Har med stigande fascination lyssnat igenom samtliga Elvis Presleys singlar 1970-77, A- och B-sidor. Inte en enda svag låt, inte en. Det mesta är knäckande bra. Rösten är djupare, mognare. Fraseringen är minst lika suverän som någonsin Sinatras.

Elvis hanterar sitt låtmaterial med en nerv, känsla och övertygelse som stundtals är förbluffande. En bredare livserfarenhet med besvikelser och sorger har tydligt satt sina spår. Här finns en helt annan svärta och innerlighet i uttrycket än tidigare, konstnärligt är frågan om Elvis Presley varit bättre.

John Lennon påstod att Elvis dog när han ryckte in i lumpen. Verkligen? Lennon måste varit hög på LSD. Faktum är att feta Vegas-Elvis i fånig sparkdräkt är musikaliskt överlägsen sitt yngre, råare 50-talsjag.

Denna märkligt bespottade 70-talsperiod fullkomligt skriker efter förutsättningslös omvärdering. Och hör sen! Gärna på boxen Walk a Mile in My Shoes: The Essential 70´s Masters. Den tycker jag otvetydigt visar att Elvis inte hade något att skämmas för. Tvärtom. Ser man strikt till musiken lämnade han oss med obruten integritet på toppen av sin karriär.