Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Dags att gottgöra Ohlins skamgrepp

Publicerad den av
Svara

SkCorren.rivit i Corren 20/12:

Andra världskriget må vara långt borta, men ännu vilar dess skugga tung över den svenska bostadsmarknaden. Det var nämligen då, 1942, som den statliga hyresregleringen infördes.

Därmed fick vi ett skolboksexempel på vad som ofta blir konsekvensen när politisk klåfingrighet hindrar en fungerande prisbildning på marknaden: brist och svarthandel.

Ty när staten inskränkte avtalsfriheten sjönk hyresrätternas lönsamhet, omsättningen stagnerade och det privata byggandet minskade. Särskilt i storstäderna blev bostadsbristen snart en allt svårare huvudvärk. Köerna växte, likaså det osunda köpslåendet med svarta kontrakt.

Stat och kommun försökte kompensera bortfallet av privata investeringar i hyresfastigheter genom bostadsbyggande i offentlig regi. Mest känt (eller ökänt) är miljonprogrammets betongförorter, en närmast desperat politisk satsning för att i ett slag åtgärda det skriande behovet på fler hyresrätter – i synnerhet bland yngre människor och låginkomsttagare. Men eftersom roten till det onda, hyresregleringen, inte togs bort kvarstod problemen och gör så än i dag.

Det hade inte behövt bli så. I mitten av 60-talet insåg Tage Erlanders socialdemokratiska regering att den enda vägen ur eländet var marknadsbaserade hyror. Nationalekonomen Assar Lindbeck hade varit medförfattare till en uppmärksammad utredning om saken. Den väckte gehör hos bland andra Olof Palme, som drev på för att hyresregleringen måste avskaffas. 1967 var en proposition klar för att skickas till riksdagen.

Då ingrep Folkpartiets ledare Bertil Ohlin. Han hade länge pläderat för marknadshyror. Men kunde ändå inte, av taktiska skäl, låta bli att ge Socialdemokraterna ett tjuvnyp från vänster. Ohlin påstod att fastighetsägarna skulle få en orättvis vinstökning och kritiserade regeringen för att vara fördelningspolitiskt oansvarig.

Finansminister Gunnar Sträng blev så förbannad över Ohlins skamgrepp att propositionen drogs tillbaka. Man kan alltså säga att det är Folkpartiets fel att bostadsbristen fortfarande plågar Sverige.

Nu har emellertid Folkpartiet chansen att gottgöra sina gamla synder på området. Alliansregeringens hyresbostadsutredare Per Anders Bergendahl presenterade i går sitt förslag som under en övergångsperiod skulle leda till en helt fri prisbildning.

Hyrorna tillåts därmed variera mellan attraktiva lägen och mindre attraktiva, vilket inte minst motverkar den ständiga omvandlingen från hyres- till bostadsrätter som är vanligt i innerstäderna. Samtidigt stimuleras nybyggnationen för att möta efterfrågan, då hyresfastigheternas lönsamhet blir garanterad på marknadsmässiga grunder.

70 år av missriktad bostadspolitik kan äntligen få ett slut. Det vore onekligen på tiden.

Nya oliberala Moderaterna

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/12:

Visst finns dåliga exempel på privatiseringar. Ta vårdcentralen Serafen, som Alliansstyrda Stockholms läns landsting 2007 sålde till mottagningens egna läkare. Prislapp: knappt 700 000 kronor. De följande fyra åren drar de nya ägarna in mångmiljonvinster innan vårdbolaget Capio köper Serafen för omkring 20 miljoner kronor. Vänsteroppositionen kritiserade affären och detta med all rätt.

De borgerliga hade ju praktiskt taget skänkt bort offentlig egendom för en spottstyver. Sånt kan knappast betecknas som god förvaltning av skattebetalarnas pengar. Istället blev Serafen en tacksam symbol att peka på för privatiseringsmotståndarna och skadade förtroendet för reformvilliga liberala krafter som vill öka valfriheten och effektivisera välfärdssystemen.

Men vad Serafenhistorien i grunden illustrerar är ingalunda att försäljningar till privata utförare är av ondo. Utan inskärper snarare betydelsen av att privatiseringar måste skötas professionellt och på marknadsmässiga villkor. Att Alliansen i Stockholm uppträdde som naiva träskallar är inget seriöst argument mot hela projektet för att åstadkomma större mångfald i utbudet av välfärdstjänster.

