Krossa gangsterväldet!

Skrivit i Corren 18/2:Corren.

Utan lag, ordning och tillit mellan människor finns ingen frihet. Ingen trygghet. Inget samhälle värdigt att leva i. Vi tänker oss gärna Sverige som en skyddad oas; lugn, fredlig och säker. Det stämmer till stor del.

I jämförelse med många andra, mindre lyckligt lottade länder kan vår nation framstå som ett mirakel av civiliserat välmående. Den politiska debatten är tämligen sansad, rent av småtrist lunkande, och kretsar överlag kring hur en redan omfattande välfärdsstat ska kunna maximeras ännu mer, organiseras ännu bättre och effektivare.

Primärt fokus är inriktat på att leverera vård, skola, omsorg, sysselsättning. Dessa områden är den svenska politikens hårdvaluta. Ett parti utan trovärdighet i frågor som dessa är chanslöst på väljarmarknaden. Historiskt sett har vi aldrig haft så välvilliga och generösa makthavare vid politikens roder.

De tävlar i att ösa in skatteresurser till välfärdssektorn och är ivriga att försöka parera uppkomna brister med lösningar, mer eller mindre goda förvisso. Samtidigt finns risken att vi invaggas i en slags trygghetsbubbla, där medvetenheten minskar och beredskapen sänks kring rörelser som hotar att urholka de samhällsfundament varpå allt övrigt vilar.

Den organiserade och växande främlingsfientligheten är ett exempel. Människor ställs människor, minoritetsgrupper utmålas som suspekta, misstänkliggörs, blir kollektiva syndabockar och lastas i svepande, illvilliga ordalag för allsköns synder.

Låter vi sådan retorik få fäste och normaliseras, fräts den mellanmänskliga tilliten sönder och förgiftas. Fördomar, rädsla och intolerans träder in; ett annat kyligare, mörkare och hårdare Sverige väntar om vi inte är på vår vakt.

Ett annat exempel är den organiserade brottsligheten, som man också kan spåra en viss allmän naivitet inför. De kriminella nätverken är inte bara ett storstadsfenomen, tydliga tecken finns på att dess tentakler nu sprider sig till andra delar av landet.

Som Linköping och Norrköping, där gängen ser fina expansionsmöjligheter att berika sig och nå maktpositioner genom hot, trakasserier och utpressning. De parasiterar på det lokala näringslivet, tvingar företagare till tyst underkastelse och bygger upp ett ljusskyggt parallellsamhälle med egna regler baserat på våld och fruktan.

Dessa yrkeskriminella ligor är också fenomenala på att utnyttja välfärdsstatens transfereringssystem och förmåner i bedrägliga syften. De uppträder inte sällan arrogant och hånfullt mot rättsvårdande myndigheter, skrämmer vittnen, sätter sig i otillbörlig respekt i domstolssalarna, etc.

Naturligtvis vill de även gärna sätta munkavle på granskade journalister för att inte störas i sin destruktiva verksamhet. Glöm det! Corren och Norrköpings Tidningar har beslutat att gemensamt i en rad reportage exponera ligorna som härjar i Östergötland. Förhoppningsvis kan det bidra till en bred samling mot gangstergängens infiltration.

De representerar en form av kriminalitet som äventyrar och utmanar våra medborgerliga friheter. Utan lag, ordning och tillit kan samhället inte fungera. Därför måste denna fråga prioriteras högre, inte minst på den politiska dagordningen.

Erlanderskt i Åtvidaberg

Skrivit i Corren 6/2:Corren.

Grundskolan och gymnasiet ska vara avgiftsfria. Så förkunnar lagen. Undantag: obetydliga belopp som ej avkrävs regelbundet.

Exempelvis om det behövs busspengar till en utflykt. Eleverna kanske då även att rekommenderas att medta matsäck. Några mackor, ett äpple. Som föräldrarna också får stå för.

Fel, tycker fyrabarnspappan Mikael Ahlström i Åtvidaberg. Även om det rör ringa utgifter (Åtvidaberg har ett maxbelopp på 50 kronor årligen), kan det finnas föräldrar som inte anser sig ha råd och deras barn riskerar mobbing på kuppen.

Därför har Mikael Ahlström skrivit till kommunstyrelsen och föreslagit ett totalförbud mot samtliga små extrakostnader. ”Skolbespisningen kan till exempel ordna med smörgåspaket till utflykterna. Andra avgifter bör skolan stå för,” säger han i Corren den 4/2.

