Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Mona Sahlin hycklar om SD

Publicerad den av
2

Hotet om att Sverigedemokraterna inte bara ska komma in i riksdagen, utan även bli vågmästare efter valet nästa år, hänger som ett svart moln över det politiska landskapet. 

Om det värsta blir verklighet ställs både den borgerliga alliansens, liksom den rödgröna trepartikartellens, mödosamt utmejslade planer på huvudet. Hur ska de anständiga partierna hantera en sådan situation? 

Från Socialdemokraternas sida har beskedet till väljarna varit glasklart. När Mona Sahlin talade i Almedalen den 8 juli förra året slog hon fast:

”Aldrig gör vi oss beroende av ett parti som SD – i någon politisk församling, någonstans, någon gång.” 

Även den 2 juli i år när Sahlin framträdde på samma plats, förkunnade hon:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, någonstans, någonsin, någon gång göra oss beroende av stöd från Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Budskapet upprepades ånyo i samma reservationslösa ordalag av Sahlin under sitt sommartal i Nacka den 15 augusti:

”Vi socialdemokrater kommer aldrig, aldrig någonsin, aldrig någonstans, aldrig någon gång att göra oss beroende av Sverigedemokraterna. Aldrig!”

Inte en millimeters utrymme för tvivel, alltså. I de beslutande församlingar där Socialdemokraterna är representerade – oavsett om det är riksdag, kommunfullmäktige eller landsting – ska det vara totalt otänkbart för Monas Sahlins parti att gå i armkrok med SD. 

All heder till henne för detta. I Aftonbladet idag (20/10) låter Sahlin även meddela att hon är öppen för en blocköverskridande regeringskonstellation om de främlingsfientliga Sverigedemokraterna får en utslagsgivande roll i riksdagen 2010:

”Jag säger nej till samarbete med odemokratiska partier, men inget av de andra partierna i riksdagen är odemokratiska.”

Även Miljöpartiet och Vänsterpartiet förklarar sig tydligt stå på samma linje som Sahlin. Mycket bra. Dåligt uppsminkade fascister som SD, vilka hetsar mot muslimer i termer snarlika 30- och 40-talens judefientliga hatpropaganda, ska inte ges något inflytande över regeringsmakten i Sverige. 

Hur är det då på den borgerliga planhalvan? Tyvärr har statsminister Fredrik Reinfeldt (M) satt i system att offentligt vara notoriskt oklar på denna avgörande punkt. Kommer en eventuell borgerlig minoritetsregering efter valet 2010 att luta sig mot SD eller inte? 

Att låta den frågeställningen sväva i dimma är inte bara ett svek mot väljarna. Utan lämnar också fältet fritt för gnagande misstankar om hur pass engagerad borgerligheten egentligen är i kampen mot intoleransens mörkermän. Man saknar onekligen en idéburen företrädare av Bengt Westerbergs kaliber på detta område. 

Enligt vad en källa i Folkpartiets riksdagsgrupp nyligen sade mig, har det aldrig ens seriöst diskuterats vilka handlingsvägar som kan bli aktuella om SD tar plats som riksdagens vågmästare. Uppenbarligen litas det på att detta otäcka scenario ändå inte kommer att inträffa. En ganska vågad nonchalans. Någon slags beredskap borde man väl ändå rimligen kunna begära?

Men snack – eller inte snack – om hypotetiska situationer är en sak. Hur partierna handlar i skarpa lägen är en annan. Trots Mona Sahlins kategoriska uttalanden och Fredrik Reinfeldts fluffiga undanflykter kan vi redan nu dra vissa slutsatser om vad deras ord är värda.

I vissa kommuner är ju SD vågmästare. Som exempelvis i Karlskrona, där SD har hela åtta mandat och de fyra borgerliga partierna jämte Miljöpartiet försökt styra i minoritet sedan valet 2006. Det har ärligt talat gått ganska knackigt. Det politiska klimatet mellan borgerligheten och Socialdemokratin är sedan länge förgiftat, misstron från bägge håll är kraftig. 

För att bryta dödläget satte sig kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) i förhandlingar med SD:s gruppledare Richard Jomshof hösten 2007. Moderaterna i Karlskrona sökte alltså aktivt stöd från SD. Men tvingades abrupt avbryta alltihop. Från Stockholm kom nämligen en otvetydig order från Fredrik Reinfeldt: inga överenskommelser med SD!

