Kategoriarkiv: Östergötland

Rakt på sak om Linköping

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.7/5:

Linköping växer. Sveriges femte största stad kan i höst stoltsera med att ha nått det magiska målet om en befolkningsmängd på 150 000 invånare. Men redan siktet är inställt på att 200 000 människor ska kunna kalla sig Linköpingsbor inom överskådlig tid. Expansionen är ett solklart tecken på kommunen står stark i konkurrensen med andra attraktiva orter och har en lovande potential.

En person med perspektiv på stadens utveckling är Michael Cocozza, driftig och visionsrik VD för fastighetsbolaget Botrygg och en central aktör i formandet av framtidens Linköping. Han har varit aktiv i branschen sedan början av 80-talet när hans företag startade under namnet Duvkullen.

Jag träffar honom över en kopp kaffe på hans kontor i gamla riksbankshuset på Junkersgatan och får en illustrativ ögonblicksbild av hur Linköping såg ut då.

– Gick man ut på stan en lördag klockan tre för 30 år sedan var det helt dött. Mycket har förändrats. Linköping har blivit internationellare. Det är fler utländska studenter, större inslag av utländsk arbetskraft.

Det finns en kritik mot Linköping som något av en förvuxen småstad, lite gäspigt småborgerlig och däven.

– Jag har svårt att se det så. Här finns mer dynamik än i Norrköping, där mentaliteten är ”det går inte”. Inställningen i Linköping är annorlunda, ambitionerna är högre.

Men finns inte ett behov av större urbanitet?

– Jo, det är klart. Det kommer när man bygger ut staden. Vi har exempelvis projekt i Djurgården, Ekkällan och Vasastaden. Det är staden som stad vi satsar på, inte bara villaförorter.

Jag berättar för Michael Cocozza om min förtjusning i Malmös stadsdelsprojekt Västra hamnen och särskilt dess arkitektoniska slagnummer Turning Torso. Detta höga och djärvt utformade bostadshus markerade att Malmö tagit språnget in i en modernare, urbanare era. En liknande signaturbyggnad vore väl något för Linköping, gärna med en skybar i toppen? Michael Cocozza är skeptisk.

– Jag har andra ideal. Jag hämtar hellre inspiration från de italienska städerna som vuxit fram under flera hundra år. Där handlar det mer om en harmonisk balans mellan byggnader, mötesplatser och torg. Konsten är också närvarande i det offentliga rummet på helt annat sätt. Mycket mer än i Sverige och det borde vi anamma istället.

Att frågan ligger Michael Cocozza varmt om hjärtat är tydligt. Han menar att konsten ofta glöms bort i svenska offentliga miljöer, att den reduceras till en restpost bland övriga prioriteringar i stadsbyggandet.

– I exempelvis Vasastaden lägger vi in konsten som en tung parameter. Jag använder konst medvetet i mitt företag. Vi har mycket bildkonst i våra fastigheters trapphus, skulpturer, tavlor i gruppboenden… Konsten är ett inslag som är med från början i våra projekt. I Sverige underskattar man kulturens ekonomiska betydelse. Den betraktas bara som en kostnad. Jag ser det som en investering och en värdeskapande faktor för människorna i deras boendemiljö. Konsten bär på ett budskap från samhället och byggherren: vi uppskattar dig.

Kommunpolitikerna strävar mot att Linköping ska bli årets idrottsstad 2015. Michael Cocozza säger att han också vill att Linköping bestämmer sig för att bli Sveriges kulturhuvudstad 2020, något som skulle inkludera hela spannet: teater, film, bildkonst, skulptur och musik. Linköping behöver ett bredare kulturutbud och en aktivare kommunal kulturpolitik än i dag, menar han.

–  Arbete, idrott och kultur är kittet i ett samhälle. Norrköping satsar mer på kultur än vad vi gör, vi borde inte vara sämre.

Han lever som han lär och inte enbart genom sitt företag. Michael Cocozza är ledamot i Östgötateaterns styrelse och han har varit med och startat bokförlaget Dibb, som ger ut böcker med lokal anknytning. Förlaget deltar som arrangör av en återkommande bokmässa med östgötalitteratur i slutet av september. Tanken är att bokmässan ska bli större och större.

