Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

S-kollapsen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 15/4:

”Jag tyckte det var viktigt att partiet centralt skulle få veta det”, säger Moissis Nikolaidis. Han är S-politiker i Stockholm och oroades när Omar Mustafa för dryga året sedan nominerades till styrelsen i huvudstadens arbetarkommun. Mustafa hade ju arrangerat föreläsningar med ökända antisemiter åt Islamiska förbundets räkning.

I SVT den 11/4 berättade Nikolaidis att han varnat valberedningen i Stockholm och partisekreteraren Carin Jämtin. Ingen brydde sig. Mustafa seglade vidare. Vid S-kongressen nyligen blev han invald bland topparna i partistyrelsen.

Sannolikt skulle allt varit frid och fröjd även nu, om inte riksmedia låtit saken brisera i offentligheten. Mustafa avfärdade kritiken om sina läskiga talare på Islamiska förbundets konferenser och förklarade sig vara stenhård antirasist. Han ville bara ”skapa dialog”.

Carin Jämtin och Stefan Löfven godtog ursäkterna och hävdade att Mustafa var okej då medlemskapet i S måste betyda att han delade partiets antirasistiska värderingar. Fast därpå kom Islamiska förbundets kvinnosyn fram i ljuset och den rimmade inte med feminismen i S.

All tidigare förståelse blåste bort direkt och Mustafa rök.

Mycket kan sägas om denna affär. Men jag noterar främst detta: hade det ”bara” handlat om att frikostigt ge plattform åt internationellt beryktade judehatare, och annat som att personligen kräva svenskt flyganfall mot Israel, verkade Mustafa kunnat stanna.

Ursäkta, men det gör mig illamående.

Rakt på sak om skolan

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 12/4:

”Allting har sin tid”, konstaterar Tobias Krantz lättsamt. 2009 utsågs han till högskoleminister i Jan Björklunds utbildningsdepartement. Men fick lämna sin portfölj när Folkpartiet möblerade om bland statsrådsposterna efter valet 2010.

”Det jag kan sakna är tempot som finns i ministerrollen, adrenalinet. Men nu har jag istället ett mycket intressant uppdrag i skärningspunkten mellan politik, akademi och näringsliv. Det är väldigt roligt och ger frihet tänka mer utanför boxen”.

Vi träffas på Svenskt Näringslivs huvudkontor i Stockholm, där Tobias Krantz är chef för utbildning, forskning och innovation. En varning bör kanske utfärdas. Hans lugna och städade yta är förrädisk.

Under den propra kostymen finns ett brännhett engagemang och man förstår tämligen snabbt att det är ”no bullshit” som gäller. Detta är ingen kille som hymlar med vad han anser nödvändigt. Onekligen uppfriskande.

Alltså ställer jag honom mot väggen och kräver raka svar på följande fråga: Antag att du har total makt att på tre punkter forma svensk skola. Vad gäller? Tobias Krantz funderar några sekunder. Andas in. Och sedan får jag anteckna så pennan glöder.

1. Fokusera på resultat! I svensk skoldebatt talas det helst om processer, politikerna vill gärna detaljstyra verksamheten, ibland ända ner till klassrumsnivå. Men det är rektorernas och lärarnas sak. Istället ska politikerna att sätta tydliga mål för skolan och koncentrera sin energi på utfallet: att mäta, följa upp, åtgärda brister.

2. Tydligare koppling till arbetsmarknaden! Grundskolan behöver bli bättre på praktik och göra praktiken till en integrerad del av undervisningen. Enligt en undersökning som Svenskt Näringsliv gjorde häromåret, upplever bara en företagare av tio att eleverna är tillräckligt förberedda för yrkeslivets villkor. Vad man främst pekar på är undermåliga baskunskaper (räkna, läsa, skriva) och att eleverna brister i social kompetens (förmågan att samarbeta, passa tider, bemöta människor).

3. Värna mångfalden! Det är uppenbart att friskolereformen från tidigt 90-tal gett friskt syre åt svensk skolutveckling. Utrymmet för nya idéer och arbetssätt ökar, friskolorna bidrar också till att höja undervisningskvaliteten generellt sett.

På den sistnämnda punkten är Tobias Krantz allvarligt bekymrad över vad S-kongressens beslut om kommunalt veto mot fristående skolor kan innebära.

