Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Partiet som brottas och våndas

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 25/10:

I sin senaste bok, En kritisk betraktelse – om socialdemokratins seger och kris, vittnar förre finansministern Kjell-Olof Feldt om ett samtal med Tage Erlander under 80-talets början. Den åldrade S-patriarken varnade för att partiet skulle låta sig påverkas av de marknadsliberala vindar som då börjat svepa över västvärlden.

Socialdemokraterna måste nämligen förbli ett antikapitalistiskt parti. Den antikapitalistiska utopin var nödvändig som ett socialt kitt i rörelsen och för att hålla rågången mot borgerligheten, menade Erlander.

Orden belyser den kluvna inställning som Socialdemokraterna alltid haft till marknaden. Genom historien har partiet både varit skarpt kritisk mot den, och i pragmatisk anda intagit en accepterande hållning. Utan kapitalismen som ekonomisk motor vore ju den resursslukande välfärdsstaten omöjlig.

Men att rent ideologiskt omfamna marknadstänkandet vore också omöjligt. Vad blev det av Socialdemokraterna då? Ett socialliberalt parti bland andra? Det egna existensberättigandet hade fallit samman.

Arbetsrörelsens självbild bygger på upplevelsen av politisk exceptionalism, en slags gyllene (men samtidigt praktiskt svårdefinierad) väg mellan marxism och liberalism.I grunden är det identitetsbehovet av den antikapitalistiska utopin som spökar i Socialdemokraternas vånda kring privata vinster i välfärden. Den traditionella industrikapitalismen kan man bejaka.

Med den växande tjänsteekonomin är det svårare. RUT-avdrag? Helst inte. Det är endast den borgerliga reformens popularitet bland väljarna som fått Socialdemokraternas ledning att motvilligt godta en egen, snålare variant. Men att enskilda bolag kan göra pengar på verksamheter inom vård, skola och omsorg? Någonstans måste gränsen dras och striden stå.

LO kräver non-profit, flera S-distrikt mobiliserar för hårda regleringar, vinsttak och förbud. ”Festen är slut. Det är dags för er att dra”, utropade Malmös röda kommunalråd Anders Schönström nyligen till näringslivets välfärdsföretagare. ”Vi måste kraftigt agera i den här branschen”, hotade LO:s vice ordförande Tobias Baudin förra veckan.

Tongångarna i rörelsens led minner om när Olof Palme brännmärke privat barnomsorg som ”Kentucky Fried Children” och instiftade en lag (Lex Pysslingen, 1984) i syfte att stjälpa daghem som drevs i aktiebolagsform.

Nuvarande partiledaren Stefan Löfven är dock en förnuftigare man. Något dumdristigt vinstförbud vill han inte ha. Men hårt pressad söker han en kompromiss, presenterad i gårdagens DN: krav på öppen bokföring i vårdföretagen. Ges skattebetalarna insyn kan det tvinga ner vinstmarginalerna, hävdar han.

Fast räcker det som antikapitalistiskt köttben åt LO och partivänstern? Socialdemokratin lär fortsätta att brottas med både vinstfrågan och sin självbild länge än.

Odd, den siste tänkaren

Publicerad den av
Svara

Läser i Per Wästbergs senaste memoardel (Ute i livet) om en träff hemma hos Tore Browaldh i början av 90-talet, där bland andra tidigare vice statsministern Odd Engström deltog. Wästberg skriver:

”Enligt Odd, nytänkande socialdemokrat, var hans parti utan tillstymmelse till idéer och saknade intellektuella och uppfinnare med fantasi.”

Mot den bakgrunden ter sig onekligen fenomenet Håkan Juholt i förklarat ljus.

Gitarrguden och folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:

Sveriges störste rockstjärna? Det måste vara Yngwie Malmsteen, denne egensinnige gitarrfantom som spelar snabbare än blixten. Nu ligger en rykande färsk biografi om honom på bokhandelsdiskarna, skriven av journalisten Anders Tengner.