Inom Socialdemokraterna och LO hörs högljudda krav på att enskilda välfärdsaktörer måste förbjudas att göra vinst. Dessutom tyder opinionsmätningar på en viss skepsis bland folk över vad förnyelsen kan innebära.  Det är naturligt att förändringar möter oro.

Det finns alltid de som fördrar det ”som gammalt och fornt varit haver” (för att citera motståndarna till Gustav Vasas moderniseringsprojekt på 1500-talet). Tror man på det man gör finns dock föga anledning att blekna. Istället desto viktigare att pedagogiskt förklara vad som står på spel och bilda opinion för sin sak.

Nya Moderaterna väljer emellertid ett mindre hedrande alternativ: att sätta upp ett blött finger i luften och väljarmaximera politiken efter vindriktningen för dagen. Tryggare tillsammans heter en ny rapport från det ledande regeringspartiet och bara den S-doftande titeln är talande.

I rapporten, lanserad på söndagens DN Debatt, pläderas för en omprövning i synen på privatiseringarnas samhällsnytta. Bland annat hävdades i DN att ”det gemensamma ägandet är, och bör förbli, starkt i Sverige”. Med ”gemensamt ägande” menas alltså den politiker- och byråkratkontrollerade sektorn i stat, kommun och landsting.

Signalen till liberala reformister är således att Moderaterna nu prioriterar omsorgen om rådande offentliga maktsystem före marknad, frihet och pluralism. Utrymmet för att stärka enskilda människors inflytande och rulla tillbaka den politiska klassens dominans riskerar därmed att krympa dramatiskt, samtidigt som omvandlingstrycket för att skapa en bättre fungerande välfärd minskar.

Det är illa för Sverige.

Alliansens seger och skattedebattens nederlag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 13/12:

Våren 2005 startade lovande. The Economist, husorgan för varje makthavare med självaktning, publicerade ett nummer på temat ”The flat-tax revolution”.

Tidskriften var hänförd över systemet med platt skatt som flera länder i Central- och Östeuropa infört efter kommunismens fall. Vad som tidigare mest betraktats som en fängslande vision bland marknadsorienterade politiker och opinionsbildare i väst, hade faktiskt förverkligats med succéartat resultat på andra sidan av den gamla järnridån.

The Economist beskrev utvecklingen som ett steg mot enklare, rättvisare och bättre skatter i Europa. Plötsligt blev ämnet även hett i svensk debatt. DN:s ledarsida hakade snabbt på The Economist och pläderade för den platta skattens välsignelser.

”Sverige bör dra lärdom av grannarna i öst”, förkunnade den liberala morgontidningen och radade upp argumenten: det blir lönsammare att arbeta och utbilda sig, det stimulerar ekonomisk tillväxt, det minskar behovet av byråkrati, etc (DN 24/4 2005).

Bland de borgerliga partierna, ännu i opposition, väcktes ett snart allt livligare intresse. FP:s Lars Leijonborg gillade tanken, KD:s Göran Hägglund uttryckte sympati och Centerns Maud Olofsson instämde. Bara Fredrik Reinfeldt avvek. Dock hade Moderaterna tidigare drivit frågan och förhoppningar fanns om en renässans.

I början av valåret 2006 lät CUF-ordföranden Fredrik Federley förtröstansfull: ”Om alliansen blev överens skulle man kunna införa platt skatt det tredje året med en borgerlig regering” (SvD 2/2 2006). En borgerlig regering fick vi. Men ingen platt skatt. Intresset tvärdog när makten var vunnen.

I tisdagens SvD försökte dock MUF:s ordförande Erik Bengtzone åter skaka liv i debatten. Han krävde höjt grundavdrag och platt inkomstskatt i syfte att göra beskattningen rättvisare och människors liv friare. Ett hedervärt initiativ. Sverige bör sträva mot enhetlighet och neutralitet i skatteuppbörden.

Största problemet på den vägen tycks emellertid vara att borgerligheten drabbats av samma sjuka som Socialdemokraterna uppvisat i regeringsställning. Väl på taburetterna vill politikerna styra och ställa så mycket som möjligt. Om man låser skattesystemet genom de fasta principer som platt skatt innebär, begränsas regeringens makt och manöverutrymme.