”Att skapa valfrihet med privata aktörer inom ramen för offentlig finansiering, det är ett typiskt uttryck för den svenska modellen av pragmatiskt förnyelse. Det är denna tradition som Socialdemokraterna hotar om de låter extremisterna ta över”, slår han fast.

Varför skulle inte friskolor tillåtas gå med vinst? Det är ju ett tecken på att verksamheten går bra och som kan ge lärarna högre löner, menar Tobias Krantz vidare. Han påminner om att Sverige utmanas av en allt tuffare global konkurrens. Inte minst därför behöver vi ett vitalt utbildningssystem med hög kvalitet.

Skulle S då börja förbjuda skolföretag och strypa valfriheten… En sak är säker: konsekvenserna vore ödesdigra.

Med hjärtat klappande i gårdagen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CCorren.orren 3/4:

Framtidspartiet. Så vill Socialdemokraterna nu lansera sig inför väljarkåren, som två val i rad vänt partiet ryggen med besked. 2006 innebar både förlust av regeringsmakten och ett historiskt lågt röstetal på 34,9  procent. Siffror som då beskrevs i katastroftermer. Med all rätt.

Tabellbitarna fick söka sig till 1914 för att finna ett lägre stöd. 2010 var man där. Valresultatet på 30,7 procent var enbart en hårsmån från att tangera 1914 års nivå.

Folkhemmets byggmästare, det starka samhällets företrädare, socialstatens stolta men aldrig nöjda ingenjörer, fick ett svidande budskap av väljarna som knappast kunde varit tydligare: tack för det som varit, men ni har tappat greppet, er politik svarar inte längre mot våra behov.

Etiketten ”framtidspartiet” indikerar att S lyssnat och förstått. Inför valet 2014 är det ett modernt, relevant parti som äntrar scenen med förtröstansfull blick mot morgondagen.

S-kongressen i Göteborg, vilken inleds i dag, är tänkt att bekräfta den bilden. Ett nytt partiprogram ska antas, Stefan Löfvens ordförandeskap ska formaliseras. Och några stökiga frågor som vinstförbud i välfärden och krav på höjda skatter ska desarmeras… Frågan är om det mesta inte bara handlar om fasadputsning.

När Tony Blair tog över brittiska Labour, som innan honom förlorat fyra val i rad och ansågs hopplöst fångat i gårdagen, var hans grundrecept för att partiet skulle återvinna fotfästet glasklart.

Det gällde att förstå samhällsutvecklingen, glädjas åt den och bejaka förnyelsens möjligheter i tid av ökad individualisering och marknadsorientering. Det var ungefär detta som Mona Sahlin också försökte göra, men inte förmådde.

Istället låstes hon av stridande falanger och påtvingades ett valsamarbete med Vänsterpartiet som hon aldrig önskat. Socialdemokraterna var helt enkelt inte mogna för att bli något ”New Labour”.

Efterträdaren Håkan Juholts korta och kaosartade period som partiledare mellan mars 2011 och januari 2012 är symptomatisk. Som Margit Silberstein och Tommy Möller målande beskriver i boken En marsch mot avgrunden fanns inte ett spån av förnyelse på Juholts agenda.

Ingenting var egentligen fel med traditionalistiskt vänsterpolitik av 70-talsmodell. Det handlade snarare om att göra den ännu tydligare, och övertyga väljarna om vad de uppenbarligen inte begripit: att Socialdemokraterna var godhetens oförändrat skinande sol, medan Alliansregeringen var orättfärdigheten förkroppsligad.

Poängen är att S-folket ute i landet älskade det. Juholts personliga ledarskapsbrister och omdömeslösheter är en tragisk historia i sig. Men det är onekligen talande att hans löften om att vrida utvecklingen tillbaka möttes av jubel i medlemskårens djupa led.

Vill Löfven leda ett ”framtidsparti” har han ingen avundsvärd uppgift. Ty i själ och hjärta tycks Socialdemokraterna inte ens befinna sig i samtiden.

Värnskatten är en bluff

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 20/3:

Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.

Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.

Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.

I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.

Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.

Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.

I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.

Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.

Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.

Mera Micko i S!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 13/3:

Det ser ut att bli ett pinnhål uppåt för Linköpings kommunalråd Lena Micko. Inför den stundande S-kongressen tycks hon ha goda chanser att få en ordinarie plats i partiets verkställande utskott.

Sedan tidigare är Lena Micko VU-suppleant och ett ytterligare avancemang är sannerligen inte betydelselöst. Att vara ordinarie ledamot innebär att tillhöra S-toppens inre kabinett med makt att verkligen kunna göra skillnad gällande politikens utformning, eller i hanteringen av uppkomna krissituationer (något som S knappast varit förskonat från under senare år).

