Inför kyrkovalet kampanjar SSU på temat att Jesus var sosse. Som bevis anförs att frälsaren var ”grym på fördelningspolitik” genom sin förmåga att mätta 5 000 människor med bara fem bröd och två fiskar.
Slutsatsen torde vara given: socialistisk ekonomi kräver mirakel för att fungera.
Skrivit i Corren 6/9:
Visst är det märkligt att partierna trängs i kyrkorummet? Därtill på ett helt självklart och ogenerat vis, som vore svenska kyrkan bara ytterligare en arena för politiska bataljer vid sidan av kommun, riksdag och landsting.
Nu stundar ett nytt kyrkoval också, där det friskt köpslås om väljarnas gunst med olika partipolitiserade tolkningar av det kristna budskapet. ”Jesus var sosse” förkunnar exempelvis SSU rakt på sak om frälsarens ideologiska hemvist.
Fast är detta så konstigt egentligen? Man kan se den kyrkliga politiseringen som en naturlig konsekvens av vår säregna religiösa kultur, vilken författaren Göran Hägg skärskådat i sin underhållande bok Gud i Sverige (2010).
Oavsett om Sverige varit katolskt eller protestantiskt, har den blågula gudens karaktär uttolkats på ett slående samstämmigt sätt genom seklerna. Hos oss i Norden är Gud kärv, materiellt handfast och förbluffande småaktig.
Intresset för sexualfrågor och pengar är markant. Men det är även en socialpolitiskt medveten herre, som tycks utlova sina rättrogna något slags försonande välfärdssamhälle bortom jämmerdalen.
Onekligen en intressant återspegling av föreställningarna och önskemålen i folkdjupet. Samt vår andliga och kulturella torftighet. Inga avancerade mysterieteorier här inte!
Gud ter sig i sin traditionellt svenska version som en påtagligt världsligt inriktad och maktlysten figur, som i framtoningen bär viss likhet med både Gustav Vasa och förre statsminister Göran Persson (SSU är kanske inte helt fel ute, trots allt).
Mot den bakgrunden är det väl knappast förvånande att partierna envist försöker behålla greppet om den gamla folkkyrkan, trots att separationen från staten.
Ty vår Gud är som gjord för att passa in i det profana folkhemmets partiväsende; en politikertyp, men med superkrafter, och kyrkan är snarare hans parlament än ett tempel.
Skrivit i Corren 2/9:
Få saker är så anonymt som en landstingspolitiker, konstaterade förre statsminister Göran Persson beskt häromåret. Tja, någon däremot?
Fast egentligen är det lite underligt. Sjukvården brukar jämte skolan och sysselsättningen tävla om toppositionen när svenska folket ombeds ranka de viktigaste valfrågorna. Ändå tenderar sjukvårdens politiskt ansvariga i landstingen leva i kroniskt bakvatten av bataljerna på riks- och kommunnivå.
Vilket de kanske heller inte har så mycket emot, innerst inne. Ju anonymare för allmänheten, ju mindre tryck utifrån och desto bekvämare tillvaro runt sammanträdesborden. När det hettar till på vårdområdet, faller ofta fokuset på debattglada ministrar och riksdagsledamöter, medan landstingspolitikernas profilering är betydligt lägre.
Trots att landstingen funnits som regionala självstyrande enheter sedan 1862, har de aldrig fått någon naturlig förankring i folkdjupet. Landstingsfullmäktige är ungefär i klass med Europaparlamentet: ett diffust, avlägset forum för skugglika makthavare med en gäspigt ogenomtränglig dagordning.
Så varför ska vi ha landstingen kvar? Göran Persson vill numera avskaffa dem, precis som en gång Moderaterna – innan politikerkåren förtrollades av idén att göra Sverige till ett nytt pussel av större regionala bitar. En diskussion vilken mött ett intresse i paritet med målarfärg som torkar bland väljarna.
Vettigare vore att koncentrera kraften på att ge svenska folket vad de faktiskt önskar: en trygg och bra sjukvård. Dagens organisering är knappast optimal.
