Skrivit i Corren 11/7:

Kaffe utan grädde är som kärlek utan kyssar. Eller sommar utan Wimbledon. Den vita sporten hör den gröna årstiden till.

Säsongens juvel i kronan är givetvis The Championships på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club. I dagligt tal Wimbledon – den äldsta och finaste tennisturneringen i världen. Och imorgon smäller det! Herrfinalen, avgörandets stora stund om vem som blir årets kung på tronen.

I väntan på den uppgörelsen kan man ju lämpligen ladda upp med att återse någon av de klassiska holmgångarna (finns massor av glimrande Wimbledonguld på Youtube och DVD). Flera är likt fina viner, bara smakfullare att avnjuta med tiden.

Varmt rekommenderad är den högoktanigt välspelade finalen 2008 mellan dåvarande titelförsvararen Roger Federer och utmanaren Rafael Nadal. Ett episkt rafflande femsetsdrama av litterär klass (inklusive två tiebreak och två regnavbrott).

Matchen tog nästan fem timmar innan Nadal slutligen triumferade, den längsta herrfinalen i Wimbledon genom historien – och den bästa. Men i kraft av ren utstrålning på banan är Björn Borgs och John McEnroes monumentala möte på centrecourten 1980 fortfarande makalöst.

Håll i er, ty det börjar illavarslande. McEnroe vinner förbluffande enkelt första set och är på väg att ta det andra, då Borg äntligen finner formen och bryter tillbaka. Svensken tar hem även tredje set och verkar i det fjärde ha sin femte raka mästartitel som i en ask.

Tills McEnroe räddar två matchbollar och visar vilket grymt bollgeni han är genom att vända på steken. Spänningen skruvas upp i ett nervdallrande tiebreak, där Borg gång på gång har chansen att avgöra. McEnroe klarar matchboll efter matchboll, innan han klår Borg i den 22 minuter långa duellen med siffrorna 18-16.

Är Borg knäckt? Icke. Han återvänder som om ingenting har hänt och vinner femte set med 8-6. Enastående.

Frågan är dock om ändå inte Borgs spelmässigt främsta match i Wimbledon var semifinalen mot Vitas Gerulaitis 1977. Här snackar vi mer än tennis.

Vad som utspelar sig på gräset är snarare en expressiv konstform. Under nära tre timmar rasar en konstant strid på kniven med rader av häftiga bolldueller. Än dominerar Borg, än dominerar Gerulaitis, innan amerikanen slår ut en forehandsvolley i slutet av femte set och Borg har vunnit.

Fast det hängde verkligen på håret. Även om man vet precis hur det går, sugs man snart ohjälpligt in i händelserna och har svårt att slita blicken från denna veritabla bollarnas symfoni.

Wimbledonturneringen 1977 kom också att sätta spår i den svenska musikhistorien. Denna sommar hade Cornelis Vreeswijk hyrt en stuga i Stockholms skärgård för att skriva låtar till det som blev albumet ”Felicas svenska suite”, en sångcykel inspirerad av Aksel Sandemoses roman ”Varulven”.

Samtidigt kunde polarn’ Cornelis inte låta bli att följa TV-sändningarna från Wimbledon ute på sin ö, vilket resulterade i visan Dubbelquartin om tennis med texten:

 Hon säger: Kom nära nät / så slår jag dig bollar nog / Men jag minns hur döden lät / när hennes bröder dog / En racket är hennes själ / och bollen är allt hon minns / Hon glömmer det svarta väl / som ännu finns.

Visst är det en ganska vacker bild av den vita sportens kraft? Det är med tennis som med livet – det kommer alltid nya bollar.

Skrivit i Corren 3/6:

Idrott och politik går inte ihop, sägs det. I så fall är tennis undantaget. Boll och racket funkar utmärkt ihop med politik. Fråga den moderate veteranen Gunnar Hökmark hur han håller ångan uppe i Europaparlamentet.

I en intervju nyligen sa han: ”Framför allt tycker jag mycket om tennis. Genom tennisen får jag både fysisk och mental träning. Den ger mig ständig utmaning, och jag spelar bättre tennis idag än för 20 år sedan. Tennis handlar mycket om att inte tänka på förra bollen utan att tänka på nästa, bollen du har framför dig. Jag försöker ha det som en grundläggande livsfilosofi: se till att göra det bästa av det du har framför dig”.

