Kategoriarkiv: Östergötland

Paul hade rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/10:Corren.

Plötsligt händer det. En septemberkväll dyker sex representanter från Inspektionen för vård och omsorg (IVO) upp på akutmottagningen vid lasarettet i Motala. Deras ärende? Att göra en oanmäld granskning av verksamheten.

En månad senare är IVO:s utlåtande offentligt och en sak är solklar: undvik detta sjukhus om du är i omedelbart behov av hjälp. Kritiken, som MVT rapporterade om den 11/10, är förödande.

IVO konstaterar att risken för vårdskador är överhängande, att personal och kompetens saknas för att bedriva krävande akutvård, att bedömningen av svårt sjuka patienter görs av oerfarna och icke-legitimerade läkare, et cera.

Från politiskt ansvarigt håll menar landstingsrådet Lasse Pettersson att orsaken till stor del bottnar i svårigheten att rekrytera kompetent personal till Motala.

Men snarare illustrerar Lasse Pettersson själv det egentliga problemet. Han företräder Vrinnevilistan, ett missnöjesparti som bildades inför valet 2006 i protest mot dåvarande S-landstingsrådet Paul Håkanssons beslut att stänga akuten på Vrinnevisjukhuset i Norrköping. Istället skulle allvarligare fall bli behandlade i Linköping.

Det utlöste en opinionsstorm både i Norrköping och i Motala, där invånarna värnade sina lasarett och personalen sina jobb. Håkansson tvingades motvilligt backa. I sak hade han dock rätt, vilket IVO:s rapport nu utifrån ett vidare perspektiv kan sägas bekräfta.

Patientsäkerhet, personalförsörjning och ekonomi talar definitivt för en koncentration till större enheter gällande den tunga vården. Avstånden i Östergötland är inte större än att US kan sköta ruljansen, särskilt som kvalificerad akutbehandling redan sker i ambulanserna.

Vrinnevilistan är i grunden uttryck för en förvillelse som invaggat östgötarna i en falsk trygghet och försvårat utvecklingen av en effektivare och bättre vård.

Centern på dåligt humör av öppna gränser

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/10:Corren.

Staffan Danielsson, riksdagsman (C) från Östergötland, har skaffat sig en särskild profil. Han har föreslagit burkaförbud i samhället. Han har beklagat sig över kostnaderna för att Sverige tar emot ”oproportionerligt många” ensamkommande flyktingbarn och krävt ålderstest av dem.

Inför Centerstämman nyligen, och mitt under Syrienkrigets episka flyktingkatastrof, ville han att Sverige skulle skärpa asylmottagningen till vad han kallade ”EU-praxis” (EU:s gränser är i praktiken stängda för Syriens nödlidande människor).

Danielsson framhäver gärna att han är positiv till en generös migrationspolitik, men… Det är alltid ett ”men” inblandat i hans resonemang. På C-stämman tog Annie Lööf kraftigt avstånd från Danielssons utspel,  hans värderingar rimmade inte med Centerns.

Stämman beslutade tvärtom att ge asylsökande ökade möjligheter till fristad och Lööf slog fast att C skulle bli SD:s främsta motkraft. Detta har knappast mottagits med jubel bland Östergötlands centerpartister.

I Facebookgruppen Politisk Centerdebatt, startad av Staffan Danielsson efter C-stämman, vädras starkt missnöje med Annie Lööfs inriktning i flyktingpolitiken, som tunga namn anser skadar partiet.

Karin Jonsson, Östgötacenterns distriktsordförande, skriver: ”Jag blir på dåligt humör när det enda folk har uppfattat från vår stämma är att vi borde öppna våra gränser mer… Men lägg ner detta med migrationsfrågorna! Det är där som partiet går fullständigt i otakt med både medlemmar och presumtiva väljare. Det är ju ‘utsvävningarna’ inom flykting- och invandrarpolitiken som vi fått media på och som folk har uppfattat vara våra viktigaste valfrågor.”

Gösta Gustavsson, tidigare distriktsordförande (C) i Östergötland, anser att Karin Jonsson resonerar ”klokt” och tar även han avstånd från partiledningen: ”Under min tid som distriktsordförande kom aldrig några väljare eller medlemmar med krav på att vi skulle spetsa vår invandrarpolitik ytterligare. Däremot fanns krav inom andra områden, som tyvärr drunknar p g a denna fråga.”