– Lund och Uppsala har tio bokförlag eller mer. Här fanns bara ett eller två med ganska smal inriktning. Boken har varit på undantag i Linköping. Det finns inte en enda anständig bokhandel. Men med vårt förlag bygger vi upp en litterär kultur.

Okej, men du efterlyser också aktiva politiska insatser, vilket bland annat innebär ökade offentliga anslag till kulturen.

– Ja, fast dessa medel bör hanteras av självstyrande stiftelser och föreningar. Kulturen borde även bli bättre på att söka privat sponsring. Idrotten i Linköping tar in 50-60 miljoner kronor per år i sponsorpengar, kulturen kanske bara några hundratusen. Inom idrotten är man duktiga på partnerskap och samarbeten. Ta hockeyn. Där kan man träffa kollegor, göra affärer, det vävas samman sociala nätverk. Kultursfären borde jobba på liknande sätt. Kanske har de varit för bekväma och vant sig vid att det rasslar in pengar från stat och kommun.

Samtidigt finns en rädsla från många kulturarbetare att beroende av privata pengar riskerar styrning av utbudet.

– Jag har inte någonsin hört talas om att kultursponsorer skulle försöka styra utbud och innehåll. Det skulle bara sänka sponsorns status. Nej, kulturen har ett egenintresse av att sprida sig mer.

Under vårt samtal märks att Michael Cocozza har ett samhällsengagemang utöver det vanliga. Vilket har sin förklaring.

– Jag började egentligen som politiker och var ombudsman i Folkpartiets ungdomsförbund 1978-79. Sedan kom jag in i affärer på grund av familjetradition. Men jag förbereder mig för att ställa upp som kommunalrådskandidat i Linköping valet 2022. Då kommer jag! (skratt).

Lucia i maj

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/5:Corren.

På det glada 20-talet fanns i USA en president som hette Calvin Coolidge. Han sa att den största politiska konsten var att låta bli att handla. Inte så dumt.

Politiker verkar ofta tro att de måste rättfärdiga sig själva genom att ständigt påvisa aktivitet, prata väldigt mycket, gripa in, göra utspel, kräva åtgärder. Men ibland kan det vara klokast att bara hålla sig kall, vila på hanen och välja sina strider.

Mina tankar gick till Coolidge när jag läste en aktuell motion till Boxholms kommunfullmäktige, författad av Helena Stålhandske (S).

Trots vårens ankomst anser hon det vara hög tid att ta itu med den brännande frågan om hur Lucia utses. I jämställdhetens namn vill hon avskaffa traditionen att allmänheten utifrån tidningsbilder på ett antal tonårsflickor ska få rösta fram årets Lucia.

Det objektifierar flickorna och fostrar till passivitet. Istället ska lottning ske bland kandidaterna. Intentionen är säkert god. Men det är väl inte kommunfullmäktige som äger frågan?

Ska Boxholms politiker ta sig rätten att förbjuda alla Luciaomröstningar i kommunen och skicka polisen på arrangörer som trilskas med att fortsätta på sedvanligt vis? Ska flickor som ändå vill kandidera enligt traditionen hindras från detta? Vilka lagrum ska i så fall användas?

Calvin Coolidge hade en valslogan: Keep cool with Coolidge. Den tycker jag att många politiker har skäl att inspireras av. Särskilt Helena Stålhandske.

Vital Wiehe levererade

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/4:Corren.

Mikael Wiehe har en blåvit palestinasjal runt halsen, gitarren på magen och ett spjuveraktigt smil i mungipan. ”Andra får klaga och sörja / och önska sin ungdom tillbaks /  Jag ser det nog mest som en början / och tänker på det jag har kvar”, sjunger han i svängiga öppningslåten Jag vill bara va en gammal man, följd av den konstnärliga solidaritetsdeklarationen Med mig blir du aldrig av (bägge från senaste skivan En gammal man).

Därmed var tonläget satt direkt.

Det är faktiskt väldigt svårt att inte smittas av Wiehes vitala spelglädje, hans självsäkert avslappade scenrutin och trotsigt goda humör. I närmare 50 år har han levererat oss sina sånger, flitigt kuskat Sverige runt och gett konserter på löpande band.