Även om vårdkvaliteten fortfarande generellt är mycket god, handikappas utvecklingen av landstingens revirgränser. Fragmentiseringen driver upp kostnaderna för den tunga specialiserade vården, samtidigt som det blir svårare att hålla en jämlik standard över landet.
”Sjukvårdssverige av i dag påminner om ett klansamhälle där lokala politiker, påhejade av sina tjänstemän, värnar den egna regionens intressen. Men i en allt mer högteknologisk sjukvård håller inte detta synsätt”, skrev Sjukhusläkarnas ordförande Thomas Zilling nyligen i Dagens Samhälle.
Som ett symptomatiskt exempel pekar han på att landstingen inte ens förmått skapa en gemensamt, fungerande IT-system för patientjournalerna. Något som borde vara A och O i modern sjukvård. Därtill kommer det eviga problemet med vårdens långa väntetider. Tillgängligheten är bland de sämsta i Europa. Löften om botemedel tycks ständigt grusas.
Också Zilling har nått slutsatsen att landstingen måste skrotas. Visst. Sverige är inte större än att sjukvården kan organiseras bättre, billigare och effektivare nationellt.
Staten tar över finansieringen och de större sjukhusen, medan kommunerna åläggs ansvaret för primärvården. Eller så kan politikerna överlåta driften på privata entreprenörer.
Varje svensk får en individuell hälsopeng att i full frihet söka vård för varhelst de önskar, även utomlands. Patientmakt, inte landstingsmakt borde vara parollen. Den kan väl något parti göra till sin inför kommande val?
Skrivit i Corren 29/8:
Blir hon nästa finansminister? Det är upp till väljarna nästa år. En sak är i vilket fall säker: S högg inte i sten när de utsåg Magdalena Andersson till ekonomisk-politisk talesperson.
Hon ger ett stabilt och resonabelt intryck, har lätt att väcka förtroende och är pedagogiskt skicklig. Skillnaden i personlighet och kompetens från den olycklige företrädaren Tommy Waidelich (minns ni honom, Håkan Juholts vapendragare?) kan räknas i ljusår.
I går var hon här och framträdde på ett frukostmöte ute vid Linköpings flygplats inför inbjudna representanter från kommunen och det lokala näringslivet. Det är ju stundande budgettider och Magdalena Andersson gav sin syn på det ekonomiska läget.
Anklagelseakten mot Alliansen innehöll förvisso inga nyheter: arbetslösheten är för hög, skolan ett misslyckande, et cetera. Men det är ändå alltid intressant att få tillfälle att begrunda hur ledande politiker tänker.
Magdalena Andersson försäkrade åter att S inte ville avskaffa det femte jobbskatteavdraget vid ett eventuellt regeringsskifte. Sådana återställare skulle skapa för stor ryckighet och praktiskt oreda i politiken, menade hon.
Samtidigt beklagade hon att Alliansen sänkt skatten med 120 miljarder kronor, resurser som istället kunnat ”investeras i framtiden” (offentligkontrollerad välfärd och infrastruktur). Därtill upprepade hon S-mantrat att regeringen nu ”lånar” till skattesänkningar, eftersom budgeten drivs med underskott.
Vilket avslöjar en del om Socialdemokraternas ideologiska förhållningssätt.
Regeringen kan nämligen inte ”låna” pengar till skattesänkningar. Pengarna är ju redan våra: medborgarnas, företagarnas, vi som jobbat ihop dem. Regeringen kan följaktligen bara ta mindre (eller omvänt mer) av dessa pengar till sin budget.
Ska S-kritiken om lån till skattesänkningar bli logiskt vettig, måste partiet utgå från att samtliga pengar egentligen tillhör statskassan, och att offentliga makthavare i princip äger företrädesrätten till innehållet i människors privata plånböcker utan några begränsningar.
Med det perspektivet är det heller inte konstigt att S i grunden misstror jobbskatteavdraget.
