”Det känns legitimt att ge sig på judar”

”Davidsstjärnan är som ett rött skynke”

”Polisen: Hatbrott mot judar har fördubblats”

”Judehatet får dem att lämna Malmö”

Fyra rubriker som kunde varit hämtade från 30- eller 40-talen. Men samtliga är från en av våra dagstidningar anno januari 2010. 

I veckan har Skånska Dagbladet publicerat en serie artiklar (se här, här, här och här), vilka borde få det att isa i ådrorna hos hela svenska folket. Samma illvilja, ondska och rasistiska diskriminering, som för dryga halvseklet sedan kulminerade i Auschwitz och historiens värsta massmord, har slagit klorna i Sveriges tredje största stad. 

Vittnesmålen som återges i Skånskans spalter är förfärande, och tecknar ett mönster vi känner igen från tiden då hakkorsets mörka skugga föll över Europa. Tillmälen, hot, trakasserier och en ständigt närvarande rädsla har blivit del av vardagen för Malmös judar.

De törs inte bära Davidsstjärnan öppet av rädsla för bråk, ej heller kippan, den lokala rabbinen kan inte längre sitta fredad på en vanlig buss, judiska begravningsplatsen utsätts för brandattentat och klottras ned av antisemitiska slagord, inte ens under gudstjänster i synagogan kan besökarna känna sig trygga utan stort säkerhetspådrag, etc. 

Det är dock inte främst högerextremister som står bakom dåden. Utan den militanta avgrundsvänstern i sällskap med muslimska fanatiker, vilka dras till islamismens överhettade konspirations- och våldsideologi. De förenas samtliga i oresonlig avsky mot Israel, betraktad som roten till alla Mellanösterns olyckor. 

Som så ofta tidigare visat sig sedan Israel återuppstod 1948: hatar man den judiska staten och förnekar eller ifrågasätter dess existensberättigade, är steget sannerligen inte långt till att också låta dessa känslor spilla över i hat mot det judiska folket som sådant. 

I arabvärlden är distinktionen mellan Israel å ena sidan, och judar å andra sidan, numera utsuddad. I de statskontrollerade tidningarna, tidskrifterna, TV- och radioprogrammen sprids dagligen en antisemitisk propaganda som lika gärna kunde bära Joseph Goebbels signatur. 

Vad än Israels regering eller dess försvarmakt gör, ses judar – oavsett bostadsort i världen – som kollektivt ansvariga. Och dessa ruvar förstås alltid på de lömskaste avsikter och motiv. 

På sätt och vis är det ironiskt. Antisemitism är en uråldrig europeisk biprodukt av kristendomens genomslag. Judarna ansågs vara ”Kristusmördare” och skulle för evigt tvingas bära detta Kainsmärke. Under seklernas gång fick judehatet även en etnisk, rasbiologisk dimension.

Efter 1945 laddades antisemitismen om till ”antisionism” när Israel kom i brännpunkten. Antisemitiska stereotyper som exporterats till arabvärlden genom de gamla europeiska kolonialmakterna, Nazityskland och senare även Sovjetunionen, studsade tillbaka till Europa. Cirkeln fullbordad.

Det är detta vi ser effekten av i Malmö, som ju har en betydande grupp muslimska invandrare – varav en del uppenbarligen låter sig eldas av judefientligheten i parabolsändningarna från sina forna hemländer. Kombinera det med urspårade vänsterextremisters skall mot Israel och skaran av nazianstrukta element och blandningen blir explosiv. 

Händelserna kring förra årets Davis Cup-match i tennis mot Israel bär syn för sägen. Strax därpå anordnades en judisk manifestation på Stortorget för fred i Mellanöstern, med anledning av tragedin i Gaza. Det räckte för att en rasande pöbel skulle gå till attack.

Dessa hemska stämningar är egentligen ingen nyhet. Det har kokat länge i Malmö. Vid en Israelfientlig demonstration på Möllevångstorget för tio år sedan brändes en docka, försedd med Davidsstjärna. Signalen gick knappast att ta fel på. De uppretade demonstranterna löpte därefter amok och angrep en judisk affärsinnehavare på klassiskt Kristallnattsmanér. 

Vad säger då Malmös ledande politiker om situationen? Ombedd att kommentera Skånska Dagbladets artikelserie tar kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) inledningsvis rutinmässigt avstånd från rasism i svepande standardfraser:

”Varje form av hot och förtryck riktat mot en enskild etnisk grupp är totalt oacceptabelt. Det gäller för alla grupper.” 

Men det är chockerande tydligt att Reepalu är mycket obekväm när det specifikt gäller judar – och Israel. I vad som måste vara ett rekord i komplett ignorans om vilka hotfulla krafter som härjar i hans egen stad, påstår Reepalu bland annat:

”Jag känner inte till om extremvänstern driver de frågorna”.

Intervjun utvecklar sig till rena katastrofen när denne man i praktiken lägger skulden för judarnas utsatthet på… judarna själva! Israels ingripande mot Hamasterroristerna i Gaza betecknas som en ”varblöd”. Att Malmös judar får ta smällen är tydligen inte mer än rätt:

”Självklart har konflikten i Gaza förra året spillt över på Malmö… Vi accepterar varken sionism eller antisemitism. Det är ytterligheter som sätter sig över andra grupper och anser att de är mindre värda”.

Sionism och antisemitism som likställda, jämförbara ting? Ska vi ta Ilmar Reepalu på orden röjer uttalandet en person vars värdegrund och fördomar borde göra honom fullständigt omöjlig som politisk ledare – eller ens vanlig medlem – i vilket anständigt, demokratiskt parti som helst.

Ty vad är sionism? Låt oss fråga en ansedd auktoritet på området, professor Yehuda Bauer:

”Sionismen är den judiska nationella rörelsen, vilken definierar judarna som ett folk spritt över jorden men med ett gemensamt arv och med ett politiskt centrum i Israel, som de judar vilka så önskar kan identifiera sig med.”

Vad är då motsatsen till sionism, antisionism? Yehuda Bauer igen:

”Förnekandet av judarnas rätt att vara en del av en världsomspännande folkgrupp eller att utgöra en självständig politisk enhet i Israel.”

Där står alltså Ilmar Reepalu. Och att vägra erkänna judar rätten till en egen gemensam identitet och döma ut sionismen som rasistisk, är ett av den moderna antisemitismens överlägset mest förekommande uttryck. Inte undra på att ondskan fått fäste i Malmö med ett sådant kommunalråd.

Mer att läsa:
”Reepalu hycklar om judehatarna” av Neos chefredaktör Paulina Neuding på Expressens debattsida, här.
”Varför flirtar Ilmar Reepalu med antisemitiska krafter?” av journalisten och debattören Dilsa Demirbag-Sten på Newsmill, här.
”Det förnekade hatet. Antisemitism bland araber och muslimer i Sverige” av Mikael Tossavainen (rapport från Svenska kommittén mot antisemitism, 2003), här.