C-sympatisören Peter Borring, LRF-ordförande i Östergötland, instämmer i kritiken (han är dock inte partiaktiv själv): ”Motpol till SD, mera liberal syn på migration? Har ingen partistrateg analyserat i förväg att ni kan ta vilka kloka beslut som helst, men det media kommer rapportera, folk kommer minnas, är dessa värdeladdade ämnen. Desto allvarligare dessutom om det uppstått nån kollektiv neuros på stämman så ingen – förutom Staffan – vågat stå på sig och få med sig stämman åt ett håll som mera stämmer med verkligheten och potentiella väljare ser på saken.”

Andra röster ondgör sig över invandringens negativa kostnader, att regeringens samarbete med MP i migrationspolitiken var ett strategiskt misstag, att Annie Lööfs torgförande av flyktingpolitiken är obehaglig, att flyktingfrågor inte får diskuterats ”nyanserat” utan att stämpeln som främlingsfientlig kommer fram, och så vidare.

Östgötacentern verkar åtminstone inte utmärkas av någon intensivt brinnande liberal humanism på migrationsområdet.

Banta 15 till 5

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

15 personer i Östergötland är bland de mäktigaste i riket. De kontrollerar hundratals miljarder kronor. De kan ingripa i vår tillvaro på ett högst kännbart sätt. Diktera nivån på hur mycket vi får behålla av lönen varje månad. Påverka hur skolan, sjukvården och arbetsmarknaden ska fungera. Stifta lagar och regler på alla upptänkliga områden.

Vet ni vilka dessa 15 personer är? De tillhör en skara, 349 stycken totalt, som äger den högsta offentliga makten i Sverige. De är våra riksdagsledamöter, som i tisdags efter en lång sommarledighet samlades igen för ett nytt parlamentariskt år. Sommarledighet är förresten fel.

Dessa personer har ingen semester, de måste jobba jämt, har bra betalt för det, och är alltid i tjänst. Dygnet runt faktiskt. Fråga dem själva vad de har gjort mellan juni och september. Nära kontakt med väljarna brukar ju samtliga partier säga sig prioritera.

Med tanke på vilket förtroende vi lagt i deras händer, borde Östergötlands invånare kunna namnen på våra 15 representanter i maktens boning som ett rinnande vatten. Men så är det näppeligen, eller hur? Inte är det annorlunda i andra läns valkretsar heller.

Riksdagsfolket är, frånsett partiernas toppkrets, ett tämligen anonymt kollektiv. Och även om ledamöterna formellt har en väldig makt, är den vanliga enskilda ledamotens inflytande i realiteten ringa, generellt sett. Utrymmet för eget agerande är hårt beskuret av partieliterna. Frifräsare gör sig sällan besvär. Det är synd.

Politiken skulle må bättre av en vitalare parlamentarisk församling, där väljarna får möjlighet till ett tydligare ansvarsutkrävande och de valda ges en starkare koppling till sina uppdragsgivare på hemmaplan.

Renodla personvalet, banta den 349-hövdade skaran rejält. Hellre 4-5 riksdagsmän från Östergötland som märks och alla känner till, än 15 diffusa ansikten som få har koll på.

Säkra Östgötaslättens pärla

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!

En liten pärla till platta

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/7:Corren.

Sångerskan Lana Brunell, välkänd lokal radioprofil i P4 och krönikör i Corren, har släppt sin andra soloskiva och titeln är fyndigt talande: Solblues.

Hon bjuder på 13 egna låtar, en njutningsfull blandning av vispoppig blues och soul som svänger riktigt skönt. Hon har utan tvekan valt sina musikanter med omsorg och finess.

Jag gillar särskilt Jonas Knutssons och Nisse Sandströms läckra saxofoninslag, samt Jerker Hårdänges delikata gitarr (Hårdänge är även producent och axlar tillika ansvaret de lyhörda arrangemangen).

Sammantaget ger de en kongenial uppbackning åt Lana Brunells varma sång och personligt, berörande texter om kärlekens olika nyanser genom livets skiftningar mellan dur och moll.

Detta är en lyrisk, hoppfull och innerlig hyllning åt tillvaron, familjen, vännerna och naturen som är svår att inte smittas av. En liten pärla till platta, full av positiv och tröstande energi för själen. Sånt skulle vi behöva mer av.

Lana Brunell Solblues

En viktig film

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 13/6:Corren.

”Man vågar inte ta tag i problematiken. Det handlar om andra kulturer, andra normer, det blir vi-och-ni-situationer. Men är det verkligen bättre att inte göra någonting alls?”

Det sa Elisabeth Massi Fritz, advokat med hedersvåld som specialitet, på tioårsdagen av mordet på Fadime Sahindal den 21 januari förra året. Dådet utlöste en intensiv debatt om hur hedersbrotten skulle kunna stävjas.

Ett decennium senare summerade Elisabeth Massi Fritz samhällets åtgärder som otillräckliga. Rädsla att trampa snett i den känsliga frågan var främsta orsak.

