Ska vi sörja ”bokhandelsdöden”?

Liemannen röjer friskt bland traditionella konsumtionsmönster. Efter att skivaffärerna försvunnit in i skymningsmörkret, är det boklådornas tur att närma sig stupstocken. ”Boklöst land” larmar branschorganet Svensk Bokhandel på omslaget till sitt senaste nummer. 

Enligt tidskriftens kartläggning börjar boklådorna att falla som käglor i vårt avlånga land. I 141 kommuner är konkurrensen obefintlig, eftersom det blott existerar en enda bokhandel på orten. Än värre är situationen i 96 andra kommuner. Där finns ingen boklåda kvar alls längre. 

Vilken tur då att nätet finns, eller hur? Där kan alla människor, var som helst, när som helst, få tag på vilken bok som helst. Sortimentet är inte bara förkrossande överlägset. Böckerna är så mycket billigare också. 

Surt för Wettergrens och Bokia. Men bra för oss som gillar att berika livet med att spendera våra slantar på litteratur.

Ta bladet från munnen, Maud Olofsson!

Visst, det var en skenmanöver. Den kontroversielle ryske oligarken Vladimir Antonov fintade med rök och speglar och köpte ut sig själv för att Saabaffären skulle gå i lås. Han kontrollerar fortfarande Spyker (se här, här och här).

Vd:n Victor Muller tiger ännu om sanningen, det är husbonden Antonov som börjat lägga korten på bordet. Vidare hävdar Antonov att såväl GM, som den svenska regeringen, var medveten om charaden. Äger dessa uppgifter riktighet är det förstås mycket anmärkningsvärt. Saken blir inte bättre av att näringsdepartementet försöker fly undan genom att vägra kommentera Antonovs påståenden. 

Vad ska man egentligen tro? Spelade regeringen högt för att slippa en för Alliansen politiskt besvärande debatt om Saabs nedläggning under ett valår? Det förefaller ändå väl dumdistrigt. 

Men faktum kvarstår: regeringen fixade fram ett mångmiljardbelopp från EIB (ett avgörande villkor för affären) till ett bolag i händerna på en minst sagt dubiös figur. Enligt både Säpo och CIA är Vladimir Antonov förbunden med kriminella aktiviteter. 

Näringsminister Maud Olofsson (C) har en del att förklara. 

Folkförförare nu och då

”När jag såg bilderna i teve på de Saab-anställda som stod och tittade upp på Victor Muller så mindes jag Birgersson och El-Sayed. Jag fick ont i magen.”

Birger Schlaug, tidigare språkrör i Miljöpartiet, noterar hur den kollektiva förförelsens mekanismer upprepas från tiden när IT-gurun Jonas Birgersson predikade och då Fermenta var hetast på börsen.

Ryska maffian bakom ratten på Saab-Spyker?

Spykers uppgörelse med GM att köpa Saab är otvivelaktigt en väldigt märklig affär. För att uttrycka det försiktigt. Som om det inte osade tillräckligt katt redan, låter nu Spykers vd Victor Muller förstå att företagets tidigare finansiär Vladimir Antonov är hjärtligt välkommen tillbaka in i bolagsvärmen.

Denne ryske oligark tvingades nyligen ut från Spyker. Annars ville inte GM förhandla om någon Saabförsäljning. Tydligen skedde det efter påtryckningar från svenska staten, formellt Riksgälden, som granskat Vladimir Antonov. Resultatet gav knappast skäl till jubel. Såvida man inte tycker att bagateller som penningtvätt och kopplingar till organiserad brottslighet är mycket att bråka om. 

Vem eller vilka som gav Spyker resurser att köpa loss Antonov från huvudägarskapet vägrar Victor Muller envist att avslöja. Var alltihop en skenmanöver? Misstanken är befogad. GM bryr sig i vilket fall föga. Bara direktörerna i Detroit får slutavtalet färdigt, så kan Spyker göra som de behagar.

Och Victor Mullers budskap i dagens SvD är glasklart: Antonov är hederlige Harry personifierad och när detta ”bevisats” kommer han återta kontrollen över sin tidigare aktiepost. Det blir en delikat huvudvärk för regeringen i Stockholm, som berett vägen för Europeiska Investeringsbankens lån på fyra miljarder kronor till Saab – med garantin utställd på de svenska skattebetalarna.