Och inte minst: om det blir maktskifte 2014 är ordinarie VU-ledamöter att betrakta som självskrivna aspiranter på ministerposter i regeringen. Så vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

I vilket fall skulle en tyngre position för Lena Micko näppeligen vara till skada för dagens vilsna och sargade socialdemokrati. Hon är resultatorienterad och pragmatisk, en skicklig politisk hantverkare som kan få saker gjorda. Hon har gedigen erfarenhet av kommunsektorn och ger ett tilltalande intryck i tillväxt- och infrastrukturfrågor.

Dessutom har Lena Micko funnits i kretsen kring Mona Sahlin, alltså den falang som varit inriktad på medborgerlig egenmakt och förnyelse i liberalare riktning. Sahlin maldes ju tyvärr ner av partiets traditionalister, vilka till icke ringa del bär skulden för Socialdemokraternas förlorade anseende och relevans i många väljares ögon.

Dock behöver Sverige en slagkraftig opposition som håller regeringen på tårna och kan vitalisera debatten. I Stefan Löfvens försök att återge partiet fotfäste kan säkert Lena Micko spela en viktig roll.

Men då måste hon också förmå ta ett större utrymme i offentligheten än hittills, höja rösten så den hörs tydligare på det nationella planet. En Linköpingspolitiker av hennes kaliber har allt att vinna på att våga utmana mera.

Rättvisa klyftor

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 6/3:

Regeringen ökar klyftorna! Det är en ständig refräng i vänsteroppositionens anklagelseakt mot Alliansen. Och vänstern har rätt. Det visar SCB:s statistik. DN publicerade siffrorna häromveckan.

1999, då statsministern hette Göran Persson, hade en icke-arbetande person 75 procent av den ekonomiska standard som en arbetande person åtnjöt. 2011 är namnet på statsministern Fredrik Reinfeldt och då hade den icke-arbetande svenskens relativa ekonomiska standard krympt till 58 procent.

Den främsta orsaken är jobbskatteavdraget. De ökande klyftorna är alltså medveten politik från regeringens sida. Men är det fel? Snarare vore det djupt problematiskt, både nationalekonomiskt och moralfilosofiskt, om det inte lönade sig bättre – mycket bättre! – att jobba än att leva på bidrag.

Vilket ingalunda betyder att vi ska uppträda hjärtlöst mot människor som saknar förmåga till egen försörjning. Tvärtom. Men skulle det löna sig illa att gå till jobbet jämfört med att stanna hemma, korrumperas grundläggande mänskliga drivkrafter och samhällets välståndsbas eroderas. Dessutom vore det helt enkelt orättvist.

En viktig anledning till att Alliansen kom till makten 2006 var just en känsla bland många väljare i den strävsamma medelklassen att Socialdemokraterna vänt dem ryggen. I den borgerliga retoriken hävdades att S förvandlats från ett arbetarparti till ett ”bidragsparti”.

Vilket det fanns visst fog för. Ser man till hur olika grupper röstade i det föregåendet valet 2002 (det sista som de rödgröna hittills vunnit) är det ganska talande för egenintresset att 68 procent av de arbetslösa, 65 procent av de långtidssjukskrivna och 59 procent av de förtidspensionerade valde något vänsterparti.

Men det förlorade fokuset i jobbpolitiken kom sedermera att kosta S dyrt. Minska klyftorna? Förklara gärna då varför arbete ska löna sig sämre igen.

Marknadshyror är lösningen

Publicerad den av
Svara

Skrivit iCorren. Corren 5/3:

Linköping är hett. Här finns jobb, studiemöjligheter, framtidstro, tillväxt. Hit lockas folk att flytta och bo. Vilket självklart är mycket glädjande. Men utgör samtidigt ett tilltagande problem.

Ty bostäderna tryter och det byggs för lite. I synnerhet råder underskott på hyresrätter. Situationen är djupt bekymmersam, inte bara ur ett rent mänskligt perspektiv. Utan också för att det hotar Linköpings dynamik och ekonomiska utveckling.

Vi kan inte nå vår fulla potential om vi inte på ett smidigt sätt kan härbärgera alla de människor som vill vara i Linköping för att arbeta, plugga, starta företag, eller förenas med sin kärlek och bilda familj.