I gårdagens Corren kritiserade Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet, en kortfilm som länsstyrelsen och polisen i Östergötland lagt ut på Youtube (Kontrollerad, övervakad, bortgift – om hedersrelaterat våld och förtryck).

Filmen försöker nå utsatta flickor (och även pojkar) som inte får leva normala liv, som berövas friheten att utvecklas som alla andra, som förnekas sina mänskliga rättigheter. Det finns hjälp att få: skolan, polisen, socialtjänsten – du är inte ensam, samhällets institutioner är beredda att stödja och skydda.

Jag har sett filmen, ett utmärkt och viktigt initiativ. Ärligt talat begriper jag inte professor Jonssons invändningar att den befäster etniska stereotyper och underblåser rasism. Visst, risken finns väl alltid att någon Jimmie Åkesson-typ tar chansen att hoppa fram ur busken.

Men väg då detta mot sveket det vore att utifrån ryggradslös kulturrelativistisk finkänslighet lämna drabbade barn och ungdomar åt sitt öde. Vad priset blir i värsta fall vet vi. Minns Fadime.

Fria tider, tack!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 31/5:Corren.

Socialnämnden i Linköping har nådefullt bestämt att våra uteserveringar får sälja alkoholhaltiga drycker till klockan tre på natten.

Det positiva beskedet motiveras bland annat med att fler vuxna blir kvar på stan senare, vilket bidrar till en lugnare miljö. Visst är det trevligt att vi får möjlighet att umgås längre ute tillsammans över några glas vin, om vi så önskar. Linköping känns genast lite mer storstadsmässigt, lite mer urbant.

Men är det inte märkligt att politiker tagit sig makten att diktera privata krogars serveringstider? Varför är detta överhuvudtaget en fråga för offentliga beslut?

Serveringstiderna är till och med reglerade av riksdagen, som man kan tycka borde ha viktigare saker att göra. Enligt alkohollagen får inte servering av öl, vin och dylikt påbörjas tidigare än klockan 11 och pågå längre än till klockan 01, såvida inte kommunala makthavare bestämmer något annat.

Lagen innehåller massor av andra fyrkantiga detaljregleringar. Som att lagad mat också måste finnas. Eller att krögaren inte får kompensera en gäst för någon olägenhet genom att exempelvis bjuda på avec till kaffet. Det är uttryckligen förbjudet. Vem har kommit på det? Varför?

Vi är vuxna människor som både bör och ska kunna ta ansvar för oss själva. Vi är inga barn. Om en näringsidkare vill servera alkohol dygnet runt till myndiga personer, vad är problemet?

Så länge folk sköter sig, håll tassarna borta!

Lär av Golding

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/5:Corren.

Det började med eldfängda upplopp i Husby, spred sig till andra Stockholmsförorter och därefter vidare över landet. I Linköping har bostadsområden som Skäggetorp, Lambohov, Ryd och Berga utsatts för våldsverkarnas förstörelselust. Varför denna plötsligt uppflammande huliganism?

Från den klasskampsfixerande marxistvänsterns sida vill man gärna se det som en oartikulerad, instinktivt betingad revolt mot marknaden, Reinfeldt och folkhemmets förtvinade jämlikhetsideal.

I andra ringhörnan ropar SD triumferande att allt är invandringens och det mångkulturella samhällets fel. De enkla lösningarnas ideologiska läger mobiliserar i den illa dolda förhoppningen att oroligheterna ska gynna deras politiska syften.

Kriminologen Jerzy Sarnecki har dock en nyktrare syn och säger till Aftonbladet (27/5):

”Det är oerhört attraktivt för vissa grupper av unga människor att slåss med polisen och ställa till bråk. De söker spänning, vill kanske visa sig tuffa inför sina kompisar och möjligen uttrycka sitt missnöje. De inspirerar varandra, och det är inte så märkvärdigt egentligen, med tanke på den uppmärksamhet det fått.”

Vi bör inte glömma att det finns en primitiv berusning och lockelse i våldet som inte ska underskattas.

Författaren William Golding beskrev det i grunden tidlösa fenomenet med skrämmande briljans i sin klassiska civilisationskritiska roman Flugornas herre (1954). Barn och ungdomar som lämnas utan vuxenvärldens fasta, normbildande och tryggskapande hand kan i vissa situationer göra förskräckliga ting. Golding baserade boken bland annat på sina tio år som lärare i den engelska pojkskolan.

Ska vi kunna förebygga att unga män, ofta från socialt utsatta miljöer, löper amok i framtiden rekommenderar jag nog hellre läsning av honom än att någon lånar örat till ytterkantspolitikens charlataner.