I somras såg jag honom på festplatsen Valö i Björkfors och imponerades av detta fenomen till musikalisk Duracellkanin. Lika laddad var han under lördagens framträdande i Linköping, och förlängde spelningen med en knapp halvtimme mer än normalt för denna vårturné.

Måhända trivs skåningen Wiehe extra bra i Östergötland, vad vet jag?

Synd bara att inte fler Linköpingsbor tog chansen att se honom, många stolar gapade tomma i konsertsalen, men stämningen på scenen var desto tätare.

Ackompanjerad av den effektiva duon Christer Karlsson (keyboards) och Anders Petersson (pedal steel,  elgitarr, diverse stränginstrument) bjöd Wiehe bland annat på en isande magisk version av Lindansaren, som tillsammans med det nakna ursinnet i Dylans Masters of War och värmen i den handklappsvänliga Woody Guthrie-tolkningen av This land is your land utgjorde de absoluta höjdpunkterna.

Mikael Wiehe har kanske rätt. Honom blir vi knappast av med på länge än. Vilket man inte behöver dela hans politiska uppfattning för att känna viss tacksamhet över.

Betyg: CCCC
Plats: Linköping Konsert & Kongress, lördag (20/4).
Längd: knappt 2 timmar.
Publik: 300 personer.
Bäst: den trollbindande dramatiken i Lindansaren.
Sämst: det avrundande mellansnackets råa nedsabling av ekonomen Milton Friedman, som Wiehe uppenbarligen varken har läst eller förstått.

Där Max Weber nonchaleras…

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 18/4:

Säg byråkrati och vad tänker ni på? I vardagslag brukar ordet sällan klinga särskilt positivt. Associationerna går ofta till överdriven pedantiskhet, tröga och labyrintartade beslutsprocesser, blankettraseri, ogina småpåvar, den enskildes vanmakt.

Hur många människors uppfattning om byråkratin som företeelse har väl inte, direkt eller indirekt, påverkats av klassiska romaner som Franz Kafkas Processen och Joseph Hellers Moment 22?

Men i grunden är byråkrati bara termen för en organisationsform. Såvida vi inte föredrar en tillvaro av anarki och spontan ordning, behövs alltid ett visst mått av smidig byråkrati för att privata och offentliga verksamheter ska fungera.

Den tyske sociologen och liberalen Max Weber (1864-1920) menade att den bästa samhällsformen skapades genom kombinationen av fria marknadsaktörer och skickliga byråkrater. Tillsammans drev de utvecklingen mot ständigt ökad rationalitet till allas fromma.

Weber formulerade den ideala byråkratins kännetecken till följande: ”precision, snabbhet, entydighet, kännedom om akterna, kontinuerlighet, diskretion, konsekvens, strikt subordination, minskade friktioner, samt minskade materiella och personella kostnader”.

Raka motsatsen till detta illustrerades nyligen i Åtvidaberg, som både fick avskeda och polisanmäla en kommunal fastighetschef. Denne hade nämligen under en längre tid betalat ut närmare två miljoner kronor av skattebetalarnas pengar i falska företagsfakturor, samt även på andra sätt misskött sitt uppdrag.

Revisionsfirman Ernst & Young konstaterade att oegentligheterna blivit möjliga på grund av kommunens dåliga internkontroll och allmänt bristande rutiner.

Ett annat exempel är mögelskandalen kring förskolan Östergården i Mjölby. Barn och personal tvingades i ett par år utsättas för en direkt hälsofarlig miljö, eftersom den kommunala byråkratin slarvade bort ärendet. Kritiken från revisionsbyrån PwC var inte nådig.

I sin rapport pekades på att organisationen i Mjölby vittrat sönder, att tjänstemännen utvecklat en mejl- och chatkultur som stod i strid med professionell, rättssäker förvaltning.

Att även partier riskerar kaos och elände utan proffsiga byråkratiska strukturer har Socialdemokraterna demonstrerat med avskräckande pedagogisk tydlighet.

Dysfunktionella valberedningar förenat med utbredda attityder av nonchalans och ansvarslöshet, har nu producerat två monumentala magplask: Håkan Juholts stormiga partiledarperiod och den pågående affären Omar Mustafa.

