Okej. Om Håkan Juholt rider ut det här, får ordning på torpet och vinner väljarnas förtroende som statsminister 2014, då blir han den störste comeback-kiden sedan Lazarus var i farten.
Och han hade ändå hjälp av Jesus.
Juholt i fritt fall
Svara
Kategoriarkiv: Socialdemokraterna
Två ord
Fredagens blodbadsorgie i Norge går nästan bortom vårt förstånd. Hur en sådan ofattbar mänsklig ondska överhuvudtaget är möjlig är svår att begripa. Men massakern visar med förskräckande, chockerande tydlighet vad som faktiskt kan hända om vi låter hatet och illviljan mot det öppna samhällets ideal frodas. Många spekulerade inledningsvis att militanta islamister skulle varit ansvariga för terrordåden. En felaktig, farlig och förhastad slutsats.
Istället var gärningen planerad och iscensatt utifrån inhemska, högerextremistiska motiv – en avgrundssvart avsky mot socialdemokrater, vänsteraktivister, muslimer och andra kulturer. Igår blottade sig antihumanismen från sin naknaste, perversaste och mest brutala sida. Personligen tänker jag främst på två ord. Två djupt kända ord som en svensk statsminister en gång yttrade om fascismens samvetslösa bödlar. Två ord från en socialdemokrat som själv skulle bli offer för ett blodigt attentat mot demokratin i vårt eget land.
Dessa två ord är: satans mördare.
Ilska, sorg, smärta råder. Skuggan av den norska tragedin faller tung över oss denna helg. Men tillsammans skingrar vi mörkret. Vi låter oss inte besegras. Jens Stoltenbergs formulering tål att upprepas många gånger: ”Svaret på våld är ännu mer demokrati, ännu mer humanitet, men aldrig naivitet”.
Palme i Blekinge
På andra sidan den julifagra Danmarksfjärden i Karlskrona, från Långö sett, ligger Nättraby. Där härjade för länge sedan en prost som hette Erik Palme. Om honom fäller den egna släkthistoriken följande omdöme:
Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud.
Vill man vara lite elak, kan man ju säga att med det släktdraget var det nog inte konstigt att prostens sonsons sonsons son Olof blev statsminister 1969. Samma år föddes för övrigt jag, som genom mitt fönster på Långö har utsikt mot Nättraby. Hej Palme!
Nättraby kyrka, Karlskrona. Här var Olof Palmes anfader Erik Palme (1737-1815) egensinnig präst när det begav sig.
Näsan är icke att förakta
Vår tidigare statsminister Göran Persson (S) sa en gång att han kunde lukta sig till opinionsläget. För detta uttalande fick han utstå visst hån. Men Persson, som den kloke man han var, hade naturligtvis tagit lärdom av filosofen Friedrich Nietzsche:
”Vi kan inte ens föreställa oss i vilken utsträckning våra kroppsliga sinnen är viktiga och vilken kraft de besitter. Liksom vi inte har en aning om vilka oerhörda observationsinstrument de utgör. Till exempel näsan om vilken ingen filosof hittills talat med tillräcklig respekt och tacksamhet. Näsan utgör det mest känsliga instrument vi har tillgång till.”
Huvudkravet på nästa S-ledare torde vara givet. Denne måste ha näsa för politik.
Hans Holmér och Ingvar Carlsson, radarparet bakom Palmehaveriet
På måndag är det 25 år sedan Olof Palme mördades. En person har lagförts för dådet; Christer Pettersson. Fälld av en oenig tingsrätt i juli 1989, friad av hovrätten i november samma år. Riksåklagarens begäran om förnyad prövning avvisades av Högsta domstolen i maj 1998. Bevismaterialet räckte inte.
Ändå misstänker många fortfarande att Pettersson verkligen var mannen som höll i revolvern den där kyliga februarinatten 1986. De mikroskopiska möjligheterna att skapa klarhet i saken försvann med hans död i september 2004. Spåren är numera bottenfrusna. Och de hade redan hunnit kallna ordentligt när Pettersson anhölls den 14 december 1988.
