Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Alliansen i Winbergs spår

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 14/6:Corren.

Regeringen skramlar med kvoteringsvapet mot näringslivet igen. Orsak: kvinnornas representation i börsbolagens styrelser minskar. Dramatiskt?

Knappast, tillbakagången är 0,4 procentenheter jämfört med förra året. Blotta faktum att utvecklingen visar minustecken kan förstås upplevas skämmigt, även med hänsyn till lågkonjunkturen och att företagen kanske har mer akuta bekymmer än jämställdheten i styrelsen att fokusera på. Men lite perspektiv och proportioner, tack!

1999 förargades jämställdhetsminister Margareta Winberg över att kvinnoandelen i bolagsstyrelserna var fem ynka procent. På eget bevåg osäkrade hon statsmaktens lagstiftningstvång framför ögonen på företagarna och hotade med kvotering.

I efterhand har Winberg medgett hon aldrig diskuterat utspelet med statsminister Göran Persson, eller någon i övriga S-regeringen. Winberg har också erkänt att Persson aldrig ville genomföra förslaget (Veckans Affärer Hållbarhet nr 5/2013). Fjorton år senare har dock betydligt fler höga klackar vandrat in i styrelserummen.

Om kvinnorna var 5 procent 1999 är de nu (trots årets marginella minskning) 22,3 procent, enligt Andra AP-fondens Kvinnoindex. Det är en substantiell positiv ökning och faktiskt nästan dubbelt så högt som EU:s genomsnitt. Dåligt?

Betänk att det handlar om en förändring av gamla ingrodda strukturer. Är det rimligt eller ens önskvärt att begära total revolution över en natt? Näringslivet förtjänar snarare beröm.

Sett till den generella trenden har våra bolag uppenbarligen tagit saken på allvar, vilket är utmärkt. Mångfaldens betydelse för goda affärer ska inte underskattas. Att utesluta begåvningskraften hos den halva av befolkningen som inte är manlig är enbart dumt och unket.

Den otålige kan naturligtvis likväl tycka att det gått för långsamt och fortsätta hoppas på lagstiftad kvotering, precis som radikalen Margareta Winberg. Pikant nog möter hon större gensvar hos Fredrik Reinfeldts regering än i Göran Perssons.

Mot bakgrund av det 0,4-procentiga kvinnobortfallet i bolagsstyrelserna förklarade jämställdhetsminister Maria Arnholm (FP) i onsdagens DN att ”kvoteringsbeslutet rycker närmare”. Finansmarknadsminister Peter Norman (M) är inne på samma linje.

Tidigare har Alliansens mäktige finansminister Anders Borg i skarpa ordalag låtit förstå att en kvoteringslag kan bli aktuell. Norge har en sådan sedan ett antal år tillbaka, införd av en borgerlig regering. Är det den som lockar? I Norge måste bolagen ha minst 40 procent av vardera kön i styrelsen, annars blir företaget likviderat av staten!

Det kvoteringstvång av privat verksamhet som Reinfeldts statsråd viftar med, innebär principvidriga övergrepp både på äganderätten och näringsfriheten, fundamentala värden i ett fritt samhälle. Att Margareta Winberg inte ser något problematiskt i detta är en sak.

Men att icke-socialistiska ministrar inte heller gör det, måste sägas vara minst sagt anmärkningsvärt och oroväckande. Det är nästan som man önskar Göran Persson åter.

Ensamma är vi svaga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Skymtar vägs ände för den svenska alliansfriheten? Eller snarare allianslösheten, för att använda ett krassare och mindre skönmålande uttryck för samma gamla blågula säkerhetsdoktrin.

Insikten om att ensam inte är stark när det gäller försvaret av Sverige, tycks ju blivit allt mer spridd i takt med att verklighetens kalla realiteter trängt sig på. Främst två händelser har bidragit till en nyktrare syn under året.

Först tog ÖB Sverker Göranson bladet från munnen och talade klarspråk om vår hårt nedbantade militär. Den hade bara förmåga att i ett skarpt läge försvara Sverige i ungefär en vecka.

Och då givet förutsättningen att anfallet endast riktades mot ett begränsat mål, typ Stockholm. Resten av landet skulle alltså i ett sådant scenario tvingas att lämnas åt sitt öde.

