Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Fler kor väntar på slakt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/Corren.2:

”Gatorna i Stockholm är fyllda med blod från slaktade heliga kor,” skriver The Economist med en dramatiskt beundrande formulering i sitt senaste nummer.

Den brittiska tidskriften jämför rent av den svenska reformeringen av välfärdsstaten med Margaret Thatchers förnyelse av Storbritannien under 80-talet och pekar på en rad hårda fakta.

1970 var Sverige världens fjärde rikaste land, innan folkhemmets regleringsekonomi och brutala skattetryck sänkte oss till 14:e plats i den internationella välståndsligan 1993. Sedan dess har svenska politiker genomfört en ”revolution i det tysta”. De offentliga utgifterna har pressats tillbaka från 67 procent av BNP i början av 90-talet till dagens 49 procent.

Arvs- och förmögenhetsskatten har slopats, samtidigt som bolagsskatten minskats till 22 procent. Vi har utan dramatik kunnat byta ATP-eländet till ett hållbart pensionssystem, fått ner budgetunderskottet till 0,3 procent av BNP och inriktningen på sunda statsfinanser höll Sverige avundsvärt säkert flytande när den globala krisen slog till.

The Economist hyllar även liberaliseringen av den offentliga sektorn, där skolpeng och privata aktörer inom vård och omsorg fått verksamheterna att fungera effektivare. Sverige har lyckats med konststycket att kombinera en stor stat med en konkurrenskraftig kapitalism, menar tidskriften och kallar modellen för en slags ”modifierad thatcherism”.

Både socialdemokrater och borgerliga kan slicka i sig berömmet. Strukturreformerna, som lett oss ur det sena folkhemmets stagnationsperiod till 2000-talets dynamiska skede, är ju resultatet av den bästa sidan i vår politiska kultur: att gemensamt i pragmatisk anda göra det nödvändiga för att lösa svåra problem.

Till skillnad från Thatchers omdaning av Storbritannien, som orsakade stora politiska och sociala konvulsioner i samhället, har våra systemförändringar skett förbluffande harmoniskt relativt sett.

Men allt är förstås inte rosor. The Economist poängterar att de offentliga utgifterna måste fortsätta att reduceras, om Sverige ska kunna säkra välståndet i långa loppet. Vi dras ännu med skadligt höga skatter som inverkar negativt på företagsamhet och entreprenörskap. Till exempel.

Ett allvarligt bekymmer rör sysselsättningen, som blivit Alliansens Akilleshäl. Särskilt den omfattande ungdomsarbetslösheten, drygt 22 procent, är mycket besvärande för regeringen som fruktlöst famlar med trubbiga åtgärder (utbildning, praktik, illusoriska jobbpakter). Fredrik Reinfeldt pratar om att fler enkla jobb behövs som ingång till arbetsmarknaden. Korrekt.

Men han är vågar inte ta strid för det. Låglönejobb är tabu, likaså uppmjukning av den destruktivt stela arbetsrätten. Men hur ska annars de enkla jobben för utsatta grupper stimuleras fram?

Vi kan vara stolta över att Sverige är på rätt väg, men vi bör inte vara nöjda. Fler heliga kor återstår att slakta.

Socialdemokratisk tillnyktring?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 1/2:

Det finns några valaffischer där partierna verkligen lyckats förmedla sitt budskap på ett effektfullt och anslående sätt. En av bästa gjordes inför valet 1948.

Bilden visar en ung kille med ett lågstatusjobb som cykelbud. Hans blick dras till tre kostymklädda ungdomar, vilka precis tagit studenten. Texten lyder, kort och kärnfullt: ”Begåvad men fattig. Ge honom lika chans”. Avsändaren var Socialdemokraterna.

Historiskt sett har detta parti fina meriter som bärare av bildning och kunskap. Rätten till utbildning på lika villkor spelade en central roll i arbetarrörelsens vision om folkhemmet. Skolan möjliggjorde klassresor, social frigörelse och vidgade horisonter.

Men var också avgörande för moderniseringen av landet, en hörnpelare i strukturomvandlingen från fattigt bondesamhälle till välståndsskapande industrination. Under statsminister Tage Erlanders regeringar (1946-69) byggdes utbildningsväsendet ut i detta syfte.

