Dumt att Barsebäck är väck

Sverige är inte ett land som ligger vid ekvatorns soliga breddgrader. Det vet ganska många människor. Särskilt vi som bor här. Vi är mycket medvetna om att Sverige är ett avlångt land som geografiskt parkerat sig i norra Europa. 

Hit kommer regelbundet vintern med snö, is och kyla. Och lika regelbundet brukar tillgången på elektricitet då drabbas av svåra avbräck. Det hotjas om elbrist, priserna stiger skyhögt upp i det blå, hushåll och industri suckar över jättedyra elräkningar. 

Samma sak år efter år. Så även nu. Är det inte konstigt? Man kunde ju tro att vi svenskar skulle få nog och resolut göra något åt dessa eländiga repriser. Men det kanske kommer. 

Under tiden kan vi alltid fundera på hur smart det var att stänga de bägge reaktorerna i Barsebäck. Den första togs ur drift 1999. Den andra 2005. Märkligt nog var det inget fel på någon av dem. De fungerande finfint och gav oss massor av ström i ledningarna.

Men av outgrundliga skäl tyckte Centern, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet att Barsebäck måste väck och beslutade lägga ner rubbet. Fråga gärna representanter från denna partitrio om inte Barsebäcks förlorade elektricitet ändå vore ganska bra att ha i dessa dagar. 

Fast vem vet? De kanske också har bestämt att lägga ner vintern. Eller att Sverige ska flyttas till en varmare del av jordklotet. Det vore i så fall helt logiskt. Men kan de inte då skynda på lite snabbare att verkställa dessa beslut? 

Bra sagt av Mona Sahlin om Sverigedemokraterna

”Påfallande ofta så drar SD på med känslor och mer eller mindre lögner om statistik, och så försöker vi etablerade partier bemöta statistiken. Lönlöst. Bli i stället lika upprörd som man också känner sig inombords. Den oanständiga, omänskliga attityden som SD har, det är den vi måste bemöta.”

Mona Sahlin, partiledare (S), om hur Sverigedemokraterna bör tas i debatten (SvD 2/1). 

Jag är vanligtvis ingen beundrare av Sahlin, men i denna fråga har hon helt enkelt rätt. Att rabbla sifferuppgifter leder ingen vart. Det är den mörka själen hos detta otäcka lilla gäng som ska fram i ljuset. Och här den: 

1) SD är ett parti som konstant vädjar till våra sämsta och lägsta egenskaper – fördomar, inskränkthet, misstänksamhet, självtillräcklighet och främlingsrädsla. 

2) SD är ett parti som i grunden motsätter sig den franska revolutionens epokgörande deklaration om frihet, jämlikhet och broderskap – de universella ideal som bär upp det (i vid  mening) liberala samhällsskick som utvecklats sedan 1789.

3) SD är ett intolerant, nyfascistiskt parti vars värdegrund stinker. 

Om detta ska vi berätta! Gång på gång och outtröttligt. 

Mer att läsa:
Europaparlamentarikern Gunnar Hökmark (M) skriver utmärkt och klargörande om SD på Newsmill. Länk här

Nya moderater vill bli gammal vänster

”Nya” Moderaterna vill bli ännu nyare. I somras tillsatte partiet därför några referensgrupper för att ytterligare fräscha till politiken inför valet. En av dessa leddes av MUF:s förbundsordförande Niklas Wykman, som nu blivit klar med sitt grupparbete. Han kräver att Moderaterna tar upp den radikala fanan för att krossa könsmaktsordningen i samhället: 

”Kvinnor, muslimer, homosexuella och många andra är idag underordnade den vite, heterosexuelle mannen. Vi ska vara en rörelse mot en sådan underordning.”

Hmm… Statsminister Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander. Finansminister Anders Borg drömmer om att bli Gunnar Sträng. Utrikesminister Carl Bildt agerar som vore han en blandning mellan Per Gahrton och Maj-Britt Theorin. Och sedan börjar alltså Moderaternas egen knatteledare låta likt en karbonkopia av Gudrun Schyman.

Moderaterna har onekligen en intressant syn på begreppet förnyelse, när man ger intryck av att vilja bli en ny variant av det gamla survänsterblocket. Och då det dominerande regeringspartiet ivrigt sänder ut sådana röda signaler, kommer knappast heller resultatet i SCB:s stora  väljarundersökning för november som någon direkt överraskning. 