Nog kan man sympatisera med Ahlströms rättvisepatos. Många instämmer säkert i hans åsikt. Och om salige Tage Erlander sitter på något moln ovan Åtvidaberg, lär den gamle statsministern förmodligen plira illmarigt och konstatera: ”Vad var det jag sa?”

Erlander var en insiktsfull herre. I mitten av 50-talet, när välståndet växte och hans S-regering snickrade på socialstatens utbyggnad, varnade Erlander för ”de stora förväntningarnas missnöje”.

Svenskarna fick det bättre och bättre. Men standardhöjningen medförde även att folkets krav på välfärden ökade. Om inte S levererade i takt med väljarnas stigande förväntningar, hotade en förtroendeklyfta öppna sig som kunde medföra förlust av regeringsmakten.

Erlanders svar var en rejäl expansion av den offentliga sektorn. Skattebördan blev därmed tyngre. Skattetrycket tilläts dock aldrig överstiga industrivärldens genomsnitt. På Erlanders tid alltså. Sveriges ekonomi och konkurrenskraft fick ju inte skadas.

Numera har vi i princip slagit i skattetaket. Samtidigt har förväntningarna etablerat sig att det offentliga ska sörja för allt från vaggan till graven. Vi har det enormt mycket bättre i dag än på 50-talet.

Kraven är också därefter. Samt är knepigare att hantera, då vi blivit mer individorienterade och inte accepterar kollektiva enhetslösningar av traditionellt folkhemssnitt. Kostnaderna rusar iväg och inte blir finansieringen mindre problematisk av Sveriges åldrande befolkningsutveckling i förhållande till försörjningsbasen.

Vi har nått en brytpunkt där inte bara stat, kommun och landsting måste prioritera hårdare bland sina åtaganden. Utan också att välfärdstjänster över en viss allmän nivå sannolikt avgiftsbeläggs inom en icke alltför avlägsen framtid.

Detta är de flesta politiker mycket medvetna om. Men de vågar ännu inte riktigt ta debatten. Dock gör vi själva klokt i att försöka skruva ned förväntningarna, inse att vi får börja ta större enskilt ansvar för vår egen och vår familjs välfärd.

Vanan att lita på det offentliga i stort som smått håller inte. Det går heller inte att driva jämlikheten in i absurdum. 50 kronor, några smörgåsar och äpplen? Sorry, men den förälder som inte kan avvara det åt sina barn bör nog skyndsamt se över sitt hushålls övriga prioriteringar.

Närodlat är bäst

Skrivit i Corren 5/2:Corren.

Farhågor vädras, är lokaldemokratin hotad? Anledningen är en färsk lag, som tillåter mindre kommuner att skära ned antalet platser i fullmäktige med en tredjedel.

Småkommunerna har tilltagande problem att fylla stolarna, och inte sällan är många lokalpolitiker som idag sitter där tysta och inaktiva. Möjligheten att krympa kostymen ska stimulera vitalare stämningar, är det tänkt. 161 kommuner berörs, alltså mer än hälften av alla i Sverige.

Men om färre fullmäktigemandat står på spel, riskerar mindre partier att missgynnas. De får svårare att vinna tillräckligt med röster för representation. Tjänstemännens inflytande över besluten kan också öka otillbörligt om politikerskaran bantas. ”Reformen kan ses som ytterligare ett symptom på att Sverige nedmonterar den så kallade folkrörelsedemokratin”, menar statsvetaren Gissur Ó Erlingsson (Corren 1/2).

Dock har folket redan i praktiken rört sig från detta gamla demokratiideal. Bara 3 procent av svenskarna bär numera partibok. Över 70 procent vill inte identifiera sig med något parti alls (Dagens Samhälle 17/4 2013). Inte konstigt att rekryteringen till partiuppdrag då blivit en bekymmersam affär, särskilt i småkommunerna.

Underlaget kan emellertid breddas om dessa slås ihop till större och livskraftigare enheter. Men vad vi ser är i grunden en partikris, inte en demokratisk. Anpassa istället samhällslivet efter utvecklingen och öppna portarna för ett genuinare folkstyre genom att återge mer makt till medborgarna.

