Det är ju bara underhållning…

Till sommaren har huvudstaden begåvats med en syntfestival, kallad Stockholm Goes Alternative. Arrangörerna har bland annat bokat bandet Elegant Machinery. I Expressen dristade sig nyligen skribenten Johan Wirfält att kritisera detta, eftersom en av Elegant Machinerys medlemmar heter Richard Jomshof.

Han är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sedan länge en av partiets frontfigurer, ingår i kärnan tillsammans med Jimmie Åkesson. Är detta ett problem? På festivalen ska ju Jomshof agera som musiker, inte som den inbitne islamofob och främlingsfientliga propagandist vilket annars är hans profession.

”SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ‘rumsrena’. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde”, skrev Wirfält som på goda grunder ifrågasatte omdömet hos festivalens ansvariga.

Wirfält fick mothugg DN:s nöjeskrönikör Fredrik Strage, som visserligen tog avstånd från SD:s främlingfientlighet, men samtidigt tyckte att Jomshof framstod ”som mer resonlig än den hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”.

En intressant debatt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Bert Karlsson. Ni vet, han som i början av 90-talet stod i spetsen för det främlingsfientliga populististpartiet Ny Demokrati. Som riksdagsledamot trumpetade han ut åsikter i den här stilen:

”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992).

”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).

”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992).

I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera den rasistiska rockgruppen Ultima Thule. Man bör också tillägga – som inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen.

Den iskalla vind av främlingsfientlighet och våldsam rasism som Bert Karlsson bidrog till piska fram i 90-talets Sverige, ska vi idag tydligen enbart glömma. Som om ingenting hade hänt dyker Bert Karlsson upp i alla möjliga glättiga TV-program och figurerar som glad nöjesfarbror.

Men varför skulle nöjesvärlden ta något ansvar, eller hålla sig med någon form av moral, om aldrig så basal? Det är ju bara underhållning, spex och glitter. Om clownen är rasist och hetsar mot muslimer, judar eller andra grupper när han inte sprattlar på scenen? Strunt samma. Bara han roar oss. Vi applåderar och skrattar lika gott oavsett.

Ursäkta. Jag mår faktiskt lite illa.

Cornelis om Kung Byxlös

Ingen har väl undgått att vår festglade konung avslöjats med brallorna nere. Eller avslöjats, det är knappast rätt ord. Majestätets kvinnliga eskapader har det skvallrats om i journalistkretsar under åratal. Ingen har dock vågat/orkat/velat skriva och trycka något. Förrän nu, uppenbarligen.

Men Cornelis Vreeswijk, han sjöng ut om saken redan 1973. På albumet Istället för vykort. Låten heter Till Riddarhuset, alternativt Balladen om Hans Höghet på Alexandra. Den flygande holländarens kommentar är lika god som någon annan dessa dagar, antar jag.

Kalla mig Hans, sa Hans Majestät.
På danshaket Alexandra
glider jag runt med små lätta fjät
precis som alla andra.
Jag är en vanlig person, sade Hans,
fastän jag glider omkring på distans.
Detta må ingen klandra
på danshaket Alexandra.

Hoppsan, sa Hans till sin adjutant.
Hoppas för tusan bövlar!
Stå inte där och dregla, din fjant,
på mina nya stövlar!
Nej du, sa Hans, den damen är min,
ty hon är både folklig och fin.
Hennes pokal ska vandra
på danshaket Alexandra.

Man hurrar för Hans och Hans hyllar man
och jag har inget emot ‘en.
Och enligt vad som sägs fyller han
den intelligenta kvoten.
Han läser både bokstav och tal.
Han gläder mången tärna på bal.
Dessutom shakar han bra
på danshaket Alexandra.

Men det är det där med Hans Majestät
som jag har svårt att svälja.
Han heter Hans för så vitt jag vet
och släktnamn kan ingen välja.
Men när det står Hans Höghet i ens pass
så lägger man ej bort titlarna på dass.
Detta må man väl klandra
på danshaket Alexandra.

Där det aldrig regnar

Kan liksom inte hjälpa det. Men ibland när jag kommer hem från en sen utekväll känns det lika skönt som nödvändigt att knyta sig till It Never Rains in Southern California. Varför? Kanske behöver vi alla någon slags personlig vaggvisa. Om inte annat somnar man bättre. Och vaknar gladare. Låt det aldrig regna på din huvudkudde!

Denna Albert Hammonds stora hit är för övrigt omnämnd i Mats och Beppe Wolgers  Den store fixaren. Boken om en vacker, magisk barndomssommar i 70-talets början. Har ni missat den, tja, då har ni missat något.

”Goodluck, goodbye, Bobby Jean”

Born in the USA släpptes på min födelsedag den 4 juni 1984. En bättre present när man fyller femton år kan man väl knappast få? Tack än en gång, Bruce! You made my day.