Sedan kom avslöjandet att ryska bombplan simulerat angrepp mot svenskt territorium i påskas. Själva saknade vi beredskap att markera mot ryssarnas provokation och hävda vår integritet. Dyra JAS-plan stod fromt parkerade kvar på marken.

Istället var det pinsamt nog Natoplan från Baltikum som lyfte och gjorde jobbet att signalera närvaro i luften medan våra egna piloter firade helg.

Chock är kanske ett överdrivet ord, men dessa händelser blev ändå ett uppvaknande. Svagheten var och är besvärande. Ingen seriöst ansvarstagande politiker kan rimligen i längden acceptera att det spelas hasard med Sveriges säkerhet.

Utan fullgott skydd mot yttre hot naggas oundvikligen vår nationella självständighet i kanten. Makt måste alltid kunna mötas med motmakt, annars riskerar vi anpassning under diktat från främmande och mindre vänligt sinnade huvudstäder.

Implicit kan man också läsa in en sådan oro i försvarsberedningens betänkande som offentliggjordes häromveckan: ”Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning”.

Därför är det knappast en slump att KD nu öppnar för en utredning om svenskt Natomedlemskap. Måhända ingen valvinnare, men kan innebära en viktig förskjutning av debatten.

Centern tycker redan likadant. FP är uttalat Natopositivt, medan Moderaterna säger ja till Nato i princip men duckar för att driva frågan av någon slags märklig hänsyn till Socialdemokraternas inre våndor.

Sveriges största parti är tyvärr fortfarande mentalt låst av gamla neutralitetsdogmer, trots att man numera villigt bejakar nära samarbete med Natoländerna.

Dock vore det konstigt om den ökande medvetenheten om vårt lands sorgliga försvarssituation, kombinerat KD:s nya ställningstagande, inte skulle få S att åtminstone börja diskutera saken.

Som Folkbladets kloka chefredaktör Widar Andersson (S) nyligen formulerade det: ”Att vara med i samma försvarsklubb som Danmark och Norge; hur farligt kan det vara?”

Däremot kan det vara väldigt farligt att i ett utsatt läge sakna allierade och stå ensam utan garantier om hjälp.

Ett osunt tvillingpar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/6:Corren.

De rödgröna oppositionspartierna slår Alliansen och skulle kunna bilda en majoritetsregering med 50,7 procents stöd i ryggen. Detta enligt SCB:s senaste väljarundersökning i veckan.

Eftersom det är över ett år kvar till valet, en ocean av tid i politikens värld, bör man erfarenhetsmässigt inte dra alltför stora växlar på dessa siffror. Alliansen har utropats som ”rökt” förr och ändå klarat skivan när det blivit skarpt läge.

Men borgerligheten gör nog klokt i att börja skaka av sig bilden av tilltagande trötthet och idéfattigdom som satt sitt märke på Reinfeldts snart sjuåriga ministär.

Den kanske nu intressantaste frågan i sammanhanget är väl hur alternativet skulle se ut. Även om opinionsläget för tillfället ger den rödgröna oppositionen majoritet är S, MP och V sannerligen inget ihopsvetsat block, utan står på flera viktiga sakpolitiska områden i opposition även mot sig själva.

Därtill förskräcker Mona Sahlins försök från valet 2010 att gå fram i gemensam trupp. Bara tanken på Lars Ohly i en S-ledd regering skrämde effektivt bort mittenväljarna i drivor och inget tyder på att Jonas Sjöstedt är sämre rustad ur det perspektivet.

Så hur vill Stefan Löfven forma sitt eventuella valvinnande regeringslag? Hittills är den tidigare Metallbasen svaret skyldigt. Inte får han fundera ut sin egen strategi heller.

Kravet från majoriteten av Löfvens gamla fackförbundskompisar i LO är tydligt: S måste möta väljarna som på den gamla goda statsbärande tiden. I ensamt majestät.

Det kunde SvD meddela efter att tidningen kollat med LO-förbundens företrädare i onsdags. Lova icke bort några ministerposter åt varken MP eller V i förväg, lyder befallningen från bland andra Metall, Byggnads, Målarförbundet och Livsmedelsarbetarförbundet.