Varken i S, Mjölby eller Åtvidaberg har man uppenbarligen hört talas om Max Weber. Det kanske är dags att ta intryck och ge den goda byråkratin en chans.

Under en banderoll i Norrköping

Publicerad den av
Svara

Rättvisa, solidaritet och socialism i Norrköping

Idag promenerade jag förbi ett hus i Norrköping med ovanstående banderoll på fasaden. Den röda gubben i förgrunden passar onekligen in. Dock tycker jag mig som tillhörig samhällets arbetande och producerande skikt tolka en motsättning mellan slagorden, vilket ska bort?

Rättvisa: när jag utan någon annans giriga ingrepp får behålla pengarna som jag ärligen förtjänat genom eget arbete, möda och kreativitet.

Solidaritet: när jag känner empati med en utsatt medmänniska, eller grupp av medmänniskor i trångmål, och personligen hjälper denne/dessa genom ideella insatser, exempelvis oegennyttigt arbete eller frivilligt pengabidrag.

Socialism: när den politiska klassen missbrukar sin kontroll över statens tvångsapparat och konfiskerar huvuddelen av vanliga löntagares arbetsinkomster, säg i genomsnitt 70 procent. Men oj, det är ju som nu i Moderaternas Sverige… Vänsterpartiet kanske skulle slå herrar Reinfeldt och Borg en signal?

Stölden i Åtvidaberg

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren.Corren 27/3:

”Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket”, sa den legendariske socialministern Gustav Möller (S). Orden borde stå i eldskrift över varje sammanträdesbord där politiker och tjänstemän fattar sina beslut.

Det är ju inte precis några små summor vi ger dem att förvalta i intresset av vårt gemensamma bästa. Till det offentliga systemet betalar en vanlig löntagare varje månad cirka 70 procent i skatt.

Ja, ni läste rätt: 7 av 10 intjänade kronor tar politikerna i all sin visdom hand om. Då är utöver inkomstskatten även två ”dolda” pålagor inräknade: löneskatten (arbetsgivaravgift) och en genomsnittlig konsumtionsskatt (moms) på 20 procent.

Den återstående frukten som medborgaren själv får behålla av sitt eget arbete är alltså 3 kronor. Känns det rimligt och rättvist? Svaret skiftar förstås beroende på ideologisk uppfattning.

Men en sak torde vara ostridig: ett väldigt högt skattetryck likt det svenska ställer motsvarande höga krav på ansvar hos dem som begär makten och förtroendet att hantera pengarna som vi andra lägger i deras händer. Ha detta i åtanke vid betraktandet av bluffhistorien i Åtvidaberg (se nyhetsartikel i Corren den 27/3).

Där misstänks en numera avskedad kommunal fastighetschef under en längre period ha betalat ut närmare två miljoner kronor i falska företagsfakturor. Dessutom har denne tjänsteman på ett flagrant sätt överskridigt sina befogenheter och beställt uppdrag av en byggentreprenör för långt större belopp än delegationsrätten tillåter.

Revisionsfirman Ernst & Young som granskat fallet rekommenderar polisanmälan. Men man pekar också på vad som gjort oegentligheterna möjliga: kommunens dåliga rutiner och bristande internkontroll.

Därmed faller en skugga även över Åtvidabergs lokala makthavare. Sköter de sin privata ekonomi lika slappt? Eller är de bara inte särskilt noga när det gäller folkets pengar? Skamligt.

Mera Micko i S!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrenCorren. 13/3:

Det ser ut att bli ett pinnhål uppåt för Linköpings kommunalråd Lena Micko. Inför den stundande S-kongressen tycks hon ha goda chanser att få en ordinarie plats i partiets verkställande utskott.

Sedan tidigare är Lena Micko VU-suppleant och ett ytterligare avancemang är sannerligen inte betydelselöst. Att vara ordinarie ledamot innebär att tillhöra S-toppens inre kabinett med makt att verkligen kunna göra skillnad gällande politikens utformning, eller i hanteringen av uppkomna krissituationer (något som S knappast varit förskonat från under senare år).

