Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Hur är det med viljan, Karl-Petter?

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 4/9:

I ljuset av den brinnande eurokrisen framstår Sverige närmast som en ö av ekonomisk stabilitet. Statsfinanserna är tryggt balanserade, tillväxten hyfsad och även sysselsättningsutvecklingen kan man säga varit positiv. Fram till 2008 minskade arbetslösheten, för att därefter stiga när kollapsen på den globala finansmarknaden slog till.

Men sedan 2009 finns åter en trend, låt vara svag, av tilltagande sysselsättning. Faktiskt har andelen sysselsatta ökat med cirka 300 000 personer sedan 2005. Alliansen, vars segrande huvudfråga i valet 2006 var att bryta utanförskapet, skulle kunna förtjäna en liten guldstjärna. Observera: liten guldstjärna då, alltså. Ty även om trenden sakta kryper åt rätt håll, har ju samtidigt befolkningen ökat och jobbtillväxten är definitivt otillräcklig.

Med arbetslöshetssiffror som ligger kring 7-8 procent kan ingen vara nöjd. I synnerhet är det ungdomar och invandrare som drabbas hårdast. För dessa grupper är utanförskapet fortfarande en bister och kall realitet.

”Politik är att vilja”, sa Olof Palme i ett klassiskt uttalande. Den attityden verkar också LO:s nya ordförande Karl-Petter Thorwaldsson tagit fasta på. Intervjuad i lördagens Svenska Dagbladet menade han att det främst är ”en fråga om politisk vilja att få ner arbetslösheten”. Han hävdar att det ganska enkelt går att fixa 100 000 nya jobb redan i år och tycker att 3 procents arbetslöshet är ett fullt realistiskt mål.

Det låter ju bra och Thorwaldsson är onekligen en person som allmänt ger ett både resonabelt och pragmatiskt intryck. Bara detta att han som LO-ordförande vågar andas om en framtid utan hämmande turordningsregler för företagen är lovande. Tyvärr är dock hans aktuella recept för att ”knäcka ryggen på massarbetslösheten” inte mycket mer än det traditionella åtgärdsbatteriet som vi hört tuggas mängder av gånger förr. Bättre matchning från arbetsförmedlingens sida. Plusjobb till långtidsarbetslösa. Höjda grundkunskaper. Fler högskoleplatser.

Inte för att sådana åtgärder skulle vara meningslösa. Men något bevis på offensiv politisk viljestyrka som snabbt kan stampa fram hundratusentals nya arbeten ur marken är det väl knappast.

Men Thorwaldsson har helt rätt i att det går att rejält få ner arbetslösheten ganska enkelt om man vill. Sverige lider nämligen av ett allvarligt strukturproblem på arbetsmarknaden som stavas höga ingångslöner. De är bland det högsta i den industrialiserade världen. Priset betalas främst av gissa vilka? Ungdomar och invandrare, som tenderar att straffas ut eftersom de saknar tillräcklig erfarenhet som motiverar anställning till det relativt höga löneläget. Egentligen vet alla detta också, den ekonomiska forskningen är tämligen entydig om problematiken.

I Sverige är det emellertid som det är bättre att stå utanför arbetsmarknaden med bidrag och en potentiellt hög lön i fjärran, än att få komma in på arbetsmarknaden till en lägre lön, kunna etablera egen försörjning och sedan kunna jobba sig uppåt i lönegraderna. Tidigare har Folkpartiet och Centern föreslagit reformering på området, bara för att bli bryskt avvisade av Moderaterna som inte vill utmana Socialdemokraterna i denna för arbetarrörelsen känsliga fråga. Politiskt är läget låst.

LO skulle kunna ha nyckeln. Sannolikheten att Thorwaldsson ens skulle vilja nudda vid den är dessvärre mycket låg.

