Skrivit i Corren 8/8:

Hemma i mitt bibliotek har en jag bok med ett skojigt fotografi på Tage Erlander och en ung Olof Palme. Det är taget i England någon gång på femtiotalet. Bägge dessa politiska legendarer bär tidstypiska hattar. Erlander en större, Palme en mindre. Det tände moderatledaren Gösta Bohman på.

Bilden retade honom så kolossalt att den fick pryda hans arbetsrum. Det var Bohmans sätt att trigga igång sig själv till att bli ännu vassare i sin kritik mot arbetarrörelsens galjonsfigurer. Tänk vad några huvudbonader kan göra.

Tyvärr har män sällan hatt längre. Särskilt de där höga, fashionabla hattarna saknar jag. I USA går ett ihärdigt, illasinnat rykte att det var John F Kennedy som tog död på det manliga hattmodet i 60-talets början.

Kennedy, den odiskutabelt främste av politikens stilikoner, skulle nämligen vägrat bära hatt under sin presidentinstallation 1961. Ett radikalt traditionsbrott som inspirerade övriga Amerika till att också kasta sina hattar.

Men när ceremonin ägde rum hade Kennedy bevisligen hatt. Precis som Eisenhower, Truman, Roosevelt och alla andra av Kennedys företrädare hade.

Förvisso är presidenterna numera hattlösa under installationsfestligheterna. Jag har dock ägnat mig åt klassisk grävande journalistik i detta angelägna ämne, kollat oberoende källor och kan härmed avslöja att det var Lyndon B Johnson som inledde denna slappare trend 1965. Skuldbelägg den som skuldbeläggas bör! Å andra sidan bar Johnson cowboyhatt desto oftare. Inte för inte kom han ju från Texas.

Möjligen skulle politiken tjäna på om hatten gjorde comeback. Inte enbart för att skänka våra folkvalda ett större mått av elegans och värdighet när de lägger ut texten i debatten. Nej, jag menar naturligtvis även rent intellektuellt.

Den självklara slutsatsen har jag dragit efter studier av exemplet August Strindberg. Rutinmässigt tog vår synnerligen produktive nationalförfattare en promenad varje morgon i syfte att samla inspiration. Strindberg var då noga med att ständigt bära hatt.

Annars riskerade de geniala uppslagen att flyga sin kos, trodde han. Strindbergs hatt var lika snitsig som hög, tillräckligt stor för att rymma massor av virvlande idéer som han fångade med sig till skrivbordet.

Om den radikale Strindberg dundrade hans hårt trängda, konservative antagonist Fredrik Böök vid ett tillfälle: ”Har Strindberg i sin kulturkritik någonsin inspirerats av annat än blint hat, brutal ondska och skummande storhetsvansinne, har han någonsin skytt de grövsta tankefel, de mest flagranta osanningar, har han någonsin tagit ordentligt reda på någonting?”

Eftervärlden har uppenbarligen mycket att tacka Strindbergs hatt för.

Kunde hattarnas återkomst bidra till att också sätta vitaliserande fyr i baken på dagens ack så sömnigare högerföreträdare, skulle det nog blivit mer välbehövligt fräs och engagerande liv i luckan inom politiken. Se bara på vad Palmes och Erlanders hattar fick Gösta Bohman till.

Han ökade sitt partis väljarstöd tre val i följd, tvingade S-regeringen i opposition och gjorde Moderaterna till vad det varit sedan 1979: borgerlighetens ledande kraft. Hatten av för den bedriften.