Anhållandet kunde måhända skett tidigare. Bara någon månad efter skotten på Sveavägen får Palmeutredarna tips om att Pettersson, tidigare dömd för dråp, skulle skjutit statsministern. Han kallas till ett första förhör den 28 maj 1986, men dåvarande spaningsledaren Hans Holmér visar inget intresse.
Vid tidpunkten för mordet är Holmér länspolismästare i Stockholm och befinner sig på skidsemester i Dalarna. Han saknar erfarenhet som mordutredare, men skyndar ändå till huvudstaden för att ta kommandot över spaningarna. Polisens första brottsplatsundersökning är förbluffande amatörmässig. Holmérs ankomst fullbordar haveriet.
Han blir inledningsvis helt låst vid den så kallade 33-åringen, Victor Gunnarsson, som anhålls i mitten av mars. Gunnarsson har ett näst intill vattentätt alibi. Dock dröjer det flera månader innan polisen kollar det. Holmérs önsketänkande väger tyngre (åklagarna hävdar senare att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson, mordmisstankarna avskrivs definitivt 1988 som grundlösa).
I maj 1986 ger en alkoholiserad vapenhandlare Holmér ett nytt uppslag: den kurdiska terrororganisationen PKK. Holmérs fixering är snart total. Vid en presskonferens under vintern förklarar han sig till 95 procent säker på att PKK mördat Palme. ”Desinformation”, säger åklagarna om Holmérs PKK-fantasier och kräver istället undersökning av spåren kring biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.
Holmér går inte att rubba. Han beordrar ett lika massivt som rättsvidrigt tillslag mot misstänkta PKK-sympatisörer. De arresteras av polisen och släpps omedelbart av åklagarämbetet, vars restriktioner för aktionen Holmér struntat i. Den halsstarriga kurdfokuseringen gör honom till slut omöjlig. Hans Holmér sparkas som spaningsledare och lämnar mordutredningen i mars 1987.
Ett helt år hade klantats bort. Och som alla professionella mordspanare vet: för varje minut som tickar efter ett mord ökar gärningsmannens chanser att komma undan. Efter tolv månader är det mycket svårt att få fast någon. Man kan emellertid inte enbart skylla på Holmérs monumentala inkompetens. Holmérs härjningar skedde med den nya statsministern Ingvar Carlssons fulla och aktiva uppbackning.
Redan från dag ett grep den socialdemokratiska regeringen in i det operativa spaningsarbetet och gjorde sig därmed medskyldiga till katastrofen. Ingen åklagare fanns i Holmérs famösa Palmegrupp, som sammanträdde två gånger dagligen. Men väl en regeringstjänsteman. Justitieminister Sten Wickbom träffade Holmér i stort sett varje vecka. Holmér hade även ett stort antal möten med statsministern.
”I samma grad som politikerna släpptes in i utredningen, stängdes åklagarna ute. Åklagarens uppgift i rättsstaten är att kontrollera polisen. Men här prioriterades alltså den politiska kontrollen framför den rättsliga”, skrev juristen Hans-Gunnar Axberger i en för Ingvar Carlsson förödande artikel i tidskriften Moderna Tider sommaren 1995.
Axberger gav där flera exempel på hur regeringen hjälpte sin förtrogne allierade Holmér att sätta rättssystemet ur spel. På mordutredningens andra dag begär polisen telefonavlyssning på den kroatiske terroristen Miro Baresic. Åklagaren finner ingen laglig grund för detta (Baresic hade alibi, han satt i fängelse på livstid). Polisen går då till regeringen, som ger grönt ljus.
När sedan 33-åringen blir aktuell, sätter regeringen upprepade gånger press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. Victor Gunnarsson drabbas av polisiära övergrepp och det sker med Ingvar Carlssons stöd.