Albumet innehåller dessutom en av de låtar jag håller högst i Springsteens repertoar; Bobby Jean. Jag trodde förstås länge att låten handlade om en tjej. Och för mig kommer det alltid att vara så. En sång att spela i bitterljuva stunder när tankarna råkar vända till flickor som man mött, älskat och som av en eller annan anledning försvunnit ur ens liv. Tja, vi har väl alla varit med om trallen.

Men egentligen är Bobby Jean skriven som ett farväl till gitarristen och polaren Steven Van Zandt. Han hade då nyligen hade lämnat E Street Band för att satsa på en egen karriär. Enligt uppgift missnöjd med Springsteens mer kommersiella inriktning.

Fast som The Boss sjunger i Atlantic City på den föregående skivan Nebraska (1982):

Well now everything dies baby that’s a fact
But maybe everything that dies someday comes back

Och för paret Springsteen och Van Zandt blev det faktiskt så. ”Little Steven” gjorde comeback i E Street Band 1999 och har lirat där sen dess. Vem vet? En dag kanske din egen Bobby Jean återvänder till kvarteret… Rock on!

Paul McCartneys stoltaste stund

Favoritmedlem i The Beatles? Min är George Harrison, coolast i gruppen. Men skulle jag tvingas välja mellan John Lennon och Paul McCartney, tar jag Paul. Och får därmed leva med stigmat att det bland mainstreamfansen naturligtvis är oerhört mycket creddigare att digga Lennon.

Än sen? Vissa fakta går inte att bortse ifrån. Det var inte Lennon, utan McCartney som var den djärvaste och mest insatta musikaliska pionjären bland beatlarna. Före Lennon intresserade han sig för avantgardister som Stockhausen, och var drivande kraft bakom banbrytande formexperiment som Sgt Pepper och den långa, utsökta medleykompositionen på Abbey Road.

Dessutom svarade McCartney för The Beatles råaste insats; Helter Skelter (så nära punk eller hårdrock man kunde komma 1968). Vidare var det Paul som först officiellt lämnade bandet, ett utmärkt beslut. The Beatles hade nått artistisk zenit och bevarande sin konstnärliga integritet genom att fördömligt lägga av precis i rätt tid.

Och hade gruppen ändå fortsatt, skulle Paul McCartney sannolikt aldrig levererat den magnifika Maybe I’m Amazed. Låten ingick på hans första soloalbum McCartney (1970) och skrevs som en hyllning till nyblivna hustrun Linda. Hon hade – enligt Paul själv – räddat honom från att ohjälpligt sjunka ner i depressionens drogmissbruk när bolaget Apple ruttnade ihop till en enda enorm härva av trassel och bråk.

Maybe I’m Amazed är en fantastisk kärlekssång. Men också en frihetsdeklaration från en nyförlöst McCartney, som återvunnit sin inre jämvikt och nu tar sats mot en egen karriär, bortom The Beatles och in i framtiden.

Jag älskar den här låten – på en gång så överväldigande, gripande, smittande, härligt drabbande. Tveklöst bland det bästa Paul McCartney någonsin gjort, om inte det bästa. Själv rankade han nyligen Maybe I’m Amazed som den sång han helst vill bli ihågkommen för. Det är inte svårt att förstå honom.

Dansant röstfiske

Både Centern och Kristdemokraterna går till val på att sänka dansbandsmomsen från 25 till 6 procent. Suck.

(harkel): Jag har förvisso inget emot dansband…

…eller jo – ärligt talat avskyr jag dansband och vill helst se eländet nerplöjt med blod på Lövsta soptipp. Fast okej då, man får väl vara tolerant…

Men seriöst. Någon måtta får det väl ändå vara på detta eviga politiska jonglerande med differentierade skattesatser, som redan gjort skattesystemet till en svårgenomtränglig härva.

Sänk gärna momsen – om det är det ni vill, KD och C. Men gör det då generellt. Och återställ principerna från den stora skattereformen 1990-91.

Det vore i långa loppet bäst även för verklighetens folk på dansbanan.

Vi tolkar världen genom Black Sabbath (11)

Från arkivet har vi lyckats gräva fram Black Sabbaths första demo, en unik filmad inspelning från 60-talet. Det var innan skivbolaget krävde:

”Du, grabbar, det här var väl trevligt. Men kan ni inte fööörsöka spela lite mera, ja, skiiitigare liksom. Rockigare, eller vad man ska säga… elektriskt… Äh, sånt som kidsen gillar, va. Och du, Ozzy, den här transagrejen, alltså, ta det inte personligt nu va, men vi har ju snackat om detta innan vid lunchen idag och… ja, men ärligt talat, vi tror inte det funkar riktigt. Flätor och hatt är inte poppis längre. Fundera gärna på bandnamnet också, Astrud Gilberto, ska det inte vara Astrid förresten? Är ni en slags variant på folksångarna i Alice Cooper? Dom kommer aldrig att bli nått. Hmmm… nu vill vi inte vara petiga och visst, ni bestämmer själva, det gör ni. Men nä, något mera catchy behövs nog. Kom igen på torsdag, så testar vi nåra andra idéer. Här är fem pund så länge, kila ner på puben grabbar och lura på saken.”