Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Sök ansvaret där det bör utkrävas

Publicerad den av
2

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Redan börjar myterna spridas. Håkan Juholt fick aldrig en ärlig chans. Det var mediadrevet som avsatte honom. Journalisterna blåste upp varje misstag han gjorde till orimliga proportioner.

Så har det låtit från många socialdemokrater, ivrigast från Göran Greider. Men att lasta medierna, är ungefär lika sakligt korrekt som påståendet att Tyskland förlorade första världskriget genom en dolkstöt i ryggen.

Om sanningen får dock inte råda någon tvekan. Juholt var en vandrande tragedi som partiledare. Med rader av självmål sköt han sig och det egna partiet i sank. Listan av grodor, orimligheter och motsägelser tog aldrig slut. Vad skulle journalisterna gjort? Låtit bli att rapportera om att Reinfeldts utmanare till landets tyngsta officiella ämbete var en notoriskt ostrukturerad, slarvig och illa påläst lättviktare?

Det är farligt om myter tillåts överskugga fakta. Att dolkstötslegenden i Tyskland fick fäste, bäddade bara för en värre katastrof längre fram. Om det odlas konspirationsmyter inom S att ”högerpressen” på ett orättvist sätt fällde Juholt, får man kallt räkna med att partiet får ännu jobbigare att komma upp ur diket.

Första steget till en comeback måste vara att se verkligheten som den är. Och att utvärdera varför det blev så. Efter tio månader med Juholt blev Socialdemokraternas varumärke som seriös politisk kraft allvarligt skadat. Det parti som fortfarande är Sveriges största i riksdagen höll på att göra sig irrelevant.

Ändå har jag svårt att klandra den stackars Juholt. Han gjorde nog så gott han kunde för att spela en roll som låg långt bortom den egna förmågan. Skulden för haveriet måste till icke ringa del bäras av den hemlighetsfullt verkande valberedning, som bakom stängda dörrar övertalade Juholt att ikläda sig en på tok för stor kostym.

I mars förra året deklarerade valberedningens ordförande Berit Andnor: ”Valberedningen anser att det enbart är Håkan Juholts person som är intressant. Inga andra personer”. Hur tänkte man då? Vilket ansvar anser man sig ha efter debaclet?

Idag ligger tillvaron mänskligt att döma i ruiner för denne utvalde person, en i grunden hygglig och välmenande småstadspolitiker från Oskarshamn. Partiet han försökte leda skakas av den värsta krisen i mannaminne. Reinfeldt tycker sig sannolikt sitta väldigt säkert i Rosenbad. Även Berit Andnor sitter bekvämt på sitt landshövdingeresidens i Karlskrona.

Men frågan är knappast orimlig att ställa. Vad säger Andnor nu: till väljarkåren, till S-medlemmarna och framför allt, till Håkan Juholt själv?

Socialdemokraterna behöver en Ohlin

Publicerad den av
3

En Tage Erlander som statsminister, ständigt badande i svett eftersom oppositionsledaren var en Bertil Ohlin – det var ingen dålig politisk situation (synd bara att aldrig deras roller skiftade på grund av dåtidens bisarra tvåkammarsystem).

Exemplet Erlander/Ohlin är belysande för vilken tragisk katastrof Håkan Juholt är. Egentligen inte främst för Socialdemokraterna. Utan för landet och svensk demokrati. Makt måste alltid effektivt kunna utmanas. Juholt utmanar endast löjet.

I skrivande stund är Socialdemokraternas verkställande utskott samlat på Sveavägen. Låt oss hoppas att VU tar sitt förnuft till fånga och bestämmer sig för att riksdagens största parti behöver förändring i toppen. Någon så briljant förmåga av Ohlins legendariska kaliber finns måhända inte att uppbringa längre. Men hur svårt kan det vara att åtminstone kunna skaka fram en ansvarsfull och kompetent ordförande?

Sluta dröm om Palme, lär av Wigforss!

Publicerad den av
2

Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.

En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.

Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.

Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.

Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många  odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.

Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.

På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.

Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande  situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.

Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.

Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.

Usel socialpolitik kan inte skyllas på sänkta skatter

Publicerad den av
Svara

Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.

Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.

Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.

Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.

Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)

Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.

Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för  narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.

Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.