Vad tänker näringsminister Maud Olofsson och Riksgäldens generaldirektör Bo Lundgren säga oss om den ryska maffians tentakler ertappas i syltburken? ”Sorry…” ?

Ska Sverige utrusta gangsterregimer?

För 30 år sedan uppdagades att det statliga företaget Telub i Växjö inte bara sålde känslig militär utrustning till Muammar Khadaffis Libyen, utan också utbildade libyska soldater i Sverige. Att vårt land aktivt bidrog till att vässa klorna på Khadaffis aggressiva skurkvälde var förstås en praktskandal.

Ansvaret föll tungt på de borgerliga regeringarna Fälldin och Ullsten, som släppt igenom den motbjudande affären.

Men hade det inte varit för Expressens reporter Ingvar Hedlund, som 1981 fick Stora journalistpriset för avslöjandet, hade sannolikt svenska staten kunnat fortsätta att tjäna pengar på den militära handeln med Khadaffis diktatur. Det var först genom att affären gavs offentlighet i medierna som Telub pressades till att riva kontrakten.

Det hade varit skönt om man idag kunnat blicka tillbaka på Telubskandalen såsom en moralisk väckarklocka när det gäller riktlinjerna för export- och handelspolitiken. Aldrig mer skulle våra förtroendevalda tillåta att svenska företag involverades i någon främmande diktators förtryckarapparat, hade vi kunnat säga.

Men icke. Istället tvingas vi bevittna hur ännu en borgerlig regering förskingrar sitt moraliska kapital genom ett skrupulöst köpslående med det libyska tyranniet. Denna gång heter det statliga företaget inte Telub, utan Rymdbolaget.

Med regeringens stöd vill nämligen Rymdbolaget sälja teknisk övervakningsutrustning avsedd att skärpa kontrollen av Libyens gränser. Murarna kring denna veritabala fängelsestat skulle därmed bli ännu högre. Detta för att – som det heter – stävja flyktingsmuggling. Rymdbolaget har redan varit nere på försäljarstråt hos Muammar Khadaffis intresserade hantlangare. Med på resan var handelsminister Ewa Björling (M). 

Till nyhetsbyrån TT försvarar Björling Rymdbolagets affärer enligt följande:

”Flyktingsituationen i Libyen lämnar en hel del övrigt att önska och det sker grava kränkningar av mänskliga rättigheter för just flyktingar. Det är därför det är viktigt att vara på plats och kunna påverka.”

På TT:s (minst sagt berättigade) fråga om hon inte är rädd för att övervakningssystemet ska missbrukas, replikerar Björling:

”Säg så här. Khadaffi och hans regim är det stora problemet och att de kränker mänskliga rättigheter för flyktingar. Jag är övertygad om att det här är ett bra verktyg att hindra det.”

Man blir mållös. Orden speglar antingen gränslös naivitet, komplett dumhet eller djupaste cynism. 

På vilket sätt skulle Khadaffis ökända diktatur bli mindre problematisk för att Sverige ger den ytterligare ett repressivt verktyg i arsenalen? På vilket sätt skulle flyktingarnas situation bli bättre av att Khadaffi kan jaga dem hårdare och effektivare? På vilket sätt bidrar detta till att minska kränkningarna av mänskliga rättigheter?

Om något borde väl Sverige snarare hjälpa flyktingarna att komma bort från detta eländiga land. Istället reducerar vi drastiskt alla deras frihetschanser. Det är inte svårt att hålla med Piratpartiets bägge riksdagskandidater Gun Svensson och Mikael Nilsson, som på Aftonbladet Debatt skriver:

”Björling visar genom sitt uttalande ett kallhamrat förakt för mänskligt lidande, som hon bidrar till att förvärra. Att Sveriges regering aktivt bidrar till förföljelse av utsatta människor är avskyvärt.”

Berättigad kritik levereras även av Vänsterpartiet. Riksdagsledamoten Alice Åström säger:

”Vi vet att diktaturen Libyen spärrar in flyktingar på obestämd tid. Att då sälja utrustning som är avsedd att hjälpa dem övervaka flyktingar är moraliskt förkastligt.”