Så även om Löfven lutat åt en allians mellan S och MP får han väl finna sig. LO har ju fortfarande ett starkt grepp över Sveriges största parti, LO:s folk besitter tunga uppdrag inom S och LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson är ledamot i det mäktiga VU.

Antag att Svenskt Näringsliv vore lika intimt sammankopplade med Moderaterna, deltog i att diktera dess politik och bestämde med vilka partier M måste regera Sverige. Det vore närmast bisarrt, ja direkt förnedrande.

M-politiker skulle jagas land och rike runt och med all rätt anklagas för att vara i klorna på inflytelserika särintressen. Trovärdigheten hade smält bort som snö i solsken en stekhet julidag. LO och S kan dock ännu uppträda som siamesiska tvillingar och komma undan med det. Är det inte märkligt?

Denna omhuldade fackliga-politiska samverkan är ett arv från 1800-talets arbetarrörelse, men framstår i dag som milt sagt nattstånden och demokratiskt tvivelaktig. Särskilt som knappt hälften av LO:s medlemmar inte ens sympatiserar med S längre.

I Norge och Danmark har LO kapat banden till S och fungerar som självständiga fackliga aktörer. Det gör redan TCO och Saco här hemma, vilket bägge organisationer framgångsrikt tjänat på.

Om LO brydde sig mer om sina vanliga medlemmars intressen borde de överväga att följa exemplet. S skulle sannolikt också må bättre av att slippa stå i beroende av dekret från LO-borgen på Norra Bantorget.

Löfven och LO under falsk flagg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/5:Corren.

”Go home!”, skrek fackets torpeder mot lettiska byggjobbare i Vaxholm 2004. Händelsen är en tragiskt ökänd symbol för den svenska fackföreningsrörelsens protektionistiska syn på utländsk arbetskraft.

Traditionellt har Sverige bejakat frihandel. Varken LO eller Socialdemokraterna har önskat resa höga tullmurar mot omvärlden för att värna sina medlemmars jobb i svensk industri. Man har förstått frihandelns centrala betydelse för vårt välstånd.

Men denna insikt har enbart gällt utbyte av varor över gränserna. Inte tjänster, inte att människor från andra länder ska jobba här. I Vaxholmsfallet, där Byggnads satte sina kollegor från Lettland under blockad, försökte facket göra gällande att det handlade om solidaritet. LO försvarade letterna från att utnyttjas, helt enkelt. Trots att de redan hade relativt sett god lön.

”Den fackliga aktionen i Vaxholm gick ut på att skydda de egna intressena. Den var inte en aktion för att visa solidaritet med de lettiska kollegorna”, skriver forskaren Zeki Yalcin i sin doktorsavhandling Facklig gränspolitik. Landsorganisationens invandrings- och invandrarpolitik 1946-2009.

Yalcins slutsatser är att LO länge använde sin maktposition och de intima banden med Socialdemokraterna för att hålla invandringspolitiken restriktiv. Motivet var rädslan om svenskarnas jobb. LO såg invandrade arbetare som en problematisk oupplyst massa, vilka hotade ordningen på den svenska arbetsmarknaden.

När LO officiellt krävde lika villkor för utländsk arbetskraft med jämlikhetsargument, var det samtidigt en strategi för att hindra konkurrens och utvecklingen mot en friare lönesättning.

Att LO år 2004 ogillade att EU:s nya och fattigare medlemsländer i öst (som Lettland) skulle omfattas av unionens gemensamma arbetsmarknad var väl därför ganska givet.

Föga förvånade var tyvärr också att LO stormade mot alliansregeringens arbetstillståndsreform från 2008. Då liberaliserades de tidigare hårda reglerna för arbetskraftsinvandring från länder utanför EU. Metalls tidigare fackbas Stefan Löfven, som nu aspirerar på att bli socialdemokratisk statsminister, har naturligtvis lovat att riva upp reformen.

Intervjuad i Expressen den 28/5 hävdar han att arbetskraftsinvandrare ofta tvingas ”leva under vidriga förhållanden, knappt får lön, inte skatten betald”.