Att läget inte är annorlunda i andra expansiva större städer är en klen tröst. I Stockholm är bostadsbristen så allvarlig att dess internationella konkurrenskraft hämmas.

Corren har i en reportageserie granskat kommunens hyresvärdar och de avigsidor som bostadssökande drabbas av, när antalet lediga lägenheter börjar bli lika sällsynta som vatten i öknen. Vad är anledningen till eländet och varför byggs det inte mer?

Frågan om Saabs flygbuller, där Naturvårdsverket och Boverket fastnat i ett demoraliserande bråk om gränsvärdena, är en faktor. Hyresvärdarna talar även om en seg kommunalbyråkrati och stelbenta regler för detaljplaner.

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C) anser att de höga produktionskostnaderna är den främsta syndabocken, samt anklagar både låneovilliga banker och Byggfacket för att sätta käppar i hjulen.

Samma nämnds vice ordförande Kerstin Edlund (S) pekar på försvårande skatteparagrafer och Alliansregeringens obenägenhet till reformer. Dessutom säger Kerstin Edlund något intressant: ”Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemen på egen hand” (Corren 4/3).

Även om Linköpings borgerlighet verkligen tror så, kan marknaden ingalunda göra det. Inte därför att marknadskrafterna i sig skulle vara roten till det onda. Utan därför att kärnproblemet är att marknadskrafterna inte tillåts att fungera på hyresrätternas område.

Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sedan länge satt ur spel. Det skedde när hyresregleringens inskränkning i den fria avtalsrätten klubbades av Per Albin Hanssons samlingsministär 1942. Och denna reglering plågas Sverige, trots vissa mindre modifieringar, fortfarande av.

Det politiska sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har förstört hyresbostädernas lönsamhet, jagat iväg det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i långa ringlande köer och stimulerat framväxten av en osund svarthandel med kontrakt. Känns symptomen från planekonomins Sovjet igen?

Socialdemokraterna insåg vansinnigheten redan på 60-talet och ville införa marknadshyror, men vågade aldrig fullfölja sina intentioner. Tyvärr har nuvarande Alliansregering inte ens förmått sig att andas om marknadshyror. Konsekvenserna brottas Linköping och övriga Sverige med dagligen.

Ondskan bor inte här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Dådet blev inte särskilt uppmärksammat. Men är ingalunda mindre allvarligt för det. Förra helgen utsattes synagogan i Norrköping, den enda i Östergötland och samlingspunkt för hela länets judar, för ett rasistiskt hatbrott. Någon eller några hade i skydd av nattens mörker hängt upp en hakkorsflagga på synagogans port. Händelsen polisanmäldes, ännu har ingen gripits.

Jag vet av dyster erfarenhet att många svenskar värjer sig för att kalla saker vid dess rätta namn. Antisemitism? Nja, jo, men… Inte på riktigt, va? Kanske var det där i Norrköping bara ett urspårat pojkstreck, ett osmakligt skämt, ungdomar som försökt skrämmas lite och inte förstått vad de har gjort. Sådana reaktioner är tyvärr inte ovanliga.

Ofta finns en tendens att urskulda, bagatellisera eller vända bort blicken. Antisemitism är ett alldeles för otäckt begrepp. Associationerna går omedelbart till nazismen, Hitler, Auschwitz. Denna häxbrygd av hat och fördomar mot judar som kulminerade i historiens värsta massmord är väl äntligen borta?

Och finns antisemitismen kvar så existerar den knappast i vårt upplysta, moderna Sverige. Egentligen. Utan utomlands. Någon annanstans. Men inte här. När vi manifesterar på Förintelsedagen den 27 januari, när vi minns och hedrar Raoul Wallenberg, är det som om allt kretsade kring förfluten tid, utan större relevans för oss i dag.

Aldrig igen, sägs det. Okej. Men fortfarande har exempelvis den uppflammande antisemitismen i Malmö, där judar till och med flyr staden, mötts tämligen lamt från det officiella Sveriges håll. Att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (uppvuxen i Motala för övrigt) ens anses möjlig som medlem i det socialdemokratiska partiet efter sina läskiga uttalanden om judar, sionismen och Israel är deprimerande.

Faktiskt ökar anmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige, ändå tycks allvaret i dessa hemskheter inte sjunka in ordentligt i våra medvetanden. Varför?

Historikern Johan Östling har i sin avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) granskat hur vårt land hanterade läxan av Hitlertysklands härjningar. Han menar att vi aldrig drog några egentliga slutsatser av nazismens idégods och verkningar i Sverige.