Mona skulle mosas

Publicerad den av
Svara

På tisdag den 28/8 är det lansering för boken Tobleroneaffären, skriven av Mona Sahlins förre pressekreterare Mikael Romero. Tidigare i somras mötte jag honom för en längre artikel, som publicerades på Correns kultursida den 21/8:

”Om bara några timmar ska en politisk epok ta slut. Statsminister Ingvar Carlsson kommer att avisera sin avgång. Allt kommer att ställas på huvudet. Alla landets journalister kommer att jaga åt samma håll. Ett vilddjur kommer att släppas lös…”

Så skriver kommunikationskonsulten och tidigare S-tjänstemannen Mikael Romero i sin kommande bok Tobleroneaffären. Varför Sverige inte fick sin första kvinnliga statsminister. Morgonen den 18 augusti 1995 jobbar han som pressekreterare åt Sveriges vice statsminister Mona Sahlin och är intet ont anande på väg till sin arbetsplats i Rosenbad.

Sedan knappt ett år är Socialdemokraterna tillbaka vid makten med 45 procent av väljarna bakom sig. Carl Bildts borgerliga regering är historia. Ingvar Carlsson har tagit revansch, Sverige är på väg att återhämta sig efter den svåraste ekonomiska krisen sedan 30-talet, finansdepartementet hålls i hårda tyglar av Göran Persson.

Det är i detta läge som Ingvar Carlsson tycker sig kunna lämna över rodret. Han utlyser en presskonferens till kl 12.30 samma dag och förklarar att han slutar vid nästa partikongress – som ligger ett halvår fram i tiden. Beskedet kommer som en överraskning. Men vem efterträdaren blir anses nästan givet: Mona Sahlin, av många sedd som Carlssons kronprinsessa. I all hast startar processen som ska ge både Socialdemokraterna och Sverige en ny ledare.

Mikael Romero skakar på huvudet åt minnet. Jag träffar honom över en lunch på Södermalm i Stockholm. Semesterlugn härskar. Den fridfulla sommaridyllen i kvarteren kring Vita bergen är en total kontrast till dramatiken som då utspelade sig.

– Jag var själv en ung parvel, 32 år gammal. Hela skeendet präglades av en oerhörd naivitet från partiledningen och rörelsen i övrigt. Man trodde att Ingvar Carlsson bara kunde annonsera sin avgång och att vi sedan kunde vänta i sex månader till nästa person var på plats… 

Boken som han skrivit är något av det svettigaste jag läst i den politiska genren. Det är en rapp, hudlös och oavbrutet fascinerande skildring direkt från orkanens öga i Tobleroneaffären. Att ta del av denna berättelse, som bygger på Mikael Romeros egna dagboksanteckningar, är nästan som att uppleva allting själv.

Romero stod Mona Sahlin nära, inte bara som medarbetare utan också som vän. De bägge talar samma språk, delar samma politiska vision, är så professionellt samkörda man kan bli. Snart kan ansvaret att föra partiet och landet in i framtiden falla på deras axlar. Sahlin har chansen att bli den första kvinnliga statsministern i Sverige någonsin.

– Alla vi som var inblandade i partiledarskiftet förstod inte svårighetsgraden i en sådan grej. Mona var den populäraste kvinnan efter drottning Silvia och Astrid Lindgren på den här tiden. Men hon var samtidigt kontroversiell, bland annat var hon övertygad feminist och profilerad i toleransfrågor. Hon hade skaffat sig många fiender, inte minst i fackföreningsrörelsen. Mona var ung, bara 38 år, och utmanade strukturer och fördomar, även bilden av hur en politiker ska se ut. Det var mycket rock and roll över henne, säger Mikael Romero.

Bakom ryggen börjar det uppenbarligen slipas det knivar. Den 6 oktober söker Expressens reporter Leif Brännström honom. Det gäller uppgifter om att Mona Sahlin har använt regeringens kontokort för privat bruk. Bollen är satt i rullning till det som blir fem veckors stenhårt mediadrev. 

Var det ett tips inifrån partiet?
– Det är jag ganska säker på. Inte helt säker, det kan jag inte vara. Men borde inte någon journalist varit nyfiken på att kolla vilka som hade intresse av att Mona ska falla? Ingen journalist intresserar sig för detta, varken då eller nu.