Den generella bilden utifrån OECD:s utvärdering är dock att ”lönerna inom de rekryterande företagen är högre än i företag som inte rekryterar arbetskraftsinvandrare” (Recruiting Immigrant Workers: Sweden 2011). Konfronterad med dessa uppgifter svarar Löfven förbluffande barnsligt och anti-intellektuellt: ”OECD påstår, men de kan ju inte påstå”.

Som av en händelse mobiliserade hela LO i går med förnyade krav på att den utomeuropeiska jobbinvandringen måste hejdas och återregleras. Gissa varför?

Liberaliseringen har medfört att invandrarna inte kunnat garanteras schyssta löner och arbetsvillkor, enligt LO:s ständigt lika ömmande företrädare. Och de kan ju tydligen i motsats till OECD ”påstå”.

Det gamla solidaritetskortet spelas ut alltså igen som en maskering av den krassa hållningen ”svenska jobb åt svenskarna”. Intresset ljuger aldrig, som Marx sa.

Svensk film i politikens klor

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/5:Corren.

I Sverige finns få frizoner där inte politiken tränger sig på, så varför skulle filmen vara fredad från den offentliga maktens omsorger och ingrepp? Att vi ska ha en särskild politik för en av våra mest populära konstformer ifrågasätts knappast alls.

Nuvarande ordning tillkom 1963 då affärsmannen, kulturdebattören och socialdemokraten Harry Schein tillsammans med partikompisen och finansministern Gunnar Sträng i korporativistisk anda sydde ihop den svenska filmbranschen med staten. Som följd fick vi Svenska filminstitutet (SFI), vars förste hövding naturligtvis blev Schein själv.

SFI är en stiftelse som bland annat ska stödja produktion, distribution och visning av ”värdefull film”. Verksamheten finansieras både av statliga skattepengar och genom statens filmavtal med branschorganisationerna. Varje gång du köper en biobiljett ingår en tioprocentig avgift som klirrar i SFI:s kassa. Stiftelsens styrelse utses av regeringen (förstås).

På Harry Scheins gamla VD-stol sitter i dag Anna Serner. Hon tycks främst vara besjälad av en fråga, vilken handlar mindre om direkt konstnärliga ting och mer om politik. Nämligen att den svenska filmen ska bli jämställd. Exakt jämställd.

På SFI:s hemsida förkunnas följande:

”Jämställdhetsperspektivet genomsyrar allt som görs på Svenska Filminstitutet: från produktionsstöd till val av filmer att lyfta fram från arkivet, från stöd till visningssektorn till rekrytering av ny personal. Filminstitutet har som mål dels att vara en jämställd arbetsplats, dels att skapa förutsättningar för en jämställd filmproduktion…

I 2013 års filmavtal har jämställdhetsmålet skärpts, vilket innebär att produktionsstöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män. Vid utgången av 2015 ska summan av de utdelade stöden under avtalsperioden ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent.”

Eller som Serner själv uttryckte det när hon tillträdde som Filminstitutets chef hösten 2011: ”Det ska vara 50-50, allt annat är larv”.

Siffran 50 gäller också antalet år som SFI funnits. I måndags jubileumsfirade man på den internationella filmfestivalen i Cannes med att slå på trumman för sitt jämställdhetsarbete. Sverige ska vara en föregångare i världen, är tanken. Enligt Anna Serner har många andra länder visat nyfikenhet.

Hon ska ha fått inbjudningar från när och fjärran för att prata om den blågula genusfokuseringen på vita dukens område. Framtiden får väl utvisa om utlandet är lika intresserade av att se det konkret filmiska resultatet också.

Ambitionen att involvera fler kvinnor i det traditionellt mansdominerade filmskapandet är förvisso lovvärd. Kulturen blir alltid rikare av ökad mångfald och större spännvidd. Könet som parameter ska inte underskattas när det gäller exempelvis val av ämnen, perspektiv, sättet att berätta, etc.

Men det är samtidigt en parameter bland åtskilliga andra. Att medvetet sträva mot att sänka trösklarna så att fler kvinnliga begåvningar ska få möjlighet att göra film är en sak. Dock förefaller Filminstitutets nuvarande metod för detta riskabelt fyrkantig. Om könsfaktorn tillåts överskugga allt annat inom filmproduktionen är det inte nödvändigtvis till gagn för filmkonsumtionen.