I Trelleborg råder en liknande parlamentarisk situation. SD är vågmästare, en borgerlig allians med Moderaterna i spetsen regerar sedan förra valet i minoritet. Pressad av lågkonjunkturens risiga ekonomi föreslog nyligen den styrande alliansen att skolmaten på gymnasiet skulle avgiftsbeläggas. 

Det ledde förstås till protester från eleverna. Men också till att Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fann varandra. För några veckor sedan gick oppositionsrådet Catherine Persson (S) arm i arm med SD:s lokala representanter i ett demonstrationståg genom staden. 

Tillsammans har S och SD majoritet i fullmäktige. Under gårdagens sammanträde när avgiftsfrågan diskuterades, avlöste de bägge partierna varandra i talarstolen med gemensam kritik mot alliansens sparförslag. 

Trelleborgs Allehanda ger idag en ögonblicksbild av stämningen: 

”Åhörarplatserna i Trelleborgssalen på Parken var välfyllda. Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas argument för att skrota avgiften följdes av applåder.”

Samstämmigheten i debatten utmynnade i votering, där S och SD röstade ihop för att fälla borgerlighetens skolmatsavgift. Röstsiffrorna blev triumfatoriska 29-22 i Socialdemokraternas och Sverigedemokraternas favör. 

Till Trelleborgs Allehanda kommenterade Folkpartiets Lars Hemzelius efteråt: 

”Det är ju märkligt att Mona Sahlin har sagt att Socialdemokraterna aldrig någonsin ska samarbeta med Sverigedemokraterna och att man sen ändå gör det i Trelleborg.”

Exakt! Jämför exemplen från Karlskrona och Trelleborg. Vem är det som då har störst trovärdighet i hur SD ska behandlas: Sahlin eller Reinfeldt? Den saken tål att tänkas på… 

Bollen är rund, Margareta Winberg

Publicerad den av
Svara

”Hon störde sig på damernas tävlingsdräkt. Jag vet inte vad man ska säga, men intresset för oss ökade. Antagligen bidrog hon till att sporten fick ännu fler utövare i Sverige.”

Petter Jonsson, beachvollyboll-fantast från Karlskrona, om socialdemokraternas feministiske vänsterytter Margareta Winberg (DN 11/10).

2004 rasade Winberg mot beachvollybollen, vilken hon vägrade beteckna som en sport. Den var bara uttryck för ”sexism”. 

Thomas Bodström och de friterade kycklingbarnen

Publicerad den av
Svara

– Kentucky Fried Children!

Olof Palme spottade ut orden med synbarlig avsmak. Ingen tvekan fick råda om vilken uppfattning Sveriges statsminister hade om privata daghem.

Jämförelsen med den amerikanska snabbmatskedjan Kentucky Fried Chicken gjorde saken glasklar: det skulle bli barnomsorg på löpande band där ungarna for illa medan profithungriga kapitalister rullade sig i sedelbuntar.

För tjugofem år sedan vållade Pysslingen AB en mycket upphetsad debatt i Sverige. Några daghemsföreståndare hade tröttnat på den kommunala byråkratin. Istället startade de i samverkan med näringslivet ett privat företag, Pysslingen, som utmanade det offentliga barnomsorgsmonopolet.

Den socialdemokratiska regeringen rasade över tilltaget. Socialminister Sten Andersson såg mera rött än vanligt och Lisbet Palme förklarade upprört i Aftonbladet: ”Jag tar klart avstånd från deras experiment i att göra vinst på barn. Deras experiment är ju att ta pengar från staten och stoppa i sin egen ficka” (22/3 1984).

Finansminister Kjell Olof Feldt tog det emellertid lugnare. Han hade svårt att förstå sitt partis rabiata motstånd.

”Det är väl snarare så att sådan konkurrens bara leder till ytterligare förbättring av de offentliga systemen”, menade han i intervjuboken Samtal med Feldt.

Det var som att svära i kyrkan.

Efter att boken publicerats i juni 1984 fick han mellan fyra ögon motta en rejäl utskällning av Olof Palme. Samtidigt dundrade LO mot finansministerns kätterska högeravvikelser.

