Kategoriarkiv: Socialdemokraterna

Värna skolvalet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 4/11:Corren.

”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”

Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.

Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.

Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.

Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.

Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.

Klimatinvestera för framtiden

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/10:Corren.

Nu är det klart! Storbritannien satsar på ny, fräsch kärnkraftsteknik. Två reaktorer ska byggas i sydvästra England med planerad driftstart 2023. Det är en viktig investering för att både säkra energibehovet och reducera koldioxidutsläppen.

Storbritannien framstår därmed som ett föredöme i Europa, särskilt i jämförelse med Tyskland som gått åt motsatt håll.

Efter Fukushimakatastrofen i Japan 2011 beslutade förbundskansler Angela Merkel att i panikpopulistisk anda att stänga alla tyska reaktorer till 2021. Trots att risken för den förödande kombination av jordbävning och tsunami som slog sönder Fukushima knappast är direkt överhängande i Kontinentaleuropa.

Istället tvingas tyskarna till omfattade skattesubventioner av lågproduktiva, alternativa energikällor som sol- och vindkraft. Samt att förlita sig på klimatförstörande fossilförbränning. Resultatet är så skyhöga energipriser att ”elfattigdom” blivit ett begrepp bland många vanliga tyskar.

Storbritanniens eller Tysklands väg, vilken väljer Sverige? Socialdemokraterna har nyckeln.

Det är snart dags att pensionera de gamla svenska 70-talsreaktorerna och ersätta dem med bättre, effektivare och modernare motsvarigheter. Tack vare Centern tillnyktring har Alliansen kunnat öppna möjligheten för detta. Bland andra Vattenfall är intresserade av att bygga.

Men vem vågar sig på tunga investeringar i kärnkraft när ingen vet hur det politiska läget är nästa mandatperiod? Då kan Stefan Löfven vara statsminister i en koalition med Miljöpartiet och Vänsterpartiet som pressat S att följa det tyska exemplet. Alliansen har också vällustigt slagit mynt av hotet i debatten.

Löfven vill desarmera den för honom besvärliga frågan genom att förslå en blocköverskridande överenskommelse om energipolitiken. Hittills är det kalla handen från borgerlighetens sida.

Valtaktiskt har man ju mer att vinna på att skrämma väljarna med konsekvenserna av de rödgrönas avvecklingsfundamentalism och chockhöjda energiskatter. Dessutom är arbetarrörelsen splittrad, vilket ben S egentligen står på i kärnkraftsfrågan är svårt att få något vettigt svar på.

Men varför inte sätta nationens intresse i första rummet och syna Löfvens kort? Ansvar för Sverige kräver att vi inte blir ett nytt Tyskland, om olyckan skulle vara framme. Vi behöver en långsiktig, klimatsmart, säker och ekonomiskt hållbar energiproduktion.

Finns chansen att S kan gå med på nya reaktorer? Löfven är själv övertygad kärnkraftsvän, han skulle få stöd av LO och sannolikt åtskilliga realistiskt tänkande gråsossar ute i partidistrikten. Ett blocköverskridande beslut mellan Alliansen och S skulle ge en bedövande parlamentarisk majoritet åt kärnkraften, MP och V hade blivit isolerade och oskadliggjorda.

För välfärdens, sysselsättningens, klimatets och framtidens skull: försök!

Varför ska vi läsa böcker?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/10:Corren.

Alice Munro som nobelpristagare i litteratur? Javisst! Helt uppenbart har Svenska Akademin gjort ett populärt val i år. Redan innan torsdagens tillkännagivande av Peter Englund var nästan alla Munros böcker utlånade på stadsbiblioteket i Linköping. Det säger väl en del?

Skojigt är också att Akademin belönar en utpräglad novellförfattare. Genren som Alice Munro verkar i har annars förlorat mycket av sin traditionella ställning. En respekterad form förvisso, men numera tämligen undanskymd i förhållande till romanen och inget förlagen längre gärna satsar på.

Men med Munros nobelpris kanske novellkonsten går en ljusare framtid till mötes. En kulturgärning som säkert uppskattas av vår regering. Från den politiska maktens sida vill man nämligen gärna att svenska folket ska intressera sig mer för böcker. I synnerhet barn och unga, vars läsförmåga dalat under senare år.

”Kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet måste öka”, förkunnade nyligen kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) och anslog extra skattemiljoner till Statens kulturråd i läsfrämjande syfte.