Personligen anser jag det djupt olyckligt att reducera konst till instrument för ideologiska mål, hur behjärtansvärda de än må vara. SFI:s kvoteringsoffensiv är säkert helt i linje med den politiska riksdagsmajoritetens vilja, något annat vore ju svårt att tänka sig.

På SFI:s nya webbsatsning ”Argumented Society” skriver både kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och demokratiminister Birgitta Ohlsson (FP) om sina feministiska favoritfilmer. En tydlig signal om vad makten önskar att filmbyråkratin ska verkställa.

Men blir filmerna bättre och publiken lyckligare för det? Tillåt mig tvivla. Snarare kan man tolka könskvoterandet som ett sätt att undfly det grundläggande kvalitetskravet som är det statliga filmstödets raison d’etre.

Jämför gärna med 70-talet, då socialistisk klasskampsideologi kletade ner det svenska kulturlivet. Hur väl mådde kulturen av detta politiserande? Hur mycket av denna produktion står sig i dag? SFI upprepar gamla misstag när man låter sig korrumperas av politiken istället för att stå upp för konsten på konstens egna villkor.

Jag tycker att Anna Serner har skäl att begrunda vad hennes föregångare Harry Schein med luttrad skepsis skrev i sina memoarer efter att han lämnat Filminstitutet 1978:

”Det skadar inte att komma ihåg att konsten liksom vetenskapen har funnits före alla ideologier, före alla partier och folkrörelser, till och med före byråkratin. Antagligen kommer den att överleva dem alla, trots alla statsbidrag”.

Harry Schein

Lucia i maj

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

På det glada 20-talet fanns i USA en president som hette Calvin Coolidge. Han sa att den största politiska konsten var att låta bli att handla. Inte så dumt.

Politiker verkar ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt påvisa aktivitet, prata väldigt mycket, gripa in, göra utspel, kräva åtgärder. Men ibland kan det vara klokast att bara hålla sig kall, vila på hanen och välja sina strider.

Mina tankar gick till Coolidge när jag läste en aktuell motion till Boxholms kommunfullmäktige, författad av Helena Stålhandske (S).

Trots vårens ankomst anser hon det vara hög tid att ta itu med den brännande frågan om hur Lucia utses. I jämställdhetens namn vill hon avskaffa traditionen att allmänheten utifrån tidningsbilder på ett antal tonårsflickor ska få rösta fram årets Lucia.

Det objektifierar flickorna och fostrar till passivitet. Istället ska lottning ske bland kandidaterna. Intentionen är säkert god. Men det är väl inte kommunfullmäktige som äger frågan?

Ska Boxholms politiker ta sig rätten att förbjuda alla Luciaomröstningar i kommunen och skicka polisen på arrangörer som trilskas med att fortsätta på sedvanligt vis? Ska flickor som ändå vill kandidera enligt traditionen hindras från detta? Vilka lagrum ska i så fall användas?

Calvin Coolidge hade en valslogan: Keep cool with Coolidge. Den tycker jag att många politiker har skäl att inspireras av. Särskilt Helena Stålhandske.

Katten på råttan och råttan…

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 25/4:Corren.

Ryska bombflygplan dyker upp och gör fingerade angrepp mot vårt land. Kvar på marken står Jas Gripen. Inga piloter finns tillgängliga som kan möta ryssarna och visa att Sverige förmår hävda sin nationella integritet.

Detta hände under påskhelgen, avslöjandet i media har blivit en skandal. Ett antal försvarspolitiker av olika kulörer förklarar sig offentligen bestörta, larmar och gör sig till över den usla beredskapen.

”Jag har inte haft någon sådan information”, ropar exempelvis försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) – likt en personifikation av Hasse Alfredsons drift med okunniga makthavare i revyn Under dubbelgöken: ”Det var det jävligaste. Det hade jag ingen a-a-aning om!”.

Nu kallas militärens högsta chefer till riksdagen för att redovisa varför inte Sverige kan försvaras, oavsett veckodag eller timme på dygnet.

Allvarligt talat, vad är detta för trams? Det minsta man kan begära av försvarsutskottets ledamöter är väl att de håller sig informerade om hur försvarsmaktens verklighet ser ut. Rimligen kan den inte vara obekant.