Och inte minst: om det blir maktskifte 2014 är ordinarie VU-ledamöter att betrakta som självskrivna aspiranter på ministerposter i regeringen. Så vem vet vad framtiden har i sitt sköte?

I vilket fall skulle en tyngre position för Lena Micko näppeligen vara till skada för dagens vilsna och sargade socialdemokrati. Hon är resultatorienterad och pragmatisk, en skicklig politisk hantverkare som kan få saker gjorda. Hon har gedigen erfarenhet av kommunsektorn och ger ett tilltalande intryck i tillväxt- och infrastrukturfrågor.

Dessutom har Lena Micko funnits i kretsen kring Mona Sahlin, alltså den falang som varit inriktad på medborgerlig egenmakt och förnyelse i liberalare riktning. Sahlin maldes ju tyvärr ner av partiets traditionalister, vilka till icke ringa del bär skulden för Socialdemokraternas förlorade anseende och relevans i många väljares ögon.

Dock behöver Sverige en slagkraftig opposition som håller regeringen på tårna och kan vitalisera debatten. I Stefan Löfvens försök att återge partiet fotfäste kan säkert Lena Micko spela en viktig roll.

Men då måste hon också förmå ta ett större utrymme i offentligheten än hittills, höja rösten så den hörs tydligare på det nationella planet. En Linköpingspolitiker av hennes kaliber har allt att vinna på att våga utmana mera.

Marknadshyror är lösningen

Publicerad den av
Svara

Skrivit iCorren. Corren 5/3:

Linköping är hett. Här finns jobb, studiemöjligheter, framtidstro, tillväxt. Hit lockas folk att flytta och bo. Vilket självklart är mycket glädjande. Men utgör samtidigt ett tilltagande problem.

Ty bostäderna tryter och det byggs för lite. I synnerhet råder underskott på hyresrätter. Situationen är djupt bekymmersam, inte bara ur ett rent mänskligt perspektiv. Utan också för att det hotar Linköpings dynamik och ekonomiska utveckling.

Vi kan inte nå vår fulla potential om vi inte på ett smidigt sätt kan härbärgera alla de människor som vill vara i Linköping för att arbeta, plugga, starta företag, eller förenas med sin kärlek och bilda familj.

Att läget inte är annorlunda i andra expansiva större städer är en klen tröst. I Stockholm är bostadsbristen så allvarlig att dess internationella konkurrenskraft hämmas.

Corren har i en reportageserie granskat kommunens hyresvärdar och de avigsidor som bostadssökande drabbas av, när antalet lediga lägenheter börjar bli lika sällsynta som vatten i öknen. Vad är anledningen till eländet och varför byggs det inte mer?

Frågan om Saabs flygbuller, där Naturvårdsverket och Boverket fastnat i ett demoraliserande bråk om gränsvärdena, är en faktor. Hyresvärdarna talar även om en seg kommunalbyråkrati och stelbenta regler för detaljplaner.

Samhällsbyggnadsnämndens ordförande Muharrem Demirok (C) anser att de höga produktionskostnaderna är den främsta syndabocken, samt anklagar både låneovilliga banker och Byggfacket för att sätta käppar i hjulen.

Samma nämnds vice ordförande Kerstin Edlund (S) pekar på försvårande skatteparagrafer och Alliansregeringens obenägenhet till reformer. Dessutom säger Kerstin Edlund något intressant: ”Och i Linköping tror den borgerliga majoriteten att marknaden ska lösa problemen på egen hand” (Corren 4/3).

Även om Linköpings borgerlighet verkligen tror så, kan marknaden ingalunda göra det. Inte därför att marknadskrafterna i sig skulle vara roten till det onda. Utan därför att kärnproblemet är att marknadskrafterna inte tillåts att fungera på hyresrätternas område.

Förhållandet mellan tillgång och efterfrågan är sedan länge satt ur spel. Det skedde när hyresregleringens inskränkning i den fria avtalsrätten klubbades av Per Albin Hanssons samlingsministär 1942. Och denna reglering plågas Sverige, trots vissa mindre modifieringar, fortfarande av.

