Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party!
– Jan Eklund recenserar Mats Holms och Ulf Roosvalds briljanta tennisbok När vi var bäst i Dagens Nyheter 17/11.
Skrivit i Corren 23/10:
Så kom då beskedet. Dödläget är över. Linköpingspolitikerna har trots det oklara valresultatet i kommunen lyckats sy ihop en styrande majoritet. Det är bra.
Ansvarsutkrävandet blir tydligt och främlingsfientliga SD berövas möjligheterna att utöva vågmästarmakt i Sveriges femte största stad. Positivt är också att Vänsterpartiet hålls kvar i kylan. Detta ska Linköpings nya ledartrio Lena Micko (S), Nils Hillerbrand (MP) och Rebecka Gabrielsson (FP) ha heder av.
Att FP offrat sina borgerliga allianskamrater för att stanna vid makten innebär i bästa fall ett hälsosamt liberalt inflytande på kommande års politiska kursriktning. Vad FP:s lojalitetsbyte betyder för Alliansens chanser att göra comeback 2018 får framtiden utvisa.
Paul Lindvall (M) verkar inte gräva ner sig i bitterhet, utan intar en lovvärd konstruktiv attityd och låter hälsa att FP är välkomna åter när det drar ihop sig till val nästa gång.
Ett frågetecken av mer omedelbar natur är hur starkt det oprövade kortet Rebecka Gabrielsson kan hävda sig i sällskapet med de politiska rävarna Micko och Hillerbrand. Att Gabrielsson tvingats svika Alliansens märkliga simhallsbeslut är dock inget att kritisera henne för.
De rödgröna har rätt i att den nya simhallen bör byggas vid Tinnis på Folkungavallen, vilket är i linje med de flesta Linköpingsbors önskan. En utmärkt följd av det är att Racketcenter vid Saab Arena förhoppningsvis får vara kvar. Hur tänkte Alliansen när de ville riva en fullt fungerande och allmänt uppskattad tennisanläggning?
Men i sammanhanget är den kapitalförstöringen förstås ingenting mot vad som nu hotar Linköpings flygplats, om Miljöpartiets djupt kända ideologiska aversion mot luftburna kommunikationer tillåts bära frukt.
Nils Hillerbrand vill uppföra bostäder på landningsbanorna och förvisa det civila flyget till Malmen. Han är dessutom en svuren motståndare till Jas och jublar knappast över nyheten att Saab har goda utsikter att sälja planet till Argentina.
Istället har han föreslagit att kommunens största arbetsgivare bör lägga ner Jasproduktionen och satsa på tågtillverkning! Kan S och FP garantera att inte MP:s hårdnackade flygfientlighet får några negativa konsekvenser för Linköping och Saab?
Ett annat orosmoln är verksamheten inom äldreomsorgen, som i dag till 80 procent drivs av privata välfärdsföretagare. Det har gett större valfrihet och av Socialstyrelsen konstaterad hög nöjdhet bland brukarna. Samtidigt är kostnadsnivån för skattebetalarna bland Sveriges lägsta. Denna framgångsrika Allianspolitik riskerar att saboteras allvarligt.
Nils Hillerbrand ser nästan lika rött som Jonas Sjöstedt när det gäller vinster i välfärden. Lena Micko lovar att minst hälften av Linköpings äldreomsorg måste tillbaka i kommunal regi. Ska gällande kontrakt brytas och uppskattade företagare jagas bort från stan? Lyckas FP lägga in veto mot sådana huvudlösheter?
Eller har den rutinerade duon Micko och Hillerbrand lurat skjortan av rookien Rebecka Gabrielsson i någon fluffig kompromissuppgörelse, vars verkliga innehåll går i rödgrön återställarfavör?
Säga vad man vill. En spännande mandatperiod blir det.
Skrivit i Corren 15/10:
Samhället, tiden, miljön, kulturen. Ur ett strikt strukturellt perspektiv borde aldrig Björn Borg fötts till tennislegend. Då, 1956, var tennisen en typisk överklassport där groggande och cigarrökande farbröder i vita kläder lunkade runt på banan.