Ett annat alliansparti, KD, har därtill fastnat för den gamla FP-idén att utforma en statlig sanktionerad klassikerlista över litteratur som alla svenska skolelever måste läsa. Tveksamt dock om något sådant tvång skulle göra underverk för att väcka de ungas lust till Strindberg och Lagerlöf. Snarare lär väl motsatsen bli effekten.

Dessutom är förslaget uttryck för den olyckliga politikersjukan att ständigt vilja detaljstyra skolan, i realiteten ett misstroende mot professionen. Som Katrin Stjernfeldt Jammeh (S), Ilmar Reepalus efterträdare som kommunstyrelsens ordförande i Malmö, klokt säger i tidskriften Fokus (26/9): ”Jag inbillar mig att om du är svensklärare, utbildad i litteraturhistoria och i svenska språket, har du kompetensen som krävs för att lyfta fram verk för dina elever.”

Hon är personligen väldigt litteraturintresserad och tycker att politikens makthavare hellre borde ta det försiktigare med det statliga pekpinneriet. ”Vill man göra något för läsningen som politiker skulle man kunna välja att själv prata mer om verk och litteratur inom sitt politiska arbete”, menar hon.

En förträfflig tanke. Möjligen hade samhällsdebatten generellt kunnat bli lite mer stimulerande och insiktsfullare om fler av våra förtroendevalda lät sig fångas av skönlitteraturen. Och varför inte då Alice Munros noveller som går snabbare att läsa än tjocka romaner?

Hon bjuder mästerlig kvalitet i komprimerat format som berör temat om människans mångbottnade och komplicerade natur, perfekt för yrkespolitiker med pressat tidschema.

Men varför ska vi egentligen läsa böcker? Är det så viktigt när allt kommer omkring? Tveklöst. Akademiledamoten Horace Engdahl har formulerat det bättre än någon politiker och statlig utredning.

På Bokmässan i Göteborg för några år sedan förklarade han: ”Jag kan exempelvis bli sittande med någon i en tågkupé i flera timmar. Och människor som inte läser är faktiskt ganska tråkiga.”

Trianguleringens tragedi

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 8/10:Corren.

Fredrik Reinfeldt vann söndagens partiledardebatt i SVT:s Agenda. Detta enligt opinionsinstitutet Demoskop som frågat 666 tittare, tydligen gick statsministerns tuffare stil hem i stugorna. Ska vi vara teckentydare väntar möjligen en hätskare valrörelse än på länge.  Sakligt gav bjöd emellertid debatten inte på mycket nytt.

Stefan Löfven hojtar om att Alliansen ”lånar till skattesänkningar” (något han både ogillar och accepterar). Reinfeldt gisslar S för dess oklara regeringsalternativ (styra ensamma, med MP eller också släppa in V?).

Det enda konkret uppseendeväckande utöver den retoriska hettan, slipsfärgerna och Jan Björklunds rufsiga frisyr, var väl att Reinfeldt och Löfven fann varandra i gemensamt motstånd till utökad asylrätt som C, MP och V önskar. Vilket visar att det ännu finns liv i den traditionella järnkoalitionen mellan S och M i flyktingpolitiken.

Av TV-debattens höga tonläge att döma avser partierna att skruva upp konfliktnivån i syfte att elda medlemskår och väljare till större engagemang när slaget om makten väntar. Men ser vi till de större linjerna i politiken, förefaller den nya aggressiviteten mest handla om att skyla över den idémässiga stagnationsfas som de samhällsbärande partierna kört fast i.

Det stora som hänt under senare år är nämligen att lite hänt, ett substantiellt brott i den liberala reformperioden som inleddes efter Palmes segerval 1985.

Då började politikerna styra bort från det gamla statscentrerade monopolitiska folkhemsbygget, som murknat sönder under 70-talets strukturkriser. Palme- och Carlssonregeringarna fram till 1991 avreglerade bland annat kredit- och finansmarknaderna, införde ett nytt skattesystem, bolagiserade och sålde statliga verksamheter.

Statsministrarna Carl Bildt (M) och Göran Persson (S) körde vidare på samma liberala spår. Löntagarfonderna avskaffades, friskolor infördes, Sverige gick med i EU, fick ett robustare pensionssystem, en ny budgetprocess, en fristående riksbank och de offentliga välfärdssystemen stramades upp.

När Persson kroknat, tog Reinfeldt över stafettpinnen 2006 med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, skrotad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna och så vidare.