Resultatet blev hur som helst att regeringen detta orwellska år stiftade den famösa Lex Pysslingen, en lag som förbjöd statliga bidrag till daghem som drevs i vinstsyfte.

Numera är dock lagen historia, avskaffad efter den borgerliga valsegern 1991. Företaget som drabbades av Olof Palmes krigsförklaring lyckades också rida ut stormen.

Verksamheten har idag utvecklats till en koncern, som driver 81 privata förskolor och skolor i Sverige. Förra året omsatte Pysslingen 829 miljoner kronor, vinsten uppgick till 26 miljoner.

Ett lyckligt slut? Alla glada?

Inte alls.

Fortfarande, ett kvarsekel senare, ringer orden om ”Kentucky Fried Children” i många socialdemokraters öron. Att sitta i opposition har tydligen också eldat på nostalgin över ålderstigna vänsterståndpunkter. Ledande företrädare som Carin Jämtin hävdar att friskolor som ger ekonomisk avkastning till sina ägare bör förbjudas.  

Och som favorit i repris är en ny strid kring just Pysslingen under uppsegling. Den skurkroll i rörelsen som Kjell Olof Feldt en gång spelade, verkar nu övertagits av förre justitieministern Thomas Bodström.

Bodström gillar nämligen Pysslingen.

Han har inte bara låtit sina egna barn gå i Pysslingens privata skolor. Han har även tackat ja till att bli styrelseledamot i företaget.

Kan det bli mera hädiskt?

Riksdagsledamoten och förre biträdande partisekreteraren Håkan Juholt (s) ser lika illrött som vore han Sten Anderssons osalige gengångare.

Enligt Politikerbloggen kräver Juholt ikväll (10/9) att Mona Sahlin ingriper mot avfällingen: ”Jag utgår från att partiledningen förklarar för Thomas Bodström varför detta är så olämpligt”.

Visst. Eftersom Bodström uppenbarligen missat den, får väl Mona Sahlin dra Palmes gamla saga om de friterade kycklingbarnen. 

Segregerande friskolor?

Publicerad den av
1

Länge vägrade socialdemokraterna att godta friskolor i Sverige. Under 90-talet lyckades dock förnyare som Widar Andersson ändra partiets ståndpunkt från motstånd till acceptans.

Men sedan en tid tillbaka förefaller det som om friskolornas vara eller icke vara åter blivit en het stridsfråga inom partiet.

Nyligen ville Carin Jämtin, ledande s-politiker i Stockholm, stoppa friskolor från att drivas med ekonomiskt överskott (DN 28/7 2009). Kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul hävdar att friskolor på ett dramatiskt sätt ökar segregeringen i samhället (Sydsvenskan 18/8 2008). Den ideologiske nestorn Enn Kokk kräver på sin blogg att partiets ”socialliberaler” – det vill säga friskoleanhängarna – borde lämna socialdemokratin (enn.kokk.se 30/7 2009). Och så vidare.

I höst ska socialdemokraternas kongress fastställa riktlinjerna för utbildningspolitiken. Ska ombuden tvinga Mona Sahlin att gå loss med hammare och skära på friskolesystemet efter en eventuell valseger 2010?

Den tilltänkte regeringskollegan Lars Ohly i vänsterpartiet lär knappast misstycka. Men vad säger miljöpartiet, som åtminstone förr varit varma förespråkare av friskolor?

I vilket fall kan vi nog förvänta oss att gamla vänsterretoriska påståenden kring friskolornas förmenta skadlighet kommer att eka i valrörelsen nästa år. Friskolor isolerar eleverna, tär på gemensamma resurser, hotar integrationen, befäster ogynnsamma sociala strukturer, etc.

Bara en kortare reflektion i sammanhanget. Både socialdemokraterna och vänsterpartiet borde nog – lite otippat kanske – betrakta USA som ett drömland. Där råder nämligen sedan åratal tillbaka en stark politisk uppslutning bakom det offentliga skolväsendets monopolliknande ställning.

Den rådande situationen försvaras också ivrigt av lärarnas lobbyorganisationer. Dessa motsätter sig även individuell lönesättning som ett sätt att stimulera till förbättrad utbildningsstandard. Man ogillar vidare idén att lärarna ska genomgå tester för att kontrollera deras kompetens.