Historien upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken rättsparagrafer eller bristande bevisning lägga hinder i vägen. Åklagarna vill bromsa, men befinner sig i underläge då Holmér hålls om ryggen av Socialdemokraterna i Rosenbad. Även efter att Holmér tvingats avgå behåller regeringen kontakten med honom. Holmérs gamle kompis Ebbe Carlsson inleder en privat deckarjakt med sanktion av justitieminister Wickboms efterträdare Anna-Greta Leijon. När Ebbe Carlsson-affären briserar i juni 1988 är Leijons karriär som statsråd över.
Men Ingvar Carlsson har aldrig behövt ta något reellt ansvar för sina solkiga manövrar i rättsstatens utmarker, som dessutom saboterade spaningarna. Hans regering ”bidrog starkt till den olyckliga utvecklingen”, menade Granskningskommissionen i sitt betänkande om Palmeutredningen 1999.
Kommissionen hävdade också att Ebbe Carlsson-affären ”sakligt och formellt” var en fortsättning på den ”olyckliga inriktning” som brottsutredningen hade under sitt första år. Vid denna kritik har det stannat för Ingvar Carlssons del, som lämnade politiken i mitten av 90-talet. Kompanjonen Hans Holmér slog mynt av sin fabuleringsförmåga som thrillerförfattare innan han avled 2002. Han var hela tiden övertygad om att PKK-spåret var rätt.
Och Christer Pettersson? I samband med 25-årsdagen av mordet återkommer oundvikligen frågan; avlossade han kulan som fällde Sveriges statsminister Olof Palme? Vore det inte för radarparet Hans Holmér och Ingvar Carlsson hade vi kanske fått veta svaret.
Rosens namn
S
pekulationer, intriger. Detta tragikomiska skådespel. Pär Nuder? Veronica Palm? Sven-Erik Österberg? Lena Sommestad? Mikael Damberg? Hjalmar Brantings dödsbo?
Socialdemokraterna fortsätter att välja partiledare som katolska kyrkan väljer påve bland sina kardinaler. En bysantinsk process med mysticistiska drag, som bara denna är symptomatisk för ett parti i skriande behov av modernisering. Hur vore det med företrädare som faktiskt sa: Jajamen! Jag kandiderar. Och detta är vad jag vill, vad jag står för.
Sedan kunde medlemmarna ta ställning. Gärna genom primärval. Öppet och rakt. Det vore ett folkrörelseparti värdigt 2000-talet. Men istället ska vi sitta och invänta den vita röken från Sixtinska kapellet på Sveavägen.
Patetiskt.
HAL9000 som partiledare…?
– Hallå, Earth Control! Detta är senaste uppdateringen från grabbarna på Discovery One. Färden mot Jupiter går som på räls hittills, inga problem här inte. HAL 9000 sköter allt jättefint. Så himla bra faktiskt att den borde kunna ta över S efter Mona, tycker vi (bara som ett litet tips till valberedningen om ni inte hittar nån annan – kolla klippet ovan). Hej från oss!
Lärarlegitimation räcker inte
Skolrådet Mats Hultin Craelius (1922-2008) var från mitten av 60- till början av 80-talet verksam som konsult och ledande expert på utbildningsfrågor vid Världsbanken i Washington, DC. Hans stora uppgift var att hjälpa u-länder i Latinamerika, Afrika och Sydostasien att bygga upp ett fungerande skolväsende.
Några år efter pensionen blev Mats Hultin Craelius tillfrågad av riksdagens revisioner att berätta om sina erfarenheter från Världsbanken. Revisionen var särskilt nyfikna på det omfattande utvärderingssystem som Världsbanken utvecklat för att mäta kvalitet och effektivitet i olika länders utbildningsprogram.