Men sedan 2010 är det som luften gått ur den övergripande moderniseringsagendan. Kritiska brister lämnas utan åtgärd – som den rigida arbetsrätten, värnskatten, den sönderreglerade bostadsmarknaden.

Nils Karlson, vd för det fristående forskningsinstitutet Ratio, förklarar den uppkomna situationen som ”trianguleringens tragedi”. Partierna, särskilt S och M, har i väljarmaximerande iver trängt ihop sig i mittfältet med konsekvensen att kortsiktiga vinster överordnats principer och framtidsvisioner.

Felaktiga verklighetsbeskrivningar befästas, politikens långsiktiga mål tappas ur sikte, den idémässiga förståelsen för förändringar undergrävs. Med resultat att systemet låst sig. Återstår att höja rösten för att dölja det magra innehåll som är kvar.

Skolmiljarder till föga nytta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 1/10:Corren.

Den klassiska frågan: har storleken betydelse? Absolut, hävdar Stefan Löfven. Partiledarna tävlar om att vara skolans bästa vän i dessa utbildningsväsendets bistra kristider och receptet från Socialdemokraternas sida är att fokusera på just storleken.

Klassernas omfång alltså. ”Forskningsstödet för positiva kunskapsförbättringar genom mindre klasser är starkt”, låter partiet meddela på sin hemsida. I SVT under söndagen sa Löfven att Socialdemokraterna satsar två skattemiljarder till detta i den kommande skuggbudgeten. Målet är att varje klass ska krympas med upp till fem elever.

Det kan tyckas som rejält och riktigt. Instinktivt känner nog många väljare att stora klasser måste vara väldigt problematiskt. Och forskningsstödet är, som sagt, starkt.

Eller så är det ett magstarkt politiskt påstående. Det rimmar i vilket fall bevisligen dåligt med den mest omfattande undersökningen som någonsin gjorts kring skola och pedagogik.

2008 presenterade John Hattie, utbildningsprofessor från Nya Zeeland, sin uppmärksammade bok Visible learning. Han hade där sammanställt resultaten från drygt 52 000 studier av totalt över 82 miljoner elever. Det kan man kalla ett hyfsat forskningsunderlag. Hatties meta-analys är faktiskt helt unik i sitt slag.

Slutsatserna var bland annat följande: klassernas storlek har ingen avgörande effekt på elevernas inlärningsförmåga (inte heller läxor eller skriftliga test spelade någon större roll). Vad som däremot gav utdelning var ordning och reda i klassrummet, strukturerad utvärdering av undervisningen, och viktigast: läraren.

Betydelsen av engagerade, styrande och tydliga lärare kan inte tillräckligt understrykas. Detta brukar många av våra politiker numera gärna hålla med om i debatten. Insikten skymtar också inom S, som även vill anslå en miljard till att förbättra den svenska lärarkårens kvalitet och status.

Men att för att hitta en särskiljande linje i den partipolitiska konkurrensen har Löfven tydligen ändå bestämt sig för att göra klassernas storlek till sin paradfråga på skolområdet. Tyvärr till ett pris som varken eleverna, lärarna eller skattebetalarna lär få mycket utväxling av, särskilt i proportion till kostnaden.

Dessutom är det inte ens säkert att Löfvens generösa spenderande av våra pengar för att krympa elevantalet i klassrummen skulle gå till avsett ändamål i verkligheten.

Enligt en intern rapport av Skolverket (avslöjad i DN 27/9) slår riktade statliga satsningar på skolan anmärkningsvärt ofta slint. Utfallet blir inte sällan ojämnt och kortvarigt, extraresurser för kvalitetsförbättringar använder ibland kommunerna skamlöst till allt annat än skolan, staten är förbluffande slapp i kraven på redovisning och utvärdering av anslagen, et cetera.

Både på kommun- och regeringsnivå brister det ordentligt i ansvar. Ska man tala om nonchalans med skattepengar finns det betydligt fler än Löfven att ställa till svars, om det kan vara någon tröst. Konstigt att skolan är i kris?

Tysk elfattigdom blir svensk?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

På söndag är det val i Tyskland, Europas ekonomiska motor. Där som här försöker den socialdemokratiska oppositionen vinna väljarnas förtroende genom höjda skatter. Förslagen skulle särskilt drabba tyska företagare hårt, vilket vore ödesdigert inte bara för dem.