Att tävla för pengar var icke-gentlemannamässigt och medförde obönhörlig avstängning från den etablerade tennisvärlden. Den som ville tillhöra toppeliten gjorde bäst i att vara ekonomiskt oberoende, eftersom det i princip var omöjligt att försörja sig hyfsat på sporten.
Björn Borgs ursprung var enkelt. Han växte upp i en epok, och på en plats, som var allt annat än gynnsam jordmån för en blivande femfaldig Wimbledonmästare. Hemstaden Södertälje kan i backspegeln ses som det kollektivistiska folkhemmet i kubik med sin heliga treenighet av företaget (Scania), partiet (Socialdemokraterna) och lagidrotten (hockey).
Vad brydde sig Borg? Han fick tennisracketen i hand som ett magiskt trollspö och lät sig aldrig fångas.
”Min kick var i grund och botten att göra något själv”, förklarar Björn Borg i en ny bok om det svenska tennisundret (När vi var bäst av Mats Holm och Ulf Roosvald). Den kicken drev honom till att tjurskalligt gå sin egen väg, oberoende av vad andra tyckte.
Han vägrade till exempel att ändra sin ”orena” spelstil, trots ihållande kritik mot särskilt den dubbelfattade backhanden. Samtidigt, i 60-talets slut, föll tennisens aristokratiska spärrar när den föråldrade amatörregeln äntligen avskaffades.
Marken började skälva, en ny tid randades. Idrottens kommersialisering, Borgs makalösa framgångar och glamrocksliknande status, förebådade paradigmskiftet till 1980-talets liberala våg av marknad och individualism.
Betecknande är de kluvna känslor som Björn Borg väckte på hemmaplan under storhetsdagarna. Han var en av oss och ändå inte. Mängder av svenskar inspirerades till att skaffa boll och racket.
Men den nationella stoltheten grumlades av att Borg fortsatte att utmana folkhemmets jantelagar. Han hade hoppat av skolan för att satsa på sin dröm. Men fick inte lämna Sverige för att slippa skatta bort lönen av sin möda.
Flytten till Monaco 1975 utlöste ett ramaskri. Borg ansågs osolidarisk, svekfull och utmålades som en girig landsförrädare. Kort därefter flyttade även Ingemar Stenmark till Monaco, fast utan större rabalder. Borg var pionjären som fick ta smällen.
Sedan, 1976, var det istället den socialdemokratiska högskattestaten som hamnade i vanrykte när Ingmar Bergman jagades ur landet av nitiska skattebyråkrater och Astrid Lindgren krävdes på 102 procent i marginalskatt.
S-regeringen förlorade valet och partiets 44 år långa kvävande makthegemoni bröts – symboliskt nog i samma veva som Borg vann sin första Wimbledonseger. Kommande decennier skulle Sverige bli mindre konformistiskt, mentaliteten friare och klimatet öppnare.
I vidare mening övergick särlingen och enmansrebellen Borg, tidigare så apart, till att snarare bli ett normerande ideal. Som Mats Holm och Ulf Roosvald skriver: ”I den mån proffstennisen erbjöd en framtidsvision för samhället var Björn Borg bilden av den outtröttliga handelsresanden, den enkla människan som med hårt arbete och flit kunde skära guld åt sig själv”.
Inte illa för en vanlig Södertäljekille.
Det var mörkt på tennisbanan. Vi spelade
med självlysande bollar, hela natten, under
stjärnorna. Vi svävade.
– Per Wästberg
Äntligen! Imorron början Wimbledon.
Grattis på födelsedagen, Björn Borg!
Skrivit i Corren 24/4:
Tennisserven är den högsta konstformen, endast Mozarts opera ”Don Juan” når upp i samma paritet. Det hävdar Lars Gustafsson i sin sprudlande romanklassiker Tennisspelarna (1977), där han entusiasmerande skriver om tennisen som vida mer än en idrott bland andra.