Människorättsorganisationen Freedom House rankar i sin årsrapport för 2010 Libyen som en av de sju mest skoningslösa regimerna i världen (”worst of the worst”) – bland dem Nordkorea, Sudan och Burma. Det konstateras även att den totala frihetsgraden för mänskligheten, globalt sett, visar en oroande trend att minska. Rapportens deprimerande undertitel är: Erosion of freedom intensifies

Eftersom Sveriges regering uppenbarligen inte tvekar att utrusta frihetens fiender, fläckas också vår nation av delaktighet i denna lika sorgliga som farliga erosion. Den tre decennier gamla läxa från Telub återstår fortfarande att lära.

Mer att läsa:
Ingvar Hedlund: Ska Sverige utbilda terrorister? En rapport om Telubaffären (1980)

Saab tycks fått en ny Reefat El-Sayed på halsen

”Det stinker allt mer om Saab-affären”, skriver Andreas Cervenka, ekonomijournalist på E24. Han har granskat Spykers finansiella jonglerande, som förefaller minst sagt dubiösa. Det går inte undkomma intrycket att det här ligger ett helt tjog hundar begravda. 

I övrigt är det direkt förbluffande hur okritiskt Spyker och Victor Muller har behandlats hittills i Sverige. Känslorna för Saab har på ett anmärkningsvärt sätt tillåtits besegra förnuft och eftertanke hos dem som borde veta bättre, exempelvis stora delar av journalistkåren och ledande politiker. 

Själv tycker jag att Victor Muller inte så lite påminner om hur en företagsfifflare som Reefat El-Sayed lyckades förvrida huvudet på det svenska etablissemanget under 80-talet. Fallet kommer att bli lika hårt, förmodligen hårdare denna gång. Ty Saab/Spyker-historien är en skandal som bara väntar på att brisera. Som Andreas Cervenka kallt konstaterar i sin analys: ”Att Spyker räddar Saab känns lika vettigt som att bärga en oljetanker med ett metspö.” 

Tråkigast är det naturligtvis för Saabs anställda, som trodde att de genom ett under fått en räddare i sista minuten. Men om något är för bra för att vara sant, är det i allmänt heller inte sant. En ordnad likvidering av Saab enligt GM:s ursprungliga modell hade i långa loppet varit både humanare och mer ekonomiskt riktigt. 

Ingen räddare för Trollhättan

”Under sitt företags hittills nioåriga existens har han aldrig lyckats få det att gå med vinst, och inte desto mindre förvärvar han nu en betydligt större och lika förlustbringande biltillverkare. I mångt och mycket är det som när den lame hjälper den blinde.”

Maarten van der Pas & Robert van den Oever, ekonomijournalister i Holland, varnar på Expressens debattsida för att sätta Spykers vd Viktor Muller bakom ratten på Saab.

Tyvärr – Saabaffären luktar ruffel

Det till synes omöjliga blev plötsligt verklighet. Spyker får köpa Saab av GM. 

Den hårt prövade personalen på fabriken i Trollhättan, som tvingats åka en känslomässig berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, jublar förståeligt nog. Spykers vd Viktor Muller sprudlar av optimism. Näringsminister Maud Olofsson skiner som vore sommarsolen redan här. 

Och GM? Drar väl en suck av lättnad och tvår sina händer.

Det känns trist att vara glädjedödare. Men den här affären måste räknas som en av bilbranschens absolut mest osannolika. En förlusttyngd holländsk marginaltillverkare köper en ännu mera förlusttyngd svensk (eller rättare: amerikansk) nischtillverkare, som aldrig varit lönsam ens under högkonjunktur.

När lilla Saab varken fick snurr på hjulen med draghjälp från Wallenbergsfärens Scania, eller som integrerad del av biljätten i Detroit, vad kan då pytte-Spyker bidra med? Glada tillrop? Den industriella logiken är minst sagt svår att greppa. 