Antisemitismen betraktades, förbluffande nog, knappast som en bärande del av nazismen överhuvudtaget. Följden blev att någon egen uppgörelse med det 2000-åriga hatet mot judar i vår västerländska kultursfär inte kom till stånd. Den svenska efterkrigstiden utmärktes istället av en påfallande naivitet, okunskap och blindhet gällande antisemitism.

En annan historiker, Heléne Lööw, har visat hur denna blindhet gjorde Sverige till ett ”safe haven” för inbitna antisemiter. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde högerextremister etablera sig här och sprida sin hatpropaganda över världen.

Det gick så långt att USA:s regering krävde ingripande av dåvarande statsminister Tage Erlander mot dessa hatets och illviljans kolportörer. Först på 90-talet började historien komma i kapp oss med Göran Perssons engagemang i saken. Men numera tycks mycket åter stanna vid pliktskyldig retorik och högstämda fraser.

Ondskan får liksom inte bo inom våra gränser. Men det gör den. Fråga judarna i Malmö. Eller i Norrköping.

Dagens FN är inte Hammarskjölds

Publicerad den av
2

SkrivitCorren. i Corren 15/2:

Sverige har en stolt tradition som FN-nation. Mängder av svenskar har tjänstgjort i de blå baskrarnas fredsbevarande styrkor och utfört viktiga uppgifter världen över. Vår egen Dag Hammarskjöld lyser ännu som den främsta bland organisationens generalsekreterare.

Vilket inte är så konstigt. Efter honom har aldrig FN:s stormakter accepterat en stark, självständig ledare av samma kaliber. Den nuvarande generalsekreteraren Ban Ki-moon har snarare blivit idealet.

En grå diplomatnolla som älskar ständigt flyga klotet runt och hålla högstämda katalogarior till tal på knackig engelska. För USA, Kina och Ryssland är Ban Ki-moon perfekt. Det finns ingen risk att han skulle utmana deras maktpolitiska intressen.

Svenska regeringar, oavsett kulör men i synnerhet röda, brukar alltid lägga vikt vid att bedyra sitt varma engagemang för FN och prisa dess omistliga betydelse. Stundtals låter det som om dagens FN fortfarande vore Hammarskjölds, trots att han varit tragiskt omkommen sedan 1961.

Detta var under kalla kriget när USA och Sovjet regelmässigt blockerade varandra i säkerhetsrådet. Men Hammarskjöld besatt ändå förmågan att hävda FN:s integritet genom egna initiativ när dödlägen uppstod. Då representerande FN ett tydligt hopp om en rättvisare jord. Men nu?

Förvisso ska FN inte underskattas som aktör på den globala scenen. Mycket av dess humanitära bistånd är av stor och angelägen betydelse. I Liberia har fredsbevarande trupper gjort väsentliga insatser efter det ohyggliga inbördeskriget.

Samtidigt har dock FN solkats svårt av utbredd korruption, överbyråkratisering och förkärlek till pratsjuka konferenser om allt och inget. Än värre är de flagranta misslyckandena att ingripa i blodiga konflikter som Rwanda, Jugoslavien, Darfur, Kongo och Syrien. Där har våldet triumferat medan världssamfundet bara tittat på.

Socialdemokraternas Urban Ahlin anklagade under veckans utrikesdebatt i riksdagen Alliansen för svalt FN-intresse, vilket skulle förklara att Sveriges kandidatur till FN:s råd för mänskliga rättigheter nyligen floppade. Men det ska vi nog vara tacksamma för.

Detta MR-råd belyser FN:s grundproblem: ingen skillnad görs mellan demokratier och tyrannier, man tvingas låtsa en värdegemenskap som inte finns. Under Hammarskjöld var de demokratiska länderna i majoritet. I dag räknas endast 47 procent av medlemmarna som politiskt fria.

Följaktligen flockas MR-rådet av notoriska människorättsbusar (Saudiarabien, Kuba, Nordkorea, etc) som de repressiva staterna röstar in. Arbetet i rådet har föga förvånande urartat till en svart fars. Strax innan Gaddafis fall hyllades exempelvis Libyen som förebild gällande demokrati och mänskliga rättigheter!

Frågan är om det längre är möjligt att reformera FN. Kanske skulle mänsklighetens intressen tjänas bättre av en ny organisation som kan ge hoppet tillbaka: ett demokratiernas världsförbund.