Det är ett sätt leva, rent av en filosofisk verksamhet. I tre korta meningar fångar han spelets själ och psykologiska nyckel: ”En boll som har gått, skall du aldrig grubbla över. Den är borta, vare sig den var bra eller dålig är den verkligen borta. Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.”
Få har behärskat detta lika bra som Björn Borg, ett koncentrationsfenomen som kunde vända till synes förkrossande underlägen till seger genom att fokusera på bara på den boll som fanns i ögonblicket.
Det mest berömda exemplet är Wimbledonfinalen mot ärkerivalen John McEnroe 1980. Borg förlorade det nervdallrande långa tiebreaket i fjärde set med 16-18, som inkluderade sju (!) sumpade matchbollar. Vem som helst hade knäckts. Inte Borg.
Inför femte set återvände han iskallt till banan och spelade hem matchen som om ingenting hade hänt. ”Det finns aldrig någon annan boll än den som du just har framför dig.” Precis så! Men pröva själv. Det är sannerligen inte lätt. Fast mycket stimulerande att försöka.
Tennisen betraktades länge som överklassnöje i stil med golf och segling. En av dem som introducerade sporten i Sverige var Gustav V. Han hade som kronprins upptäckt tjusningen med boll och racket under ett besök i Storbritannien 1879.
Först på 1960-talet, när SVT började sända Davis Cupmatcherna med Janne Lundqvist och Uffe Schmidt, fick tennisen en bredare spridning. Men det riktigt stora genombrottet kom förstås med Björn Borgs sagolika triumfer under 70-talet.
Han var inte bara en idrottsman i yppersta världsklass. Med sitt pannband och långa hår hade han utstrålning som en rockstjärna, vilket revolutionerade den dittills städade tennisen och gav sporten horder av nya fans, särskilt i yngre åldersgrupper.
Svenska folket greps av tennisfeber och arvet håller faktiskt fortfarande i sig. För några månader sedan uppmärksammade P1-programmet Kropp & Själ hur generationen som växte upp med Borg som idol nu söker sig tillbaka till tennisbanorna. Strida strömmar av 40- och 50-åringar dammar av racketen igen och lever ut sina gamla Björn Borg-drömmar.
Vuxentennisen har fått ett rekordartat uppsving och fenomenet är märkbart över hela landet. Som Tobias Nilsson, tränare i Vänersborgs TK, säger:
”Tennis är väldigt bra på det sättet att man kan hålla på så länge man kan stå på benen. Fotboll och innebandy kräver att många samlas på en gång och kan vara lite riskabelt för otränade och de som har lämnat tonåren bakom sig. För att spela tennis räcker det att du har en kompis på ungefär samma nivå. Då kan du ha väldigt kul samtidigt som du får en bra träning”.
Att man kan spela även i hög ålder är inte minst regissören Jan Troell ett strålande bevis på. Han är född 1931, började med tennisen som vuxen på 70-talet och är, så vitt jag vet, ännu i farten.
”Det är bland det roligaste jag vet och jag prioriterar det väldigt högt”, har han sagt. 2005 gjorde Troell en skojig kortfilm, Love 60+, om hängivna pensionärstennisspelare på sin hemmaklubb i Trelleborg. Se den! (Finns på DVD:n som medföljer Kurt Mälarstedts fina Troellbiografi från 2011.)
Men vad händer i Linköping? Jag är själv en del av vuxentennisboomen, lekar ofta och gärna Björn Borg med mina vänner och har haft många härliga matcher på Linköpings sportcenters tennisbanor, både inne och ute.
Det är en trevlig och uppskattad anläggning, vackert belägen i den grönskade parken intill Stångån. Tro mig, jag besökt åtskilliga svenska klubbar och Linköpings är bland de trivsammaste. Vem kom på den bisarra idén att riva hela rasket?