Man säger att syftet att stimulera ökad sysselsättning fungerar dåligt. Okej, det kan diskuteras. Men finns det då inget värde i sig att låta strävsamma människor behålla mer av frukten från det egna arbetet? Är det inte bra att enskilda ges lite större ekonomisk frihet?
S tycks kallsinniga inför dylika argument. Pengarna förvaltas alltid bättre och rättvisare inom den politiska sfären, vars behov av resurser tycks ständigt lika oändligt. Det är liksom aldrig tal om att medvetet minska omfånget på staten.
Trots Magdalena Anderssons sympatiska sidor i övrigt, bör man nog hysa viss skepsis mot politiker som instinktivt identifierar sig med statsintresset enligt Ludvig XIV:s beryktade maxim ”L’État, c’est moi” i skattedebatten.
Skrivit i Corren 26/8:
Socialdemokraterna hade i alla fall tur med vädret. Stockholm log på sitt soligaste humör. Ovan hustaken kring Vasaparken var himlen inbjudande klarblå och nere i gröngräset hade en försvarlig mängd åhörare i sommarlätta kläder samlats för att lyssna på ledaren för den röda rosens parti.
Det enda fördystrade molnet utgjordes av morgonens färska Sifosiffror, där S gått bakåt till 30,5 procent. Tappet på en halv procentenhet kan tyckas blygsam. Men måste upplevas som psykologiskt stressande eftersom det betyder att partiet ligger under resultatet från Mona Sahlins historiska valkatastrof 2010. Hur ska Löfven vända trenden?
Av hans tal att döma, så kan vi nog glömma det mesta av förnyelse typ New Labour i Storbritannien. Eller för all del någon inspiration från den Tage Erlander Corren beskrev i fredagens huvudledare.
På Erlanders tid var skattetrycket fortfarande relativt rimligt. Arbetsmarknadens parter skötte sina uppgörelser utan statlig tvångslagstiftning (det fanns inget LAS som försvårade sysselsättningen och förgiftade relationerna mellan arbetsgivare och fack). Kunskapsskolan värnades med betyg från första klass och ett färdigt förslag fanns om att häva bostadsbristen genom införande av marknadshyror.
Inget sådana spår fanns hos Löfven. Påminde han om någon tidigare S-ledare var det snarare Olof Palme. Dennes internationella anslag fanns direkt i talets inledning. Med kraft och glöd fördömde Löfven den vidriga gasattacken utanför Damaskus, krävde att omvärlden skulle ingripa humanitärt och slog otvetydigt fast: ”Bashar al-Assad, diktatorn, förtryckaren och mördaren, måste avgå”.
Löfven berörde även den oroliga situationen i Egypten, efterlyste ökat stöd till arabvärldens demokratiska krafter som ett moraliskt ansvar vi alla måste axla. Aldrig mer att EU och USA fick offra frihetens värden på den realpolitiska stabilitetens altare genom att hålla arabiska tyrannier under armarna. Klockrent klarspråk med eko från Palme när han var som bäst (exempelvis kritiken mot aparheidförtryckets Sydafrika eller de ”satans mördarna” i fascismens Spanien).
Palmes ande svävade även över talets fortsättning. Tyvärr. Löfven gav en demagogisk rundmålning av svensk inrikespolitik som verkade avdammad från 70-talets ideologiska S-positioner. Borgerligheten höll på att slita välfärden i bitar, sjukvården var i botten, skolan ett totalt elände, tidiga betyg var helt fel, pensionärerna led, arbetslösheten är skriande, etc.
Och allt detta på grund av regeringens stolliga skattesänkningar och marknadskrafternas rovgirighet. Löfven lovade bland annat att med ett ”Lex JB” lagstifta bort ”överetableringen” av friskolor, i praktiken ökad makt till stat och kommun på valfrihetens bekostnad. Även pensionssystemets PPM-inslag skulle avskaffas.
Löfven dundrade och applåderna smattrade i solskenet. Gamla S-sympatisörer med hjärtat långt till vänster har säkert skäl att vara nöjda. Men vill vanliga väljare backa Sverige in i 70-talet? Den som väntar på förnyelse i S tycks få vänta länge än. Synd.