Det är fascinerande läsning. Malmsteen var Stockholmskillen som från sju års ålder övade på sin gura dag och natt med målet att erövra världen. Och det gjorde han ju. Men det var först efter att han emigrerade till USA som karriären tog fart. I jantelagens Sverige där han växte upp på 70-talet brydde sig få.

Mot bakgrund av Malmsteens tjurskalliga individualism kan det tyckas överraskande att han ändå diggade Socialdemokraterna. I boken berättar hans dåvarande flickvän: ”Yngwie avskydde Ulf Adelsohn och allt vad Moderaterna stod för. Däremot talade han alltid gott om Olof Palme”. Malmsteen gick till och med i demonstrationstågen på första maj, röstade även på Palme i dennes segerval 1982.

I sin nuvarande amerikanska exil verkar dock inte gitarrguden längre ha mycket till övers för vårt gamla folkhem. Om Sverige säger han: ”Alla är likadana. Ingen får vara överlägsen, ingen får stå under någon. Man får ingen uppmuntran att göra något. Man blir tillsagd att hålla käft och veta hut. Alla ska ha lika mycket. Om man har mer än någon annan ska man dela med sig”.

Jag antar att Stefan Löfven knappast kan räkna med någon draghjälp från Yngwie Malmsteen i nästa val.

Vårt behov av Palme

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Sydöstran 26/9:

Ingen undgår Olof Palme. En kritikerrosad dokumentär gör succé på bioduken, flera läsvärda biografier om honom finns utgivna i handeln (jag vill särskilt rekommendera Henrik Berggrens Underbara dagar framför oss). Vår fascination för Palme tycks lika stark oavsett politiska sympatier, social bakgrund eller generationstillhörighet. Vad beror det på?

Det finns säkert ett antal förklaringar, varav det tragiska och ouppklarade morddramat naturligtvis bidragit. Men mest är det nog ändå personen och politikern Palme. Han hade en sällsam karisma som är mycket ovanlig bland offentliga makthavare i Sverige. Och framför allt: Palme stod för något. Han var tydlig i sina värderingar, han stred med passion och hetta för ett ideologiskt förankrat budskap, han gav kontrast och relief åt vardagspolitiken.

Detta tror jag idag väcker en längtan hos många, även bland människor långt utanför socialdemokratins traditionella led. Ty Palme förkroppsligade ett alternativ, man var tvungen att förhålla sig till honom, politiken blev spännande och meningsfull. Jag vill ogärna romantisera gårdagen och önskar definitivt inte 70-talet tillbaka med lågkonjunktur, strukturkris, kärnkraftsgräl och löntagarfondselände.

Men beskåda nutidens politiska landskap. De största partierna på bägge sidor blockgränsen har från var sitt håll triangulerat in sig så hårt i mitten att debatten närmast nått komiska dimensioner. De nya Moderaterna vill framställa sig som uttolkarna av de gamla folkkära Socialdemokraterna från Erlanders och Strängs dagar. Det luggslitna originalet, vilset efter två svidande valförluster, börjar i sin tur kopiera plagiatörerna.

Lyssnar man till Leif Pagrotsky, Magdalena Andersson och Stefan Löfven är huvuddragen i den borgerliga alliansens ekonomiska politik plötsligt arbetarrörelsens. Samtidigt har utvecklingen reducerat alliansens småpartier till bleka satelliter runt Moderaterna.

Även Miljöpartiet är i färd med att överge sin särart genom att anta ett nytt mittenorienterat partiprogram utan vassa kanter. Hur ska väljarna motiveras att gå till valurnorna 2014 om diskussionen bara blir olika nyanser av Anders Borg?

Kvar i den egentliga oppositionen är Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Knappast konstigt att Olof Palme fattas oss.

Sveriges grisiga vapenaffärer

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/9:

På sitt tjänsterum i Stockholmsförorten Kista fick han en fylld gul plastpåse med en rosa gris på. Innehållet? Buntar av femhundrakronorssedlar, totalt en kvarts miljon kronor. Uppdraget? Att starta ett bulvanföretag, som skulle bygga en vapenfabrik åt Saudiarabiens räkning.