Sånt är mentalt svårsmält i vår offentliga kultur där myten om politikens omnipotens är stark. Kortsiktigt dribblande med olika skattesatser, momsnivåer och avdrag är både ett sätt att demonstrera handlingskraft och njuta maktens sötma. Därför har vi också fått leva med ett lapptäcke till skattesystem.

Kanske krävs det först en ny generation politiker som Erik Bengtzone för att ändra på det.

Snön faller och Sverige med den?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 7/12:

Myndigheten för samhällsskydd och beredskap kallar till hastigt extramöte. Regeringens krisgrupp samlar information om läget. Allmänheten varnas, delar av nationen sägs vara lamslagen. Vad har hänt?

Nej, det är ingen överhängande krigsfara som drabbat oss. Det är vintern. Ingen ovanlig företeelse i Sverige, kan man tycka. Vi bor trots allt i ett nordligt land med årstider, där snön brukar anfalla från skyn varje gång almanacksbladen börjar närma sig december.

Att vädrets makter kan vara påfrestande borde inte komma som en överraskning. I det moderna socialstatssamhället är vi kanske känsligare när störningar rubbar våra vanligen trygga cirklar.

Förvisso ställer mycket snö till bekymmer, det har den alltid gjort och att gardera sig mot varje upptänklig svårare situation går naturligtvis inte. Men att snön faller måste inte betyda att hela Sverige faller med den, förutsatt att vi rustar oss bättre både mentalt och praktiskt för vad naturen kan ställa till med.

Det måste exempelvis inte ske en dramatisk ökning av trafikolyckor, om bilförarna fokuserade bakom ratten och tog större hänsyn till vad vinterväglag innebär. I Linköping skulle en promenad på gator och torg inte nödvändigtvis behöva likna en polarexpedition, om kommunen lärde sig att organisera snöröjningen effektivare.

På samma sätt kan man fråga sig om varje vinter måste vara liktydigt med totalt kaos i järnvägsnätet. En del förseningar kan man väl leva med. Men för dessa ständigt återkommande genomklappningar finns inga ursäkter kvar.

I oktober utlovades att denna föga hedrande kristradition skulle få ett slut. SJ meddelade sina resenärer att tågpersonalen fått vinterträning. Och från Trafikverkets sida slogs fast att tågen skulle rulla oavsett prislappen. ”Vi sätter in de resurser som behövs”, sa generaldirektören Gunnar Malm.

Facit, torsdag den 6 december: drygt 50 tåg ställdes in, förseningarna kunde räknas i hundratal.

Varför dras svenska järnvägar med kroniska problem? Sant är att underhållet länge varit skandalöst eftersatt, vilket både socialdemokratiska och borgerliga regeringar bär skulden för.

Sant är också att avregleringen haft olyckliga baksidor, som att ansvaret strulades till när SJ:s en gång sammanhållna verksamhet delades upp på olika aktörer och bolag.

Under flera år har Socialdemokraterna råskällt på denna avreglering, trots att bolagiseringen började under deras fögderi. Men en nostalgisk återgång till det gamla monopolet är ingen lösning. Snarare borde mer av marknadsmekanismer sökas. Se på Schweiz!

Där har man medvetet satsat både på en kompetent ledning för järnvägen och konkurrensutsatt trafiken med en mångfald av privata operatörer. Resultat: trots även Schweiz har vinter är tågen punktliga. Ett studiebesök från Sverige rekommenderas.

Befria företagen från bidragen

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 3/11:

Ut med Socialdemokraternas bidragslinje, in med Alliansens arbetslinje. Det var borgerlighetens vinnande väg till regeringsmakten.

Att dra åt pengakranarna i socialförsäkringssystemen och göra det mer lönsamt att arbeta var lika sunt som nödvändigt. Mindre skatteslöseri, bättre incitament för jobb och välstånd, samt ökade möjligheter för den enskilde att lämna beroendet av staten och stå på egna ben. Men när det gäller bidragsflödet till företagen fortsätter slantarna att rulla.

Enligt en färsk rapport från Svenskt Näringsliv delar staten ut omkring 28 miljarder kronor årligen i olika former av stöd. Det kan röra främjade av forskning och innovation i diverse branscher, att ställa upp med riskkapital, kompetensutveckla entreprenörer och allt möjligt annat som anses behjärtansvärt.