Dock kom Socialdemokraternas radikalisering från slutet av 60-talet innebära att skolan pådyvlades en roll som ”progressiv” fostrare i socialistisk jämlikhetsanda. Flumpedagogiken blev på modet, lärarkåren proletariserades, den traditionella  kunskapssynen nedvärderades.

Också borgerligheten rycktes med. Olyckan Lgr 80, läroplanen som avskaffade betygen i grundskolans lägre årskurser, signerades exempelvis av en moderat skolminister (Britt Mogård). Arvet efter denna förvillelsens tid lider vi av ännu.

I dag har Folkpartiet gjort värdefulla insatser för att vrida politiken i rätt riktning igen. Jan Björklunds ihärdiga strävan har även påverkat andra partier att vilja markera ansvarstagande på skolans område. Både Moderaterna och Kristdemokraterna flaggar för offensiv. Liksom Socialdemokraterna, vars förlorade förtroende i skolfrågan bidragit till deras två senaste valförluster.

Man kan dock undra vad utspelet från Stefan Löfven och Ibrahim Baylan på onsdagens DN Debatt om obligatoriskt gymnasium till 18 års ålder skulle lösa. Blir studietrötta elever mer motiverade av förlängd skolplikt? Knappast.

Däremot innehöll samma debattartikel andra krav av betydligt konstruktivare karaktär. Främst handlade det om vikten av tidiga åtgärder för att höja kunskapsresultaten och fastslåendet att ”det viktigaste är att eleverna möter skickliga och engagerade lärare”. Precis!

Kan konsensus nås över blockgränsen kring detta vore mycket vunnet. Det värsta med 70-talets förfallsperiod var misshandeln av lärarkåren, den devalverade lärarutbildningen och att elevernas kunskapsinhämtning i grundskolan raserades.

Denna institutionella förstörelse har fått förödande konsekvenser som fortplantat sig genom hela utbildningsväsendet och är mödosam att reparera. Men ska alla elever åter få lika chans finns ingen angelägnare uppgift.

Palmemordet och rättsstatens förfall

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CoCorren.rren 29/1:

Det ouppklarade Palmemordet lämnar oss ingen ro. SVT:s En pilgrims död, baserad på Leif GW Perssons romaner, har lett till en ny högsäsong för diverse konspirationsteorier om vem eller vilka som låg bakom dådet. Var det kanske högerextrema poliser?

Eller var det kanske den hemliga militära organisationen Stay behind? Hypotesen lanserades häromdagen av Inga-Britt Ahlenius, Riksrevisionsverkets förre generaldirektör. Eller var det kanske Christer Pettersson, som emellertid är både frikänd och avliden.

Vi vet inte. Efter 27 år är chanserna tyvärr ringa att mordet klaras upp. Men nog är det märkligt att det återuppvaknande intresset för den misslyckade polisutredningen bortser från det politiska ansvaret för haveriet. Inte för att det skulle bidra till en lösning av själva mordgåtan. Men det ger viktiga lärdomar om varför polisarbetet blev en sådan katastrof.

Spaningsledaren Hans Holmér har fått bära skulden för att utredningens första år klantades bort. Holmér saknade erfarenhet av mordspaning, låste sig halsstarrigt vid tvivelaktiga uppslag som den inledningsvis misstänkte ”33-åringen” Victor Gunnarsson och sedan kurdiska PKK.

Dock bör Holmér rimligen dela skulden med Ingvar Carlssons regering. Redan från dag ett ingrep Rosenbad i de operativa spaningarna. Ingen åklagare fanns i Holmérs Palmegrupp. Däremot en regeringstjänsteman. Även statsministern och justitieministern hade regelbundna överläggningar med Holmér.

Åklagarens roll är att kontrollera polisen. Men här prioriterades istället den politiska kontrollen, åklagarna föstes åt sidan och rättsstaten sattes ur spel. Fallet Victor Gunnarsson belyser konsekvenserna.

