Till sommaren har huvudstaden begåvats med en syntfestival, kallad Stockholm Goes Alternative. Arrangörerna har bland annat bokat bandet Elegant Machinery. I Expressen dristade sig nyligen skribenten Johan Wirfält att kritisera detta, eftersom en av Elegant Machinerys medlemmar heter Richard Jomshof.
Han är riksdagsledamot för Sverigedemokraterna och sedan länge en av partiets frontfigurer, ingår i kärnan tillsammans med Jimmie Åkesson. Är detta ett problem? På festivalen ska ju Jomshof agera som musiker, inte som den inbitne islamofob och främlingsfientliga propagandist vilket annars är hans profession.
”SD:s kommunikationsstrategi handlar nästan uteslutande om en sak: att bli ‘rumsrena’. Därför går det inte betrakta deras företrädare som apolitiska i ett visst sammanhang. För SD har även en syntfestival ett symbolvärde”, skrev Wirfält som på goda grunder ifrågasatte omdömet hos festivalens ansvariga.
Wirfält fick mothugg DN:s nöjeskrönikör Fredrik Strage, som visserligen tog avstånd från SD:s främlingfientlighet, men samtidigt tyckte att Jomshof framstod ”som mer resonlig än den hycklande lynchmobb som gång på gång bekräftar Sverigedemokraternas prat om åsiktsförtryck”.
En intressant debatt. Jag kan inte låta bli att dra en parallell till Bert Karlsson. Ni vet, han som i början av 90-talet stod i spetsen för det främlingsfientliga populististpartiet Ny Demokrati. Som riksdagsledamot trumpetade han ut åsikter i den här stilen:
”Zigenare står för nittio procent av alla brott mot svenska pensionärer” (Almedalen 12/7 1992).
”Jag skulle vilja se Bengt Westerberg få sin dotter hiv-smittad av en flykting. Han pratar så fint om flyktingarna, men han skulle bo ett tag i de gettona som de skapar” (Expressen 16/8 1992).
”Man ska inte gifta sig med folk från andra kulturer, det visar sig gång på gång att det inte går” (Expressen 16/8 1992).
I samma veva passade även Bert Karlsson på att lansera den rasistiska rockgruppen Ultima Thule. Man bör också tillägga – som inte helt oväsentligt faktum – att John Ausonius tyckte att han fått carte blanche av Bert Karlsson och Ny Demokrati för att skjuta invandrare, vilket Gellert Tamas skriver om i sin skakande bok Lasermannen.
Den iskalla vind av främlingsfientlighet och våldsam rasism som Bert Karlsson bidrog till piska fram i 90-talets Sverige, ska vi idag tydligen enbart glömma. Som om ingenting hade hänt dyker Bert Karlsson upp i alla möjliga glättiga TV-program och figurerar som glad nöjesfarbror.
Men varför skulle nöjesvärlden ta något ansvar, eller hålla sig med någon form av moral, om aldrig så basal? Det är ju bara underhållning, spex och glitter. Om clownen är rasist och hetsar mot muslimer, judar eller andra grupper när han inte sprattlar på scenen? Strunt samma. Bara han roar oss. Vi applåderar och skrattar lika gott oavsett.
Ursäkta. Jag mår faktiskt lite illa.
Christian Dahlgrens Blogg 