Fem små ödesdigra ord av Maud Olofsson?

Centerns säregna ångestladdade skräck för kärnkraftsproducerad elektricitet har under decennier orsakat enorm oreda, för borgerligheten i allmänhet och svensk energipolitik i synnerhet. Även Socialdemokraterna, en gång det blågula kärnkraftsprogrammets fäder, förvillades ut i dimman under trycket från farhågorna som piskades upp i opinionen. 

Thorbjörn Fälldin var på många sätt en stor och beundransvärd politiker, vars betydelse kanske dock fortfarande är något underskattad. Men det religiöst färgade kärnkraftsmotståndet tillhör knappast den mest konstruktiva delen av hans politiska arv.

Att Maud Olofsson förmått göra upp med denna ingrodda Centertradition av vidskepelse mot atomer, är en prestation som borde förtjäna henne ett politiskt bragdguld. En av de värsta stötestenarna för borgerligt samarbete rullades därmed bort och öppnade vägen Alliansens epokgörande energiöverenskommelse. 

Men ännu verkar det för tidigt att ropa hej. På andra sidan bäcken står många Centerpartister och vägrar marschera över in i ”kärnkraftssamhället” (för att låna Fälldins eget språkbruk). Fyra ledamöter i Centerns riksdagsgrupp hotar att sparka bakut och fälla Alliansen under en kommande kärnkraftsomröstning i parlamentet. 

Hur ska Maud Olofsson hantera denna revoltunge? Frågan ställdes under söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Efter en stunds slingerbultande blev beskedet: ”Det tar jag hand om!”

Psykologiskt sett knappast det smartaste uttalandet i en delikat partiintern situation, där känslorna redan är uppskruvade.

Den minnesgode påminns om Olof Palmes klassiska fadäs under en valdebatt i radio, där han lovade att arbetarrörelsen skulle ”ta itu med” Gunnar Hedlund (för att denne dristat sig till att kritisera Tage Erlander). Väljarna uppfattade Palmes förflugna ord som en total Socialdemokratisk krigsförklaring mot den stackars Hedlund och han vann en våg av sympatier (och röster) på kuppen. 

Har Maud Olofsson otur kan ”det tar jag hand om” göra henne till en spegelvänd version av företrädaren Hedlund i det här fallet. Vad som riskerar uppfattas som översitteri och diktat mot dem som försvarat Centerns ”själ”,  kan leda till att atomfienderna får vind i seglen och bara blir än mer beslutsamma, come hell or high water.

Vilket naturligtvis blir en finfin present till Socialdemokraterna om Alliansens energipolitik plötsligt faller i bitar. Borgerligt kärnkraftselände 2.0 – och en slags ironisk postum revansch för Olof Palme dessutom.

Drömmen om Margot

Hon var prinsessan som kunde fått hela kungariket. Men valde världen. Socialdemokraterna upphör inte att sukta efter sin ovilliga frälsare. För fyra år sedan var Margot Wallström drömkandidaten till Göran Perssons fallna mantel. Hon avstod och fortsatte att hålla sig på behörigt avstånd i Bryssel. 

Partiet fick istället nöja sig med en bedagad och kantstött stjärna, Mona Sahlin.

Margot visste förstås vad hon gjorde. I politiken går det sällan att bevara strålglansen när man ska infria alla dessa uppblåsta förväntningar. Att tvingas kliva ned från piedestalen och riva tag i verklighetens gråa vardagsproblem kan mala sönder den bäste. Se på Barack Obama. Vad återstår idag av hans messiasliknande framtoning från valkampanjen 2008?

Eller för att ta ett liknande exempel ur blågul fatabur. Carl Bildt var aldrig så populär som partiledare när han övergav Sverige och medlade fred i Bosnien. Sen kom han hem, förlorade valet 1998 och avgick. 

Frågan är om Margot Wallström skulle trivas en ringaste dag med att resa runt bland arbetarkommuner, träla med Lars Ohly, blidka Miljöpartiet och vara en disparant rödgrön vänsterkartells galjonsfigur. Hennes trovärdighet för uppgiften förefaller, nyktert sett, knappast iögonfallande. 