Något liknande fanns inte i Sverige vid denna tidpunkt. Förbluffande nog verkade varken utbildningsdepartementet, eller andra instanser som ansvarade för den svenska skolan, ens måttligt intresserade av utvärderingar överhuvudtaget!
Vilka faktorer var då viktiga för att nå bästa möjliga resultat i utbildningen? Mats Hultin Craelius redovisade sina slutsatser från två decenniers internationellt arbete med frågan.
Om skolklasserna var större eller mindre spelade ingen roll. Ej heller hade skolans lokaler någon betydelse. Det avgörande var kvaliteten på lärarkåren. Länder som satsade på sina lärare, gett dem god utbildning och hög prestige, hade lyckats bra. Länder som inte gjorde det, hade lyckats betydligt sämre.
Riksdagens revisorer skrev en rapport om saken. Men något praktiskt politiskt genomslag fick den väl inte. Tyvärr. (Förre riksdagsledamoten Hans Lindblad har ett målande kapitel om denna episod i sin synnerligen läsvärda bok Jag var för snäll, 1994).
Proletäriseringen av det svenska lärarkollektivet är utan tvekan ett allvarligt hot mot Sveriges möjligheter att hävda sig som kunskapsnation. Först på senare år har denna insikt spridit sig, inte minst tack vare Folkpartiets envisa opinionsarbete. Det ska detta parti ha en eloge för, oavsett vad man kan tycka om FP:s skolpolitik i övrigt.
Det ligger i allas intresse att vi får så skickliga, kompetenta och välutbildade lärare som det bara går. FP har sedan gammalt drivit frågan om införande av lärarlegitimation, som nu blivit ett lagförslag från regeringen. Eftersom S har välkomnat propositionen är riksdagens klubbslag mest en formalitet.
Jag är dock tveksam till lärarlegitimationen, som uppenbart är ett oblygt försök att kapitalisera på det ansedda läkaryrket och dess system med legitimationer. En form av statusöverföring, alltså. Men funkar det?
Metoden är väl inte direkt övertygande och trovärdigheten knappast hundraprocentig. Med all respekt för lärarna, så är ändå läkarnas verksamhet väsensskild. Det är naturligt och nödvändigt att samhället kräver legitimation av en yrkeskategori som bokstavligen kan göra skillnad mellan andra människors liv och död. Så är faktiskt inte fallet med lärarkåren, varför legitimation även för denna grupp känns som en tämligen påklistrad åtgärd.
Vill vi verkligen höja lärarnas prestige och öka rekryteringen av begåvningar, är det ofrånkomligt att det behövs mer än symboler. Nämligen pengar.
Det är ingen hemlighet att svenska lärare sedan 70-talet haft en vissen löneutveckling, vilket mer än något annat bidragit till att urholka yrkets status. Symptomatiskt är att lärarkåren samtidigt tenderat att domineras av kvinnor, medan männen föredragit karriärer inom andra områden.
2008 gjorde OECD en jämförelse av lärarlönerna i Europa, viktade mot levnadskostnadsindex. Av 32 undersökta länder hamnade Sverige på plats 24, samma nivå som Slovenvien. I Tyskland, som traditionellt värdesatt bildning och kultur, hade lärarna löner som i genomsnitt var dryga 60 procent högre än hos oss! Även i Finland och Danmark var löneläget avsevärt bättre.
Från politiskt håll talas det gärna vackert om att Sverige ska ha en skola i världsklass. Men då finns det skäl att erinra om vad John F Kennedy en gång sa:
”Vi kan inte fortsätta att betala våra lärarkrafter i colleges och skolor mindre för att de förbättrar våra barns kunskaper, än vad vi betalar rörmokare och montörer för att de förbättrar våra hem”.
FP-haveriet fullbordat i Olofström
”Våga vara svensk!”. Så stod det på den famösa disktrasa som Erika Nagy, FP-ordförande i Olofström, spred bland väljarna under sin lokala personvalskampanj. Symboliken var inte svår att tolka. Det som uppfattas som ”osvenskt” skulle alltså vara orent, smutsigt – nödvändigt att göra rent hus med.
