plötsligt tvingas låtsas som om en av de största artisterna på den populärkulturella scenen aldrig existerat? Det minner om censurivern i det gamla Sovjet där tidigare hyllade personer som fallit i onåd suddades bort ur historien.

Själv mådde jag riktigt dåligt efter att tittat på Leaving Neverland. Men jag tycker ändå att den internationellt uppflammande moralpaniken som dokumentären skapat är minst lika otäck.

Det måste gå att skilja mellan privatmänniskan Michael Jackson (som må varit en ruskig lus eller inte) och Michael Jackson som den briljanta konstnär han tveklöst var.

Gudskelov att jag fortfarande har Jacksons musik hemma på fysiska CD-plattor. Soundtracket till mitt 80-tal kan därför ingen inkvisitor ta ifrån mig.

Den svarta veckan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/3:

Det har varit en svart vecka för den politiska klassen. Skandalerna kom slag i slag. Som om det inte vore tveksamt nog att den rödgröna regeringen gav ett statligt utredningsuppdrag åt en person med starka partipolitiska kopplingar till den egna kretsen, på ett ideologiskt favoritområde, istället för att anlita oberoende expertis.

Bara detta kastar tvivel över hur opartiskt och sakligt Miljöpartiets förra språkrör Maria Wetterstrand skött sin flygbränsleutredning och hur seriöst regeringen arbetar. Än värre blev det förra måndagen, när den högerpopulistiska sajten Samhällsnytt kom med ett graverande avslöjande.

Wetterstand hade precis presenterat ett lagförslag som skulle tvinga flygbranschen att tanka 30 procent förnybart bränsle. Då uppdagades att hon samtidigt var styrelseledamot och aktieägare i ett bolag, Cortus Energy, som fått närmare 400 000 kronor i statligt skattebidrag för att utveckla förnybart flygplansbränsle.

Jävsfrågan exploderade. Wetterstrand försvarade sig med att hon tydligt redovisat sina kringengagemang. Miljödepartementet inte haft några invändningar.

Från antikorruptionsorganisationen Transparency International kom dock vass kritik mot såväl Wetterstrand som regeringskansliet. Det ansvariga statsrådet Isabella Lövin, Wetterstrands partikompis, anmäldes av SD till riksdagens konstitutionsutskott.

Det stormade också rejält kring Liberalernas toppnamn i EU-valet, Europaparlamentarikern Cecilia Wikström.

Redan i februari avslöjade SVT att hon hade lönsamma extraknäck som styrelseledamot i bolagen Beijer Alma och Elekta. Det är förenligt med Europaparlamentets regelverk, men ändå inte särskilt etiskt passande trots att Wikströms eget parti heller inte hade något att erinra – tills kritiken utifrån blev för hård.

En styrelseledamot i ett affärsdrivande bolag är skyldig att alltid se till företagets bästa. Hur rimmar det med en förtroendevald politikers lojalitet till sina väljare och hur påverkar det Wikströms parlamentariska arbete?

Själv såg hon inga problem. Men plötsligt insåg Liberalerna att det var ett problem, ställde ultimatum och sparkade henne från EU-valsedeln i lördags. Blåsvädret kring Liberalernas riksdagsledamot Emma Carlsson Löfdahl krävde också sin tribut.

Hon hade med riksdagsförvaltningens och sitt partis goda minne till saftigt marknadspris hyrt en bostadsrätt av sin man som övernattningslägenhet i Stockholm. Ett fiffigt sätt att utnyttja gällande regler för att kamma hem maxat hyresbidrag på skattebetalarnas bekostnad.

Efter att Aftonbladet avslöjade upplägget i måndags och åklagarmyndigheten sedan intresserat sig för ärendet, fick Liberalerna kalla fötter. Emma Carlsson Löfdahls beteende var nu så olämpligt att partiet krävde hennes avgång (hon har själv tagit ”time-out” tills vidare).

Centerveteranen Eskil Erlandsson avgick dock verkligen hastigt och olustigt som riksdagsledamot i torsdags. Detta efter att Expressen börjat rota i affären om Erlandssons sexuella trakasserier mot kvinnliga politikerkolleger. Centerledningen hade länge känt till anklagelserna, men först när skandalen nådde offentligheten blev det ett snabbt och skarpt agerande.

Notera att i samtliga fall är det media som grävt fram och satt fokus på oegentligheterna i maktens boningar. Tur det. Självmant verkar ju det politiska etablissemanget ha vissa illavarslande svårigheter med hanteringen av den moraliska kompassen.

Intresset ljuger aldrig

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/3:

”Människor inom samma yrke råkas sällan ens för avkoppling och trevnad utan att samtalet slutar i en konspiration mot allmänheten eller i något påhitt för att höja priserna”, förkunnade liberalen Adam Smith som med sitt epokgörande verk The Wealth of Nations  (1776) stod fader till den moderna nationalekonomin.

Smith var anhängare av fri konkurrens och svuren fiende till sin tids merkantila tvångssystem, där staten gynnade vissa marknadsaktörer med förmånliga regleringar och diskriminerade alla andra.

Det var givetvis ett djupt osunt förhållande, som inskränkte etablerings- och näringsfriheten på breda samhällslagers bekostnad.

De privilegierade handelsbolagen och hantverkarskråna skaffade sig otillbörlig makt och rikedom genom att utnyttja sin statligt favoriserade ställning. De var förstås heller inte sena att kräva ytterligare regleringar för att skydda sin monopolistiska dominans och slå vakt om sina bekvämt intjänade profiter.

Dessvärre finns liknande tendenser kvar än idag. När företag manipulativt agerar för att hämma konkurrensen och maximera vinsten genom att vända det statliga regelverket till sin egen krassa fördel, brukar det numera kallas ”rent-seeking”.

Ett aktuellt skolexempel är koncernen Viva Wine & Spirits, bestående fem importörer av vin och sprit (Chris Wine & Spirits, Giertz Vinimport, The Wine Team, Winemarket och Iconic Wines), den största privatägda gruppen i Sverige inom sitt verksamhetsområde.

Våren 2018 beslöt majoriteten i riksdagens socialutskott att undanröja det svenska förbudet mot gårdsförsäljning. I januariavtalet 2019 mellan S, MP, L och C (punkt 23) står att ”en utredning om gårdsförsäljning av alkoholhaltiga drycker ska genomföras”.

Vad tycker oligopolimportören Viva Wine & Spirits om dessa liberaliserande tongångar från maktens korridorer? Koncernen står bakom initiativet ”Gårdförsäljning.info” som med en hemsida, ett Twitter- och ett Facebook-konto intensivt propagerar för att… ja, vad tror ni?

Aldrig i livet att svenska gårdar ska tillåtas sälja egenproducerat vin direkt över egen disk! Systembolagets monopol måste ograverat värnas! Annars riskeras folkhälsan!

Att Viva Wine & Spirits räds inhemsk konkurrens som hotar deras vinstmarginaler har självklart ingenting alls med saken att göra…