Men drömmen lever i Partiet. Tänk om, tänk bara om… Och ju längre frånvaron blir, desto större växer myten mot himlen. Ack ja. 

Nu lämnar Margot EU-kommissionen och seglar vidare mot FN. Ett glassigt erbjudande från den borgerliga regeringen som hon inte förmådde säga nej till (även Alliansen visste förstås vad den gjorde). Alltmedan Socialdemokraterna längtar och hoppas på en comeback i valrörelsen. Som aldrig blir av. Den här gången heller. Vad är väl folkhemmets ankdam mot New York, the Big Apple?

Som Wallström svarade på nyhetsbyrån TT:s undran om hon utesluter politiskt aktivitet i Sverige: 

”Ja, åtminstone under den här tiden men som jag sagt tidigare kan jag möjligtvis spela en begränsad roll.”

En symbolisk glänt på dörren. Som en artig nick  åt Partiet. Och för att kittla de många suktande lite. Nej, det blir att hålla till godo med Mona Sahlin även framöver. Vilket förmodligen är bäst för samtliga parter. 

Tingsten om söndagens TV-debatt i Agenda

”Superveckan” har den kallats, denna nyss avverkade upptakt på valåret. Förra söndagen var det TV-duell mellan statsministerkandidaterna Reinfeldt och Sahlin, med uppföljande holmgång i radio på onsdagen. Och sedan då en fullskalig partiledaredebatt i SVT:s Agenda under gårdagskvällen.

Onekligen var det mera tryck och fläkt i den sistnämnda. Men för att citera en kommentator:

”Enigheten ifråga om grundläggande värderingar har i det hela ökats, det kan ingen förkunnare av ideologiernas kraft förneka, men enighet är, utom i krig, inte någon eldande företeelse.

Med de stora motsättningarnas mildring blir taktiken, viljan till missförstånd och felfinnande i detaljer, viktigare än tidigare, och drömmen om drabbningar mellan stora andar och mäktiga idéer viker för en verklighet av finter, intriger, angrepp och kompromisser i röstvärvningens tecken.

Till detta kommer att de aktuella frågorna blir alltmera invecklade och att röstningen därför mera måste bero på förtroende för ett parti än på en ståndpunkt i en sakfråga.”

En ganska koncis och träffsäker analys av ”superveckans” debatt-triologi, inte sant?

Raderna tillhör emellertid Herbert Tingsten. Han skrev dem 1970 apropå utvecklingen i den mogna demokratin. Ändå är det nu fyrtio år sedan. Om Tingsten tyckte att svensk politik behäftades med själlöshet och idéfattigdom , undrar jag verkligen vad hans domslut skulle bli idag

Med risk för att stämplas som hopplös nostalgiker framhärdar jag dock i min åsikt att både kvaliteten och underhållningsvärdet på debatterna fortfarande låg på en helt annan nivå när ”fantastiska fyran” var i farten: Bohman, Fälldin, Ahlmark och Palme.

Samtliga var inte enbart färgstarka personliga profiler. De var också idéburna människor med klart brinnande övertygelser. Sannolikt skulle heller ingen av dem trivas särskilt väl i 2000-talets PR- och fokusgruppstyngda politiska klimat. 

Var det bättre förr, alltså? Tja, ni kan ju avgöra själva. Jämför exempelvis Reinfeldts och Sahlins aktuella dueller med den klassiska ”Hulkdebatten” mellan statsminister Thorbjörn Fälldin och oppositionsledaren Olof Palme valåret 1982. Länk till den inspelade radioupptagningen finns här.

Mer att läsa:
Herbert Tingsten: Från idéer till idyll. Den lyckliga demokratien (utökad upplaga 1967). 
Citatet ovan är hämtat ur essäsamlingen När skymningen faller på (1970). 

Ilmar Reepalu är en moralisk och intellektuell ruin

”Jag står för det jag sagt.”