Alliansen noterar blott 42,5 procent, medan Mona Sahlins vänsterkartell samlar 50 procent av väljarna bakom sig. Klart att folk föredrar originalet Coke framför kopian Pepsi… Hur vore det om regeringen Reinfeldt istället inskärpte att den är borgerlig, är stolt över att vara borgerlig och bildade mer opinion för borgerliga idéer? 

För övrigt skuttar SD upp till 5,1 procent hos SCB. Men vänsterblockets  – Mona Sahlin och hennes kamrater alltså – övertag gör att Jimmie Åkessons främlingsfientliga muslimhatarklubb inte lyckas bli vågmästare. Det är nog det enda positiva inslaget i den mätningen. 

Efterlyses: mindre Reinfeldt och mera Palme

Under gårdagen var aulan så gott som fullsatt på Ehrensvärdska gymnasiet i Karlskrona. Publiken, som mestadels bestod av skolans egna elever, hade kommit för att lyssna på en debatt mellan Liberala Ungdomsförbundets ordförande Adam Cwejman och Erik Almqvist, ledare för Sverigedemokraternas ungdomsförbund. Det verkade lovande, jag gick själv dit och lyssnade.

Först och främst var det utmärkt att en sån här debatt kom till stånd. Att möta SD:s företrädare med öppet visir är riktigt och nödvändigt. Det finns ingen vinst i att försöka ignorera dessa inskränkta, främlingsfientliga vulgärnationalister. Deras motbjudande budskap bör demaskeras i rak konfrontation. 

Ämnena som avhandlades i aulan var ungdomsarbetslöshet, integration och skolpolitik. Både Adam Cwejman och Erik Almqvist uppträdde stillsamt, korrekt och vinnlade sig om att bemöta varandras argument på välkammat analytiskt vis. Okej, det var naturligtvis bra att vi slapp gyttjebrottning och träckskyffling uppe på podiet. 

Dock blev föreställningen snart så avslipad och könlös att det var svårt att inte kväva en och annan gäspning. Det hela påminde mer om en diskussionsövning på ett statsvetenskapligt seminarium, än om en regelrätt politisk debatt. Av tonläget att döma var engagemanget betydligt större hos eleverna i bänkarna när frågan då och då släpptes fri. 

Trots att debatten i grunden rörde brännande områden av stor angelägenhet mellan två representanter för fundamentalt skilda idéuppfattningar, tog det förbluffande nog aldrig skruv. Och detta var ändå ungdomspolitiker som skulle ta mått på varandra! Något kändes plötsligt väldigt fel. 

Jag kan inte låta bli att undra, om det generellt sett berodde på en sociologisk defekt i vårt politiska system. Möjligen under influens av mediernas allt skoningslösare ögon, vilket ökar rädslan för att sticka ut, ta risker och ”göra fel”.

Men meningsutbytet i en demokrati behöver grader av passion och hetta, annars förlorar folkstyret sin vitalitet och styrka. Förtroendeuppdragens attraktionskraft i våra beslutande församlingar blir lidande utan människor med brinnande övertygelser, villiga att ta strid för sånt de tror på.

Håller vi nu på att uppfostra en ny generation av politiker till att bli slätstrukna, knastertorra resonemangsmaskiner? Tendensen tycks dessvärre gå i den riktningen – och det gäller alla partier (till och med SD tydligen…). Om normen är att ungdomarna måste stöpas till lillagamla Reinfeldtkopior för att göra karriär, då finns skäl till oro. Idéer och visioner är viktiga, men de måste också kunna bäras fram av profilerade personligheter. 

Jag kände – och känner – föga sympati för Olof Palme. Hans demokratiska socialism är mig främmande, sakpolitiskt tycker jag att han hamnade fel i det mesta. Ändå saknar jag hans person väldigt mycket.

Hos honom fanns en lust och själfullhet i gärningen som tvingade människor att ta ställning, för eller emot. Politiken fick en helt annan spänning och nerv när han var i farten. Vägvalen, även när det gällde tämligen glanslösa frågor, framstod ofta som de var av närmast existentiell betydelse. Debattklimatet blev inte mindre intressant av att Palme hade en uppsättning formidabla motståndare med skilda temperament i motsatt ringhörna: Gösta Bohman, Per Ahlmark, Thorbjörn Fälldin. 