Skrivit i Corren 23/8:
På söndag är det Stefan Löfvens tur att hålla sommartal. Plats: Vasaparken i Stockholm. Det är förnämlig, traditionstyngd politisk mark. Här brukade Tage Erlander, ständig statsminister (S), drabba samman i klassiska valdebatter med Bertil Ohlin, ständig oppositionsledare (FP).
Det var under den svenska modellens gyllene epok, efterkrigsdecenniernas ”rekordår” då tillväxten var urstark, arbetslösheten försumbar och välfärden stabilt stigande.
Stackars Ohlin. Inte konstigt att han aldrig lyckades koppla greppet på Erlander. S levererade ju snygga resultat hela tiden, så varför skulle väljarna byta regering?
Tage Erlander avgick som obesegrad champion 1969 efter 23 år i följd vid makten. Hans sista val 1968 blev en lysande triumf: S krossade all konkurrens och kammade hem över 50 procent av rösterna. Det var minsann annat än de två senaste riksdagsvalen, där väljarstödet för S inte varit så katastrofalt uselt sedan 1914.
Löfven borde därför ha all anledning att återvända till den klassiska S-politiken när han äntrar Erlanders gamla ringhörna i Vasaparken.
Alliansen brottas exempelvis med besvärande arbetslöshetssiffror, ungdomar och invandrare är särskilt utsatta. Mycket av roten till det onda är LAS, införd av Palme 1974 efter envisa påtryckningar från Folkpartiet.
Både Erlander, och länge LO, avvisade skarpt sådan lagstiftning. Den utgjorde ett flagrant brott mot den svenska modellen, där staten framgångsrikt avstod från att blanda sig i relationerna mellan arbetsmarknadens parter. 70-talets förvillelser bröt tyvärr sönder det utmärkt fungerande systemet. Reinfeldt vågar inte röra LAS, trots priset av sämre sysselsättning.
Men Löfven prioriterar förstås jobben främst och öppnar sitt tal genom att kräva LAS-eländets avskaffande. Sedan tar han upp det höga skattetrycket på 44,2 procent, vilket drabbar människor med lägst inkomster hårdast eftersom de har minst marginaler. Oacceptabelt. Alliansens skattesänkningar är skandalöst fjuttiga.
På Erlanders tid lät S aldrig skattetrycket överstiga OECD-ländernas genomsnitt, i våra dagar knappt 34 procent. Dit ska Sverige och det kommer att radikalt förbättra vår internationella konkurrenskraft, förklarar Löfven.
Därefter slår han fast att kunskapsskolan måste återupprättas. Alliansen fumlar med svaga reformer. Betyg från sexan? På tok för sent! Åter till Erlander, då var det självklart att eleverna fick betyg från första klass.
Löfven avrundar talet med att beklaga bostadsbristens gissel. Även på denna punkt har Alliansen misslyckats. Förvisso ett bekymmer också för Tage Erlanders regering. Man insåg dock att hyresregleringen utgjorde boven i dramat och ville därför införa marknadshyror, rakt av.
Dessvärre stoppades förslaget av en fulspelande Bertil Ohlin. Men det lovar Löfven att fixa efter valet 2014. Som han givetvis torde ha förträffliga chanser att gå segrande ur. Ty ska Löfven slå knock på Reinfeldt och återta Socialdemokraternas mästartitel i politisk tungvikt, finns väl rimligen ingen bättre förebild än Tage den oövervinnerlige?
Skrivit i Corren 21/8:
Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping.
Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.
Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på.
En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.Nu ska hela rasket säljas.
Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell Romanen om Mårten och Ingalill Söderman i debutboken Bok från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter.
På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter. Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara.
Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana.
Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.
Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten.
Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?
När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium.
”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?”, sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.
Skrivit i Corren 20/8:
Förra veckan erfor 1700 barn i Linköping en av sina viktigaste dagar i livet. De började första klass i grundskolan. Grundskolan är precis vad den heter. Där muras kunskapsgrunden som behövs för all vidare utbildning och den senare färden ut på arbetsmarknaden.