Ilmar Reepalu, ledande politiker (S) i Malmö, håller fast vid sina tidigare uttalanden i Skånska Dagbladet, där han bland annat jämställer antisemitism och sionism som lika onda ting.

Har den övriga Socialdemokratin något att säga i frågan – eller tänker Mona Sahlin & Co bara tiga och hålla med? Malmö, arma stad…

Judehatet frodas i Malmö

”Det känns legitimt att ge sig på judar”

”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”

”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

”Judehatet får dem att lämna Malmö”

Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010. 

I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad. 

Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.

De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc. 

Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor. 

Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant. 

I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur. 

Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv. 

På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.

Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.

Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv. 

Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.

Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér. 

Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:

”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” 

Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:

”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.

Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:

”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.

Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.

Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:

”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”

Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:

”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”

Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.

Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.

Borgerligheten behöver mer kött och blod

Det var ett politiskt tungviktsmöte i SVT:s Agenda under söndagskvällen när Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin drabbade samman i ringen. Någon vidare nivå på matchen blev det väl dock inte.

De jabbade tämligen torrt och förutsägbart med boxhandskarna. Bägge höll sig till sina programmerade budskap, tog inga risker som hade kunnat ge debatten lyster och hetta. Särskilt ur ideologiskt perspektiv. Men Reinfeldt är en utpräglad pragmatiker och Sahlin gjorde inga försök att bryta den mittenorienterade, administrativa diskurs som så tydligt präglar svensk rikspolitik numera. 

Ska vi ta Agendadebatten som riktningsvisare för årets valkamp, så bekräftade den snarare rådande trend där partierna inte tävlar om väljarnas gunst med idéer och berättelser om framtiden. Utan främst om teknokratiska lösningar.

Som bekant gör Reinfeldt och Sahlin anspråk på statsministerposten för nästkommande mandatperiod. Men deras möte påminde snarare om en duell mellan två statssekreterare. Fredrik Reinfeldt klassades till och med som en ”vandrande promemoria” av retorikexperten Katti Sandberg i SvD

Nå, även om debatten inte tillförde någonting nytt utöver redan kända ståndpunkter, kan vi dock klart och tydligt konstatera följande om dessa två huvudområden:

A) Skatterna.
Med Reinfeldt får vi i alla fall behålla mer av våra egna pengar. Det får vi inte under Sahlin, som lovar att driva upp skattetrycket något. Därmed riskerar hon även att försvåra återhämtningen av nya arbetstillfällen.

B) Sjukskrivningarna och förtidspensionerna. 
Med Reinfeldt har lavinen under föregående S-period vid makten hejdats och börjat rullas tillbaka. Socialförsäkringssystemen hotade att knäckas. En uppstramning var helt nödvändig. Sahlin är också mycket medveten om detta och tycker inte annorlunda i sak. Men hennes alternativ till regeringens åtgärder känns ofullgånget och mindre robust. Därmed finns en fara att fler människor ånyo blir institutionaliserade i sjukskrivningssvängen. 

Ändå brottas Reinfeldts regering med vissna opinionssiffror och har nederlaget grinande i ögonen. Med tanke på hur många borgerliga PR-experter som det dräller av, är det häpnadsväckande hur uselt Alliansen skött marknadsföringen av sin egen politik. 

Jobbavdraget, juveln i Reinfeldts krona, tycks man inte ens ansträngt sig för att effektivt sälja in hos väljarkåren. Istället har Socialdemokraterna lyckats skjuta in sig på ”pensionärsskatten” och tryckt Alliansen på defensiven. Samma sak när Sahlin gång på gång trummar in att regeringen ”lånar till skattesänkningar”. Ingen slagkraftig, pedagogisk kontring där heller.

Som lök på laxen har Alliansen även klampat på minan i sjukskrivningsfrågan. Man tänkte rätt, men slarvade förbluffande illa i det politiska genomförandeledet. Vilket fick det rödgröna blocket att flina i mjugg och kamma hem massor av gyllene gratispoäng på kuppen. 