Upplägget på dealen mellan Spyker och GM känns inte heller vidare övertygande. Snarare ter sig finansieringen som ett äventyrligt gungfly. I praktiken lånar GM ut pengar till Spykers köpeskilling i form av preferensaktier. Återbetalningen ska ske inom en fyraårsperiod. Inga problem, påstår Viktor Muller. Han hoppas klara skivan genom att Saab då ska ha börjat leverera plussiffror i bokföringen. Oddsen på det?

Ur ett vidare perspektiv osar det hela även katt rent politiskt. Eftersom GM de facto gjort upp med Spyker, hamnar Alliansregeringen i en sorts utpressningssituation. Vad kan man nu göra, annat än att gå i god för det där maffiga lånet från Europeiska investeringsbanken (EIB) till Saab på dryga fyra miljarder kronor? Detta är ju ett avgörande villkor för affären.

Möjligheten att säga nej är obefintlig. Såvida man inte har lust att stämplas som Saabs dödgrävare. Och det är knappast något Alliansregeringen har råd med under ett valår, då borgerligheten – och i synnerhet näringsminister Olofssons Centerparti – redan hänger på repen opinionsmässigt. 

Men för väljarna är risken överhängande att det kommer surt efter. Garantin för EIB-lånet är ju utskrivet på oss svenska skattebetalare. Statssekreterare Jöran Hägglund (C) intygar att han har ”trovärdiga säkerheter” som pant. Vilka är då de? Reservdelslagret? Skrotvärdet på fabriken?

Pengarna från EIB är dessutom öronmärkta för utvecklingen av ny miljövänlig teknik, som motorer. Varifrån Spyker ska få resurser till övrig produktutveckling, för att inte tala om den dagligt löpande driften, är inte klarlagt. Det handlar om många miljarder. Viktor Muller säger sig dock ha finansiärer i kulisserna. Okända, hemliga personer… 

Frågetecknen är många. Besvärande många. En nykter bedömning måste komma till slutsatsen att det inte luktar så lite ruffel om alltihop. Rimligen förlängs bara plågan för Saabs anställda när de kalla realiteterna obevekligen sätter in. Därutöver skadas samhällsekonomin, näringslivet och framtidens jobbtillväxt då den nödvändiga strukturomvandlingen i Västsverige fördröjs ytterligare ett antal år. 

Moderaterna i Winbergs och Schymans fotspår

Tvångskvotering av kvinnor till det privata näringslivets bolagsstyrelser är ett gammalt populärt krav inom den svenska vänstern. Så här uttalade sig exempelvis dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg (S) i Sydsvenskan den 18/6 2002:

”25 procent är en rimlig andel att hinna uppnå under loppet av två år. Och om det målet inte är uppnått under år 2004 är det läge för lagstiftning om kvotering av kvinnor till företagsstyrelser.”

Talibanfeministen och vänsterpartiledaren Gudrun Schyman ville självfallet inte vara sämre. I Svenska Dagbladet den 27/11 2002 skrev hon: 

”Erfarenheten visar att kvotering är ett verkningsfullt och nödvändigt verktyg för att öka kvinnors makt. Vänsterpartiet har därför länge drivit på för en lagstiftning om könskvoterade bolagsstyrelser.”

Om Mona Sahlin blir statsminister efter valet är det heller inget snack. Under sitt sommartal i Nacka den 15/8 2009 slog hon fast: 

”Vi kan inte tveka. Reglerna i aktiebolagslagen måste ändras så att minst 40 procent av vartdera könet är representerat i de större bolagens styrelser.”

Och nu gör även Moderaterna sällskap med Winberg, Schyman och Sahlin på den radikalfeministiska vänsterbarrikaden. I Veckans Affärer den 21/1 2010 säger partisekreteraren Per Schlingmann följande: 

”Om vi inte ser en fördubbling av andelen kvinnor i börsbolagsstyrelserna innan 2014 då utesluter vi inte att vi gör ändringar i vilka regler som reglerar bolagens sammansättningar.”

KVOTERING?

”Ja, det är i princip det det handlar om.”

Efter Moderaternas alla fotombyten under Fredrik Reinfeldts regemente undrar man om det snart inte borde snurra fullständigt i skallen på partiets medlemmar. När högern blivit den nya vänstern får till och med jag lust att panikskrika: 

 GÖSTA BOHMAN – KOM TILLBAKA!