Istället jagas Mona Sahlin mer eller mindre dygnet runt. Allt hon rört vid hamnar i det mediala strålkastarljusets obarmhärtiga sken. Socialdemokratins framtidshopp framställs som en notorisk slarver och fifflare, om inte rent av kriminell. Hon har förvisso använt statens kontokort för egna inköp. Men har sett det som förskott på lönen och återbetalt varenda krona.

Juridiskt är reglerna motsägelsefulla. Man både får och inte får hantera kontokortet som Mona Sahlin, och tidigare även andra statsråd, har gjort. Sahlin frias också från brottsmisstankar. Fast vad spelar det för roll? Mona ska mosas.

– För mig är journalistiken ett fundament i en fungerande demokrati. Drevjournalistiken däremot, den är farlig! Drevet har en egen berättarmodell där dramaturgin är överordnad sanningen. Allt som talade till Monas fördel sköts åt sidan, allt som var till hennes nackdel lyftes fram. Folks uppfattning om hennes person och politiska varumärke deformerades kraftigt för varje nytt avslöjande i media. Både hon och regeringen blir handlingsförlamad. Det är som i filmen Die Hard, där skurken Hans Gruber måste dö. Det finns inget annat slut, konstaterar Mikael Romero.

Den 16 oktober håller Mona Sahlin den berömda presskonferensen där hon bemöter anklagelserna, kritiserar de mediala övertrampen och förklarar att hon tar time-out. Retoriskt är det mästerstycke som analyseras grundligt av de politiska kommentatorerna. Exempelvis hävdas att Sahlin tagit på sig en vit blus för ge intryck av oskuld. Mikael Romero suckar när jag för klädvalet på tal.

– Jag måste göra många besvikna: Det är inte som i någon CIA-film med Gene Hackman där allt är i detalj planerat. Framför allt inte Monas kläder! Hon har vit blus, hon har blåa jeans. Varför pratar då ingen om jeansen? Som skulle kunna tänkas signalera folklighet. Hon sätter på sig det hon trivs med!

Den 10 november går det inte att hålla emot trycket längre. Mona Sahlin kastar in handduken och lämnar även regeringen. 

Gick det verkligen inte att rida ut stormen?
– Nej, kraften i drevet var för stark. Jag har blivit ännu mer övertygad om det så här efteråt. Men det tog mig ett år att komma över sorgearbetet. Då kände jag mig inte vatten värd, att jag var medskyldig till att ha pajat det för Mona. 

Ingvar Carlssons efterträdare blir alltså ingen ung, nytänkande kvinna. Utan en mycket traditionell man: Göran Persson. När denne säkrat sin upphöjelse till statsminister säger han med ett brett leende till den krossade Sahlins lika förkrossade pressekreterare: ”Det här Romero. Det gjorde du bra.”

Jag studsade när jag läste det avsnittet. Hade Persson ett finger med i spelet för att störta Sahlin?
– Jag vet uppriktigt inte varför han säger som han säger. Läsarna får göra sin egen tolkning.

17 år har passerat. Varför har du väntat till nu att ge ut denna bok?
– Flera skäl. Det ena är att jag lämnade politiken efter valet 2010. Det andra är att också Mona kliver av som partiledare efter det valet. Idag är jag inte längre låst av gamla lojaliteter och förtroenden. Det tredje är att det finns något viktigt att säga om journalistiken. Medias försvarsmekanism är att de inte har någon makt, utan att de bara speglar och skildrar, trots att de helt kan köra sönder en människa. När drevet går finns inget utrymme för nyanser, bakgrund eller kontext.

Du menar att medias kåranda är lika bergfast som polisens.
– Det finns en underförstådd överenskommelse mellan journalister att man aldrig kritiserar eller granskar varandra. Under ”Tobleroneaffären” stod det aldrig i Aftonbladet att Expressen hade fel, att de till och med ljög. Det borde varit en stark nyhet, men sånt sker aldrig.