Trots att han hade ett nästan vattentätt alibi, sätter regeringen press på åklagarna att ge Holmér fria tyglar. ”33-åringen” hängs ut som huvudmisstänkt och får sitt liv förstört (senare hävdar åklagarna att Holmér manipulerat bevisningen mot Gunnarsson).

Samma sak upprepar sig under PKK-jakten. Holmér låter varken lagparagrafer eller bristande bevisning stoppa honom. Åklagarna avfärdar PKK-spåret som ”fantasier” och kräver att utredningen fokuserar på händelserna vid biografen Grand och Sveavägen – där en viss Christer Pettersson figurerar.

Holmér vägrar och kör vidare in i bergväggen, med regeringskansliets stöd. Även när Holmér sparkas i mars 1987 behåller regeringen kontakten och sanktionerar den privata mordspaningen vilken gått till historien som Ebbe Carlsson-affären (en ren fortsättning på PKK-eländet).

Ingvar Carlsson har gått förbluffande fläckfri från detta mörka kapitel då hans regering satte sig över lag och rätt. Allt enligt principen att ändamålet helgar medlen. Det mest tragiska är förstås att vore det inte för dessa utflykter i rättsstatens skymningsmarker skulle möjligen Palmemordet aldrig behövt bli en gåta.

Efterlyses: enkla jobb

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

”Det är ett jätteuppdrag att hantera denna massarbetslöshet som vi ska städa upp efter Göran Persson”, deklarerade Anders Borg i oktober 2006. Alliansen hade precis vunnit valet och Borg var helt färsk på finansministerposten. Nivån på det som då kallades massarbetslöshet var 6,6 procent.

Nu har snart Anders Borg varit finansminister i sju år och hans eget departement beräknar arbetslösheten för 2013 till 8,2 procent. I kalla siffror tycks jätteuppdraget att städa efter Persson vara ett flagrant misslyckande.

Dock ska man minnas att det rådde högkonjunktur när Göran Persson fortfarande satt i Rosenbad. Ändå klarade han inte att nå sitt eget mål om en arbetslöshet på fyra procent, trots frenetiskt tricksande med sifferkolumnerna, och trots att mängder av sjukskriva och förtidspensionerade med arbetsförmåga hölls borta från AMS-statistiken.

I dag är dessa människor hänvisade till arbetsmarknaden. Tillsammans med ungdomar, flyktingar och lågutbildade har de svårast att få anställning. Något som inte underlättas av den globala finanskris, vilken vällt in över Sverige och fått de ekonomiska hjulen att kärva. Den risiga konjunkturen tros numera vara på väg att slå i botten.

Men återhämtningen till nya goda år tar tid och på sedvanligt vis dröjer det ännu lite längre innan vändningen märks i sysselsättningstalen (eftersläpningseffekten innan orderböckerna fyllts till bredden och företagen börjar söka mer arbetskraft igen).

Att Sverige som ett exportberoende land drabbats omvärldens minskade efterfrågan kan rimligen inte Alliansen lastas för. Kärnfrågan är om arbetslösheten är högre än nödvändigt, givet omständigheterna. Läget hade sannolikt varit värre utan jobbskatteavdragen, den halverade restaurangmomsen och RUT-avdraget.

Samtidigt hade läget sannolikt varit bättre om inte Riksbanken hållit uppe räntan de senaste två åren. Det menar i alla fall vice riksbankchefen Lars E O Svensson, som ogillar Stefan Ingves hårda tyglar i penningpolitiken och hävdar att konsekvensen är 65 000 nya arbetstillfällen som aldrig tillkommit.

Men huvudproblemet är inte konjunkturberoende, utan strukturellt. I förra veckans riksdagsdebatt gjorde Fredrik Reinfeldt en korrekt analys: Sverige måste skapa fler enkla jobb. Det är det enda sättet att bekämpa arbetslösheten. Just på denna punkt finns det också skäl till befogad kritik mot Alliansen.

Skarpare åtgärder för att stimulera enklare jobb åt svåranställda i utsatta grupper hade kunnat vara lägre ingångslöner och flexiblare arbetsrätt. Men Reinfeldt och Borg anser detta vara politiskt omöjligt.