Eller som Kindas kommunalråd Pia Tingvall sa i måndagens Corren när hon förklarade vad Centerns nya slogan ”närodlad politik” betyder: ”Att vi politiker ska bestämma så lite som möjligt. Vi tror att människor är kloka och kan bestämma själva. Sen ska vi se till att det finns förutsättningar för att det ska kunna ske”. Det låter som framtidens melodi.

Vad gör Norrköping så optimalt?

Skrivit i Corren 21/1:Corren.

Förra veckan var Norrköpings kommunalråd Lars Stjernkvist (S) upprörd i rutan. SVT hade granskat ett 40-antal myndigheter som utlokaliserats till olika håll i landet. Och funnit att många förvaltningschefer varken bor på orten för huvudkontoret, eller föredrar att arbeta där.

Istället finns en tendens att cheferna smyger sig tillbaka till Stockholm. I Norrköpings fall är man särskilt sura över Kriminalvården, som haft fräckheten att ett öppna ett ledningskansli i huvudstaden.

Stjernkvist värnar förstås den offentliga verksamheten inom sitt revir och fördömde tilltaget som illavarslande. Risken är att hela syftet med utlokaliseringen går förlorad, menade han (SVT 15/1).

Utflyttningen av statliga ämbetsverk drog igång på allvar under 70-talet, då omkring 10 000 myndighetsanställda förvisades från Stockholm. Sverige hade drabbats av lågkonjunktur och en svår strukturkris.

Genom utlokaliseringen ville man försöka hålla sysselsättningen uppe i skilda landsdelar och samtidigt dämpa expansionen i Stockholmsregionen. Dess tillväxt skulle tappas av och spridas mera geografiskt jämt. Tanken var att det privata näringslivet skulle följa myndigheterna i spåren.

Den regionalpolitiska ambitionen att ta kommando över samhällsutvecklingen och vända den i annan riktning måste dock sägas ha slagit slint. Ordentligt. Stockholm är ett hetare tillväxtområde än någonsin, urbaniseringen fortsätter i allt starkare takt.

Det ursprungliga syftet med att utlokalisera statliga myndigheter har alltså redan gått förlorad. Ett angelägnare fokus i dag borde vara att reformera själva förvaltningspolitiken och få bukt med den sedan länge svällande byråkratiapparaten.

För det första: myndigheter som har karaktär av åsiktsproducerande lobbyorganisationer är en demokratisk perversion. Opinionsbildning är en sak för den politiska sfären, inte förvaltningen.

Därför finns ingen anledning att acceptera existensen av exempelvis Folkhälsomyndigheten (Östersund), Energimyndigheten (Eskilstuna), Skogstyrelsen (Jönköping) eller Forum för Levande historia (Stockholm).

För det andra: det ligger i allas intresse att myndigheter med traditionella förvaltningsuppdrag kan utföra sitt arbete så effektivt och rationellt som möjligt, med så professionell personal som möjligt.

Frågan är om inte utlokaliseringspolitiken även ur detta perspektiv är förfelad. Inget ont om Norrköping, men vad motiverar att Kriminalvården ska ligga just i denna stad? Oftast kan faktiskt Stockholm vara en optimalare placeringsort. Det är den politiska maktens centrum, gilla det eller ej.

Där finns riksdagen och departementen, men också närheten till andra tunga aktörer och organisationer som har stor betydelse för hur myndigheterna kan sköta sina åligganden. Dessutom är det vanligen lättare att rekrytera kvalificerad kompetens i eller till Stockholm.

Det är knappast av rent okynne som Kriminalvården och andra myndigheter envisas med att dra sig dit.

Träliga trälar

Corren.Skrivit i Corren 2/1:

Med en rysning av obehag såg jag boken på kulturredaktionens bord. Ett nytryck av Sven Wernströms Trälarna i en tjock samlingsvolym. Denna träigt, plakatproggiga barnboksserie i åtta delar utkom åren 1973-81 och jag minns genomslaget som massivt.

De som arbetade med barnkultur under denna vänstervrida epok tyckte förmodligen att Wernströms historiska klasskampsepos var det bästa som fanns att sätta i händerna på oss ungar. Och läste man inte böckerna, dök Wernströms eländesträlar upp i form av radioteater eller animerad film på TV.

Vi själva var dock inte överdrivet roande. Barn är trots allt inte hur korkade som helst. Den till unglitteratur illa maskerade VPK-propagandan var inte bara fyrkantig och tråkig. Tendensen av politisk indoktrinering var så övertydlig och uppenbar att man ganska snabbt fattade att det osade något skumt kring alltihop.