På tal om riskkapital och skatter

Publicerad den av
Svara

Senaste tiden har det larmats och oroats över att riskkapitalister gjort sig hackor på privat drift av skola, vård och omsorg. Med viss rätt. Men betänk då att dessa summor är droppar i jämförelse med den veritabla pengaflod från oss skattebetalare som rinner genom blåa och röda politikers händer. Ungefär ett tusen femhundra miljarder kronor. Varje år.

Och hur bra är kollen på detta kapital? Revision och utvärdering av offentligt finansierade verksamheter tillhör knappat den politiska sfärens starkaste sida. Granska exempelvis vilka som styr i din kommun. I min egen skulle jag inte ens anförtro vissa personer nyckeln till frimärkskassan i tennisklubben.

För övrigt har jag lite svårt att förstå oppositionens oreflekterade klagovisor över regeringens i grunden ganska måttliga skattesänkningar. Som om höga skatter skulle vara något självändamål, eller per automatik ge uttryck för graden av samhällssolidaritet. Personligen är jag mycket mer intresserad av hur – och till vad – de befintliga skatteresurserna används.

Dessutom är pengarna inte politikernas, vilket man ibland kan förledas att tro utifrån den värsta vänsterretoriken. Pengarna är våra, som vi medborgare avstår till det offentliga för att uppnå gemensamma nyttigheter.

Då har vi också skäl att ställa krav på seriöst och ingående ansvar över pengahanteringen. Socialminister Gustav Möller (S), en av de främsta arkitekterna bakom den moderna välfärdsstaten, hade ju rätt: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Varken Möller, eller folkhemsbyggets legendariska rikshushållare Ernst Wigforss och Gunnar Sträng, var främmande för att höja skatter i syfte att bekosta angelägna reformer. Men de rödkonservativa nostalgiker som idag drömmer sig tillbaka till denna tid som höjdpunkten av solidaritet i svensk historia, bör fundera över följande.

1969 kan sägas vara en symbolisk slutpunkt för den svenska modellens glansepok. Tage Erlander avgick, gruvstrejken på LKAB fick marken att skaka, och det radikala svallet från 68-vågen bidrog till att bryta sönder samförståndet mellan höger och vänster, arbete och kapital. Då var skatternas andel av BNP 39,8 procent.

1932, när Per Albin Hansson blev statsminister och inledde det stora svenska reformverket, var skattetrycket 11,8 procent av BNP. Höjningarna skedde alltså utfrån en tämligen låg nivå och överskred aldrig genomsnittet av andra OECD-länders skattetryck.

Det var först när folkhemmet krackelerade på 70-talet som politikerna lät skatterna dra iväg till dittills oanade höjder. Närmast panikartat, verkar det som. Palme och Fälldin var lika goda kålsupare därvidlag. Exempelvis var skattetrycket 52,9 procent under det andra året av borgerlig regering 1977. Som högst var det 1989 med 56,5 procent – innan 30 år av misskött ekonomi drog ner hela landet i en djupgående strukturkris.

Valåret 2010 var skattetrycket 45,8 procent. Fortfarande bland de högsta i världen och trots fyra år av blått högerregerande. Okej, om denna nivå skulle vara liktydig med hårdför eländespolitik – vad gjorde sig då inte folkhemsbyggarna skyldiga till?

Ska man ta kritiken från Juholt & Co på allvar framstår Per Albin, Erlander, Möller, Wigforss och Sträng som rena neoliberaler i ljuset av Reinfeldts och Borgs fögeri. Frågan är om inte Mona Sahlin borde klassas som en svensk Thatcher, eftersom hon ville avskaffa värnskatten (till skillnad från Moderaterna).

Kan vi nu få en lite vuxnare debatt kring det här ämnet, tack?

Långö i mitt hjärta

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Jag jobbar i Stockholm. Vet ni vad det bästa med det är? Att komma hem till Långö i Karlskrona. Min släkt har funnits här ungefär lika länge som Långö varit bebott. Vilket inte innebär en så lång historia, egentligen.

Först 1899 började man bygga hus på ön. Dessa hus var indelade i små lägenheter, som fylldes med fattiga arbetare. Långö tillhörde inte ens Karlskrona på den tiden. Utan Augerums kommun.