Även Brysselkollegan Lars Adaktusson, KD:s stjärnskott i EU-valet förra året, gillar den vita sporten: ”Jag har varit tennisintresserad sedan jag var liten. Har spelat själv på enkel amatörnivå genom åren och följt den svenska eliten från Janne Lundqvist och framåt”.

Den legendariske Wilhelm Wachtmeister, ambassadör i Washington 1974-89, använde framgångsrikt tennisen som ett diplomatiskt verktyg för att stärka Sveriges tidvis frostiga relationer med USA. Han blev tennispartner med Reagans vicepresident George Bush.

De spelade tillsammans ett par gånger i veckan, vilket givetvis gav ett ovärderligt politiskt mervärde för svensk del. ”Det var ‘arbetstillfällen’ som man annars hade behövt arrangera. Jag har haft väldig nytta av tennisdiplomati”, påpekade Wachtmeister senare.

För övrigt var Reagans företrädare Jimmy Carter, bättre än sitt rykte som president trots sin hemvist i Demokraterna, en sån passionerad spelare att han personligen skötte bokningsschemat av Vita husets tennisbana.

Den anlades redan 1902 av republikanen Theodore Roosevelt, en tvättäkta racketfanatiker likt vår egen Mr G, kung Gustaf V. Roosevelt, av historiker rankad som en av de främsta presidenter USA haft, var känd för sitt ”tenniskabinett” – en grupp yngre politiska medarbetare som höll honom pigg och alert på banan mellan sammanträdena.

Sverige meste tennisspelare i partipolitiken är väl annars Olof Palme. Ända till sin sista dag i livet slog han bollar på Kungliga tennishallen i Stockholm. ”Han kan inte dölja hur arg han är på sig själv när han förlorar. Går det riktigt illa visar han fetischistiska tendenser och hämnas på sin racket”, skrev tenniskompisen Harry Schein om Palme. De spelade flitigt mot varandra i närmare 30 år.

Journalisten och tennisentusiasten Nils Petter Sundgren var emellertid inte imponerad av Palmes och Scheins matcher. I memoarerna ”Inte bara bio” skriver han syrligt: ”Deras spel var minst av allt stilrent, med hemslöjdade slag. Harry excellerade i besynnerliga snedträffar, som kunde bli poänggivande just genom sin besynnerlighet. För den tillfällige åskådaren var de två spelarnas temperamentsutbrott den verkliga behållningen.”

Sundgren tycks missa poängen. Dessa utbrott var nog behållningen för de bägge på banan också. Man bör nämligen inte underskatta tennisens betydelse för Palmes politiska gärning, även om han må spelat som en kratta. Huvudsyftet var mentalt; att stimulera kämparglöden och få fart på hjärncellerna.

En hård tennismatch varje vecka var Palmes sätt skaffa sig energi i utövandet av rollen som partiledare och statsminister. Kanske något för Stefan Löfven att ta efter?

John och Jackie på tennisbanan 1953.

Skrivit i Corren 1/6:

Den 2 juni 1957. Ett historiskt ögonblick. På Roland Garros besegrar Sven Davidson amerikanen Herbie Flam med setsiffrorna 6-3, 6-4, 6-4. Det är tredje gången gillt för boråsaren. Både 1955 och 1956 är han i finalen, men tvingas ge sig för övermakten.

Nu är det dock äntligen Davidsons tur att få triumfera på ”djävulens röda grus” i Paris. Därmed blir han den första svenska Grand Slam-vinnaren någonsin i singel. Ett par veckor senare når han semifinalen i Wimbledon och rankas detta år som trea i världen.

1958 slår Davidson till igen. Med Ulf Schmidt vinner han ytterligare en Grand Slam-titel när de bägge blågula tennismusketörerna går segrande ur Wimbledons dubbelfinal.

Innan epoken Björn Borg var Sven Davidson (1928-2008) vår odiskutabelt största stjärna. Fast betalt efter förtjänst fick han aldrig. Parissegern gav honom egentligen bara äran och en ståtlig pokal (brukligt var istället en bunt sedlar under bordet, fransmännen smusslade till Davidson en summa motsvarande ungefär 16 000 kronor – i dagens penningvärde).

Tennisens redan då förlegade gentlemannaideal stipulerade att endast ”amatörer” fick delta i de officiella turneringarna. Proffsen stängdes ute och spelade i egna tävlingar.

Att idrotta för pengar ansågs ofint, särskilt i det puritanska Sverige – vilket naturligtvis begränsade möjligheterna att rekrytera talanger som kunde satsa fullt ut.

