I huvudet på en hårdrockare

Det där med subkulturer är onekligen ganska skojigt. Som hårdrock. Numera mainstream, rena familjeunderhållningen. Tag bara succéfestivalen Sweden Rock i Blekinge, dit mängder av besökare i alla åldrar flockas varje sommar för att mysa till skrikande gitarrer och dånande trummor. Picknick och heavy metal, vad kan vara trevligare när solen skiner?

Men det fanns en tid när hårdrock var något hemskt, mystiskt och farligt – av vuxenvärlden närmast betraktad som en slags musikalisk nazism med självaste Belsebub som dirigent. Här är ett fint klipp ur Barnjournalen. Året är 1983 och programmets undersökande reporter gör en vågad sociologisk fältstudie i det svenska ungdomslandskapets mörkaste utmarker. ”Hårdrockarnas intresse för våld och ondska gör det lätt att tro att de också är för krig”. Those were the days!

Motörhead, Bottlehead?

Ligger och bläddrar i Ian Kilmisters självbiografi White Line Fever, som jag hittade idag för 29 spänn på Citygross i Karlskrona (av alla ställen). Ian Kilmister är naturligtvis mer känd som Lemmy, förgrundsfigur i veteranhårdrockarna Motörhead. Uppenbarligen en ganska levnadsglad herre. Som han själv skriver i boken:

”Det är meningen att man ska skratta medan man lever. Att skratta håller alla ansiktsmuskler i trim och förebygger åldrande. Att se bister ut får man fula rynkor av. Jag rekommenderar också hårt drickande – det underhåller sinnet för humor!”

Hmm… Inte för att jag vill verka som någon beskäftig nymoralist. Men. I längden riskerar väl det skrattet att fastna i flaskan?

Moon River, Bengt Hallberg

Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Naket, avskalat. Jag har aldrig hört Moon River tolkas med sådan drabbande lyrisk värme.
Det skimrar. Glöder av lågmäld precision i känsla, uttryck. Toner av smältande guld.
Bengt Hallberg. Ett piano. Inget mer.
Kan tina vilken frusen själ som helst. Musikens mirakel. Och nåd.

(Denna version av Moon River finns på Bengt Hallbergs skiva Stardust In My Heart, 1999).

Ladies & gentlemen: Gals & Pals!

En hyllning till eskapismen. Eller snarare tvärtom. Men bra. Man måste älska denna låt med Gals & Pals. Man måste älska alla låtar med Gals & Pals. Det svenska 60-talets klarast lysande grupp. Gnistrande briljanta. Man blir glad, man blir lycklig. Och ska det vara jazzigt folk, ska de förstås vara i svartvit. Här är dem!

Gerry Rafferty, R.I.P.

2o11 började med ett tungt mollackord för oss musikdiggare. Gerry Rafferty har hängt av sig gitarren för gott. Men hans suveräna klassiker Baker Street är evig. Albumet City to City (som Baker Street ingår på) petade i juli 1978 ner monstersäljaren Saturday Night Fever från USA-listans förstaplats.

Jag minns att detta faktum beklagades djupt i tidningen Poster (OKEJ:s föregångare), som menade att City to City var ungefär lika kul att lyssna på som det var att se målarfärg torka. Det tycker inte jag. City to City är en grymt bra platta som borde finnas i varje hushåll. Och hör sen!

Trollkarlen

Någonstans är en hemlig trädgård, omgärdad av praktfull granskog. Där göms en enkel jämtländsk banvaktsstuga. Ur dess öppna fönster flödar orgeltoner likt färgrika pulserande lavaströmmar. Trollkarlen vid sin Hammond, varje tangent är ett elektriskt relä till fjärran rymder. Milda blyga ögon, magiskt spelande fingrar. Hans partitur är sfärernas kokande rytmiska brygd. Förhäxande klanger sprider sig över trädtopparna. Tillvaron vibrerar, stängsel rämnar. Friheten finns.

Vem värnar vårt moderna kulturarv?

Folkets kärlek har han alltid åtnjutit, Cornelis Vreeswijk. Hans fysiska lekamen torde ha lämnat scen och salong för många år sedan. Men annars tycks inte den flygande holländaren särskilt frånvarande, tvärtom. Cornelis Vreeswijk fortsätter ta plats och gör det med all rätt.

Hans konstnärskap verkar faktiskt stråla klarare idag, än förr när kvällstidningarnas löpsedlar om rumlaren Cornelis tenderade att skymma sikten för musikern och poeten Vreeswijk. Nu har dessutom en aktuell biofilm ytterligare ökat intresset för honom bland kungarikets medborgare.