Norra Långö var jungfrulig mark ända till 1954. Då kom folkhemsmodernismen till ön i form av ett skinande nytt höghusområde. Där har jag en lya. Från mitt fönster kan jag skymta Sjuhalla och Nättraby på andra sidan Danmarksfjärden. Härlig utsikt. Nättraby hade för många år sedan en mycket speciell kyrkoherde. Jag brukar tänka på honom ibland. Han hette Erik Palme. I den egna släkthistorien beskrivs han enligt följande:

”Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter eget huvud.”

Med sådant påbrå var det kanske inte konstigt att kyrkoherdens sonsons sonson son blev statsminister. Olof Palme, alltså.

Någon statsminister har inte Långö fostrat. Ännu. Men vi har haft en egen borgmästare. Så kallades nämligen J A Henricsson i folkmun. Han var socialdemokratisk agitator som flyttade från Sundsvall 1906 för att bli chefredaktör på Blekinge Folkblad i Karlskrona. Det är samma tidning som du nu läser. Den bytte ju senare namn till Sydöstran.

J A Henricsson slog sig ner bland sina främsta supportrar: arbetarna på Långö. Han byggde hus vid Rådmansgatan och inte nog med det. 1908 avknoppades det alltmer tätbefolkade Långö från Augerum och blev ett municipalsamhälle. Enkelt uttryckt betydde det ett visst självbestämmande. Ordföranden i municipalstyrelsen var given: Henricsson.

1934 var dock borgmästarkarriären över. Då inkorporerades Långö med Karlskrona. Anslutningen firades med en rejäl fest på Stortorget. Men innan dess var det annat ljud i skällan. Karlskronas snobbiga borgerskap hade inte mycket till övers för de proletära Långöborna, vilka betraktades som ohyfsade bråkmakare. På 1920-talet dundrade en ledamot i Karlskrona stadsfullmäktige: ”Långö är en avstjälpningsplats och mellan staden och Långö borde finnas en kinesisk mur!”.

Tja. Personligen tycker jag det är ett underbart ställe att stjälpa av både kropp och själ på. Numera har vi också lugnat ner oss en smula här ute.

Ur askan efter Juholt – ett New Labour?

Publicerad den av
4

Medan Cirkus Juholt fortsätter att snubbla sig ut i irrelevansens skymningsmarker, ställer S-debattören Lotta Gröning den avgörande frågan på sin blogg:

”När ska partiledningen förstå att förutsättningen för framgång är en politik för 2000-talets samhälle. Socialdemokratin organiserade Sverige, demokratiserade Sverige och byggde ut välfärden. Vad har partiet för uppgift nu?”

Ja, vilken är uppgiften? I våra dagar handlar inte längre politiken om kollektiv mobilisering, grandiosa löften och storstilade reformprogram som under den klassiska folkhemsepoken. Utopiernas nya sköna värld tillhör förflutenheten och har föga bäring i en verklighet där den individualiserade medelklassnormen råder.

Socialdemokraternas traditionella styrka har dock varit förnuft, rationalitet och fördomsfrihet, en slags pragmatisk liberalism i vid mening. Tragedin Juholt är möjligen bara en tillfällig svacka, en nödvändig chockterapi av nära dödenkaraktär för att Socialdemokraterna sedan ska tvingas att komma i kontakt med samtiden igen.

Ur askan efter Juholt kan vi måhända få se ett New Labour resa sig. Ett parti vars tydliga fokus är modern ekonomi med socialt ansvar, i en attraktiv livsstilsförpackning. Thomas Bodström tror jag skulle bli en utmärkt och vass partiledare på det politiska marknadsföringstorget. Vem vet? Det kan hända. Även om det tycks krävas ännu en valkatastrof.

Juholtismen

Publicerad den av
Svara

Ett försök att definiera ordförande Juholts tänkande:

Att inte veta vad man gör, men tro att det är rätt, vilket visar sig vara fel, och sedan bedyra bättring och insikt, för att därefter beklaga bedyrandet om bättring och insikt om det som var fel, eftersom det, när allt kommer omkring, ändå kunde vara rätt, fastän det blev fel.

Huka er i bänkarna, gubbar och kärringar! Nu laddar han om för att bli statsminister 2014.

Malmös (s)kamlige man

Publicerad den av
4

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nästa onsdag infaller årsdagen av Kristallnatten den 9-10 november 1938. Tusentals judiska affärer plundrades. Drivor av krossat glas blänkte på gatorna i skenet av brinnande synagogor över hela Tyskland. Judar förnedrades, misshandlades, mördades öppet.