Alternativet? Att gasa på med traditionell arbetsmarknadspolitik: utbildning och praktik i olika varianter och kombinationer. Fast någon förbluffande tillväxt av enkla jobb lär sådana insatser knappast ge.

Barnfattigdomen synad

Publicerad den av
2

Skrivit i CorrCorren.en 17/1:

Barnfattigdom. Det är ett starkt begrepp. När våra minsta far illa, då reagerar vi instinktivt och upprört. Barn föds skyddslösa och är utelämnade åt föräldrarnas och den övriga vuxenvärldens välvilja.

Ett samhälle som låter massor av barn leva under svåra sociala förhållanden är definitivt inget bra samhälle. Särskilt om det till råga på allt är ett av världens rikaste. Då måste det ju vara något fundamentalt fel på den förda politiken. Som den svenska alliansregeringens.

Detta var förre S-ledaren Håkan Juholts främsta angreppspunkt mot de borgerliga. Gång på gång återkom han till frågan. Klyftorna hade ökat dramatiskt, barnens utsatthet var det tyngsta beviset på välfärdsstatens förfall. Juholt hämtade stöd för sin argumentation från de svenska barnrättsorganisationernas larmrapporter, vilka fått stort genomslag i medierna.

Rädda barnen hävdade att en kvarts miljon barn i Sverige är fattiga. Majblomman slog fast att tusentals skolbarn inte ens har råd med glasögon och därför knappt kan se svarta tavlan i klassrummet. Bris har gått ut ännu hårdare och menar i en aktuell kampanj att svenska barn ”förvånansvärt ofta vittnar om en liknande oro och stress hur de ska få tag på mat som barnen i Moçambique”. Och där råder svält!

Skulle detta vara sanningen om Reinfeldts Sverige vore det fruktansvärt. Men hur är det egentligen? Gårdagskvällens Uppdrag granskning i SVT gjorde det andra journalister borde ha gjort och synade verkligheten bakom larmandet. Resultatet blev förödande. För barnrättsorganisationerna.

De har systematiskt svartmålat situationen, blåst upp i sig tveksamma siffror, hårdvinklat statistiska undersökningar och gått till häpnadsväckande retoriska överdrifter. Några horder av svältande svenska barn utan kläder för vintern kunde inte Uppdrag granskning finna.

Däremot organisationer som fulspelat på vårt grundläggande rättvisepatos i syfte att skapa uppmärksamhet och fånga sympatier. Deras trovärdighet torde nu vara mycket begränsat. De kan stå där med skammen och Juholt har fått något att begrunda.

Risken är dock att barn som är utsatta på riktigt drabbas av minskat intresse både från medialt och politiskt håll i avslöjandets spår. Klyftor finns, men det handlar snarare om relativt minskad jämlikhet än ökad fattigdom. Höginkomsttagare har fått mer pengar i plånboken efter skattesänkningarna, ja.

Men det har också låginkomsttagarna fått. Fortfarande är inkomstskillnaderna i Sverige mycket små, internationellt sett. De verkliga problemen rör familjer som tenderar att fastna i samhälleligt utanförskap; lågutbildade, ungdomar och flyktingar som inte släpps in på arbetsmarknaden, livschanser som förloras genom utbildningsväsendets sjunkande kvalitet, etc.

Materiellt lider få någon skriande nöd. Det är den sociala rörligheten, klassresorna, som Sverige måste bli bättre på.

Löfven som gårdagens fånge

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 15/1:

Olof Palme har gjort en storstilad återkomst sista tiden. Dokumentären om hans liv fick svenskarna att flockas på biograferna i höstas. Den längre TV-versionen samlade mängder av tittare under julhelgen. Dramaproduktioner som filmen Call girl och SVT:s nya serie En pilgrims död fortsätter att elda intresset. I tidningarna har det skrivits spaltmeter kring Palme och hans gärning.

I denna otacksamma skugga av det förflutna kämpar den nuvarande partiledaren Stefan Löfven med att komma in i matchen. Under epoken Palme var Socialdemokraterna fortfarande navet i svensk politik.