Den hugade företagaren har mängder av instanser i byråkratdjungeln att fylla i bidragsblanketter hos: Arbetsförmedlingen, Vinnova, Tillväxtverket, Norrlandsfonden, Kammarkollegiet, ALMI Företagspartner, Industrifonden, Högskoleverket. Och så vidare.

Vilken nytta gör då subventionerna? Svaret är att man ofta inte vet. Över hälften av stödprogrammen utvärderas otillräckligt, eller vanligast: inte alls. Vilket i sig indikerar en förbluffande nonchalant inställning till förvaltningen av allmänna medel inom den svenska myndighetssfären.

Vad man däremot genom ekonomisk forskning vet, är att offentligt finansierat företagsstöd såväl i Sverige som internationellt sällan leder till några hållbara framgångar. Knappast konstigt. Ty varför skulle byråkrater ha större insikter om företagande och entreprenörskap än företagarna själva? Det är helt väsensskilda kulturer, vilket exemplet Nordfalks kan illustrera.

Det var ett mindre familjeägt företag på Västkusten som i decennier sålde kryddor med hyfsad lönsamhet. En dag fick ledningen en djärv idé. Man skulle satsa på tacos. Det blev ett riktigt lyft. 2001 byttes namnet till Santa Maria. Nu är företaget marknadsledande i Norden på smaksättningsprodukter, är verksamt i 30 länder, har 1400 anställda, och av omsättningen på 4,2 miljarder svarar texmex för 75 procent!

Fundera gärna på vad som hänt om kryddhandlaren från gamla Nordfalks kommit till Tillväxtverkets skrivbordshandläggare och sagt: ”Vi hade tänkt börja tillverka mexikansk mat, i Mölndal…” Sannolikheten att handläggaren gjort vågen för ett sådant projekt?

Det är inte genom byråkraternas sammanträdesrum vi når ett kreativare, konkurrenskraftigare och växande näringsliv. Bidragslinjen till företagen är fel. Väsentligt mer valuta för de 28 stödmiljarderna skulle vi få om pengarna istället användes till generella skattesänkningar. Det mår både företagandet och Sverige bättre av.

Skattebördan bör bli plattare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 29/11:

”Jag är för skattesänkningar under vilka omständigheter och ursäkter som helst, av vilken anledning som helst, varenda gång det är möjligt.” Det tyckte Milton Friedman, den berömde amerikanske nationalekonomen och Nobelpristagaren.

I vårt land, som under decennier haft ett av världens högsta skattetryck, är det väl inte svårt att hålla med honom. Varje åtgärd som lättar bördan kan förefalla lika välkommen som vatten i öknen för den utmattade vandraren.

Alliansen har också gjort en del i den vägen:  jobbskatteavdragen, slopad förmögenhets- och arvsskatt, sänkt krogmoms, etc. Märkligt är dock att Anders Borg vägrar avskaffa värnskatten som straffar utbildning och karriär, hårt arbete och risktagande. Det är en skatt som inte bara utgör ett hån mot enskilda människors strävsamhet, den hotar även tillväxten och borde aldrig ha införts.

Friedmans åsikt om att samtliga åtgärder i syfte att sänka skatten är bra per definition, håller ändå inte riktigt streck. Ta ROT- och RUT-avdragen. Nog för att de spelat en viktig roll för att stimulera tjänstesektorn och underlättat många svenskars vardag. Samtidigt har dessa avdrag skapat trassliga gränsdragningsproblem.

Är det rimligt att, som är nu på tapeten, ge skatterabatt för läxhjälp? Eller kan födelsedagskalas klassas som en form av barnpassning och därmed välsignas med RUT-avdrag? På sin hemsida har Skatteverket tvingats göra en lång lista över vad som är godkänt skattereducerat hushållsarbete och inte.

Intrycket blir närmast komiskt. Putsning av matsilver är okej, under förutsättning att det sker i hemmet. Rengöring av utomhuspool är inte okej. Däremot räknas rengöring av inomhuspool som städning och ger rabatt på skatten. Och så vidare.

Den totala konsekvensen av alliansens skattepolitik är en godtycklig härva av undantag, begränsningar, kryphål och varierande stimulanser för allt möjligt. Situationen påminner om 80-talets, då skattesystemet blivit ett sådant lapptäcke att till och med Socialdemokraterna fick nog.

1990-91 sjösattes därför den stora skattereformen vars bärande principer var låga skattesatser, likformiga regler och breda skattebaser. Sunt tänkt. Sedan dess har emellertid den politiska klåfingrigheten fört oss tillbaka till moraset.