Visst finns det drag av nostalgi i detta. Man ska väl inte romantisera tidigare decenniers politiska landskap alltför mycket. Men jag glömmer aldrig ett nyhetsinslag i TV dagen efter att Olof Palme blivit mördad. En ung, rödgråten MUF-tjej uttryckte sin förtvivlan med orden: ”Hur ska man nu orka bry sig?”.

Vilka av dagens ledande svenska politiker förmår tända liknade känslor? 

Deppiga socialdemokrater utan idéer

”Tonläget är dystert. Socialdemokraterna står utan projekt, om det  råder enighet och skribenterna gör inte ens några försök att peka ut nya vägar. Inte ens den oförtröttlige Göran Greider låter optimistisk.” 

Lars Linder, kulturjournalist i DN, recenserar senaste numret av SSU:s tidskrift Tvärdrag (5/09) med temat Europa och socialismen som försvann.

Om inte ens SSU orkar hålla liv i den ideologiska glöden, har Socialdemokraterna skäl att tvivla på meningen med föreningen. Partiet, vilket en gång framställde sig som bärare av modernismen och stolt förbundspartner med framtiden, har reducerats till en bitternostalgisk rörelse för ältandet av var gårdagens ljuva drömmar tog vägen. Patetiskt.

Koeningsegg all over again…

Efter att Koeningseggbubblan brast gav GM ett ultimatum till Saab: Finn en ny köpare inom 30 dagar. Annars lägger vi ner hela klabbet.

Okej. En ny spekulant finns på banan. Det är ett pytteföretag i branschen. De gör extrema sportbilar till stenrikt folk som redan har allt. De säljer en handfull om året. De går med brakförlust sedan flera år tillbaka. 

Déjà vu, eller?

Skillnaden mot de glada upptågsmakarna i Koeniggsegg är dock att denna tillverkare inte är svensk, utan holländsk. Bolaget heter Spyker. Vilket i Nederländerna också är ordet för spik. Den kan väl nu anses sitta i kistan för Saab. Trovärdigheten i det här affärsupplägget är ju knappast större. 

Ändå kräver oppositionsledaren Mona Sahlin (S) vad hon kallar ”en nationell samling” för Saab. Varenda timme måste användas för att försöka rädda den evigt blödande fabriken i Trollhättan innan GM:s tidsfrist går ut. Regeringen borde bland annat släppa till ett antal skattemiljarder i undsättningslån och liknande, anser hon.

Jag vet att Sahlin och andra populister vägrar att jämföra stöd till Saab med det skändligen misslyckade statliga stödet till varven under tidigare decennier. Personbilar representerar en högt utvecklad, teknikintensiv industri av mycket speciell dignitet, påstås det.

Men samma sak sades faktiskt om den en gång krisande varvsindustrin. Sveriges varv var toppmoderna anläggningar med teknik och expertkunnande i världsklass. Fast det fanns förstås ett aber. De kunde inte bygga fartyg som gick att sälja. Konkurrenterna i Asien gjorde alltihop mycket billigare. 

Den ”nationella samlingen” för varven kostade skattebetalarna 115 miljarder kronor i dagens penningvärde. Slantar som gick rakt ned i sjön. 

Det är svårt att sätta en total prislapp på de subventioner som först Wallenbergssfären, och därefter GM, lagt ut på Saab-bilarna sedan 40-talet. Gamle entusiasten Marcus Wallenberg brukade låta sina vinstgivande bolag släppa till pengar för att hålla det ständiga sorgebarnet rullande. Vilka summor det rörde sig om är vanskligt att försöka få grepp om så här långt efteråt. 

Men det skulle inte förvåna om den sammantagna notan också hamnar kring 115 miljarder i stödkronor. Alltihop dock privata pengar. Varför skulle staten lyckas bättre med skattemedel där näringslivet redan fallerat med egna resurser under 60 års verksamhet?

Eller besitter Mona Sahlin en personlig mirakelkompetens för biltillverkning som hittills undgått oss? 