I går avslöjade radions Ekoredaktion nya häpnadsväckande turer i den hemliga skumraskaffären som Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) bedrivit för att bistå en av Mellanösterns hårdaste diktaturer med militär utrustning. Förre FOI-tjänstemannen Dick Sträng trädde fram och berättade att han gradvis portionerat ut sedelbuntarna ur den grisprydda plastkassen han fått via olika transaktioner på sin egen bank för att grundplåten till bulvanföretaget inte skulle kunna spåras. FOI hade lånat kontanterna av den militära säkerhetstjänsten Must i syfte att undgå upptäckt.

Avslöjandet om pengatvätten, vilken otvivelaktigt för tankarna till någon sämre agentfilm, kommer pikant nog i samma veva som åklagarväsendet lagt ned sin förundersökning om FOI gjort sig skyldig till brott (i detta fall rubricerat som trolöshet mot huvudman). FOI:s tidigare ansvarige generaldirektör Madelene Sandström säger sig numera inte ”minnas” huruvida hon beordrat bildandet av myndighetens famösa bulvanbutik.

Och så rullar det på i gammal vanlig solkig stil, som vi luttrat bevittnat åtskilliga gånger förr när svensk vapenexport utsatts för granskning.

Sedan Ekots inledande nyhet kring FOI:s saudiarabiska äventyr brisade i offentligheten under våren har politiker och tjänstemän duckat, mumlat, pekat finger åt andra, svurit sig fria, skyllt på allt möjligt. Krav har ställts på hårdare regler, utredningar har satts igång, en försvarsminister (Sten Tolgfors) har avgått av föregivet personliga skäl.

Men det mesta tyder på att det blir som det brukar: skandalen rinner ut i sanden, tystnadens konformism återinträder.

Från ett liberalt perspektiv borde det dock vara solklart. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Att sätta militär utrustning i händerna på blodsbesudlade diktaturer är bortom en demokratisk nations värdighet. Sådant smutsar ner och urholkar de frihetens och humanismens ideal vi annars gärna högstämt hyllar. Betänk vilket land Saudiarabien är.

Människorättsorganisationen Freedom House klassar dess förtryckarregim som tillhörande de nio ”värsta av de värsta” i världen. Bland övriga på denna skamlista över särskilt brutala människorättsbrottslingar finns Nordkorea, Sudan och Somalia. Vill vi verkligen bidra till att stärka våldsapparaten i samvetslösa skurkstater som dessa?

Tyvärr  lär det dröja innan någon reell moralisk uppryckning blir aktuell. Den svenska vapenexporten har mäktiga beskyddare på bägge sidor blockgränsen, partiföreträdare som av politisk och ekonomisk ”nödvändighet” gärna ser genom fingrarna vid mindre smickrande affärsuppgörelser.

Sedelbuntar som langas vidare i en plastkasse med ett grismotiv. Kan sjaskigheten illustreras tydligare?

Palme och jag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Jag var ju på bio och såg dokumentären om Olof Palme. Politiskt är jag väl inte Palme direkt närstående, ärligt talat. Däremot känner jag en djup och innerlig själsgemenskap med honom som tennisspelare.

Tyvärr gled filmen hastigt över denna aspekt av Palmes person. Tennisen var mycket mer betydelsefull för honom än vad som brukar antas. Ända till sin sista dag i livet stod den hängivne Palme på tennisbanan. Motståndaren på andra sidan nät var vanligen kompisen Harry Schein.

Denne skriver i sina memoarer att Palme exploderade som John McEnroe när bollarna dundrade fel: ”Vid sådana tillfällen tänker jag att jag inte skulle vilja ha honom som motståndare, annat än i tennis. När han i kallt ursinne tvingar sig att spela bättre tycker jag att han är en utmärkt ledare för det socialdemokratiska partiet.”