Utan riskerar också att få kännbara konsekvenser för EU:s återhämtningsförmåga efter finans- och eurokrisen. Sätts hämsko på näringslivets dynamik i Tyskland, gnisslar de ekonomiska hjulen även på den övriga europeiska marknaden – inklusive Sverige.

Förbundskansler Angela Merkel har avvisat de skadliga skatteidéerna och trummar istället in sitt huvudbudskap: stabilitet, inga experiment! Hon vill sitta still i båten och lär sannolikt få göra det, såvida inte hennes vänsterutmanare om makten välsignas med en mirakulös uppgång i opinionen under helgen.

Allt är inte frid och fröjd för det. Trots sina löften om att undvika äventyrliga experiment, har Merkel tidigare agerat sjövilt med båtens åror. När kärnkraftverket Fukushima havererade efter en förödande kombination av jordbävning och tsunami i Japan 2011, gjorde Merkel en skamlös opportunistisk tvärvändning och anslöt sig till de rödgrönas kärnkraftsfientliga hållning. Bedövande enighet rådde plötsligt om att stänga alla tyska reaktorer.

Historien upprepar sig inte men den rimmar, sa Mark Twain. I Sverige hände ju något liknande en gång.

Det bråkades oändligt under 70-talet om vår egen kärnkraft, främst på grund av Centerns närmast religiöst färgade avsky mot atomproducerad elektricitet. Våren 1979 fick M, FP och S nog av tjafset. En överenskommelse med solid majoritet i riksdagen låg klar för att köra vidare kärnkraften. Då inträffade en reaktorolycka.

Fast inte här, utan i amerikanska Harrisburg. Haveriet var inte i närheten av Fukushimas omfattning. Men det räckte för att S av lika opportunistiska opinionsskäl som Merkel skulle tvärvända. Följden blev en märklig folkomröstning med tre avvecklingslinjer, där resultatet tolkades som att samtliga reaktorer skulle vara borta 2010.

Tanken att sol, vind och vatten skulle klara hela energiförsörjningen i ett kylslaget, modernt industriland med en elintensiv produktionsapparat var naturligtvis bara romantiska drömmerier, så kärnkraften är lyckligtvis kvar. En av Alliansens stora bedrifter är också att man enats kring energipolitiken och fått C att släppa sin traditionella atomfientlighet.

Men vad vill S? Den ekonomiska talespersonen Magdalena Andersson hävdar fortfarande avvecklingsspåret, troligen av omsorg om den tilltänkta koalitionspartnern MP. Den förr uttalade kärnkraftsvännen Stefan Löfven duckar och hummar.

Men ska S och MP stoppa kärnkraften är Tyskland ett varnande exempel för väljarna. De tyska energipriserna är nu skyhöga, det talas om bistert om en stigande ”elfattigdom” bland vanliga konsumenter. Massiva skattesubventioner till vind- och solkraft har inte hjälpt. Då nya reaktorer är politiskt uteslutna, är enda alternativet att skyffla kol i parti och minut.

Inget vidare betyg till Merkel, och knappast ett lockande scenario för Sverige om S ämnar slå in på samma väg vid ett eventuellt maktskifte.

Arbetarrörelsens förskingrade arv

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 17/9:Corren.

Henrik Menander tillhör den svenska vänsterns pionjärer, en tvättäkta arbetarkämpe. Han deltog i LO:s grundade 1898, var även verksam som journalist i legendaren August Palms tidning Folkviljan samt i Axel Danielssons Arbetet.

Mest känd är Menander dock som textförfattare till den svenska versionen av Internationalen. Den skrev han 1902 och fångade där på kornet orättvisorna och utsugningen som arbetarklassen upplevde att den konservativa överhetsstaten utsatte dem för.

Särskilt den berömda strofen ”båd´stat och lagar oss förtrycka / vi under skatter dignar ner” är talande. Ilskan över att bli berövade frukten av sitt mödosamma slit i produktionen är förståelig. Men gissa hur omfattande skattetrycket var i Sverige när Menander fattade pennan? Knappt 8 procent.

Sätt det i relation till 2013 års nivå på drygt 44 procent och den tidiga socialdemokratin framstår som en libertariansk falang inom Timbrosfären. Senare blev förstås S ett statsbärande parti och attityderna förändrades.

Istället blev vaktslåendet om högskattesamhället en integrerad del i rörelsens självbild. Alla ska med, fattig som rik. Ju mer av medborgarnas pengar politikerna kan kontrollera, ju mer solidariskt och rättvisare är det. Ungefär.