Som Hans Bergström påpekat i sin utmärkta biografi över John McCain (Historiska Media 2008), var denne orädde republikanske senator och presidentkandidat mer eller mindre en ropande röst i öknen när han drev frågan om skolpeng (”vouchers”) och frihet att välja skola för alla.

Få politiker vågar utmana befolkningsmajoritetens stöd för det offentliga skolmonopolet. Ändå finns en tilltagande skara röster som tycker att ett slags friskolesystem liknande Sveriges vore i högsta grad önskvärt. Vilka är de?

Redan rika och välsituerade amerikaner i grönskande, burgna förorter?

Nix! Det är främst inom USA:s spansktalande och svarta minoriteter som förslaget om skolpeng vunnit popularitet.

För dessa traditionellt socioekonomiskt utsatta grupper skulle en förändring i frihetlig riktning tvärtom motverka den hårda segrationen i samhället. Ambitiösa föräldrar kunde då lyfta sina barn ur underpriviligerade miljöer och ge dem ökande möjligheter att lyckas i livet.

Men om svarta och latios strömmade till skolor belägna i vita medelklassområden? Blotta tanken verkar skrämmande för många i USA, där fortfarande underliggande rasistiska attityder frodas.

John McCains progressiva strävan illustrerar problemet. Han valdes in i senaten 1986. Under hela sin tid där har han försök få kongressen till att anta reformförslag om vouchers. Men förgäves.

Tycker verkligen svenska socialdemokrater som Nalin Pekul och hennes övriga meningsfränder att det är bra?

Eller stämmer måhända det amerikanska exemplet till viss form av eftertanke?

Vad Sverige kan lära USA om sjukvården

Publicerad den av
Svara

Ska Barack Obama gå samma nederlag till mötes som sin demokratiske föregångare Bill Clinton? Bägge hade i sina valprogram löften om att reformera det amerikanska sjukvårdssystemet så att det skulle omfatta samtliga USA:s medborgare. 

Så fort Clinton satte sig bakom Ovala rummets skrivbord i januari 1993 försökte han förverkliga planerna. Och förlorade snart efter hårdnackat motstånd. 

Även Barack Obama har sedan han blev president lagt in högsta växeln i frågan. Motståndet är lika hätskt denna gång. Vilket för en stillsam betraktare på andra sidan Atlanten kan tyckas märkligt. 

Är det inte uppenbart att USA:s sätt att organisera sjukvården genom huvudsakligen privata lösningar nått vägs ände? 

Kostnaderna både för den enskilde, och för landet som helhet, är en allt tyngre börda. Vården slukar 17 procent av USA:s BNP, mest i världen. Men landet leder inte VM i folkhälsa för det. Därtill kommer att dryga 45 miljoner invånare står utanför systemen. De statliga komplementen Medicaid och Medicare från Lyndon Johnsons tid på 60-talet är dyra och ineffektiva. Och så vidare. 

Det finns också en stor medvetenhet om att något måste göras. Häromåret visade exempelvis en undersökning att 75 procent av alla vuxna amerikaner ansåg en grundläggande förändring nödvändig (Public Views on Shaping the Future of the U.S. Health Care System, The Commonwealth Fund, August 2006).

Barack Obamas föreslagna reformpaket är ett steg i rätt riktning. Men ett modest sådant. Även om Obama lyckas få kongressen med på noterna (tveksamt) innebär det inte någon direkt revolution, precis. Man lappar och lagar på ett slitet malätet täcke, istället för att sy ihop ett helt nytt och bättre.

Men antag att USA gav en kommission av skräddare ett sådant uppdrag. Då borde de ta en titt på Sverige.

Här finansieras vården genom en allmän, skattebaserad sjukförsäkring. Det är en principiellt klok och rationell konstruktion. Hela befolkningen delar de potentiellt mycket höga riskerna och därmed kan premierna hållas nere. Sveriges sjukvårdskostnader är ungefär nio procent av BNP, alltså åtta procentenheter lägre än i USA.

Vad får vi då för pengarna? Fakta är följande: bland Europas länder är Sverige ledande när det gäller behandlingsresultat, läkemedel och vårdens omfattning.

Sämre är det dock med tillgängligheten. Sverige är faktiskt bottenkasst på det. Bara i Lettland – som har sämst sjukvård i Europa överhuvudtaget – får människor vänta längre utanför lasaretten. Sverige uppvisar också risiga resultat inom kategorierna patienträttigheter och information. 