Ingen tvekan kan råda om Nagys uppfattning i frågan. Hennes disktrasa sammanfattade tydligt det budskap som hon offentligt torgförde: Sverige tar emot för många utlänningar, asylrätten måste begränsas, inte ens ensamkommande flyktingbarn borde få fristad.
Som kronan på verket hävdade hon sedan att FP i Olofström kunde inleda samarbete med Sverigedemokraterna. Först då tog det skruv hos FP på länsnivå i Blekinge, som såg sig tvungna att markera distans från henne.
I Olofström kunde hon emellertid lugnt köra vidare. Nu har Erika Nagy dessutom valts till ny gruppledare för partiet efter Emanuel Norén (läs här och här). Det liberala haveriet får väl därmed anses fullbordat.
Vad väntar härnäst? Att FP går samman med SD som oppositionsblock mot de styrande Socialdemokraterna i kommunen?
Dock skulle det ytligt kunna ses som en slags högre rättvisa att Olofströms främlingsfientliga variant av FP ändå åkte på ett ordentligt bakslag i valet. Partiet halverades, från fyra till två mandat.
Men sannolikt var den förlusten till icke ringa del Sverigedemokraternas vinst. All erfarenhet, inte minst från Danmark, visar ju att när demokratiska partier börjar spela på rasisternas planhalva, så är det rasisterna som gynnas.
Ur det perspektivet blev FP och SD i Olofström som kommunicerande kärl. De bägge partierna bytte väljarstöd med varandra. SD fick fyra mandat efter att tidigare haft två. En lärdom att dra, för den som önskar.
En hoppets ljuspunkt är emellertid vännen Ted Bergdahl (V), som blivit ny ledamot i Olofströms fullmäktige. Ted är en stark, orädd röst för humanistiska grundvärderingar, och sådana kommer SD-länet Blekinge sannerligen behöva under mandatperioden.
Mer att läsa:
Olofström – Folkpartiets sorgebarn
Konsten att rasera ett parti
Ted Bergdahl: ”Hyckleri om SD-avbön i Folkpartiet”
Ted Bergdahl: ”Sparka ut Erika Nagy”
Den borgerliga schweizerosten
Alliansregeringen flaggar, föga förvånande, för mer skattejonglerande efter tycke och smak, parti och prioriteringar. Ett redan tillkrånglat skattesystem riskerar snart bara att bli än snårigare.
Socialdemokraternas ekonomiske talesman Thomas Östros är med rätta kritisk. Till SvD säger han följande om skattesystemets aktuella tillstånd:
”Det liknar nu en schweizerost, full av ihåligheter. Sverige är i stort behov av en bred och genomgripande skatteöversyn, som ska utgå från principen enkelhet, likformighet och stimulans för tillväxt och jobb.”
Så sant. Regering och opposition borde tillsammans försöka agera rationellt i landets långsiktiga intresse. Och det vore införandet av ett system med enhetlig beskattning på arbete, kapital och konsumtion. Nivån kunde rimligen ligga kring 25 procent.
Det hade gett en rejält stimulerande effekt på sysselsättning och utbildning, skulle vara i stort sett självfinansierande, samt inte minst skapa välbehövlig begriplighet och överskådlighet för medborgarna. Att skatteförvaltningens byråkrater får mindre pappersexercis att sysselsätta sig med på kuppen är näppeligen någon förlust.
En ny stor skattereform efter samma sunda grundprinciper som lanserades 1990-91 var också något som Mona Sahlin efterlyste strax innan valet. Thomas Östros önskan om en blocköverskridande uppgörelse i detta syfte möttes dock med iskall hand av KD:s Mats Odell, som avfärdade honom med orden:
”Det är en främmande tanke, vi har olika filosofier.”
Sorgligt.
Christian Dahlgrens Blogg 