Tennisen var helt enkelt Palmes sätt att hålla sig laddad i rollen som politiker. Så är det även för mig som journalist. Kan jag inte regelbundet leka McEnroe med boll och racket får jag ingen energi att hålla mig på topp i jobbet.

Ser ni mitt namn under en illa skriven artikel vet ni varför. Jag har missat veckans tennistid.

Myten Margot

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Margot Wallström, frälsaren! Varför vägrar Socialdemokraternas ovilliga prinsessa ta hand om partiet och kungariket? Som S-traditionen bjuder ska man ju plikttroget ställa upp när rörelsen kallar. Men inte Margot.

Efter Göran Persson har partiet istället fått nöja sig med en kantstött Mona Sahlin, en förvirrad Håkan Juholt och en stabilt tystlåten Stefan Löfven. Den verkliga stjärnan som alla drömmer om håller sig borta likt en inrikespolitikens Greta Garbo.

Själv har jag länge funderat på vad som egentligen är grejen med denne mäkligt undflyende Margot. Vad har hon presterat som motiverar dessa närmast messianska förhoppningar? Hon har varit riksdagsledamot, biträdande civilminister, kulturminister och socialminister. Några avtryck på dessa poster gjorde hon väl knappast.

Sedan blev hon EU-kommissionär i tio år och rodde i land ett komplicerat kemikaliedirektiv. Det minns jag tydligt. Men i övrigt? Säg det. Hon var i New York också, arbetade där med FN-rapporter om sexuellt våld mot kvinnor.  Absolut inga oviktiga saker, inte alls.

Men grundfrågan kvarstår: vad har hon som ingen annan har?

I ett ärligt försök att förstå läser jag Bengt Ohlssons nyutkomna porträttbok. Efteråt är jag lika undrande som innan. Oklart om det är för att Ohlsson gjort ett dåligt jobb. Eller om Margot, bortom sin obestridliga charm och intagande personlighet, inte har så mycket substans.

Möjligen är det svaret på gåtan? Att hon är som en vit duk att projicera egna förväntningar på. Förväntningar som växer ju längre tid hon avstår från att stiga ned i den svenska politikens gråmelerande, kompromissfyllda vardagsverklighet. Där gör sig ändå inga frälsare.

Ska myten hållas levande är det bättre att låta partiet fortsätta sukta och drömma.

Huka inte för extremisterna!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/9:

Profeten Muhammed hånad i västerländsk media! Känslorna i Mellanöstern exploderade, bokstavligt talat. Ambassader attackerades, flaggor brändes på gatorna.

I Sveriges radio kommenterade vår egen utrikesminister situationen: ”En tidning får göra precis vad den vill men det finns ju gränser”. Och slog fast: ”Man måste ju visa respekt för andra människors uppfattningar och religion”.

Detta var i januari 2006, strax efter att danska Jyllands-Posten publicerat några satiriska Muhammedteckningar. Något som militanta islamister inte var sena att använda som förevändning för att piska fram hat, upplopp och våldsaktioner.

Den grundlagsskyddade yttrandefriheten, fundamental i varje demokratiskt system, var plötsligt satt under press. Det är i sådana lägen som valörerna prövas. Ska vi vara ståndaktiga eller falla undan?

Att Sverige då hade en utrikesminister, socialdemokraten Laila Freivalds, som räddhågat slirade på målet var utan tvekan anmärkningsvärt. Hennes uttalande kunde tolkas som en slags eftergift till islamistiska extremister att sänka ribban för vad som i Skandinavien var godtagbart att publicera eller inte. Genast blev klimatet lite syrefattigare, gränserna lite trängare.

Nu har Mellanöstern exploderat igen. Mycket tyder på att religiösa fundamentalister försöker kidnappa den arabiska frihetsvåren. Ungefär som den folkliga revolutionen i Iran 1979 stals av ayatolla Khomeinis hårdföra mullor, vilka skyllde allt elände på USA, Israel och det påstått dekadenta västerlandets islamfientlighet.