En viktigt förklaring till denna borgerliga kräftgång är just det teknokratiska perspektivet, som hittills tillåtits dominera från regeringskansliets fönster i Rosenbad. Sköter man bara statsmaskineret ordentligt, smörjer dess kugghjul och drar i korrekta spakar, kommer utfallet säkert få folk att fatta galoppen – förr eller senare. 

Men nu är det senare. Och behovet av att formulera en övertygande idépolitisk ram kring maskinisten Reinfeldts fixande vid kontrollpanelen ter sig skriande. Politik är trots allt inte enbart administration. Det handlar även om känslor, förväntningar, lidelse, inspiration, kött och blod.

Handen på hjärtat, när visade borgerligheten prov på sådant sist? 

Vad Sahlin bör ha i handen

Vad kan inte en bild betyda? I veckan lyckades SvD fånga in samtliga partiledare på ett arrangerat fotografi för att illustrera det begynnande valårets kamp mellan blocken. Snyggt jobbat. 

Bilden fick också ordentligt med uppmärksamhet. Eller rättare sagt, en liten detalj av den – Mona Sahlins väska av märket Louis Vuitton. Ajaj! Vilken skandal. En sån lyxig accessoar kan väl inte en sosse ha?! 

Vänsterrabulisten Göran Greider chockades förstås av åsynen och satte den intellektuella ribban på debatten med följande indignationsnummer på Newsmill:

”För en socialdemokratisk partiordförande borde kampen mot social ojämlikhet vara det centrala. Så uppfattar de flesta väljare det. Hennes dyra handväska ger precis motsatt meddelande.”

Klasskamp reducerad till en väska. Nyp mig i armen, är detta på allvar? Eller en satir iscensatt av diverse kommentatorer som fått nog, och vill medvetandegöra oss om den påfrestande ideologiska torftigheten i svensk politik? 

Men om Socialdemokraterna verkligen står och faller med Louis Vuitton, gör Mona Sahlin bäst i att fortsättningsvis sända den enda korrekta märkessignalen: en gammal plastkasse från Konsum. 

Moderaterna i Winbergs och Schymans fotspår

Tvångskvotering av kvinnor till det privata näringslivets bolagsstyrelser är ett gammalt populärt krav inom den svenska vänstern. Så här uttalade sig exempelvis dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Sydsvenskan den 18/6 2002:

”25 procent är en rimlig andel att hinna uppnå under loppet av två år. Och om det målet inte är uppnått under år 2004 är det läge för lagstiftning om kvotering av kvinnor till företagsstyrelser.”

Talibanfeministen och vänsterpartiledaren Gudrun Schyman ville självfallet inte vara sämre. I Svenska Dagbladet den 27/11 2002 skrev hon: 

”Erfarenheten visar att kvotering är ett verkningsfullt och nödvändigt verktyg för att öka kvinnors makt. Vänsterpartiet har därför länge drivit på för en lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser.”

Om Mona Sahlin blir statsminister efter valet är det heller inget snack. Under sitt sommartal i Nacka den 15/8 2009 slog hon fast: 

”Vi kan inte tveka. Reglerna i aktiebolagslagen måste ändras så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.”

Och nu gör även Moderaterna sällskap med Winberg, Schyman och Sahlin på den radikalfeministiska vänsterbarrikaden. I Veckans Affärer den 21/1 2010 säger partisekreteraren Per Schlingmann följande: 

”Om vi inte ser en fördubbling av andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna innan 2014 då utesluter vi inte att vi gör ändringar i vilka regler som reglerar bolagens sammansättningar.”

KVOTERING?

”Ja, det är i princip det det handlar om.”

Efter Moderaternas alla fotombyten under Fredrik Reinfeldts regemente undrar man om det snart inte borde snurra fullständigt i skallen på partiets medlemmar. När högern blivit den nya vänstern får till och med jag lust att panikskrika: 

 GÖSTA BOHMAN – KOM TILLBAKA! 

SSU:s kampanj mot SD borde prisas, inte risas!

