Alla hjärtans dag i Revinge

Idag gjorde syrran och jag en tripp till skånska Revinge och dess fina medeltidskyrka.
Kyrkan byggdes tiden omkring 1200 och vi åkte hit av ett mycket speciellt skäl.
Här jordfästes vår kära pappa i höstas, enligt egen önskan. Det är en skyddad kulturgrav där vår farfarsfar Johan Edvard Dahlgren och hans fru Anna vilar sedan förra seklets början. Johan Edvard var under sin tid en känd lokalprofil i Revinge. Han hade ett bageri på orten, samt utmärkte sig även som sadelmakare. Pappa månade mycket om denna familjegrav och kände starkt för de historiska banden till Revinge.
Begravningsceremonin i Revinge kyrka ägde rum den 17 oktober förra året.

Min syster Kerstins tal under begravningen:

Vår pappa sa kontinuerligt att det viktigaste är att man lämnar ett gott minne efter sig. Ibland skojade brorsan och jag över det där, speciellt när han hade ryat åt oss, säkert med all rätt.

Men allt eftersom vi blev äldre, och nu när vi står inför faktum efter avslutat liv, så är vi rörande överens om att vår pappa Anders med råge lyckades med det han alltid pratat så mycket om: Att lämna ett gott minne efter sig.

Vi barn som nog stod honom närmst vet att han lämnar ett minne efter sig, som:

– Generös (med tid och med pengar)

 – Väldigt familj- och släktkär (han älskade Ålund- och Dahlgrensläkterna)

– Förtjust i livets goda – som mat och dryck (där har han inspirerat oss)

–  Ett fullkomligt geni i händighet

– Och den nog viktigaste egenskap av alla; väldigt, väldigt varm och kärleksfull.

Vilket liv! Vilket åstadkommande till liv. Vi är så tacksamma att fått ha dig i våra liv. 

Tack Pappa.

Efteråt hade vi en glammig begravningsmiddag till pappas ära på Grand Hotell i Lund. Huvudrätt: Sten Bromans whiskyköttbullar, naturligtvis!
Men tillbaka till nuet. Som seden bjuder tände vi ett ljus i kyrkan. Vi älskar och saknar dig, farsan!
I Roslagens famn, sjungen av Sven-Bertil Taube. Låten som vi så gärna minns pappa med.

I Kullamannens spår

Raffel! Drama! Spänning! Nu är vi på utflykt hos Kullamannen…
Som diggare av den klassiska TV-serien från 1967 var det naturligtvis en upplevelse att äntligen besöka Kullaberg och den ikoniska fyren. Jag, Frida och Axel von Fersen åkte hit från Långö under torsdagen.
Sedan blev det glamping!
Utflyktssällskap par excellence: Frida och Axel.
På fredagen vandrade vi runt lite i den fina och mycket speciella naturmiljön på Kullaberg.
Hänförande, inte sant!
Vi fortsatte i Kullamannens spår och gjorde visit på den idylliska gården Himmelstorp.
Kullabergsbygden är sannerligen ett sommarparadis. Hit kommer vi gärna tillbaka.

Gyllene chans för Östergötland

Skrivit i Corren 16/3:

”Lived po lanned / De e va jag vill ha / Lived på lanned / De enda som e bra”, sjunger gamle hjälten Peps Persson i sin härliga tolkning av amerikanske R’n’B-musikern Robert Parkers Give me the country side of life. Peps förskånskade version blev en hit vid utgivningen 1988, trots att gröna vågen-tematiken då var allt annat än i fas med tidsandan. Men nu verkar det ha vänt. Ordentligt.

Livet på landet, eller åtminstone bortom den värsta asfaltsdjungeln, är idag vad många fler än Peps Persson från Tjörnarp vill ha och längtar efter. Det är inte minst tydligt i Stockholm, där flyttlassen börjat rulla ut istället för in och det i snabbt ökande takt.

Folk har fått nog av att betala de fantasisummor som den överhettade bostadsmarknaden kräver. Detta i kombination med coronapandemin har mycket märkbart drivit på lockelsen till landsbygd och mindre orter.

Ola Thufvesson, samhällsforskare vid Lunds universitet, säger i Blekinge Läns Tidning den 13/3 att det som sker faktiskt är en förändring av revolutionär magnitud. Sveriges centrumpunkter, inte bara Stockholm utan även andra större metropoler, går mot uppsplittring och minskad dominans medan den geografiska spridningen tilltar. Det är inte unikt för vårt land, fenomenet är globalt.

Coronan har tvingat fram skarpare fokus på hemmatillvaron och den omedelbara närmiljön. Att bo trångt och dyrt i betongen med ett storstadsutbud som stängts ner är föga attraktivt. Alltså tenderar människor att se sig om efter bättre platser som bjuder högre livskvalitet, rymligare boende till plånboksvänlig kostnad i harmonisk omgivning och vacker natur, med hygglig samhällsservice på rimligt avstånd.

Med teknikens hjälp är jobb och försörjning inga problem. Pandemin har fått hemarbetet att demokratiseras. ”Nu kan miljoner människor bete sig som enstaka konsulter gjorde för fem-tio år sedan. Och då kan man ju faktiskt bo precis var man vill”, säger Ola Thufvesson.

Vilka möjligheter borde inte detta vara för småkommunerna i Östergötland att konkurrera om nya och kapitalstarka invånare, särskilt från den närliggande Stockholmsregionen? Peps Perssons Skåne är förvisso inte illa. Men livet på det östgötska landet torde ändå vara ett halmstrå vassare och innehålla det mesta man kan önska sig. Marknadsför och visa! Vårt fina landskap torde ha alla förutsättningar att bli en vinnare i 2020-talets gröna våg.

Hemma hos Blixen på Näsbyholm

Näsbyholms slott  2015

Vägen slingrade sig genom ett bedårande sydskånskt novemberlandskap och utanför det lilla samhället Skivarp fann vi det: Näsbyholms slott. Egendomen har medeltida anor och låg i begynnelsen på en ö, befäst med kraftiga stenmurar, torn och vindbrygga.

Släktvapen von BlixenDen kringliggande sjön dikades så småningom ut, men är numera partiellt återställd. Det har rivits, brunnit och byggts om här flera gånger under århundradenas lopp. 

Ett slott i egentlig bemärkelse är det inte längre, snarare en herrgård vars modernaste tillskott (östra flygeln) är från 1994. Uradliga ätten von Blixen-Finecke har dock funnits på plats sedan 1744 och huserar här än, i vad jag antar högönsklig välmåga. 

På slottet föddes friherre Bror Blixen 1886 och hit återvände han efter sina legendomsusade afrikanska år. Vi spanade givetvis nyfiket efter den gamle äventyraren, fast han var väl upptagen någonstans med biljard, iskyld punsch och en god havannacigarr – vad vet jag?

Näsbyholms slott 1822

Näsbyholms slott anno 1822.