Allt detta enligt analysföretaget Health Consumer Powerhouse som årligen rankar vården i Europas länder. Senast hamnade Sverige på en sammanvägd femte plats (överst på prispallen var Holland, följt av Danmark och Österrike). 

Konklusion: svenska patienter erhåller en utmärkt, högt kvalificerad vård till ett hyfsat pris. Men den enskilde sjuklingen har en svag ställning gentemot vårdapparaten och tvingas stå i långa köer för att nå dit, med uppenbar risk för förvärrat lidande (till och med död, i värsta fall).

Den reform som vi borde riva tag i, är att skapa ökad mångfald av aktörer inom den allmänna sjukförsäkringens ram. Tyvärr har en ogin, ja rent fientlig syn på privata vårdgivare från socialdemokraternas sida bromsat utvecklingen av enskilda alternativ. Istället har den offentliga vårdapparaten fått breda ut sig. Och monopoltendenser är sällan hälsosamt.

Mer konkurrens skulle inte bara göra att resurserna utnyttjades effektivare, vilket ytterligare kan pressa kostnaderna. Framför allt skulle patientens egenmakt stärkas och tiden i väntrummen hade kunnat kortas. 

Alltså: varken en dominerande stat (Sverige) eller en dominerande marknad (USA) är receptet. Tricket är att finna den balanserande mellanvägen.

Men trots att vi svenskar gärna klagar över långa vårdköer, ses ändå flerfaldigande av privata sjukhus med djup skepsis. Decennier av socialdemokratisk indoktrinering mot ”vinstintressen i välfärden” handikappar vår förmåga att reformera systemet här hemma. 

I den kollektiva amerikanska mentaliteten finns å andra sidan en ännu större skepsis mot staten och dess myndigheter. Ofta sund förvisso, och historiskt förklarlig. Nationen USA bildades ju en gång av flyktingar från det politiska och religiösa statsförtrycket i Europa. 

Men därav härrör också Obamas svårigheter att nu omvandla sina ord till handling. Det räcker med att han nämner begrepp som ”stat” och ”skatt” för att folk ska rygga tillbaka, larma om socialism och inskränkt frihet.

En åskådlig bild av problematikens kärna gavs i ett DN-reportage häromdagen (17/8) från ett ”town hall meeting” i den fattiga småstaden Wheeling, West Virginia. Invånarna hade samlats för att diskutera Obamas reformpaket med sin lokale kongressman Alan Mollohan:

En späd kvinna uppmanade Mollohan att se till att reformen genomförs snabbt:

– Jag har en tonårsdotter som är svårt sjuk i reumatism. Hennes behandling kostar tusentals dollar i månaden. Jag fasar för hur det blir när hon blir vuxen. Hon kommer aldrig att kunna teckna en egen sjukförsäkring, inget försäkringsbolag vill ha henne som kund.

Kvinnan fick svar på tal av en ung kortklippt man i välstruken blå skjorta:

– Varför ska jag betala skatt för din dotter?

Sluta tafsa på biblioteken!

Publicerad den av
Svara

I den politiska söndagsskoleretoriken talas det gärna skimrande vackert om kultur.

Förtroendevalda kan när så påkallas formulera underbart fluffiga pratbubblor om hur sagolikt betydelsefull Kulturen är för människors hälsa, trivsel, personliga utveckling, demokratiska sinnelag, och allt möjligt annat positivt och behjärtansvärt.

Men i den gråa sammanträdesverkligheten gäller ofta andra tongångar.

Kulturanslagen behandlas inte sällan som en restpost i budgetsammanhang. Skall det sedan sparas pengar brukar kultursektorn hamna främst i frontlinjen när svångremmen plockas fram.

Illustrativt är hur det började blåsa iskallt kring folkbiblioteken under den ekonomiska krisen i början av 90-talet. På många håll befarades att själva grundvalen för denna viktiga kulturinstitution hotades.

Men i valrörelsen 1994 förklarade dåvarande oppositionsledaren Ingvar Carlsson (s) att det fick vara någon måtta på slaktarknivarnas framfart ute i landet. Han lovade därför att stifta en bibliotekslag, där alla medborgare skulle garanteras tillgång till folkbibliotek och avgiftsfria boklån.