Stämningsläget skildrades i Rekord-Magasinet hösten 1957: ”I länder som Australien, Amerika och England är det lättare därför att man på tennis utan skrymteri, ser ett yrke som dans eller teater. Men i Sverige måste den, som söker världsklass i tennis, bryta igenom ett starkt konventionellt motstånd i hela sin sociala krets, som ogillar honom för att ‘han kastar bort sina bästa år’.”

Davidson lyckades senare bidra till att den kvävande amatörregeln slopades. Stilenligt blev Paris 1968 den första Grand Slam-turneringen som öppnades för proffsen.

Själv övergav Davidson Sverige för Kalifornien. Som han förklarade 2002: ”Jag blir galen när jag kommer hem och lyssnar på Aktuellt och andra vänstervridna nyhetsprogram. Det i svenska ögon förkättrade USA är faktiskt ett bra land att bo i”.

Om det är grus-VM i Paris, så är det!

På lunchen idag hade jag förmånen att träna med Bragd-Birger Andersson från superduperlegendariska Davis Cuplaget 1975. Fick mig en rejäl genomkörare. Det är bra krut i den mannen fortfarande kan jag säga. ”Inte hopplös”, löd hans omdöme om mina utsikter på tennisbanan. Känns tryggt inför starten på grussäsongen.

Skrivit i Corren 9/1:

Davis Cup 1975, del 4: Aldrig tidigare hade Sverige varit i final. Nationen var på helspänn, avgörandets stund var inne. Skulle Borg hålla?

Dagarna före jul, 19-21 december, var Kungliga tennishallen i Stockholm utsåld till sista bänk. 4000 upphetsade åskådare satt på läktarna och miljoner tittare följde evenemanget framför TV:n.

Kort före matchstart meddelade Bergelin att Birger Andersson fick stå över finalen. Istället skulle Ove Bengtson bli Borgs sekundant även i singlarna. Ett tufft beslut i ljuset av Bragd-Birgers status som nationalhjälte. Men Bengtson hade odiskutabelt bättre resultat på snabba inomhusunderlag.

I fredagens första match mötte Björn Borg den tjeckiske tvåan Jiri Hrebec. Innan spekulerades det om Borgs sviktande form sedan han för två veckor sedan utklassats av Ilie Nastase. När Hrebec öppnade med att omedelbart bryta Borgs serve såg det oroväckande ut.

Men det var enda gången. Borg blåste Hrebec av banan med 6-1, 6-3, 6-0. Därefter följde Ove Bengtsons match mot Jan Kodes, tjeckernas lagankare. Bengtson kämpade väl och tvingade Kodes att slita rejält, men förlustsiffrorna blev 6-4,2-6, 5-7, 4-6.

Lördagens dubbel ansågs som DC-finalens nyckelmatch. Enligt ritningarna skulle Hrebec vara Kodes parhäst. Dock var tjeckerna rädda efter Hrebecs nervösa uppträdande i matchen mot Borg. Därför kallades reserven Vladimir Zednik in som ersättare. Normalt hade Zednik en formidabel serve och kunde bli vådlig.

Borg och Bengtson behövde inte oroa sig. Zedniks psyke klappade ihop och spelade så uselt att den stackars Kodes tycktes ha tre motståndare på banan. Borg och Bengtson vann med betryggande 6-4, 6-4, 6-4.

Efter tjeckernas bleka insats var söndagens utgångsläge mycket gott. Men tennis är ju sporten där allt kan hända (det hade inte minst Bragd-Birger bevisat), så trygg kunde ingen vara.

Till och med koncentrationsfenomenet Björn Borg fick sina cirklar rubbade av den nerviga uppgiften som väntade honom: ”Jag har aldrig sovit så här dåligt före en match. Bara 4-5 timmar mot normala 8-9. Spelade matchen mot Kodes flera gånger i natt. Vaken i min säng. Jag vann alla med 3-0!”. Ett profetiskt resultat.

Borg, med sitt Busterpannband och sin Donneyracket, bröt genast Kodes serve och spelade oerhört skärpt. Kodes jobbade hårt och räddade heroiskt fyra matchbollar. Den femte slog han i nät med en misslyckad backhand. Läktarna exploderade.

Borg hade inte bara vunnit med 6-4, 6-2, 6-2. Han hade säkrat den första inteckningen i Davis Cup-bucklan någonsin. Sverige ledde med oslagbara 3-1, saken var klar, att Ove Bengtson föll mot Hrebec i sista matchen betydde ingenting.