Inget annan samhällsinstitution har större betydelse för att sprida lika möjligheter till livschanser och klassresor, oavsett elevernas sociala eller ekonomiska bakgrund.
Så borde det vara i alla fall.
Ingen har undgått att skolan flagrant brister i sitt uppdrag. Skolverket sammanfattar krisläget klart och koncist på sin hemsida. Sedan tidigt 90-tal har resultaten stadigt försämrats i matematik, naturvetenskap och läsförståelse.
Varje år det senaste decenniet misslyckas 10 procent av eleverna i årskurs 9 att nå målen i svenska, matematik eller engelska. Hela 25 procent (var fjärde elev!) lämnar grundskolan utan fullständigt slutbetyg. Det är tyvärr vad som väntar Linköpings och övriga Sveriges hoppfulla förstaklassare, om inte trenden bryts.
Vilket också Alliansregeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) i spetsen frenetiskt försöker göra. Framgångarna har hittills inte varit bländande, det är sant.
Men att bygga upp en kunskapsskola i världsklass på ruinerna efter den nu allmänt diskrediterade gamla flumpedagogiska lekstugan till utbildningsväsende är å andra sidan knappast gjort i en handvändning. Ett steg i rätt riktning är att betygen äntligen sätts tidigare, från sjätte klass.
Motivet till den reformen är insikten om att samtal och individuella handlingsplaner inte räcker. Resultaten i kunskapsutvecklingen måste synliggöras tydligare, i synnerhet för att fånga upp svagpresenterade elever. Men varför då vänta med detta ända till årskurs 6? I internationellt perspektiv är det fortfarande påtagligt sent.
Bra är därför att FP vill gå vidare och sätta betyg från årskurs 4. Ännu bättre är Moderaternas förslag om årskurs 3. Bäst vore dock om betygen kom direkt, i första klass.
Då kunde eleverna vänja sig vid betyg som ett naturligt och självklart inslag i skolan, en formativ bedömning som effektivare hjälper dem att nå undervisningsmålen redan för start. Besynnerligt nog upplevs sådant som kontroversiellt i den skolpolitiska debatten.
Men betyg från årskurs 1 var länge normen i Sverige. Det var först med Olof Palmes olycksaliga läroplan LGR 69 från 1969 som betygen fasades ut från grundskolans lägre klasser.
1979 beslutade dåvarande FP-regeringen med stöd av C och S att skrota alla betyg i grundskolan utom i årskurs 8 och 9. Riktlinjerna formaliserades 1980 i läroplanen LGR 80, som bar den moderata skolministern Britt Mogårds signatur.
Socialdemokrater och borgerliga kan alltså broderligt och systerligt dela på skulden till ”flummet”. Erkänn faktum, lämna grollet bakom er och kom överens om en blocköverskridande, långsiktigt hållbar betygsreform som återställer ordningen igen.
Skrivit i Corren 13/8:
Vårterminens avslutning i John Bauerskolarna var ingen munter historia. JB Education, företaget som svarade för driften, gjorde brakkonkurs när ägaren i riskkapitalbolaget Axcel meddelade att man drog sig ur verksamheten efter fem år.
Kvar lämnade Axcel skulder på över en miljard kronor. Över 30 skolor i Sverige med tusentals elever och hundratals lärare ställdes på bar backe inför sommarlovet. Friskolejättens fall utlöste en demoraliserande följetong av kritik i medierna. Marken tycktes gunga under friskolesystemet som sådant.
I söndagens DN tog S-duon Stefan Löfven och Magdalena Andersson tillfället i akt att ånyo kräva kommunalt veto mot etablering av friskolor. Även utbildningsminister Jan Björklund (FP) hotar med tuffare reglering och fördömer riskkapitalbolagens inblandning på utbildningsområdet. Men var det dåligt att JB Education gick omkull?
Enligt Skolverket har flera av deras skolor uppvisat allvarligt bristande kvalitet. Företaget har också missat att anpassa kostymen till de minskade årskullarna på gymnasienivån och ekonomin har uppenbarligen inte skötts som den borde. Självfallet är det olyckligt att enskilda drabbas.