Det är dessa politiker som gjort bedömningen att hotbilden mot Sveriges gränser är obefintlig, bestämt att Ryssland är lugna gatan för överskådlig framtid, skrotat hela den gamla beredskapsapparaten och snålat med anslagen så att vår militära kapacitet i dag är nere på anorektiska nivåer.

Ingen information? Snarare en patetisk flykt från ansvaret för konsekvenserna av egna beslut.

Just denna ansvarsflykt, benägenheten att ducka i buskarna när det hettar till, bedyra sin sårade oskuld och peka finger åt andra, tycks vara ett populärt fenomen inom svensk politisk kultur. Betrakta bara tidigare försvarsministern Sten Tolgfors (M).

Han står inför konstitutionsutskottet och hävdar att regeringen inte visste ett skvatt om att Försvarets forskningsinstitut (FOI) bildat ett bulvanföretag i syfte att bygga en vapenfabrik i tyranniets Saudiarabien. Hade verkligen försvarsministern aldrig sett att FOI skickat en hemställan till honom i detta delikata ärende? Tolgfors tittar i taket och upprepar sin version.

I Saudiaffären har samtliga inblandade gjort sitt yttersta för att trötta ut kritiska granskare. Myndigheter, politiker, den borgerliga regeringen som skyller på den förra S-märkta och tillbaka igen.

Kan man spåra en klar tankegång här, så är den att trassla ihop historien så mycket att ingen i slutänden orkar bry sig längre. Ungefär som i den pågående Omar Mustafa-affären i S, där partiets idé om krishantering kan sammanfattas till taktiken ”katten på råttan och råttan på repet”.

Men den som önskar förtroende att utöva makt måste ofrånkomligen vara beredd att axla ansvaret som följer, även när något går fel. Tydligt ansvarstagande i jobbiga situationer brukar i allmänhet också väcka respekt.

Det är ett kvitto på ledarskap, mognad, att man är sin roll vuxen. Motsatsen, makthavare som agerar likt barn bör dock inte förvånas om de tvingas skörda vad de själva sått: förakt.

Löfven sänkt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/4:Corren.

I går höll Omar Mustafa sin första pressträff sedan han tvingades lämna partistyrelsen i S. Och vad han levererade var rena politiska dynamiten som exploderade rakt i ansiktet på Stefan Löfven.

Om sitt kontroversiella engagemang i Islamiska förbundet sade sig Mustafa inte ha något att skämmas för. Han hade blivit utsatt för ett islamofobiskt drev, som dels kommit inifrån partiet och dels eldats på av utomstående krafter.

Hans redogörelser för allt han sagt och gjort hade dock godtagits av partiledningen. Beskedet skulle varit glasklart: ”Omar, du har inte gjort något fel”.

Men sedan orkade inte S-toppen hålla ut i stormen. Istället för att försvara honom blev det utvisning då ”partiledaren hellre vill prata om jobb”.

Oavsett vilken tilltro vi sätter till Mustafas version, blir bilden av S knappast vackrare. Efter Juholtkaoset skulle Stefan Löfven stå för en återgång till ordning, kompetens och trygghet. Mustafa-affären är Löfvens första kris och i detta viktiga test av ledarskapsförmågan är resultatet elände.

Ingen fast hand har funnits kring rodret när vågorna plötsligt gått höga, besättningen börjat bråka och skeppet krängt. Kaptenen och hans befäl på kommandobryggan framstår nu bara som valhänta och harhjärtade. Turerna kring Omar Mustafa blottlägger först och främst ett parti som är fortsatt dysfunktionellt.

Löfven vill prata om jobb. Men frågan de flesta måste ställa sig handlar snarare om Socialdemokraternas duglighet som regeringsalternativ.

Ta debatten!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1Corren.9/4:

Vilka värderingar omfattar Omar Mustafa, rekordkortvarig S-partistyrelseledamot, egentligen? Å ena sidan har han sagt sig stå på barrikaderna för antirasism, jämlikhet och homosexuellas rättigheter.

Å andra sidan har han som ordförande i Islamiska förbundet haft intimt samröre med krafter som, milt uttryckt, representerar raka motsatsen. Alltså, det känns inte precis som det rimmar klockrent med den övertygelse som Mustafa torgfört i mediala sammanhang.