Även i opposition var det som om Palme lyckades dominera strålkastarljuset. Nästan som i dag, mer än 25 år efter sin tragiska bortgång. Frågan är dock vilken relevans Socialdemokraterna egentligen har numera. Kontrasten till fornstora dagar är slående.

Sedan 2006 har man genomlidigt två historiskt katastrofala förlustval och bytt partiledare fyra gånger. Väljarstödet ligger knappt över 30 procent. Moderaternas mittenorientering har minskat konfliktytorna och gjort det svårt att skrämmas med det gamla kära högerspöket.

Även det traditionella trumfkortet om regeringsdugligheten är borta när borgerligheten enats i sitt alliansbygge. Men efter Alliansens inledande reformperiod ger Reinfeldt & Co mest ett trött och defensivt intryck.

Ansvar för rikets finanser och god förvaltning av statsmaskineriet är nog bra. Fast inte sätter sånt väljarnas hjärtan i brand direkt. Det borde öppna spelplanen för en pigg, modern och revanschsugen Socialdemokrati.

Betydande förhoppningar fanns om att Stefan Löfven var mannen som kunde återge partiet vitalitet och styrfart. Näringslivsvänlig, stabil, pragmatisk, insiktsfull – omdömena om Löfven gav nästan känslan av att en svensk Tony Blair äntrat ringen.

Hittills har vi inte sett mycket i den vägen. Socialdemokraterna försöker lansera sig som ”Framtidspartiet”. Men starka ideologiska spänningar och en insulär ombudsmannakultur hämmar rörelseriktningen.

Motvilligt har partiledningen tvingats acceptera huvuddragen i Alliansens politik av RUT- och jobbskatteavdrag, samtidigt som renläriga partiaktivister råskäller på alltihop som höjden av orättvisa och dessutom kräver stopp för privata aktörer i välfärdssektorn.

I går fick Löfven kasta åt S-vänstern några lugnande köttben och lova återställare vid ett eventuellt regeringsskifte 2014. Bland annat ska den sänkta krogmomsen bort och så även RUT-avdraget för läxhjälp. Inga stora saker, men viktiga som ideologiska symboler.

Vad partiet i övrigt vill mer än att vara en blek kopia av Palmes Socialdemokrati (vänsterfalangen), alternativt en sämre variant av Alliansen (högerfalangen) står skrivet i stjärnorna. Kanske måste ytterligare ett val förloras innan den verkliga resan mot framtiden och förnyelsen börjar.

Ska Sverige vara värnlöst?

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 14/1:

”Ryssland utgör inte på något sätt ett militärt hot mot Sverige och kommer sannerligen heller inte att göra det i framtiden. Att påstå något annat är bara tramsigheter.”

Det sa Håkan Juholt i Svenska freds tidskrift Pax nr 2, 2007. Han var då en av Socialdemokraternas tyngsta försvarspolitiker, bland annat hade han suttit ordförande i försvarsberedningen under flera år. Juholt må i vanligt ordning formulerat sig yvigt och raljant.

Men orden belyser ändå tämligen väl inställningen som länge var förhärskande inom det politiska försvarsetablissemanget. Bland partierna fanns enighet om att Ryssland efter Sovjetepokens kalla krigande var borta ur hotbilden. Något omfattande och kostsamt militärt försvar av våra gränser behövdes inte.

Året efter Juholts tvärsäkra uttalande i Pax, slog Ryssland till med fullskaligt krig i Georgien. Aggressionen blev ett brutalt uppvaknande för Sveriges nedrustningsoptimistiska riksdag och regering. En omsvängning tycktes vara på gång, även från alliansens ledande parti Moderaterna, som övergivit sin tidigare traditionellt försvarsvänliga linje.

Utrikesminister Carl Bildt fördömde skarpt hökarna i Kreml. Karin Enström, moderat ledamot av försvarsutskottet, fyllde i: ”Det visar att vi måste ha ett bättre insatsförsvar än i dag. Kostar det mer pengar har jag inga problem med det” (Sydsvenskan 3/9 2008).