Mona Sahlin som vår tids Yngve Holmberg

I slutet av 60-talet hade Moderaterna – som då ännu hette Högerpartiet – en partiledare som hette Yngve Holmberg. Hans enda ihågkomna avtryck är partiets lansering av honom som Sveriges motsvarighet till John F Kennedy. Detta tragikomiska fiasko utspelade sig i valrörelsen 1968 och resultatet blev en svidande tillbakagång för partiet. Inte gick det mycket bättre i nästa val 1970 heller. 

Den stackars Holmberg kunde inte alls leva upp till sin hajpade roll, trots att partiet till och med försökte träna honom i en egen TV-studio (ett innovativt grepp på den tiden). Han var uppenbart svag i både ”framställning och kunnande ”, konstaterar Moderaternas dåvarande partisekreterare Sam Nilsson i den nyutkomna boken Rösta! Om PR, prylar och påverkan (av Janne Sundling).

Intressant nog drar Sam Nilsson även en direkt parallell till dagens partiledare – inte för Moderaterna, utan Socialdemokraterna: 

”Ibland när jag ser Mona Sahlin på TV, kan jag känna att hon drabbats av samma felaktiga förväntningar som Yngve Holmberg. Och att det finns samma luckor i kunnandet.”

Mona Sahlin som den nye Yngve Holmberg? Snacka om underbetyg på förtroendeskalan! Socialdemokraterna lär inte ha mycket att hoppas på i det kommande valet med en sådan banérförare. De kan i stort sett lika gärna gå hem med en gång och lämna walk-over till Reinfeldt & Co. 

Å andra sidan. När Yngve Holmberg fick sparken ersatte Moderaterna honom med Gösta Bohman – som blev en av de framgångsrikaste svenska partiledarna i modern tid. Den avgörande frågan borde alltså bli: om nu Socialdemokraterna fått en ”Mona Holmberg” på halsen, kan de då ladda om med att plocka fram en Bohman till 2014? Utedass och slidkniv skulle dessutom rimma bra ihop med Socialdemokraternas gröna samarbetskamrater i Miljöpartiet… 

Fel att kasta igen dörren på Mona

Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…

”Vi under skatter dignar ner”

”Båd´stat och lagar oss förtrycka 
vi under skatter dignar ner.”

Känns strofen igen? Från borgerligt håll brukar dessa rader ur Internationalen gärna citeras med illa dold förtjusning – inte utan skäl.

Att hålla varandras händer i luften och unisont sjunga denna eldande socialistiska kampsång hör ju till Socialdemokraternas käraste ritualer. Synbarligen utan att någon generas över textens maning till strid mot statens dignande skattebördor. 

Istället har vaktslåendet om högskattesamhället blivit en integrerad del av Socialdemokraternas självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer det offentliga kan plocka av medborgarnas pengar, ju mer solidariskt och rättvist blir det. 

”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel”, säger föga förvånande Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros (DN 1/11). 

Jobbskatteavdraget, som är den nuvarande borgerliga regeringens paradnummer, gillas inte heller. Förvisso har Socialdemokraterna motvilligt sagt sig acceptera de tre första stegen. Men enbart därför att man i dagsläget inte vill stöta sig opinionsmässigt med löntagarkollektivet. 

I tidskriften Arena erkänner partisekreteraren Ibrahim Baylan att partiet helst inte skulle gjort några lättnader för den arbetande delen av Sverige överhuvudtaget: 

”Hade vi under de tre senaste åren haft en fortsatt S-regering tror jag inte vi hade gjort särskilt stora förändringar av skatterna.”

Om Socialdemokraterna återkommer till Rosenbad efter nästa val, kan vi nog iskallt räkna med att Sverige ånyo blir ohotade världsmästare på hårtslående skatter. En comeback för förmögenhetsskatten är redan utlovad. Jobbskatteavdraget lär sedan ryka så fort Mona Sahlin känner sig tillräckligt varm i kläderna.

Hon kan alltid med darr på stämman hävda att det är en ”reform” för att återställa ”rättvisan”, inte minst för pensionärerna eftersom alla inkomster måste beskattas på samma sätt (det vill säga högt och progressivt). 

Ska vi sedan räkna in vad Socialdemokraternas planerade koalitionskamrater i Vänsterpartiet och Miljöpartiet vill göra på skatteområdet, kan fogden se fram mot riktigt svettiga dagar. 