Vad Sverige behöver är sänkt skattetryck i kombination med en idémässigt sammanhållen filosofi för beskattandet. En ny skattereform i stil med 90-talets vore önskvärt, vilken på sikt bör öppna dörren för ett platt skattesystem. Det innebär att alla betalar samma skattesats och alla undantag försvinner.

Det garanterar rättvisa, rationalitet, enkelhet och överskådlighet. Samt gör större delen av skattebyråkratins kontrollapparat onödig. Deklarationen kan skickas in på ett vykort. Och inte minst: människor blir friare och vet vad som gäller.

Vapenskandalen rullar vidare

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren i 22/11:

Det är en av de brutalaste diktaturerna i världen. Regimen består av en kleptokratisk kungafamilj, vars uppfattning om rättsskipning är offentliga spöstraff och halshuggningar. All opposition är strängt förbjuden, grova brott mot grundläggande mänskliga rättigheter är daglig rutin, kvinnor diskrimineras på ett sätt som liknar de svartas situation i apartheidtidens Sydafrika.

Därtill är regimen en ivrig exportör av wahhabismen, en fundamentalistisk riktning inom islam som också är landets statsreligion. Bland annat finansierar man moskéer och koranskolor i länder som Pakistan, där outbildade och fattiga unga män indoktrineras till religiöst förtryck, våld och terror.

Det handlar alltså om Saudiarabien. Vad säger det om Sverige att vi förser detta veritabla skräckens rike med mängder av militär utrustning? Förra året såldes blågula vapen till Saudiarabien för närmare 3 miljarder kronor. Det motsvarar 20 procent av Sveriges totala vapenexport.

Saudiavtalen har slutits i bred politisk enighet. Den förra socialdemokratiska regeringen inledde affärerna, den borgerliga alliansen har fullföljt. Bara detta borde räcka för att tala om en moralisk kollaps i det politiska etablissemangets centrum.

Ty vilka värden och ideal värnar Sverige som demokratisk nation när vi förstärker tyranniets krafter med militära muskler? Betänk  enbart följande: i mars 2011 tågade saudiregimens knektar in i grannlandet Bahrain för att kväsa aktivistgrupper som krävde frihet och demokrati. Är det rimligt att svensktillverkande vapen användas i sådana syften? Ställ frågan till dem i Rosenbad som ansvarade för försäljningen, de är oss svaret skyldigt.

Men skandalen stannar inte där. Till saken hör även mörkläggandet, osanningarna och fifflandet med känsliga dokument som rör den hemliga vapenfabrik vilken Sverige hjälpt Saudiarabien att bygga.

Bit för bit har SR:s Ekoredaktion avslöjat häpnadsväckande turer i denna ljusskygga historia. Försvarets forskningsinstitut (FOI) som startar ett bulvanföretag för att dölja myndighetens inblandning i fabriksbygget, sedelbuntar som byter händer i plastkassar, höga tjänstemän som uppenbart blånekar eller skyller på minnesförlust, etc. Och en regering som tvår sina händer och förklarar sig ovetande om hela upplägget.

I går kunde dock Ekots grävande reportrar bevisa att dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors (M) ljugit när han tidigare svurit sig fri från soppan. Regeringen har medvetet undanröjt komprometterande handlingar i avsikt att skydda honom.

Lögnen och falskspelet; det är nästan det värsta. Sådan fräter ofrånkomligen på demokratins förtroendekapital och urholkar tilliten mellan väljare och valda. Istället riskerar cynismens och misstrons gift att sprida sig i samhällskroppen. Det kan inga saudiska vapenmiljarder vara värda.

Europa behöver marknad, inte bidrag

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/11:

I decennier var den svenska jordbrukspolitiken en härva av regleringar och subventioner. Som ofta brukligt är när staten griper in för att ”korrigera” marknaden var motivet välvilligt.

Den djupa krisen under 1930-talet gjorde att bönderna fick problem att sälja sina produkter. Till detta kom beredskapsaspekten, aktualiserad av det påföljande andra världskriget. Vid konflikter då handeln spärrades måste Sverige klara självförsörjningen.

Ett batteri av statliga åtgärder sattes in för att gynna jordbruket, som snart fick drag av detaljstyrd och kostsam planekonomi. Eftersom mekanismerna av tillgång och efterfrågan sattes ur spel, fick vi en tilltagande överproduktion från 60-talet och framåt. Spannmåls- och köttbergen växte.