Jag blev mycket berörd av din språkliga förmåga att mejsla fram en sån gripande närvarokänsla.
– Jag är en förortsunge från Skärholmen med trasslig bakgrund. Skrivandet tillägnade jag mig först i 25-årsåldern. I politiken har jag rört mig i en värld där språket används som ett maktmedel, till att utestänga vanliga människor och istället påverka eliter. När jag skrev såg jag min lillasyster framför mig, hon är arbetarklass och jag vill att sådana som hon ska kunna ta till sig hur politiken fungerar.

Vad tror du Mona Sahlin säger om boken?
– Vet inte. Jag är spänd och nyfiken på vad hon kommer att tycka. Om hon blir förbannad får vi väl prata om det (skratt).

Avskaffa hyresregleringen

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Nyligen läste jag en debattartikel i DN av Veronica Palm, bostadspolitisk talesperson för S. Hon konstaterade att nära 9 av 10 kommuner har otillräckligt med hyresrätter. Läget är alarmerande, slog Palm fast. Det är en riktig iakttagelse. Men knappast ny.

Sverige har länge brottats med omfattande problem på hyresmarknaden, särskilt i expansiva tätorter. Palm vill lösa krisen med förslag som statliga kreditgarantier för nyproduktion och regionala bostadspolitiska kommissioner. Sådana åtgärder lär inte mer än kortsiktigt lindra symptomen, om de ens ger någon större märkbar effekt.

Bättre vore om S tog tag i roten till det onda: hyresregleringen som infördes 1942. Tanken var att motverka inflationen genom att hindra fastighetsägarna från andra hyreshöjningar än de av staten framräknade och godkända.

Regleringen kom senare främst att försvaras utifrån sociala skäl och modifierades på 70-talet under beteckningen bruksvärdessystemet. Men i huvudsak är det ännu 1942 års inskränkning i avtalsfriheten på bostadsmarknaden som gäller. Redan tidigt stod det dock klart att hyresregleringen var ett allvarligt missgrepp, vilket inte minst ekonomen Assar Lindbeck påtalat.

Hyresrätternas lönsamhet sjönk drastiskt, vilket jagade bort det privata investeringskapitalet från nyproduktion av sådana bostäder. Samtidigt minskade omsättningen av äldre hyreslägenheter. Den ökande efterfrågan skapade en osund svarthandel med hyreskontrakt och bostadsbristen blev ett allt akutare problem, i synnerhet bland ungdomar och låginkomsttagare.

I mitten av 60-talet fick Tage Erlanders regering nog av eländet. Bland andra Olof Palme var starkt pådrivande för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 lade finansminister Gunnar Sträng fram en proposition om återinförande av marknadshyror. Men efter kritik från FP-ledaren Bertil Ohlin blev Sträng heligt förbannad och drog tillbaka förslaget. Ohlin tyckte nämligen inte annorlunda i sak, utan ville bara ge S ett populistiskt tjuvnyp.

Sedan dess har ingen regering vågat göra om Erlanders kloka försök att låta hyresmarknaden fungera som en marknad utan destruktiva hinder för prissättningen. Istället fick vi det statliga miljonprogrammets deprimerande betongmiljöer som löste just ingenting. Frågan är hur länge till denna nu 70-åriga hyresregleringskatastrof ska tillåtas sabotera människors rätt till hyggliga bostäder.

Om Olof Palme och Tage Erlander egentligen ville ha marknadshyror, varför vågar inte ens dagens borgerliga regering föreslå det?

Stöld, sa Gustav Möller

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

Du tjänar tio kronor. Vad får du ge i skatt? Svar: sex kronor. Det är ganska saftigt, eller hur? Många inkomsttagare med vanlig anställning märker sällan detta i praktiken, eftersom mycket av skatten är dold. Arbetsgivaren har redan dragit av löneskatter och sociala avgifter innan det som återstår betalas ut.

Men om man jobbar som enskild företagare, vilket ibland jag gör, då märks det samlade skattetrycket väldigt tydligt. Frukten av den egna arbetsinsatsen krymper rejält när det offentliga tagit sin bit.