Den gamle Berlinmursnostalgikern Lars Ohly avser exempelvis använda både hammaren och skäran mot alla löntagare i sitt krav på ordentligt saftiga inkomstskatter. 

Miljöpartiet å sin sida kräver att skatter på sådant som elektricitet och drivmedel måste chockhöjas med 32 miljarder kronor till 2012. 

Nu kommer förstås även en eventuell rödgrön regering tvingas till vissa avvägningar och anpassningar i mer realpolitisk anda. Men en konstellation av tre ivriga skattehöjarpartier som trissar varandra till ständigt nya stordåd, gör det knappast enklare att få fart på Sverige. 

”Vi ska ha den vassaste jobbpolitiken”, förkunnade den arbetsmarknadspolitiske talesmannen Sven-Erik Österberg häromdagen på S-kongressen i Stockholm. Dessa ord förefaller dock närmast parodiska i ljuset av de förslag som Socialdemokraterna, Vänsterpartiet och Miljöpartiet kommit med. 

Förmögenhetsskatten kommer på beprövat vis att driva kapital utomlands – till men för sysselsättning och företagande. Höjda inkomstskatter gör det i sin tur mindre lönsamt att arbeta här hemma. Samtidigt bidrar ökade energiskatter till att hjulen snurrar än långsammare. Och allt detta i en lågkonjunktur som vi ännu inte sett slutet på… 

Snarare än Socialdemokraterna själva, är det vanliga strävsamt arbetande väljare som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: 

”Många rovdjur på vårt blod sig mätta
men när vi nu till vårt försvar,
en dag en gräns för dessa sätta,
skall solen stråla lika klar.”
 

(S)igtuna visar vägen

Häromdagen lät Socialdemokraterna i Stockholms stad meddela att partiet ämnar höja skatten om man får makten efter nästa val. 

”Kvaliteten i välfärden är viktigare än fortsatta skattesänkningar. Vi höjer skatten med 60 öre”, förkunnade Carin Jämtin (S) tillsammans med sina rödgröna kartellkamrater Yvonne ­Ruwaida (MP) och Ann-Margrethe Livh (V) i SvD den 27/10. 

Hör ni hört den förut? I Socialdemokraternas tankevärld har ju måttet på ett gott samhälle blivit mer eller mindre synonymt med graden av skattetryck. Ju högre desto bättre, desto mer ”solidariska” är vi. 

Eftersom människors behov i princip är oändliga, finns det ständigt tusen behjärtansvärda argument för att skruva upp skattetrycket ännu lite mer. Den offentliga välfärden kan egentligen aldrig få nog av resurstillskott om man är på det humöret – ty alltid finns det hål att fylla, kvalitetssäkringar att göra, garantier att utsträcka. 

Att arbetarrörelsen en gång i avlägsen forntid motsatte sig att medborgarna skulle digna under tunga skattebördor är för länge sedan glömt.

Nja, inte riktigt… 

Inte långt från Stockholms stad ligger Sigtuna. Det är en kommun med Socialdemokraterna vid det politiska rodret. Och där sänks nu skatten.

Ja, ni läste rätt. Mitt i deppigaste lågkonjunkturen lättar en S-märkt kommun på skatteuttaget. Hade en kommun med borgerlig majoritet ens vågat tänka tanken? 

I Sigtuna har Socialdemokraterna regerat klokt. Man bejakar alternativa lösningar i välfärden, gillar friskolor (som gärna får gå med vinst), är aktivt verksamma för att locka till sig företagsinvesteringar, satsar på att ha en bra kommunal service och ge sina anställa hyfsade löner – samt lägger undan i ladorna för sämre tider. 

Det är en balanserad och framåtsyftande politik som lönat sig väldigt bra. Som Sigtunas starke man Anders Johansson (S) förklarar i dagens DN:

”Vi avsatte 27 miljoner för att klara oväntade utgifter, vi avsatte pengar för att möta effekterna av lågkonjunkturen och vi räknade fram ett överskott på 33 miljoner. Efter det fanns det ändå pengar kvar till att sänka skatten med 12 öre.” 

Carin Jämtin borde nog göra ett studiebesök hos Anders Johansson. Det skulle heller inte skada om många borgerliga kommunalpolitiker i vårt avlånga land slog henne följe.