Carlsson vann valet och höll ord. Lagen var förvisso ett ingrepp i den kommunala självstyrelsen. Men utifrån den faktiska situationen ett motiverat sådant. Som Carlsson själv sade: ”Det här är ett undantag, det handlar om en hörnsten i kulturpolitiken”.

Att Ingvar Carlsson kände extra varmt för folkbiblioteken är kanske inte så konstigt. Han är ju bördig från Borås, känd för sin mycket välrenommerade bibliotekshögskola.

Varför den borgerliga alliansen nu går till val på att skrota bibliotekslagen är dock mera märkligt. I synnerhet från folkpartiets sida, som påstår sig vilja värna läsandet och det gemensamma kulturarvet med en statligt sanktionerad ”kanon” av svenska litteraturklassiker.

Men att säkerställa fri och öppen tillgång till dessa kanoniserade titlar är de nypatriotiska Leijonborgliberalerna tydligen inte lika intresserade av.

Torgförda argument från allianspolitikerna i stil med att biblioteken skulle utvecklas bättre utan statligt skydd för deras fortsatta existens känns inte vidare genomtänkta. Nog för att jag annars är övertygad om att Sverige skulle må bättre av mer marknadsliberalism och inte mindre, generellt sett.

Men jag har svårt att se vilka stora välsignelser som vinst-, konkurrens- och privatiseringsfilosofin skulle ge just på biblioteksområdet. Det hela verkar mest vara en grej där ideologisk nit fått gå före sak.

Även opinionsmässigt tycks borgarna huggit rejält i sten. Enligt en nyligen publicerad undersökning, beställd av Svensk Biblioteksförening, är det folkliga stödet för bibliotekslagen massivt. 9 av 10 svenskar vill ha den kvar.

Undra på det.

I det lokala kulturlivet är biblioteket som ett pulserande hjärta – en gemensam icke-kommersiell oas, ett för oss alla välkomnande rum som stimulerar till tankeflykt, fantasi och bildning. De offentliga biblioteken med dess avgiftsfria boklån är helt enkelt en omistlig del av vårt samhälles intellektuella infrastruktur.

Det förstod Ingvar Carlsson. Det är bara beklagligt att inte Fredrik Reinfeldt-alliansen förmår vara lika tydlig på den punkten.

(Borås Tidning 2006-08-12)

Tacka Bildt och Carlsson!

Publicerad den av
Svara

Mellan 1870-1970 åtnjöt Sverige en nära nog oavbruten ekonomisk uppgång. Tack vare det liberala systemskifte som framsynta statsmän likt finansminister Johan August Gripenstedt genomdrev under 1800-talets mitt, kunde vi bli ett av världens rikaste länder.

Sedan kom det grus i välståndsmaskinen.

Medborgarna tog standardhöjningen för given och trodde att den bara skulle fortsätta av sig självt i all evighet. Politikerna – till höger som vänster – var mer intresserade av att föreslå nya kostnadskrävande välfärdsreformer, än att underhålla de ekonomiska hjul som höll hela systemet i gång.

Resultatet blev kris, rost och devalveringar.

Sverige behövde en ny start, men det skulle bli flera förlorade år innan stagnationen kunde brytas. De första stegen togs när Ingvar Carlsson var statsminister och Kjell-Olof Feldt finansminister. Valutaregleringen avskaffades, det gamla snåriga skattesystemet reformerades och Sverige ansökte om medlemskap i EU.

Den borgerliga Bildt-regeringen, som tillträdde 1991, fortsatte på den inslagna vägen med än större frenesi. Olof Palmes socialistiska löntagarfonder skrotades och privata alternativ uppmuntrades. Det blev friskolor, reklamradio och bemanningsföretag.

Och inte minst: telemarknaden avreglerades, vilket ledde till IT-sektorns starka framväxt.

I det korta perspektivet överskuggades dock betydelsen av Carlsson-Bildt-epokens strukturreformer av det statsfinansiella moras som Sverige sjönk ned i under början av 90-talet. Det var priset vi fick betala för gamla synder.

Men Göran Persson genomförde sedan med betydande dådkraft en ekonomisk sanering som fick Moder Svea på rätt köl igen. Det är också Perssons historiska insats.

Och i övrigt? Inte mycket, tyvärr.