Sverigedemokraterna har fått ett uppsving i opinionen och hotar att forcera riksdagens fyraprocentsspärr  i höst. ”Jan Helin-effekten” kallar SD:s partiledare Jimmie Åkesson det, med en tacksam passning till Aftonbladets chefredaktör. Dennes famösa publicering av Åkessons muslimhatande debattartikel i oktober tycks ha gjort susen för att väcka främlingsfientliga stämningar i samhället. 

SSU har dock beslutat att mota Jimmie i grind. Ungdomsförbundet storsatsar nu på en ambitiös, nationell folkbildningskampanj mot SD. Bland annat utbildar man särskilda demokratiambassadörer i samarbete med den antirasistiska tidskriften Expo. Projektet leds av Magnus Manhammar, en mycket driven och duktig kille som tidigare har varit politiskt aktiv i Karlskrona. 

Alltså vet han en del om vad SD går för, och hur illa det kan bli om olyckan är framme. Karlskrona är nämligen ett av SD:s starkaste fästen på det kommunala planet. Partiet har åtta mandat i fullmäktige och intar ställningen som vågmästare. Dessvärre har lokalpolitikerna både till höger och vänster varit oförmögna att hantera den delikata situationen. 

Infekterade gräl, omogen pajkastning och förgiftande misstro mellan den styrande fempartiminoriteten (M+FP+C+KD+MP) och den socialdemokratiska oppositionen har präglat hela mandatperioden. SD är bara att gratulera. De kan lugnt luta sig tillbaka och låta väljarna beskåda hur demokratins etablerade företrädare gör sig själva till allmänt åtlöje i sandlådan. 

Är detta vad som väntar oss i riksdagen om SD även lyckas bli vågmästare där? Förhoppningsvis inte. Men larmklockorna borde ändå ringa högt och ljudligt i öronen på varje anständig, övertygad humanist och demokrat – oavsett parti. Ur pedagogisk synpunkt gör Magnus Manhammar och SSU helt rätt som varnande pekar på Karlskrona. 

Men det anser icke lokaltidningen BLT, som i en kufisk ledarkommentar ifrågasätter detta inslag i SSU:s kampanj. Det liberala (sic!) organet motiverar sitt avståndstagande med följande märkliga rader:

”Region Blekinge jobbar som bekant hårt med ett projekt kring bilden av Blekinge. Helst bör den ju vara positiv. Ett konstruktivt bidrag från SSU?”

Okej. Vi gör då alltså alla bäst att försöka sopa SD under mattan och hålla tyst om det destruktiva politiska läget i Karlskrona? Eller ska vi rent av inta en positiv hållning till SD för den ”goda” sakens skull? Dumma, dumma SSU som klagar på trevliga blekingar bara för att de råkar tillhöra SD? Ingen ska minsann få solka bilden av hur mysigt och glatt det är i Sveriges trädgård…

Med en sådan uppfattning får onekligen tidningens slogan BLT – vad som än händer en lika intressant som mindre smickrande innebörd. Infantil lokalpatriotism parat med blint sossehat är väl inte alltid någon vidare lyckad kombination, särskilt i det här fallet. Det intellektuella och ideologiska haveriet blir snarare en sorglig bekräftelse på SSU:s budskap om det avskräckande exemplets kommun.

Dags för Alliansen att satsa på en gemensam valsedel?

För några år sedan genomgick Centern en lovande återfödelse. Det storstädades plötsligt på bondeloftet. Ut åkte resterna av den förvirrade epoken Olof Johansson med böjelse för antimodernism, landsbygdsromantik och 50-talsnostalgiskt armkrokande med Socialdemokraternas Göran Persson. 

Istället tonade Centern fram som borgerlighetens vassaste systemkritiker och verkade vilja bli ett mer liberalt alternativ än både Folkpartiet och Moderaterna. Maud Olofsson spelade därtill en viktig roll i alliansbygget, som kom att försätta det rödgröna vänsterblocket i opposition vid valet 2006. 

Men tiden i regeringen har uppenbart kramat musten ur Centern. Partiets trovärdighet bland yngre liberala storstadsväljare föll med de patetiska tårarna på Fredrik Federleys kinder, när han i riksdagens talarstol hulkande förklarade sig tvungen att rösta ja till den kontroversiella FRA-lagen. 