När Alliansen övertog regeringsmakten 2006 hade Sverige fortfarande världens högsta skatter. Sju år senare har vi världens näst högsta. Sänkningarna kan knappast kallas drastiska, men redan från början protesterade S mot varje lättnad av bördorna som Alliansen gjorde.

Inställningen klarlades på ett symptomatiskt vis av Thomas Östros, under förra mandatperioden ekonomisk talesman för S: ”Generella skattesänkningar är ett slöseri med gemensamma medel” (DN 1/11 2009).

Orden röjer en total identifikation med staten och överheten på bekostnad av människorna som genom arbete och företagande skapar de resurser som håller Sverige igång. Vari ligger det stötande ”slöseriet” att låta dem behålla lite mer av den egna kakan?

Regeringen presenterade i går sin avsikt att genomföra ett femte jobbskatteavdrag och skallet från S var det väntade. Man gillar det inte, vill stoppa det, men om riksdagen beslutar annat kommer man motvilligt att acceptera det.

Precis som tidigare av krasst opinionstaktiska hänsyn. I övrigt riktats skarp kritik mot Alliansens instrumentella huvudargument att jobbskatteavdraget gynnar sysselsättningen. Det gör det visserligen, även om det femte stegets effekter kan diskuteras.

Men det tyngst vägande skälet till jobbskatteavdraget borde vara moraliskt. Det är helt enkelt rätt att folk som jobbar i sitt anletes svett får bättre lön för mödan, ökad frihet och tryggare hushållsmarginaler. Det är trist att S förträngt sitt frihetliga förflutna.

Idag är det snarare vanliga strävsamma svenskar som har störst anledning att sjunga Internationalen, vars dramatiska fortsättning lyder: ”Många rovdjur på vårt blod sig mätta / men när vi nu till vårt försvar / en dag en gräns för dessa sätta / skall solen stråla lika klar”.

Löfvens ambitioner

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 16/9:Corren.

Skatterna höjs med Stefan Löfven som statsminister. Det tydliga beskedet gav S-ledaren själv i DN den 13/9. Han motiverade sin iver att öka pålagorna med att välfärden kräver det.

”Vi kommer även i fortsättningen att ha högre ambitioner än regeringen”, slog Löfven fast. Ett intressant uttalande. Notera särskilt orden ”även i fortsättningen”.

Om ambitionen på det offentliga välfärdsområdet ska mätas i nivån av satsade skatteresurser, som Löfven tydligen vill, blir siffran runt 16 procent för Alliansregeringen. Det är nämligen andelen av BNP som bekostar vård, skola och omsorg i Sverige år 2013.

Men tidigare, innan det borgerliga maktskiftet, var alltså ambitionerna högre. Vilket Löfven lovar en återgång till. Okej, vi kollar. År 2005, när Socialdemokraterna fortfarande styrde landet, var resursandelen av BNP som gick till vård, skola och omsorg… (trumvirvel)… runt 16 procent.

Skillnad i ambition mellan Alliansen och Socialdemokraterna: tja, ingen.

Ändå har Alliansen sänkt det samlade skattetrycket med 4,5 procentenheter (räknat i BNP) sedan 2005. Vanliga löntagare har fått behålla en större del av frukten från det egna arbetet, och därmed getts en stärkt privat välfärd, utan den offentliga dito blivit lidande.

Uppenbarligen verkar de borgerliga kunna hushålla smartare med våra pengar än Socialdemokraterna. Löfven borde nog därför koncentrera sig mer på kvaliteten av sina ambitioner, än nivån på dem.

Minnet av Anna Lindh

Publicerad den av
1

Skrivit i Corren 11/9:Corren.

Beskedet var så oändligt ledsamt. En klump i halsen, ögonen tårades. Fan! Det var den 12 februari, för tre år sedan. Rubriken i tidningen var kort och koncis: Bo Holmberg död.

Den förre socialdemokratiske civilministern och landshövdingen hade hittats avliden, ensam i sin Stockholmslägenhet. Jag kände honom inte, hade inte träffat honom, om hans politiska insatser visste jag föga. Ändå greps jag starkt och intensivt av Bo Holmbergs bortgång.

Känslorna hörde givetvis samman med det fruktansvärda öde som drabbade hans hustru, Anna Lindh. Henne mötte jag en gång, när hon som utrikesminister höll ett anförande på RFSL:s kongress i Västerås.