Det var den värsta pogromen i Europas moderna historia. Men det var ändå bara en generalrepetition. Snart skulle deportationstågen börja rulla mot destinationer som Treblinka och Auschwitz, där miljoner judiska människoliv bokstavligen förvandlades till rök och aska.

Manifestationer till åminnelse av Kristallnattens offer brukar vara vanliga runt om i Sverige. Själv har jag medverkat i ett antal, även hållit tal med det sedvanliga budskapet att ”måtte det aldrig hända igen”. Åhörarna applåderar känslosamt och sedan går alla hem, nöjda med att ha uttryckt sitt avståndstagande mot Hitlerepokens judefientlighet.

Ibland har jag undrat vad dessa manifestationer egentligen tjänar till. Ingenting är enklare än att som svensk idag förklara sin avsky mot Nazitysklands brott, begångna i historisk tid. Kostnaden är noll, risken obefintlig, bifallet är allmänt oavsett politiska sympatier i övrigt.

Märkligt nog är det som om antisemitism endast blivit liktydigt med SS-officerare i hakkorsbindlar, jagades judar med hugg och slag. Annars är judehatet tydligen svårare att känna igen och bli upprörd av.

Manifestera gärna till minne av Kristallnattens offer. Men glöm inte att antisemitismen fortfarande är en högst påtaglig realitet, i detta land, här och nu. Malmö är hårdast drabbat.

Där kan judar knappt visa sig på gatorna utan att bli förföljda och trakasserade. Kvällsposten skrev nyligen att hatbrotten ökar mot medlemmarna i den judiska församlingen. Kränkande tillmälen och obscena gester är vardagsmat och har pågått i flera år. Vissa judar anser sig så utsatta att de inte längre vågar stanna, utan flyr Malmö.

Samtidigt har kommunalrådet Ilmar Reepalu (S) visat en närmast demonstrativ kallsinnighet mot vad som händer i hans stad, trasslat in sig i märkliga resonemang och krystade bortförklaringar.

Bland annat har han jämställt sionism (den judiska nationalkänslan) med antisemitism, sagt att orsaken till judehatet är Israels övergrepp mot palestinierna – som om alla judar, oavsett hemvist eller personlig åsikt, skulle vara kollektivt ansvariga för den israeliska regeringspolitiken! Så talar en tvättäkta dumbom.

Reepalu är inte bara en skam för sig själv och Malmö. Utan även för svensk socialdemokrati, som sannerligen förtjänar bättre företrädare. Reagera!

Lägg ner Karlshamn

Publicerad den av
Svara

Landstinget i Blekinge dras med stora ekonomiska underskott, en ökänt dysfunktionell ledningskultur och personal som mår illa. Rapporterna om det usla läget har blivit en demoraliserande utdragen följetong. Ibland undrar jag om inte det bästa vore statlig tvångsförvaltning för att reda ut härvan (vet inte om det är lagligt möjligt, men vad göra om inte länets politiker är vuxna sina uppdrag?).

Den styrande rödgöna majoriteten med Socialdemokraterna i spetsen tänker nu i alla fall höja skatten. Det motiveras bland annat med att skatten inte höjts på trettio år och att inkomstförstärkningar är nödvändiga i den finansiella ruin som landstinget förfallit till.

Okej. Men finns det samtidigt någon ordentlig analys gjord på vad som kunde sparas om Blekingesjukhusets enhet i Karlshamn lades ner? Två lasarett – varav det största ligger i Karlskrona – i pyttelän som Blekinge är orationellt, oförsvarligt kostnadsdrivande och på ren svenska: dumt.

Bakom skål och vägg tycker egentligen också många politiker detta (tro mig, jag har en gång jobbat som landstingspolitisk sekreterare i Blekinge). Men man vågar inte ta debatten. Få saker är ju så känsliga som att tala högt om nedläggning av sjukhus. Privat må det önskas att Karlshamns lasarett borde skyfflas bort i havet. Men utåt bedyras det ständigt att inga planer någonsin funnits på något liknande.

Som situationen utvecklats, borde det väl dock numera finnas ett tillräckligt starkt krismedvetande som gör det politiskt omöjliga möjligt. Förhandla fram en blocköverskridande överenskommelse och klipp till! Ibland är det inte fel att helt enkelt göra det som är rätt.