Nej, det hjälpte inte ens att Wernströms förlagt handlingen till Östergötland och Norrköping. Små ivriga samhällsomstörtare i proletariatets tjänst blev heller ingen i min kamratkrets. Vi föredrog den ärliga, förutsättningslösa värmen hos Beppe Wolgers.

Att Sven Wernström ändå belönades med Expressens barnlitteraturpris Heffaklumpen för Trälarna säger en hel del om 70-talets tidsanda.

Häromåret hörde jag Wernström intervjuas i P1-programmet Biblioteket (finns fortfarande tillgängligt på SR:s hemsida). Den gamle marxistkolportören förklarade där att han nödvändigtvis inte gillade barn, att han enbart skrivit sina böcker i syfte att tjäna pengar och ”reta borgarna”.

Jag kan inte påstå att jag blev direkt överraskad. Men visst är det intresserat att den falska vänskap som vi ungar redan då intuitivt kände från Sven Wernströms sida, gick större delen av vuxenvärldens kulturpedagogiska etablissemang förbi.

Strid, Tingvall!

Skrivit i Corren 6/12:Corren.

Varför har anställda vid Itsam, det ryktbara kommunförbundet för IT-tjänster, på sin arbetsgivares bekostnad åkt till metropoler som Barcelona, London och New York? Vi vet inte.

Varken resornas syfte eller vilka som deltagit finns redovisade. Det är bara ett frågetecken i raden som revisionsfirman KPMG slagit ner på i denna härva. Men de sex medlemskommunernas politiker i styrelsen tvår sina händer och biter sig kvar, trots den förödande kritiken.

I Kinda ville man dock i måndags att rikta en misstroendeförklaring mot Itsams styrelse. ”Det är viktigt att markera mot medborgarna eftersom vi har det yttersta ansvaret, men inte skött det som vi borde ha gjort”, sa kommunalrådet Pia Tingvall (C) i Corren den 3/12.

Helt riktigt. Surrealistiskt nog har Kindas vilja att ta ansvar utlöst rödglödgad ilska i övriga Itsamkommuner. Vimmerby hotar att frysa ut Kinda från annan samverkan i regionen.

I dagens Corren backar Tingvall något och vill ”tänka igenom” sin tidigare kritik. Men hon har inga skäl att darra på manschetten. Nu handlar det om att vara renhårig, värna förtroendet för politiken och visa medborgarna respekt. Stå på dig!

Skandalen Itsam

Skrivit i Corren 4/12:Corren.

Sex kommuner, däribland Boxholm, Kinda och Åtvidaberg, slår ihop sina påsar gällande IT-tjänster och bildar organisationen Itsam. God idé att effektivisera, sen går det snett.

Under VD:n Alberto Necoviski rullas det hatt med vidlyftiga utrikesresor, middagar och annat glatt. Revisionen larmar, men politikerna i styrelsen är blinda och döva för slöseriet.

När skandalen slutligen briserar tar ingen ansvar. Sensmoralen kunde formulerats av satirikern PJ O’Rourke: ”Att ge politiker fri tillgång till pengar är som att ge whisky och bilnycklar till tonårspojkar.”

Moderat kris

Skrivit i Corren 25/10:Corren.

Det snurras om samarbetsproblem, missnöje och amatörism i organisationen. Rader av politiska tjänstemän vill sluta eller har redan gjort det.

Ett femtontal riksdagsledamöter har förklarat att de inte söker omval. Kritik vädras mot partisekreteraren Kent Persson, det läcks flitigt om dennes påstådda tillkortakommanden. Vad ska man tro?

En sak är i vilket fall klar. Internt verkar inte Moderaterna må direkt jättebra just nu. Och detta när man borde vara supertaggade och rejält sammansvetsade inför valrörelsen. I potten ligger ju den blytungt vägande historiska chansen att vinna en tredje mandatperiod i rad åt en borgerlig regering. För Sverige något helt exceptionellt.

Mellan skål och vägg hörs dock röster som på förhand mer eller mindre gett slaget förlorat. Om en sådan mentalitet sätter sig är det förstås förödande. Lika lite som Rafael Nadal kan gå in i en Grand Slam-final och misstro sig själv, kan ett parti gå till val med en kampanjorganisation präglad av splittring och hängande huvuden.