Jodå, det är sant. Den borgerliga majoriteten i kommunstyrelsen har nämligen beslutat att bygga en ny simhall för 645 miljoner kronor och att denna simhall tvunget ska ligga just där! Jag finner inget annat ord än kulturskymning.
Heder åt S, MP och V som vägrade acceptera denna provokation mot Linköpings tennisfantaster. Istället vill de rödgröna partierna att den nya simhallen ska byggas vid Folkungavallen i enlighet med tidigare beslut, något som också de flesta Linköpingsbor som yttrat sig i ärende föredrar (Corren 23/4).
Det var väl en utmärkt plan, varför ändra på den och förstöra vår förträffliga tennisanläggning på kuppen? Saken blir inte bättre av att kommunalrådet Christian Gustavsson (M) inte gett något tydligt besked om ersättande banor. Hur, var, när? Bryr han sig?
Tennisen är en sport för livet, men uppenbarligen inte för Linköpings bestämmande politiker. Sorgligt.
Skrivit i Corren 14/2:
Det börjar som en ljus framgångssaga. Ted Gärdestad är underbarnet som 1966 får en huvudroll i tv:s julkalender. Han är även en av Sveriges bästa tennisjuniorer. Det är bara Björn Borg som inte stupar för Teds forehand.
Borg är en rival också utanför tennisbanan, bägge är förälskade i den unga rackettalangen Helena Anliot. Det är henne öppningsspåret Helena handlar om på Teds skivdebut Undringar från 1972. Då har han övergivit tennisen för musiken. Ted komponerar de fantastiska melodierna, storebrorsan Kenneth skriver texterna.
Succén blir enorm. Den blott 16-årige Ted charmar hela folkhemmet med lyriskt gnistrande poplåtar om sommar, sol och kärlek. Framåt 80-talet skyms solen av allt mörkare moln.
Den förr så livsbejakande Ted går vilse i andligt sökande och bryts ned av psykisk ohälsa, jagas därtill av grundlösa rykten om att han är Palmes mördare och senare även Lasermannen. Omgivningens fördomar mot psykiska åkommor och en illa fungerade vårdapparat förvärrar tragiken.
Snart ska Ted Gärdestads liv bli tv-serie, alternativt film. Det är gänget bakom hyllade Monica Z som är i planeringstagen, avslöjade Aftonbladet i går.
Jag hoppas filmmakarna förmår göra Ted rättvisa, inte minst därför att det finns en allmängiltighet i hans öde som visar att ingen av oss är immun mot tillvarons fallgropar. ”Det är inte skamligt med psykiska sjukdomar. Tvärtom måste vi prata mer om det så att de sjuka får hjälp tidigare”, som Kenneth Gärdestad sagt.
Det är svårt att fatta hur Ted trots sina plågor lyckades samla sig till comeback 1994 med albumet Äntligen på väg. En förbluffande stark prestation, mänskligt som konstnärligt. Till slut orkar han inte kämpa mot demonerna längre, midsommaren 1997 väljer han att lämna jordelivet.
Numera sitter Ted på sin egen måne och gör vad han vill. Där stannar han tills allting ordnat sig.
Rekommenderad retroklädsel på Tennisstadion Östermalm.
Skrivit i Corren 7/8:
När Pete Samras dominerade ATP-tennisen under 90-talet höll det monotona serve- och volleydunkandet på att kväva den breda publikens intresse. Sedan kom lyckligtvis en annan generation med eleganten Roger Federer…
Men Samras-epoken betydde samtidigt att damtennisen fick ett lyft. I jämförelse var damernas matcher mer rafflande, välspelade och underhållande. Åskådarna strömmade till, statusen höjdes. Illustrativt är att prispengarna i Grand Slamturneringarna i dag är lika mellan damer och herrar.
Klockan verkar dock stannat helt i Internationella Tennisförbundet (ITF) som valt ny styrelse: 14 män, noll kvinnor. Varför denna uteslutning? Rena hånet. Man behöver inte vara radikalfeminist för att uppröras. Det räcker att älska tennis.
Christian Dahlgrens Blogg 