Sedan var det tyvärr som den yrvakna svenska tigern beslöt att somna igen. Men den ryska björnen gjorde det inte, utan fortsatte att vässa klorna. Nyrik på gas- och oljepengar kunde Kreml öka sin militärbudget dramatiskt.

I torsdags annonserade Putin att Rysslands flotta till år 2020 ska förstärkas med över hundra nya krigsfartyg och ubåtar. Prislappen för denna satsning motsvarar 864 miljarder kronor. Vad betyder det för Sveriges strategiskt känsliga position som Östersjöstat? Vår egen flotta består i dag endast av fyra ubåtar och sju otillräckligt beväpnade ytstridsfartyg.

ÖB Sverker Gustafsson larmade nyligen om att vi bara kan försvara oss i högst en vecka mot ett begränsat angrepp. Detta kommenterade Karin Enström, numera försvarsminister, som tillfredsställande och menade att ”man ska akta sig för att dra några förhastade slutsatser” om Rysslands rustningsiver (DN 9/1). Nähä. Sov gott då.

Vi andra har dock all anledning att bekymra oss för vårt anorektiska försvar. Inte för att Ryssland lär invadera Sverige. Utan därför att den svenska svagheten medför påtagliga risker för finlandisering, alltså ett demoraliserade klimat av gradvis anpassning och undfallenhet när en stormaktsgranne spänner musklerna.

Ska vi med trovärdighet kunna hävda respekten för Sveriges integritet är ett starkt försvar nödvändigt. Oss bråkar man inte med, vi kan bita ifrån!

Men när Moderaterna uppvisar samma lättsinniga nonchalans som Håkan Juholt, då har vi problem.

Thatcher och Palme

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 4/1:

Förra året såg vi Margaret Thatcher på vita duken i Meryl Streeps gestalt. Nu kommer Järnladyn även i bokform. I dagarna släpps nämligen den första svenska biografin om Storbritanniens kontroversiella premiärminister. Författare är Gunnela Björk, docent i historia.

Det blir säkert intressant läsning och ett välkommet alternativ till den grasserande nostalgin kring Olof Palme. Javisst, bägge är fascinerade gestalter. Men politiskt är Palmes demokratiska socialism hopplöst daterad, bankruttförklarad genom den marknadsliberalism som Thatcher representerade.

Faktiskt hade Palme framtiden bakom sig redan på 70-talet. Under honom blev socialdemokraterna mindre pragmatiska och mer radikala i takt med att Sverige hamnade på dekis efter 60-talets rekordår. Men för Storbritannien var läget ännu värre.

Politiken präglades av en impotent höger och en verklighetsfrämmande vänster. Militanta fackföreningar lamslog samhället med strejker, centrala London höll bokstavligen på att drunkna under ett berg av sopor. Skyhöga skatter och okontrollerade utgifter knäckte statsfinanserna. 1976 tvingades Labourregeringen väjda till IMF om akuta nödlån, ungefär som ett U-land i tredje världen.

Se gärna Stanley Kubriks film A Clockwork Orange från 1971. Den tolkar profetiskt exakt decenniets ångestladdade stämningar i ett England där samhällskontraktet är i upplösning, där social oro och nihilism breder ut sig.

Thatcher kom till makten 1979 med löftet att leda landet ur denna mardröm. Vilket hon också gjorde. Hennes liberala recept innebar förändringar som sved, men resultatet gjorde att Storbritannien föddes på nytt som nation under 80-talet.

Palme begrep förstås aldrig Thatcher, han hade bara avsky till övers. Dock är det hennes arv som levt vidare och fortsätter att inspirera.

Thatcher.

Äntligen, idédebatt!

Publicerad den av
2

Sydöstran, din lokaltidning i Blekinge. Skrivit i Sydöstran 2/1:

Fri invandring, platt skatt, avskaffad skolplikt, reducerad statsmakt. Det är bara några av de djärva tankar som återfinns i Centerns förslag till nytt idéprogram. Föga förvånande har kritiken varit hård, inte minst internt. Medlemmar över hela landet har trumpetat ut sin misstro i offentligheten sedan partiets programgrupp presenterade sitt alster dagarna innan jul.

