Jag vill också bo i Villa Triste

Villa Triste

Fanns ett album som jag själv önskat mig ha kunnat spelat in är det Bitches Brew. Tyvärr är jag inte Miles Davis. Last year in Marienbad är filmen jag önskat mig ha skapat. Tyvärr är jag inte Alain Resnais. Och inte heller Patrick Modiano, men vore det en roman som jag skulle vilja ha skrivit är det hans Villa Triste.

Bara några få kapitel in i boken är jag helt absorberad av berättarpersonen Victor Chmaras minnen av sin flykt till en liten bad- och kurort vid schweiziska gränsen i det tidiga 60-talets somriga Frankrike. Lågmält, stämningsmättat, förföriskt, suggestivt – Modiano är inte bara en gudabenådad stilistiker, han förstår den vita sporten:

Fönstret i hennes rum på L’Hermitage stod öppet, och jag kunde höra det regelbundna dunsandet av tennisbollar och spelarnas avlägsna rop. Om det ännu fanns snälla fredliga dumbommar i världen i vita kläder som slog bollar till varandra över ett nät, så betydde det att jorden fortfor att snurra runt och att vi ännu hade några timmars frist.
Hennes hud var överallt mycket svagt fräknig. Och i Algeriet var det visst krig.

Ett underbart stycke, eller hur? Bättre kan det inte sägas. Tennis är civilisation.

Mr G tennis

Lär av Björn Borg

Björn Borg

Skrivit i Corren 2/12:Corren.

”Om du inte har självförtroende nog att ta initiativ och variera spelet då blir du inte en bra spelare. Och det gäller ju utanför tennisbanan också. Man måste våga göra saker. Annars händer ingenting.”

Det skriver Björn Borg i sin bok Till hundra procent (1992). Med mindre än två år till nästa val skulle det inte skada om Moderaterna lärde av den femfaldige Wimbledonmästaren. Särskilt som partiet, inkluderat Alliansen som helhet, underpresterar i SCB:s aktuella novembermätning.

Mot den svagaste regeringskonstellationen som Sverige haft i modern tid samlar inte borgerligheten mer än 37,9 procent. Det rödgröna blocket noterar däremot 44,1 procent – en ökad ledning sedan den förra SCB-undersökningen i maj.

Men så har vi också en opposition som egentligen inte vågar göra saker och visa färgen.

Medvetet undviks hårda servar mot regeringen, då denna mandatperiods match redan är uppgjord (enligt den dödförklarade men likafullt levande Decemberöverenskommelsen, ni vet). Initiativ som kunnat tvinga fram en konstruktiv riksdagsmajoritet i någon form, och vända spelet i liberal reformriktning, är det inte tal om.

Att Moderaterna heller inte övertygar som alternativ regeringsbildare är de färska siffrorna ett symptomatiskt kvitto på: svidande minus 1,9 procentenheter ner till 22,8 procent i väljarstöd. Vill det sig riktigt illa kan det tyda på en begynnande genomklappning, där Jimmie Åkesson smashar ut Anna Kinberg Batra som herre på oppositionstäppan.

SD ligger idag på 17,5 procent. Men lägg i beräkningen att detta parti tenderar att underskattas i mätningarna och att främlingsfientliga populiströrelser har medvind över hela västvärlden.

Det är inget otroligt scenario att SD på valdagen 2018 blir större än Moderaterna, till och med störst i riksdagen.

Om det ska förhindras börjar det bli brådskande läge att försöka spotta upp sig ur blekhetens blåa skugga, sluta lunka omkring passivt vid baslinjen, hitta en slagkraftig formel för spelet och gå offensivt på nät.

”Är man rädd förlorar man. Man måste helt enkelt ha mod och det har förstås med självförtroende att göra”, skriver Björn Borg och där finns kanske Moderaternas problem. Vad står partiet för efter epoken Reinfeldt och Borg? Det är inte jättetydligt precis.

Utan tryggheten att bäras av en klar idé om vad som är meningen med föreningen är det väl inte konstigt om självförtroendet sviktar, grundslagen inte sitter, bollarna går ut och väljarnas ögon istället faller på en mer lovande champion.

Sportjournalistikens Miles Davis

Bengt Grive

Tänk om man vore Bengt Grive istället, den saknade SVT-eleganten och idrottsmurvelen par exellance. Receptet är att kommentera sparsmakat, låta TV-bilderna tala så man i sändning kan gå ner i Wimbledonbaren och ta en whiskey utan att tittarna märker något, sedan übercoolt komma tillbaka inför avgörande bollen mot Connors och ge Borg rådet: ”Ta rak backhand för den är du säker på… Och han gör det”. Världsklass.

Wimbledonfinalen 1977, tyvärr utan Grive i denna version, men vi får tänka oss honom!

Vi flaggar för Björn Borg, 60 år!