Av de tio kronor som jag ärligt förtjänat ska alltså de fyra kvarvarande kronorna gå till kostnaden för mat, hyra, kläder… Och det är inte jättebilligt att leva. Man skulle kunna säga att de med låga inkomster drabbas hårdast, då deras marginaler är mindre utan att fogden vilar på hanen för det.

”Vi under skatter digna ner”, lyder en rad i arbetarrörelsens kampsång Internationalen. Det är ingen slump att dessa ord finns med. Arbetarklassen under förra sekelskiftet kände berättigad indignation över att tvingas avstå pengar från sina magra inkomster till finansieringen av den dåvarande konservativa överhetsstatens olika påfund.

Nu är situationen annorlunda. Det finns en acceptans för ett relativt högt skattetryck. Förklaringen är förstås att dagens demokratiska välfärdsstat ger oss tillbaka pensioner, sjukvård, omsorg, utbildning, etc. Vi är beroende av att den offentliga sektorns system fungerar, håller hög kvalitet och fortfarande är många villiga att betala tämligen dyrt för detta.

Men ska legitimiteten i skatteuttaget upprätthållas är det politikernas skyldighet att ha hård kontroll på pengarna. ”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, slog den legendariske socialministern Gustav Möller (S) fast.

Bara på senare tid har media avslöjat hur biståndsorganisationen IDEA förslösat skattepengar på bisarrt höga konsultarvoden. Det har avslöjats att AP-fondernas tjänstemän lever lyxliv för våra pengar. Det har avslöjats att flera myndigheter ogenerat använder miljontals skattekronor till rosévinsjippon i Almedalen med syfte att påverka politikerna att ge dem ännu mer av våra pengar.

Dessa tre exempel tycks tyda på bristande respekt från en ny slags överhet mot oss knegare, vilka arbetar ihop resurserna som håller hela maskineriet igång. ”Stöld”, sa Gustav Möller. Det kan aldrig vara okej.

Alltid mer, aldrig nog

Publicerad den av
1

70 öre. Det är beloppet som Socialdemokraterna i Karlskrona nu kräver av oss i skattehöjning. Eller som partiet formulerar saken i sitt budgetförslag för 2013: ”skattejustering”.

Det räcker tydligen inte att kommunens invånare redan avstår närmare tre miljarder kronor årligen till Karlskronapolitikernas förfogande. Hallå, det är ju MASSOR av pengar! Går det verkligen inte ens att rätta politikergapet efter den befintliga matsäcken när så mycket mums finns uppdukat på bordet? (Att sänka skatten existerar knappast i tankevärlden).

Journalisten och socialdemokraten Anders Isaksson fastställde en gång diagnosen på den svenska politikerklassen enligt följande: alltid mer, aldrig nog.

”Justering” var ordet.

Applåder för nya Mr Chance

Publicerad den av
Svara

Peter Sellers spelade Mr Chance i succéfilmen Being There från 1979. Stefan Löfven gör idag samma rollfigur i Socialdemokraterna och precis som på bioduken är det tydligen ett framgångsrecept. Enligt en Demoskop-undersökning som publiceras i dagens Expressen har Socialdemokraterna ökat starkt sedan Löfvens uppsättning av Being There ersatte Håkan Juholts spexiga buskisshow. Samtidigt tappar Moderaterna mark och har hamnat på defensiven efter pjäsbytet hos S. Fredrik Reinfeldt får nog förnya sin egen tidigare uppskattade tolkning av Sellers gamla roll om han ska få publiken att börja strömma tillbaka igen. Förlåt. Publiken? Väljarna, menar jag naturligtvis. Ibland glömmer man lätt att det handlar om den politiska verkligheten. Eller gör det?

Tolgfors avgår, hyckleriet kvarstår?

Publicerad den av
2

Tomhylsan visade sig dölja en saudisk missil och är nu avfyrad ut i kylan. Att Sten Tolgfors (M) idag lämnat försvarsministerposten efter avslöjandet om den saudisk-svenska vapenskandalen är förstås utmärkt, logiskt och riktigt. Ändå känns det som något av ett bondeoffer från regeringens sida.