En enfaldig, amatöristiskt producerad film som förlöjligar profeten Muhammad har nyligen grävts fram på Youtube för att elda Mellanösterns invånare mot allt vad västerländskt inflytande heter. Åter stormas ambassader och konsulat, demonstrationstågens slagord ekar, flaggor brinner, hatet och våldet hotar att triumfera.

Detta är i sig naturligtvis väldigt oroande. Om extremisterna lyckas i sin uppvigling kan länder som Egypten, Libyen, Jemen och Tunisien gå samma väg in i det islamistiska tyranniets mörker som en gång Iran.

Men oroande är också signalerna på upploppen från Tyskland och Frankrike, EU:s axel. I måndags sa den tyska förbundskanslern Angela Merkel inför Berlins samlade journalistkår att hon ansåg det finnas goda skäl till offentligt visningsförbud mot den kontroversiella Muhammedfilmen.

I onsdags fördömde Frankrikes utrikesminister Laurent Fabius satirtidningen Charlie Hebdo, som publicerat egna nidbilder av samme Muhammed. I Europa gäller religionsfrihet, muslimer är lika välkomna att fredligt utöva sin religion som någon annan grupp.

Men här gäller också yttrande- och tryckfriheten, även för sådant material som vissa kan uppleva som dumt, fjantigt eller kränkande mot religiösa auktoriteter. Vi får aldrig ge vika för extremister som vill kväsa de grundläggande rättigheter som det demokratiska samhället bygger på.

Att huka när viktiga ideal och principer utmanas är att göra våld på friheten och i slutänden blir vi alla offer. Därför är den fega självcensurens undfallenhet lika farlig som fanatikernas skrämsel och terror.

Återbesök i Palmes tid

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:

Ack, 70-talet! Det var slidkniv och utedass med Gösta Bohman, piprök och fåravel med Thorbjörn Fälldin, satans mördare och diktaturens kreatur med Olof Palme.

För oss som växte upp när dessa färgstarka herrar dominerade den politiska scenen är det lätt att drabbas av nostalgi. Dagens spolformade partiledargeneration framstår som hopplöst distanserad i jämförelse. Särskilt i kontrast till Palme.

Ingen kan mäta sig med honom i strålglans och karisma. Det känslomässiga engagemang han väckte i folkhemmet, bland motståndare och anhängare, saknar motsvarighet. Kanske även rimlighet.

Under min period i låg- och mellanstadiet var Palme lika självklart närvarande i snacket som Fantomen, KISS, bröderna Lejonhjärta och den första Stars Wars-rullen. Tror ni nutidens ungar i småskolan bryr sig ett dugg om Stefan Löfven?

I tisdags såg jag Palmedokumentären på bio. Filmen är både ett gripande personporträtt och en fascinerande återblick på ett nyss svunnet Sverige. Den berättar historien om en mycket begåvad ung man från högborgerliga Östermalm, som efter studier i USA närmast slumpartat sögs upp i socialdemokratins innersta krets.

Redan som 26-åring i början av 50-talet rekryterades Palme som medarbetare till statsminister Tage Erlander. Onekligen ett lyckokast för arbetarrörelsen. Palme gav det knarriga socialdemokratiska regeringspartiet förnyad vitalitet, blev en oumbärlig idéspruta åt Erlander och utgjorde en centralgestalt i bygget av efterkrigstidens blågula samhällsprojekt.

Rekordårens tillväxtmaskin genererade floder av skattepengar, reformerna avlöste varandra. Socialdemokraterna verkade oövervinnerliga. I valet 1968 fick man 50,1 procent av rösterna. Året därpå lämnade Erlander statsministerposten. Landet och partiet var kronprinsen Palmes att regera.

Det som slog mig i biofåtöljen var att Palmes stjärna där och då, hösten 1969, nådde zenit. Egentligen gick det sedan bara utför. Palme fångades av 68-rörelsens vindar, socialdemokratin radikaliserades, den svenska modellens samförstånd mellan arbete och kapital bröts sönder.