Jag förstår att många känner viss förvirring i Socialdemokraterna, nu uppslukade av ett demoraliserande blame-game kring Mustafas uppgång och fall i partiet. Samtidigt är frågan vida större än ett internt S-bråk.

Nämligen: hur ser vi i grunden på den stora gruppen muslimer i vårt samhälle? Jag tycker tendensen att bunta ihop dessa individer till ett homogent kollektiv är lika stollig och fördomsfull som att göra en monolitisk enhet av alla kristna eller judar.

Har vi inte kommit längre än så, tvivlar jag allvarligt på bildningsgraden och medvetandenivån i Sverige.

En farlig dumhet är även att utifrån en naiv kulturrelativism bortse från yttringar som definitivt krockar med humanistiska och demokratiska ideal. Den tendensen har ju också blottats i Mustafa-affärens svallvågor.

På gårdagens DN-debatt varnade Nalin Pekgul, muslim och känd S-profil, för Islamiska förbundet. Detta är en organisation av fundamentalister och uppfattas som en extremistisk sekt av de flesta svenska muslimer, slog hon fast. Pekgul borde veta.

Hon har länge jobbat hårt för att motverka islamismen, vars företrädare först och främst hotar hennes egna trosfränder. I synnerhet vore det ett svek mot dem om vi av missriktad hänsyn, eller rädsla för islamofobi-stämpeln, inte gjorde glasklart att samma universella värderingar vi själva hyllar, gäller varenda kotte och utan undantag.

Där Max Weber nonchaleras…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/4:

Säg byråkrati och vad tänker ni på? I vardagslag brukar ordet sällan klinga särskilt positivt. Associationerna går ofta till överdriven pedantiskhet, tröga och labyrintartade beslutsprocesser, blankettraseri, ogina småpåvar, den enskildes vanmakt.

Hur många människors uppfattning om byråkratin som företeelse har väl inte, direkt eller indirekt, påverkats av klassiska romaner som Franz Kafkas Processen och Joseph Hellers Moment 22?

Men i grunden är byråkrati bara termen för en organisationsform. Såvida vi inte föredrar en tillvaro av anarki och spontan ordning, behövs alltid ett visst mått av smidig byråkrati för att privata och offentliga verksamheter ska fungera.

Den tyske sociologen och liberalen Max Weber (1864-1920) menade att den bästa samhällsformen skapades genom kombinationen av fria marknadsaktörer och skickliga byråkrater. Tillsammans drev de utvecklingen mot ständigt ökad rationalitet till allas fromma.

Weber formulerade den ideala byråkratins kännetecken till följande: ”precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerlighet, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner, samt minskade materiella och personella kostnader”.

Raka motsatsen till detta illustrerades nyligen i Åtvidaberg, som både fick avskeda och polisanmäla en kommunal fastighetschef. Denne hade nämligen under en längre tid betalat ut närmare två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i falska företagsfakturor, samt även på andra sätt misskött sitt uppdrag.

Revisionsfirman Ernst & Young konstaterade att oegentligheterna blivit möjliga på grund av kommunens dåliga internkontroll och allmänt bristande rutiner.

Ett annat exempel är mögelskandalen kring förskolan Östergården i Mjölby. Barn och personal tvingades i ett par år utsättas för en direkt hälsofarlig miljö, eftersom den kommunala byråkratin slarvade bort ärendet. Kritiken från revisionsbyrån PwC var inte nådig.

I sin rapport pekades på att organisationen i Mjölby vittrat sönder, att tjänstemännen utvecklat en mejl- och chatkultur som stod i strid med professionell, rättssäker förvaltning.

Att även partier riskerar kaos och elände utan proffsiga byråkratiska strukturer har Socialdemokraterna demonstrerat med avskräckande pedagogisk tydlighet.

Dysfunktionella valberedningar förenat med utbredda attityder av nonchalans och ansvarslöshet, har nu producerat två monumentala magplask: Håkan Juholts stormiga partiledarperiod och den pågående affären Omar Mustafa.

Varken i S, Mjölby eller Åtvidaberg har man uppenbarligen hört talas om Max Weber. Det kanske är dags att ta intryck och ge den goda byråkratin en chans.