Maud Olofsson har heller inte varit någon jublande succé som näringsminister. Hennes angrepp på Vattenfall nyligen blottade en politiker som föreföll både okunnig och tunn.

Därtill har hon fått klä skott för att GM tröttnat på det eviga sorgebarnet Saab, fastän regeringen saklig sett gjort helt rätt som vägrat rädda den sedan länge undergångsmärkta biltillverkaren i Trollhättan.

En politisk räddningsplanka kunde varit klimatfrågan, där Centern borde haft chansen att dra nytta av sin inarbetade miljöprofil. Istället är det Miljöpartiet som lyckats profitera på den debatten. Miljöminister Andreas Carlgren tycks lika borta från banan som Centerns övriga ministrar. 

Kraschen i Expressen/Demoskops senaste opinionsundersökning är stenhård och bekräftar det deppiga läget. Centern ligger nere för räkning på 3,1 procent, och skulle alltså inte ens komma in i riksdagens om det vore val idag. Även Kristdemokraterna hamnar strax under spärren med 3,9 procent. Göran Hägglunds kampanj för ”verklighetens folk” tycks inte ha slagit an bland verklighetens väljare. Också Folkpartiet backar något, men har ändå en någorlunda stabil position på 7,4 procent. 

Alliansen, vilken lite paradoxalt fick nytt liv när finanskrisen slog knock på ekonomin, är tillbaka i dödsskuggans dal – och det med besked. Trots att även Vänsterpartiet ligger lågt som en sjunken båt, klarar Socialdemokraterna och Miljöpartiet skivan på egen hand. 

Nu skulle man naturligtvis kunna säga följande. En opinionsmätning är bara en opinionsmätning och inte the real thing. Loppet är ingalunda kört. Väljarkåren är lättrörligare än någonsin, lika otrogna partierna som blocken. Mycket kan hända till valet om åtta månader. När Mona Sahlin & Co granskas noggrannare i sina illa sydda sömmar kommer säkert en backlash för vänstern. Etc.

Visst, det är rimliga argument. Men ingenting av detta motsäger att Alliansen brottas med allvarliga problem när gäller utsikten att bli återvald. Den friska frejdighet man visade prov på inför 2006 års holmgång är som bortblåst. En rejäl, offensiv omladdning vid kanonerna känns alltmer nödvändig. Som att svetsa sig mera samman i valet under beteckningen Allians för Sverige på partiernas röstsedlar, kort och gott. 

SvD:s ledarsida föreslog detta recept innan förra valet och det borde vara än angelägnare nu. Moderaternas starka dominans har i praktiken förvandlat de övriga allianskamraterna till perifera satellitpartier, som för att rädda sitt eget skinn kan tvingas till mer eller mindre genomtänkta profileringsutspel ju närmare valdagen kommer. Ett gemensamt borgerligt valparaply hade kunnat verka återhållande på dylika desperata soloåkningar. 

Samtidigt bör man betänka att de ideologiska skillnaderna inom borgerligheten (ja, inom svensk politik överhuvudtaget) blivit suddigare och suddigare. Som kraftcentrum för idéburen debatt och opinionsbildning spelar knappast något parti en övertygande roll längre. Sånt sköts på helt andra håll numera via tankesmedjor, politiska bloggar, idétidskrifter, kvalitativa ledarsidor, osv. 

Någon demokratisk förlust skulle därför näppeligen en intimare borgerlig allians medföra. Redan finns ju också en inneboende gravitation mot etablerandet av ett tvåpartisystem de facto, eftersom blocken cementerats med både gjutjärn och betong. Om Sverigedemokraterna får en vågmästarställning i riksdagen kan möjligen spelplanen ändras. Men givet dagens situation förefaller en borgerlig valallians som den mest rationella satsningen för att på allvar komma in i matchen igen. 

Vad har man egentligen att förlora på att pröva? Tanken på ännu en långvarig socialdemokratisk regeringsperiod borde väl om inte annat stimulera till djärvare lösningar för att vitalisera politiken och skärpa motståndet.