”Att vinna Davis Cup är något man bara drömt om, aldrig att man skulle få uppleva det själv”, utbrast Lennart Bergelin. Det var ett av svensk idrottshistorias största ögonblick. Utan tvekan Björn Borgs förtjänst till övervägade del.

Borg vann samtliga sina tolv singelmatcher med enbart två förlorade set totalt! En grym prestation. Ända måste DC-debutanten Birger Andersson räknas som den verklige mirakelmannen, han som i kritiska matcher slog spelare rankade skyhögt över honom själv.

Tyvärr förärades Bragd-Birger & Co aldrig bragdpriset. Svenska Dagbladets jury föredrog att belöna slalomfantomen Ingemar Stenmark. Lennart Berglins Davis Cup-lag fick nöja sig med kungliga medaljen av åttonde storleken. Och det väl heller inte fy skam?

Skrivit i Corren 8/1:

Davis Cup 1975, del 3: Hoola Bandoola Band försökte sätta P för vidare svenskt Davis Cup-spel med sin nya grammofonsingel Stoppa matchen.

Det var en rasande rocklåt från Sveriges populäraste proggorkester vars ledare Mikael Wiehe sjöng:

”Fascisterna regerar med terror och tortyr / Sen snackar dom om laganda / Ja, det är nästan som man spyr / Medan bönderna och jobbarna hålls i schack med militär / Så kan dom rika spela tennis / Men som ska jävlar inte spela här!”

På andra sidan nät i Båstad, den 19-21 september, väntade nämligen pariastaten Chile.

Nyligen hade landets socialistiske president Salvador Allende störtats i en blodig militärkupp av general Pinochet. Att Sverige skulle ha idrottsutbyte med jutans drängar var otänkbart, menade vissa. Stämningen var så hätsk att det chilenska tennisesset Jaime Fillol mordhotades.

Bojkott vore idiotiskt, hävdade tennisentusiasterna, och det inte endast av idrottsliga skäl. Utan även av politiska. Med walk over skulle ju Chile få en gratisbiljett direkt till världsfinalen med allt vad det innebar av gyllene PR-möjligheter för Pinochetdiktaturen.

Lennart Bergelin kommenterade ilsket bojkottkraven med följande ord: ”Idrott och politik hör inte ihop. Fortsätter det så här kommer politiken att mörda idrotten!”.

Inga argument bet emellertid på de omkring 6000 demonstranter som flockades i den skånska tennismetropolen. Förre statsministern Tage Erlander (S) höll protesttal utanför arenan, där aktivisterna stämde upp ”Internationalen” i akt och mening att störa spelarna.

Lyckligtvis uteblev de befarade kravallerna. 1200 poliser (!), varav 43 hästburna, bevarade ordningen – även det skedde till priset av att läktarna gapade halvtomma kring dramats huvudpersoner.

Mikael Wiehe var inte på plats, men tyckte i senare att demonstrationen delvis lyckades: ”Matchen stoppades inte. Men protesterna utanför arenan hördes i chilensk radio och TV. Det är många chilenare som efteråt berättade att detta stärkte dem.”

Tumultet rubbade inte den iskalle Björn Borg. Han spelade återigen hem sina bägge singlar, och svarade dessutom för en lysande dubbelseger tillsammans med Ove Bengtson. Men det var Bragd-Birger som gjorde Sverige historiskt genom att i söndagens första singelmatch överraskande spöa Patricio Cornejo i tre raka set.

Det gav Sverige en ointagbar ledning med 3-1, finalplatsen var säkrad! Bergelins ojämna lag hade mot all förmodan krånglat sig hela vägen genom turneringen. Nästan. Strax efter Båstad spelades den andra semifinalen i Prag mellan Tjeckoslovakien och tennisstormakten Australien (som vunnit Davis Cup massor av gånger, senast 1973).

Utgången hade avgörande betydelse för Sverige. Som Björn Borg förklarade: ”Mot Australien borta på gräs har vi högst en 10-procentig chans, medan vi däremot är favoriter 60-40 här hemma”.

Turligt nog för svenskarna hade inte Australiens blytungt meriterade spelare Rod Laver, Ken Rosewall och John Newcombe möjlighet att åka till Prag. Den australiensiska B-laget besegrades av tjeckerna utan större problem. Liksom för Sverige var det första gången Tjeckoslovakien nådde finalen i Davis Cup.

Läs om äventyrets upplösning imorgon!