Att det gamla Bondeförbundet, traditionellt med kohandel och grispremier som främsta ideologiska kompass, skulle byta den leriga lantmannaoverallen mot en nyliberal Stureplanskostym – vem hade kunnat tro det förr om åren?

Axel Pehrsson-Bramstorp och Gunnar Hedlund torde väl snurra som jordfräsar i sina respektive gravar, om de kände till förvandlingsnumret som deras sentida arvtagare Annie Lööf försöker sig på.

Lööf tillhör inte heller mina egna favoriter bland dagens partiledare. Men jag säger som Runeberg gjorde om Lotta Svärd i Fänrik Ståls sägner: ”Och något tålte hon skrattas åt, men mera hedras ändå.” Ty är det inte uppfriskande med lite radikal idédebatt för en gångs skull i svensk politik?

Genom Moderaternas och Socialdemokraternas oblyga tävlan i att samla flest antal medelklassväljare i det allt trängre mittenfältet, håller ju dessa dominerande bjässar på att bekräfta Herbert Tingstens tes att ideologierna är praktiskt taget döda.

Vilken moderat företrädare av betydelse hörde ni exempelvis sist referera till Edmund Burke eller Friedrich Hayek? Finns någon guru där idag är det snarare PR-mannen Per Schlingmann. Jag minns när Olof Palme i valrörelsen 1982 förklarade varför han med stolthet och glädje var demokratisk socialist. Stefan Löfven föredrar att berätta om sin affärsplan.

Men demokratins livsluft är konkurrensen om vilka idéer och värderingar som bäst tjänar samhället. Dör ideologierna, vissnar politiken till tomt maktspel och grå administration. Centerns vågade språng ut i liberalismens marker lär inte göra underverk för partiets risiga opinionssiffror.

Dock, under förutsättning att medlemmarna godkänner den nya riktningen, kan Centern möjligen stimulera till mindre slentrianmässiga och mer principbaserade resonemang bland övriga partier. En provokativ blåslampa mot andefattigdomen är knappast fel. Tänk, riksdagsdebatterna kunde både bli spännande och intressanta att lyssna på!

Löfvens julbudskap

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 28/12:

”Go home, go home!” Så hälsade LO-förbundet Byggnads lettiska arbetare välkomna till Sverige i slutet av 2004. Lettland hade då precis blivit medlem i EU. Men att unionens fria rörlighet för arbetskraft även skulle omfatta invånarna i öst sågs med stor skepsis av den svenska fackföreningsrörelsen.

Man fruktade konkurrens om jobben och att LO:s maktställning skulle försvagas. När en lettisk firma vann en upphandling i Vaxholm om ett kommunalt skolbygge, försatte Byggnads arbetsplatsen i blockad. Detta trots att den lettiska firman var villig att teckna kollektivavtal (fallet hamnade senare i EG-domstolen, som dömde till letternas fördel).

I samma veva varnade statsminister Göran Persson för ”social turism”, det vill säga att de nya EU-medborgarna skulle flockas i Sverige och sno åt sig trygghetssystemens förmånsgodis. Det var otäcka tongångar som avslöjade en tendens till protektionistisk välfärdschauvinism inom den blågula socialdemokratins led.

Vi påmindes sorgligt nog om detta dagen före julafton då Stefan Löfven intervjuades i DN. Som ett eko av Byggnads ”go home, go home!” i Vaxholm skyllde han SD:s opinionsframgångar på att människor utanför EU fått större möjligheter att jobba i Sverige.

Regeringens uppgörelse med Miljöpartiet om att öppna för ökad arbetskraftsinvandring menade Löfven vara fel, och han ansåg att denna invandring borde stoppas. Signalen var tydlig: utlänningar tar våra jobb, fäll ner gränsbommarna! Det var alltså julbudskapet från ledaren för Sveriges största parti. En populistisk flirt med tidigare S-väljare som gått till SD? Det är svårt att se det på annat sätt.

Tidigare i år påstod Jimmie Åkesson: ”Som sprungen ur fackföreningsrörelsen har Stefan Löfven ungefär samma syn som vi på arbetskraftsinvandring.” (SvD 27/1). Nu är det tyvärr bekräftat.