Ämnet rörde de homosexuellas rättigheter i världen. Men hon fann även utrymme att berätta något kärleksfullt och humoristiskt om sin familj och sina bägge söner. Jag var där i egenskap av ledarskribent på liberala VLT och fick lite motvilligt erkänna att det var ett lysande tal.

Mitt intryck av personen Anna Lindh blev inte sämre när jag efteråt gjorde en intervju med henne. Sympatisk, öppen och befriande prestigelös svarade hon på mina frågor. Jag blev nog lite charmad på kuppen. Det blev också några uppskattande rader i tidningen dagen därpå.

Minnet var fastetsat på näthinnan när jag några år därefter, den 11 september 2003, fick den tunga uppgiften att skriva huvudledaren om mordet, då åt borgerliga Borås Tidning.

I dag har precis ett decennium passerat, förstämningen vilade tung över redaktionen, hela Sverige var i chock. En framgångsrik politiker och medmänniska fälld i blomman av sin gärning, ett fasansfullt brott, ett attentat mot vår demokrati.

Som journalist var det bara att gå in i rollen, försöka finna formuleringarna och orden om det mörker som vårt land så överraskande brutalt slungats in i. Av läsarreaktionerna att döma blev väl texten ganska hyfsad.

Men smärtan som alla vi utomstående kände över Anna Lindhs tragiska död var självfallet ingenting mot vad hennes partikamrater, vänner och familj tvingades utstå.

En man förlorade sin hustru, två barn sin mor, i ett plötsligt och meningslöst våldsdåd. En sådan grym händelse sätter ofrånkomligen djupa spår i en människans själ.

Vad jag kan förstå levde Bo Holmberg i en ständig, sorgens skugga under sin återstående tid. Och vilka är väl vi att klandra honom? Tanken på sönerna, vilka inom loppet av knappa sju år, förlorat bägge föräldrar går heller inte att skaka av sig.

Men själv ser jag åter Anna Lindh där i talarstolen på konferenshotellet i Västerås när hon gör en oväntad utvikning och drar en skojig historia om vad som utspelats kring hennes köksbord häromdagen.

Detta är länge sedan, jag kommer inte ihåg detaljerna eller poängen. Dock – lystern och värmen i utrikesministerns ansikte när hon pratade om sin familj glömmer jag aldrig.

Helt åt skogen

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/9:Corren.

EU-minister Birgitta Ohlsson (FP) var upprörd. ”Det är helt åt skogen, rent ut sagt!”, röt hon i Ekot den 30 oktober förra året. Anledningen till hennes ilska var pengarullningen i EU:s långtidsbudget för 2014-2020.

Det handlade om astronomiska belopp, 9 000 miljarder kronor, varav 40 procent skulle plöjas ned i kapitalförstörande jordbrukssubventioner. Det vägrade Birgitta Ohlsson å den svenska regeringens vägnar acceptera och krävde rejäla besparingar.

Det blev en minskning av Bryssels budgetramar (låt vara ganska blygsam i sammanhanget). Som effekt krymptes anslagen till det svenska landsbygdsprogrammet, som kostat 36 miljarder kronor perioden 2007-2013. Notan har delats lika mellan det svenska och europeiska skattekollektivet.

Som Correns ledarsida tidigare uppmärksammat fick landsbygdsprogrammet nyligen förintande kritik av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO). Stödpengarna till bönderna och glesbygdens utveckling gjorde ingen egentlig nytta. 36 miljarder upp i rök, en chockerande slöseriskandal.

Men vad gör regeringen? Den låter inte bara programmet fortsätta för en ny sjuårsperiod. Alliansen har också försökt kompensera EU:s nedskurna bidragsdel med att plussa på ytterligare pengar ur den svenska statskassan.

Extraanslaget, ivrigt påhejat av Centern, dämpar inte sänkningen fullt ut. Totalt blir nu kostnaden 32,4 miljarder kronor. Men det är naturligtvis ändå 32,4 miljarder för mycket, en häpnadsväckande skamlös utmaning mot ekonomiskt förnuft, politisk rationalitet och alla skattebetalares blodtryck.

Ett öppet mål för oppositionen? Icke. Socialdemokraterna gisslar inte Alliansen för att den kastar bort folkets pengar på ett bevisligen havererat och utdömt projekt. S gisslar Alliansen för att den satsar på tok för lite skattepengar i landsbygdsprogrammet.

Ja, alltihop är verkligen helt åt skogen, rent ut sagt.