Lågkonjunkturens 70-tal blev ett stenhårt politiserat och grälsjukt decennium. Folkhemmets kollektivistiska socialstat krackelerade och borgerligheten knockade den alltmer maktfullkomliga arbetarrörelsen genom att tvinga Palme i opposition 1976. När han sex år senare åter blev statsminister var Sverige på väg in i marknadsliberalismens epok, en tid som Palme varken begrep eller fann fotfäste i.

Nog för att Olof Palme var en fantastisk personlighet. Men hans föråldrade demokratiska socialism är knappast något att känna nostalgi över. Det inrikespolitiska klimatet är också väsentligt sundare, även om underhållningsvärdet i partiledardebatterna inte längre är vad det har varit.

Minnenas år

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:

2012 har på flera sätt blivit ihågkomsternas, tillbakablickarnas och reflektionernas år. På biograferna har precis en kritikerrosad dokumentärfilm om Olof Palme haft premiär, vilken får oss att ånyo begrunda arvet efter en av Sveriges lyskraftigaste, kontroversiella och dominerande politiker.

En minst lika färgstark person är August Strindberg, vår eldfängda nationalförfattare som förnyade svensk litteratur och blev ett världsnamn inom dramatiken. Detta år är Strindberg extra aktuell med anledning av att ett sekel passerat sedan hans bortgång.

2012 markerar även hundraårsminnet av OS i Stockholm, vars väloljade organisation blev internationell förebild för hur stora sportevenemang skulle arrangeras (Stockholm-OS är ur den aspekten egentligen de första moderna olympiska spelen). I våras var det också hundra år sedan Titanics förlisning, den mest mytomspunna fartygstragedin i historien.

I efterhand har det ”osänkbara” skeppets undergång 1912 kommit att ses likt en föraning till första världskrigets utbrott, 1900-talets urkatastrof som slog mänsklighetens gamla invanda tillvaro i spillror och som skapade, på gott och ont, samhället av idag.

Titanic och det påföljande blodbadet i Europas skyttegravar 1914 symboliserade bägge slutet på 1800-talsvärlden och dess optimistiska utvecklingssyn. Framstegstanken drabbades av ett förödande hårt slag, som vi ännu inte riktigt hämtat oss ifrån.

Men 1912 var också året då Raoul Wallenberg föddes. Utan att förringa varken Palmes eller Strindbergs betydelse, är det nog Raoul Wallenberg som vi mer än någon annan enskild person eller händelse bör hålla i åminnelse. Särskilt i dessa tider när främlingsfientlighet, antisemitism, religiös och nationell fanatism börjar vädra morgonluft igen.

Som förebild står Wallenberg i särklass och skänker oss alla förnyat hopp om vad människan i sina bästa stunder kan förmå. Under Europas mörkaste epok, när nazisterna höll kontinenten i ett järngrepp och Auschwitz’ ugnar brann som intensivast, fattade han det personliga beslutet att utmana Hitlers förintelsemaskineri. I Budapest 1944, då en av jordens farligaste platser, räddade han tiotusentals judar undan hakkorsets mördarband.

Liberalen Per Ahlmark har skrivit att Raoul Wallenberg ”för tanken till några av människans viktigaste och kanske mest ovanliga egenskaper: den kompromisslösa medkänslan med andra, förmågan att urskilja ondska, det moraliska och fysiska modet”.

Wallenbergs gärning har universell räckvidd. Aldrig får vi vända oss bort från utsatta människor under hänvisning till vår egen påstådda betydelselöshet, ty varje individs bidrag till en bättre värld spelar roll. Regeringen har i Sverige och internationellt förtjänstfullt uppmärksammat 100-årsminnet av Wallenbergs födelse genom rader av olika aktiviteter.

På onsdag inleder också Östergötlands museum i Linköping en serie föreläsningar om Wallenberg. Gå gärna dit och låt dig inspireras av mannen som vägrade låta tyranniet, terrorn och intoleransen segra. Och agerade därefter.