Björn Borg

Det är knappast konstigt att den übercoole tennisguden Björn Borgs födelsedag blivit nationaldag i Sverige (nån annan anledning finns väl inte, eller?). Ty som Arthur Ashe sagt om den sexfaldige Parismästaren och femfaldige Wimbledonvinnaren: ”He was bigger than the game. He was like Elvis or Liz Taylor or somebody”.

Helt följdriktigt bar Borg också den snyggaste tenniströjan i historien, modellen skräddades av italienska Fila och själv skulle jag göra i stort sett vad som helst för att komma över ett välbevarat exemplar. Är det nån därute som tjuvhåller på en klassisk Filatröja i storlek L, hojta gärna!

När tennisen blev rock and roll

Björn Borg

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

Denna sommar är det 40 år sedan Björn Borg kastar sin racket mot himlen utanför London. Baslinjernas kung, det iskalla koncentrationsfenomenet från Södertälje, har just tvingat Ilie Nastase att bita i gräset och vunnit Wimbledon.

Det är bara början till den osannolika segerraden av fem titlar i följd på ärevördiga All England Lawn Tennis & Croquet Club.

För ett tag ställer Borg alla konkurrenter i skuggan. Tills ett yngre, hetlevrat bollgeni från New York gör entré: John McEnroe. Till spelstil och temperament Borgs motsats. Deras gladiatorliknande tvekamp på tennisarenorna fascinerar en hel värld.

I särklass står förstås den monumentala Wimbledonfinalen 1980, då Borg besegrar serve- och volleyspecialisten McEnroe i en grymt rafflande femsetare. Året därpå är det McEnroes tur att triumfera, både i Wimbledon och i US Open.

Utbränd och detroniserad drar Borg sig tillbaka – omåttligt saknad av McEnroe som förlorar den ende motståndare han genuint respekterar. Men snart får vi se rivalerna mötas igen. På bioduken i dramafilmen Borg/McEnroe, med skådespelarna Sverrir Gudnasson och Shia LeBouf i huvudrollerna.

”Jag har spelat tennis varje dag i två månader och ska spela i tre månader till, stenhårt. Jag ser allt rörligt material jag kommer över. Vi kommer snart att börja jobba på looken. Jag har inte provat pannbandet än. När det kommer på kan det bli magiskt”, säger Sverrir Gudnasson som ligger i träning för att göra Borgs gestalt (SvD 19/5).

En sak är i vilket fall klar: den vita sporten har aldrig varit så trollbindande som under epoken Borg/McEnroe. De var – tillsammans med Nastase och Jimmy Connors – mer än idrottsmän, de var rockstjärnor,  populärkulturella ikoner vars inflytande gick långt bortom tennisbanorna.

Det finns en djup symbolik i att Björn Borgs första Wimbledonseger ägde rum samma år som Socialdemokraterna förlorade regeringsmakten. 70-talets Borgfeber i Sverige bidrog till att lösa upp det gråtrist foträta folkhemsklimatet och dess socialistiska jämlikhetskonformism, ett förebud till det glittrande 80-talets öppnare och mer livsbejakande individualistiska ideal.

Som journalisten Jan Eklund skrivit: ”Med Björn Borg importerades internationell glamour till det svenska bönehuset. Pälsar, skumpa, disco. Åh, vilket party!”

Känslan av boll, gräs och trä

Dunlop 1

Dagens antikfynd från shoppingrundan. Dunlop Court Star. Made in England. 1965. Slå en dödande backhandcross med den om du kan! Ärtrör mot nutidens grejer. Dock. Det är ändå nått lätt berusande coolt, Brideshead Revisited och Dry Martiniaktigt över den vita sportens originalracketar från den klassiska eran. Every home should have one. Or two.

Dunlop 2
Dunlop 3
Dunlop 4

Gene Simmons – tennisspelaren

Gene Simmons Japan 1977

Jag har lyckas komma över ett gammalt exemplar av tidningen Music Life, ett japanskt KISS-special från 1977, där Gene Simmons frågas ut om allt mellan himmel och jord. Och ett svar var onekligen mycket otippat… se nedan i herr Simmons egen handstil:

Gene Simmons KISS tennis

Trots att jag är ett inbitet KISS-fan sedan barnsben, har jag aldrig hört talas om denna sensationella uppgift tidigare.

Kanske är det något svårt att visualisera Simmons på en tennisbana, men tydligen är demonbasisten ingen motståndare att leka med, oförsonligt jagande med racketen ”to the death” för att vinna varje boll.

Spelar han månne fortfarande? Hur är hans backhand? Hur är serven? Vilket är hans favoritunderlag? Visst är vi alla ivriga att få veta mer!

Nåväl, när det gäller idrottsutövande måste Gene numera definitivt räknas som den överlägset coolaste i originalgruppen.

Om ni brinner av nyfikenhet på de övriga medlemmarnas motionsaktiviteter: Peter Criss simmar, Paul Stanley bowlar, Ace Frehley sportar föga överraskande inte alls – fast han gillar å andra sidan att titta på tennis (vilket ändå är värt en liten stjärna i boken åt The Spaceman, eller hur?).

KISS