”Gladast vinner” sa Allianskollegan Maud Olofsson inte utan skäl 2006. Det tål att påminnas om, men stämningsläget har väl inte blivit muntrare av affären Gunnar Axén.

Mot bakgrund av anklagelserna om sexuellt ofredande beslöt han att dra tillbaka sin riksdagskandidatur. Efter att Gunilla Carlsson meddelat att hon lämnar både regering och riksdag, har Moderaternas nomineringskommitté i Östergötland därmed tvingats stryka ännu ett tungt namn på 2014 års valsedel.

Så varför inte lyfta upp Finn Bengtsson istället? En smula annorlunda M-riksdagsman än de gängse i apparaten, har som läkare en civil karriär att falla tillbaka på, är inte beroende av politiken som födkrok och har råd att vara mera självständig i ett annars hårt toppstyrt parti.

Han kunde nog bidra till den vitalisering och mentala uppryckning som M uppenbart behöver.

Receptet mot bostadskrisen

Skrivit i Corren 17/10:Corren.

Tröttnat på att söka lägenhet och jaga runt bland hyresvärdar? Sorry. Det är inte precis billigt att köpa sig fri från de sovjetliknande köerna. Och värre blir det.

Som Corren rapporterade om i går har priserna på bostadsrätter stigit med 16 procent i Sverige bara det senaste året. Linköping avviker dock från den generella bilden på ett exceptionellt sätt. Här är motsvarande prisökning hela 21 procent.

Det kan man ju välvilligt tolka som ett mått på Linköpings attraktionskraft vad gäller jobb, studier och framtidsmöjligheter. Att folk söker sig hit är glädjande, välkomna! Men det gäller förstås att också kunna erbjuda boende, och det till en rimlig penning. Annars hotar den i övrigt ljusa utvecklingen att mörkna på sikt.

Att priserna skenar så kraftigt på bostadsmarknaden oroar både myndigheter och politiker. Människor riskerar att skuldsätta sig bortom allt privatekonomiskt förnuft, med den gamla välkänt dystra konsekvensen av överhettning och en uppumpad bostadsbubbla som förr eller senare spricker.

I ett preventivt försök att kyla ner marknaden beslutade Finansinspektionen hösten 2010 att sänka bolånetaket till 85 procent av bostadens värde, vilket betyder att kontantinsatsen blir minst sagt häftigt för ungdomar och andra med blygsammare inkomster. Därtill har regeringen ökat trycket mot bankerna att skärpa kraven på amorteringar av lånen.

Effekten har emellertid blivit ringa eller ingen alls, och åtgärderna är egentligen endast ett fegt sätt att fly kärnproblemet. Priserna exploderar därför att utbudet inte motsvarar efterfrågan, majoriteten av Sveriges kommuner lider av bostadsbrist.

Det är i sin tur en följd av något som politikerna åstadkommit helt och hållet på egen hand: en genom hyresreglering saboterad marknad. SEB:s seniorekonom Klas Eklund förklarar pedagogiskt elegant i senaste numret av tidskriften Neo vad det betytt: ”Dåliga incitament för byggare och värdar att få fram hyresrätter gör bostadsrätterna mer attraktiva, då stiger priserna och då lånar folk mer”. Som synes, eller hur?

Klas Eklund leder den från partipolitiken oberoende Bokriskommittén, tillkommen på initiativ av storstädernas handelskammare och fastighetsägare, som till nästa sommar ska presentera förslag till reformer mot eländet.

Dock värjer han sig från att precis som alla politiker ta den bästa och sundaste lösningen i sin mun: marknadshyror. Det har, som han säger i Neo, gått ”troll” i ordet. Eklund hoppas att man kanske kan göra hyresregleringen mindre skadlig. Suck.

Låt oss istället spräcka trollet genom att dra fram det ordentligt i ljuset. Här är receptet: frånta riksdagsledamöterna deras förmånliga centrala övernattningslägenheter i Stockholm. Ge dem ett schablonbelopp på 6000 kronor att själva ordna en bostad för någonstans i huvudstaden.

Lycka till, politiker! Bo nu i den reglering ni skapat, upprätthållit och pådyvlat vanliga medborgare. Förmodligen skulle det inte dröja länge innan marknaden tilläts fungera normalt igen.