Det politiska sabotaget mot normalt verkande prismekanismer har förstört hyresbostädernas lönsamhet, jagat iväg det privata investeringskapitalet, skapat en skriande bristsituation, tvingat människor att vänta i långa ringlande köer och stimulerat framväxten av en osund svarthandel med kontrakt. Känns symptomen från planekonomins Sovjet igen?

Socialdemokraterna insåg vansinnigheten redan på 60-talet och ville införa marknadshyror, men vågade aldrig fullfölja sina intentioner. Tyvärr har nuvarande Alliansregering inte ens förmått sig att andas om marknadshyror. Konsekvenserna brottas Linköping och övriga Sverige med dagligen.

Ondskan bor inte här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2/3:Corren.

Dådet blev inte särskilt uppmärksammat. Men är ingalunda mindre allvarligt för det. Förra helgen utsattes synagogan i Norrköping, den enda i Östergötland och samlingspunkt för hela länets judar, för ett rasistiskt hatbrott. Någon eller några hade i skydd av nattens mörker hängt upp en hakkorsflagga på synagogans port. Händelsen polisanmäldes, ännu har ingen gripits.

Jag vet av dyster erfarenhet att många svenskar värjer sig för att kalla saker vid dess rätta namn. Antisemitism? Nja, jo, men… Inte på riktigt, va? Kanske var det där i Norrköping bara ett urspårat pojkstreck, ett osmakligt skämt, ungdomar som försökt skrämmas lite och inte förstått vad de har gjort. Sådana reaktioner är tyvärr inte ovanliga.

Ofta finns en tendens att urskulda, bagatellisera eller vända bort blicken. Antisemitism är ett alldeles för otäckt begrepp. Associationerna går omedelbart till nazismen, Hitler, Auschwitz. Denna häxbrygd av hat och fördomar mot judar som kulminerade i historiens värsta massmord är väl äntligen borta?

Och finns antisemitismen kvar så existerar den knappast i vårt upplysta, moderna Sverige. Egentligen. Utan utomlands. Någon annanstans. Men inte här. När vi manifesterar på Förintelsedagen den 27 januari, när vi minns och hedrar Raoul Wallenberg, är det som om allt kretsade kring förfluten tid, utan större relevans för oss i dag.

Aldrig igen, sägs det. Okej. Men fortfarande har exempelvis den uppflammande antisemitismen i Malmö, där judar till och med flyr staden, mötts tämligen lamt från det officiella Sveriges håll. Att Malmös kommunalråd Ilmar Reepalu (uppvuxen i Motala för övrigt) ens anses möjlig som medlem i det socialdemokratiska partiet efter sina läskiga uttalanden om judar, sionismen och Israel är deprimerande.

Faktiskt ökar anmälningarna om antisemitiska hatbrott i Sverige, ändå tycks allvaret i dessa hemskheter inte sjunka in ordentligt i våra medvetanden. Varför?

Historikern Johan Östling har i sin avhandling Nazismens sensmoral. Sveriges erfarenheter i andra världskrigets efterdyning (2008) granskat hur vårt land hanterade läxan av Hitlertysklands härjningar. Han menar att vi aldrig drog några egentliga slutsatser av nazismens idégods och verkningar i Sverige.

Antisemitismen betraktades, förbluffande nog, knappast som en bärande del av nazismen överhuvudtaget. Följden blev att någon egen uppgörelse med det 2000-åriga hatet mot judar i vår västerländska kultursfär inte kom till stånd. Den svenska efterkrigstiden utmärktes istället av en påfallande naivitet, okunskap och blindhet gällande antisemitism.

En annan historiker, Heléne Lööw, har visat hur denna blindhet gjorde Sverige till ett ”safe haven” för inbitna antisemiter. Trots att nazismens strukturer rasat ihop i övriga Europa, kunde högerextremister etablera sig här och sprida sin hatpropaganda över världen.

Det gick så långt att USA:s regering krävde ingripande av dåvarande statsminister Tage Erlander mot dessa hatets och illviljans kolportörer. Först på 90-talet började historien komma i kapp oss med Göran Perssons engagemang i saken. Men numera tycks mycket åter stanna vid pliktskyldig retorik och högstämda fraser.

Ondskan får liksom inte bo inom våra gränser. Men det gör den. Fråga judarna i Malmö. Eller i Norrköping.