Huvudproblemet är det kosmetiska regelverket kring svensk vapenexport. På pappret rigoröst, i verkligen knappt värt bläcket man skrivit det med. Hyckleriet har pågått i decennier, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar är lika insyltade i denna demoraliserande lögnens teater.

Egentligen borde det vara enkelt. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Punkt. Om vapenindustrin – denna djupt korrumperande bransch – kräver något annat för att kunna överleva, nå, då förtjänar den inte att överleva. Att sälja militär utrustning till blodsbesudlade diktaturer är långt bortom en demokratisk nations värdighet och svär mot de frihetens och humanismens ideal vi annars är så måna om att hylla.

På 80-talet hade Sverige en utrikesminister som hette Sten Andersson (S). Under hans tid briserade en annan vapenskandal, mutkolvshistorien om Boforskanonerna till Indien. Vid ett förstamajtal 1987 lovade han att den svenska vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Bevingade ord. Men smutsen bestod.

Vi får väl hoppas att den saudiska byken åtminstone tvättas ren, dock finns det skäl att tvivla. Det vapenindustriella komplexet med sina allierade på bägge sidor blockgränsen är en mäktigt motståndare och hyckleriet kring exporten tycks vara sällsamt skottsäker.

Antisemiten i Malmö

Publicerad den av
2

Malmös främsta politiska företrädare Illmar Reepalu har under veckan som gått åter fällt anmärkningsvärda yttranden om den utsatta judiska minoriteten i staden (se exempelvis här och här). Nog är det märkligt att han varenda gång judar kommer på tal notoriskt trampar ner sig i träsket?

Men kanske är det inte bara slarviga formuleringar, klantiga felsägningar och hjärnsläpp i största allmänhet det är fråga om. Kanske är det så att Reepalus ständiga halkande i den illaluktande gyttjan är en konsekvens av den faktiska värdegrund han omfattar?

Antisemitism är ett laddat begrepp och man bör vara försiktig med orden. Professor Yehuda Bauer har definierat antisemitism enligt följande: allt från mild antipati mot judar till våldsamt uttryckt hat. Rimligen kan Illmar Reepalu inte annat än falla inom begreppsramen.

Ändå denna oförmåga, oönskan, ryggradslösa ovilja, feghet att kalla saker och ting för dess rätta namn. Reepalus motvilja mot judar och avsky mot Israel är idag dokumenterad bortom allt tvivel. Trots det anser Socialdemokraterna tydligen det vara okej att härbärgera honom i rörelsen.

Jag minns när statsministern hette Göran Persson och vi hade fyra internationella konferenser i Stockholm om antisemitism och Förintelsen. Jag var själv paneldeltagare på en av dessa viktiga konferenser. Jag kände då stor glädje, stolthet och lättnad över att Sverige regerades av ett parti som med kraft och allvar tog itu med den tvåtusenåriga förbannelse som plågat och förgiftat det västerländska samhället.

Detta är nu ett drygt decennium sedan. Om en figur som Illmar Reepalu år 2012 är möjlig som ledande företrädare i samma parti som Göran Perssons, ja då är allt möjligt. Som att judar tvingas fly Sveriges tredje största stad på grund av långvariga trakasserier, hotelser och fysiska angrepp – detta medan kommunens främsta politiska företrädare vänder sig bort i likgiltighet eller skuldbelägger judarna själva för den ondska som riktas mot dem. Vad påminner det om?

Den som vill återuppleva stämningarna från 1930-talets Europa kan åka till Malmö. Skam över Reepalu, skam över Socialdemokraterna, skam över Sverige.

En sedelärande historia

Publicerad den av
1

Det man vanligtvis inte tänker på är att Mona Sahlin körar på Jan Malmsjös singel Hej Clown och att hon har en bror som lirat förband till The Police. Ändå är det bara Toblerone vi minns henne för.

Men så går det när man väljer bort en musikalisk karriär för att istället satsa på politiken, kom ihåg det flickor och pojkar!