Men när Kjell-Olof Feldt utsågs till finansminister efter den socialdemokratiska valsegern 1982 blev det annat ljud i skällan. Jordbrukspolitikens tunga belastning på statsbudgeten gick inte längre att försvara, ej heller den byråkratiska apparaten för att administrera snårskogen av regleringar. En marknadsanpassning inleddes som var menad att återställa ordningen och ge Sverige en modern och konkurrenskraftig jordbrukssektor.

Slutet gott, allting gott? Icke. Vid Sveriges EU-medlemskap 1995 omintetgjordes hela reformeringen. Vårt land blev istället påtvingad en massiv återreglering i enlighet med EU:s gemensamma jordbrukspolitik (CAP). Även denna var ursprungligen välvilligt tänkt.

Efter kriget rådde matbrist i Västeuropa. Ett prioriterat mål för det europeiska samarbetet var – precis som i Sverige när det begav sig – att säkerställa ett självförsörjande jordbruk. Konsekvensen blev med tiden också en svindlade dyr överproduktion, där mycket fick dumpas på världsmarknaden genom exportsubventioner.

Tyvärr har EU aldrig haft någon av Kjell-Olof Feldts kaliber i Bryssel som kunnat fasa ut en uppenbart föråldrad, överbyråkratiserad och ekonomiskt oförsvarbar politik på detta område. Alltså har eländet bara rullat vidare, främst påhejat av Frankrike som benhårt motsatt sig minskade subventioner till sina stridslystna bönder.

Dock har Sverige åtminstone en klok EU-minister i Birgitta Ohlsson (FP) som nu satt klackarna i åkern. I det senaste förslaget till EU:s långtidsbudget på astronomiska 9000 miljarder kronor, ska ungefär 40 procent fortfarande spenderas på jordbruket.

”Helt åt skogen”, säger Ohlsson och kräver rejäla besparingar. Istället vill hon se satsningar på forskning, entreprenörskap och ett EU som rustar sig för framtidens utmaningar på den globala marknaden. Sverige är nettobidragsgivare till EU.

Om inte unionen förmår att reformera i synnerhet sin kapitalförstörande jordbrukspolitik, borde vi överväga att i allas intresse ryta som Dario Fo: Vi betalar inte, vi betalar inte!

Avskaffa skolplikten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/10:

Politiker älskar skolan. Få offentliga institutioner är så lockande att sätta ideologisk prägel på. Vilket knappast är konstigt om man ser det ur ett krasst makthavarperspektiv. Kontrollerar du skolan, kan du forma det uppväxande släktet och säkra din framtida ställning.

Den gamla överhetsstaten bedrev oblyg indoktrinering i konservativ nationalism och medborgerlig disciplinering, något som Herbert Tingsten skärskådade i sin läsvärda klassiker Gud och fosterlandet. Studier i hundra års skolpropaganda. Boken utkom 1969 och då blåste istället radikala vindar.

Socialdemokraterna gick på offensiven för att göra skolan till en likriktare i social fostran, där vänsterideal om jämlikhet och solidaritet stod i förgrunden. Men utbildningspolitiken skulle även enligt Olof Palme ha som mål att ge Sverige ett ”kraftigt tillskott i form av ekonomisk avkastning”.

Det målet kvarstår ännu. Hur ofta betonar inte politikerna utbildning som central faktor för vårt lands möjligheter att konkurrera på den globala marknaden? Annars är det nu Folkpartiet som dikterar trenden: S-flummet ska bort, medan faktakunskaper och disciplinering ska in. Det ordas gärna kring individuell utveckling. Mitt intryck är dock att den politiskt definierade samhällsnyttan alltid har högst prioritet.

Har det gått bra? Enligt PISA:s mätningar har svenska elever sämre kunskaper än OECD:s genomsnitt. Betrakta det som ett betyg på skolplikten och det instrumentella statsintresse den är uttryck för. I Finland har man vänt på steken. Ingen plikt att gå i skolan finns.

Men väl en skyldighet för barnen att skaffa sig allmänbildning, läroplikt. Undervisningen kan utformas på eget sätt, exempelvis i hemmet. Individens behov är alltså det viktigaste och resultatet är talande: i PISA:s ranking är finska elever bäst i världen.