I samma veva kommer dock beskedet att Cornelis Vreeswijks svenska barndomshem på Ekerö ska rivas. Det är ett litet torp, ägt och vanvårdat av Stockholms stad, som hotar att bli kaffeved när ett nytt bostadsområde planeras. Att rädda torpet kostar ändå pengar och sådana resurser saknas i vanlig ordning. Särskilt som varken stat eller kommun verkar bry sig över hövan.

Visset. Nog borde ett sådant stycke kulturhistoria, där en musikant och diktare i Bellmans klass haft sin adress, skattas högre. ”Åren på Ekerö kom att forma tonåringen Cornelis Vreeswijk. Han gick i S:t Görans samreals skola vid Fridhemsplan och om somrarna jobbade han som cykelbud på Konsum i Träkvista på Ekerö och höll till på öns dansbanor”, säger trubadurens levnadstecknare Klas Gustafson till DN (23/11).

Det är inte första gången liknade saker händer. För några år sedan försvann ABBA:s lika legendariska som världsberömda Polarstudio på S:t Eriksgatan. En saftig hyreshöjning knäckte lönsamheten, försöken att bevara studion stupade på de offentliga kulturinstitutionernas ointresse. Rubbet revs ut, idag huserar ett gym i lokalerna.

Även Ingmar Bergmans hus och egendomar på Fårö riskerade förra hösten att skingras. Kulturdepartementet ryckte bara på axlarna åt saken. Hade inte en norsk miljardär överraskande trätt in och beslutat säkra detta unika konstnärsresidens åt framtida generationer, vete katten hur det skulle gått.

I Storbritannien finns något som kallas The National Trust for Places of Historic Interest or Natural Beauty. Det är en stiftelse som funnits sedan 1895, vars verksamhet går ut på att bevara och vårda det brittiska kulturarvet. The National Trust äger bland annat John Lennons och Paul McCartneys barndomshem i Liverpool.

Som komplement till det offentliga vore det knappast dumt om även Sverige hade en sådan stiftelse. Inte minst det öde som troligen väntar Cornelis Vreeswijks torp på Ekerö, visar ju att det kulturhistoriska ansvaret hos stat och kommun lämnar en del övrigt att önska.

Det är ju bara underhållning…

Till sommaren har huvudstaden begåvats med en syntfestival, kallad Stockholm Goes Alternative. Arrangörerna har bland annat bokat bandet Elegant Machinery. I Expressen dristade sig nyligen skribenten Johan Wirfält att kritisera detta, eftersom en av Elegant Machinerys medlemmar heter Richard Jomshof.

Han är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sedan länge en av partiets frontfigurer, ingår i kärnan tillsammans med Jimmie Åkesson. Är detta ett problem? På festivalen ska ju Jomshof agera som musiker, inte som den inbitne islamofob och främlingsfientliga propagandist vilket annars är hans profession.

”SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ‘rumsrena’. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde”, skrev Wirfält som på goda grunder ifrågasatte omdömet hos festivalens ansvariga.

Wirfält fick mothugg DN:s nöjeskrönikör Fredrik Strage, som visserligen tog avstånd från SD:s främlingfientlighet, men samtidigt tyckte att Jomshof framstod ”som mer resonlig än den hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”.

En intressant debatt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Bert Karlsson. Ni vet, han som i början av 90-talet stod i spetsen för det främlingsfientliga populististpartiet Ny Demokrati. Som riksdagsledamot trumpetade han ut åsikter i den här stilen:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992).

”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera den rasistiska rockgruppen Ultima Thule. Man bör också tillägga – som inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen.

Den iskalla vind av främlingsfientlighet och våldsam rasism som Bert Karlsson bidrog till piska fram i 90-talets Sverige, ska vi idag tydligen enbart glömma. Som om ingenting hade hänt dyker Bert Karlsson upp i alla möjliga glättiga TV-program och figurerar som glad nöjesfarbror.

Men varför skulle nöjesvärlden ta något ansvar, eller hålla sig med någon form av moral, om aldrig så basal? Det är ju bara underhållning, spex och glitter. Om clownen är rasist och hetsar mot muslimer, judar eller andra grupper när han inte sprattlar på scenen? Strunt samma. Bara han roar oss. Vi applåderar och skrattar lika gott oavsett.

Ursäkta. Jag mår faktiskt lite illa.