Efter den framgångsrika budgetsaneringen hade Persson skaffat sig massor av politiskt kapital, som han egentligen aldrig haft lust att spendera.

I kombination med sin unikt starka maktposition och retoriska briljans skulle Persson på ett lysande sätt kunnat fullfölja reformeringen av Sverige och stärka vårt lands möjligheter att klara globaliseringens utmaningar.

Istället har Göran Persson blivit ett förlorat löfte. Efter 90-talets kraftprov har han tyckt sig nöja med att njuta av makten för dess egen skull, och ägnat sig åt en del halvhjärtade politiska projekt av i detta sammanhang mindre betydelse.

Förvisso uppvisar Sverige glänsande tillväxtsiffror just nu. Storföretagen gör rekordvinster. Men det är effekten av socialdemokratiska och borgerliga reformer som ligger ett drygt decennium tillbaka i tiden. Massarbetslöshetens gissel tycks dock bestå. Och vad görs för att få bukt med det stora antalet sjukskrivna och förtidspensionerade?

Det går inte att möta framtiden genom att vila på gamla lagrar. Skall vi bädda för en god tillväxt och välfärd även i morgondagens Sverige borde vi vara i färd med en rad nödvändiga åtgärder.

På agendan står exempelvis: Ett lägre skattetryck, som inte dödar det personliga initiativet. En växande tjänstesektor. En flexiblare arbetsrätt. Ett utbildningsväsende av internationell toppklass. Säkerställandet av billig energi till hushåll och företag. En ordentlig översyn av socialförsäkringssystemet.

Intet av detta är Göran Persson märkbart intresserad av att åstadkomma. Därför behöver Sverige en ny regering.

(Borås Tidning 2006-08-09)

Att segla är nödvändigt

Publicerad den av
Svara

Navigare necesse est, sade den gamle romaren Pompejus på sitt klingande latin någon gång innan Kristi födelse. Att segla är nödvändigt.

Den klassiska sentensen sitter som vore den inpräntad i själen med marmorskrift hos många av oss.

Ständigt denna längtan efter hav och skärgård. Behovet av saltstänkt bris och rullande vågor. Att i egen farkost kryssa fram mot den undflyende horisontlinjen och vara omsluten av blåa ytor så långt blicken når.

Det är i grunden uttryck för något djupt mänskligt: ivern att betvinga elementen, bryta sig fri. Och få andra situationer bjuder på en sådan mäktig individuell frihetskänsla som att befinna sig till sjöss med vindfyllda segel.

Att lätta ankar är för åtskilliga svenskar mer än bara ett ordinärt semesternöje.

Det är en mental säkerhetsventil i den inkapslade och gråtoniga vardagslunken. Ett tillfälle att kapa förtöjningarna till stämpelklockor, ogina chefer, amorteringar, näsvisa myndighetsbyråkrater och för en stund låta Jolly Roger vaja stolt i masttoppen.

Egentligen tillhör medborgarna av båtfolket en egen nation, där alla är hemligt besläktade med kapten Cook, Odysseus och Horatio Hornblower – om man så bara är en nioårig skeppare på en optimistjolle.

Frågan är förstås om sådana människor inte utgör potentiella femtekolonnare i vårt konformistiska socialstatssystem, där politiker och ämbetsmän tagit sig rätten att lägga snart sagt samtliga aspekter av svenskarnas liv under sin domvärjo.

Allt i den heliga trygghetens och jämlikhetens namn.

Friheten till sjöss, den marina livsstilen, kan föda idéer som hotar fundamenten i den kungliga socialdemokratiska statsideologin med dess icke ringa mått av förmyndarmässighet (vilket visar sig i allt från cykelhjälmstvång till konfiskatoriska inkomstskatter).

Tänk om människor, vana att sköta sitt roder också i styv kuling, börjar resa krav på att vilja bli sin egen kapten även på landbacken?

Kommer man till kärnan tror jag att socialdemokraternas envisa hot om att införa obligatoriskt statligt båtregister, båtskatt och båtkörkort handlar om detta: försök till desarmering och kontroll av en irriterande frizon som riskerar kullkasta deras maktanspråk.

Därför är det – mer än någonsin – nödvändigt att fortsätta hissa segel.

(Borås Tidning 2006-07-27)