Dock är det sunt och riktigt att en aktör som JB slås ut från marknaden. Problemet är snarare att inte fler knackiga skolor gör det. Där kommunen har ansvaret kan politiker i åratal driva underpresterande skolor vidare, trots att man på så sätt både sviker eleverna å det grövsta och skattebetalarna vars resurser slösas bort.
Märkligt nog brukar de skandalrubrikerna aldrig bli lika braskande. Varför?
Måhända är den otillräckliga självsaneringen en viktig anledning till att vändpunkten i den svenska skolkrisen låter vänta på sig. Kom ihåg att den förkrossande majoriteten av alla elever inte går i friskolor, utan i offentliga.
Fiaskot för JB Education och Axcel bör heller inte tas till intäkt för att döma ut riskkapitalbolagen generellt. De har ofta i debatten populistiskt framställts som rovgiriga bestar. Men vilken är deras affärsmodell?
Jo, att köpa ett företag, tillföra kapital och kunskap, och sedan efter ett antal år sälja satsningen med god förtjänst. Man investerar alltså för att höja produktiviteten och professionaliteten, att kortsiktigt tumma på kvaliteten vore förödande. Hur ska man då attrahera framtida köpare och göra vinst på insatt kapital?
Riskkapitalbolagen agerar faktiskt långsiktigare än vad många i allmänhet tror. Det vore groteskt att använda Axcels misslyckande som skäl till att på lösa grunder bannlysa en hel näringslivssektor.
Att ett äpple är ruttet betyder inte att alla övriga i korgen är det. Svenskt utbildningsväsende skulle tvärtom kunna vässas och bli bättre genom fler aktörer, ökad mångfald och större inslag av marknadsmässiga mekanismer.
För övrigt har nästan alla av JB Educations konkursade skolor fått nya huvudmän till höstterminens start. Bland annat här i Linköping. Den befarade katastrofen för elever och lärare blev ändå ganska måttlig.
Skrivit i Corren 9/8:
Sveriges band till USA är gamla och varma. Den transatlantiska länken etablerades tidigt. Efter den amerikanska revolutionen 1776, var vi det första landet utan inblandning i det påföljande frihetskriget som erkände den nya nationen.
Poäng till Gustav III för det framsynta diplomatiska steget! Sedan drog 1,2 miljoner svenskar iväg till Nordamerika åren 1850-1930 för att söka sig en ljusare tillvaro. 200 000 återvände med influenser och erfarenheter som gav värdefulla bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering.
Kulturellt kom USA att påverka oss mer än någon annat land efter att Tyskland detroniserades 1945. Värsta vänstervågens uppflammande antiamerikanism under Vietnamkriget och Olof Palmes demonstrativt hårda USA-kritik skadade förvisso relationerna i 70-talets början.
Men säkerhetspolitiskt vårdades Sverige hela tiden av Vita huset som inofficiell Nato-allierad med delansvar för skyddet av Europas norra flank mot Sovjet. När det kom till kritan var också Palme mån om att hålla Sverige kvar som en pålitlig aktör i USA:s militärstrategiska sfär.
Ändå har ingen amerikansk president funnit det värt att besöka oss förrän George W Bush kom till Göteborg 2001. Men det var på grund av EU-toppmötet när Sverige var unionens ordförande. Barack Obamas visit i september får därför historiens vingslag över sig.
En president som håller bilaterala överläggningar på en svensk statsministers hemmaplan har aldrig tidigare hänt. Fast det säger väl något om Sveriges betydelse på den internationella arenan: egentligen är den ringa.
Hade Obama brytt sig om inte frihandelsavtalet mellan USA och EU legat i potten? Detta samtidigt som mötet med Reinfeldt är ett sätt att chikanera den nobbade Putin i Ryssland. Hellre en vänlig lilleputt än en stor buse, uppför er i fortsättningen!
Återstår att se vilket intryck Kreml tar.
Christian Dahlgrens Blogg 