A band like Duran Duran is a fusion of fashion, hedonism and music.
– Andy Taylor, gitarrist.
In the Pleasure Groove
Svara
Kategoriarkiv: Musik
Sleep Purple
When someone says we have to get an LP together, that’s when we start pulling together songs. We’re all very lazy, but professional enough to churn the songs out just in time. Deep Purple isn’t too dedicated a band. I think we’d all rather sleep.
– Ritchie Blackmore, gitarrist, har tillbakalutad hållning på karriären (Rolling Stone april 1975).
Kassetten lever
Skrivit i Corren 16/12:
Kassettbandet fyller 50 år, det lanserades på marknaden av Philips 1963. Under 70- och 80-talen en stapelvara i varje pojk- och flickrum, i dag ett stendött fornminne. Vem bryr sig längre i vårt digitala tidevarv om denna billiga plastprodukt med lindrigt sagt svajig ljudkvalitet? Otippat nog fler och fler, enligt ett stort kulturreportage i måndagens DN.
En ny generation har återupptäckt kassettbandet som ett fascinerande alternativ att sprida och digga musik på. Lågbudgetsoundet tilltalar, liksom den fysiska påtagligheten och formatets kontemplativa begränsning till linjärt lyssnande. Detta i motsats till cyberrymdens flyktighet, där nätets överdådiga utbud skapar stresskänslor och tenderar att splittra musikkonsumtionen.
Tja, varför inte? Om vinylskivorna smugit sig tillbaka, kan det väl funka för gamla C90-kassetter också. Den riktigt framsynte trendspanaren ser möjligen en renässans även för rullband. Kanske till och med 8-track (ganska poppis i USA när Led Zeppelin, Elton John och Rolling Stones fortfarande vara unga och raska).
Själv anar jag i kristallkulans dunkel att något annat snart börjar snurra igen. Ty vad borde rimligen vara den ultimata ljudbäraren för de allra hippaste non-konformisterna om inte fonografcylindrar i vax? Mer autentiskt lo-fi än så kan det knappast bli. Kom ihåg var ni läste det först!
Personligen föredrar jag dock det mest hopplöst dammiga av allt: CD-plattor.
Värna skolvalet
Skrivit i Corren 4/11:
”Jag vill inte ha den jävla skiten som de håller på med rap och våldtäkter. Man få ju inte säga neger numera, men den här svarta musiken. Nej, nej, de kan väl hålla på och rappa borta i Tensta och elda upp bilar där istället för här.”
Så talar Greger von Sivers, tills nyligen chef för Profilskolan i Stockholm. SVT:s Uppdrag granskning avslöjade honom när en av deras reportrar låtsades söka jobb som musiklärare på friskolan. Denne reaktionäre grottvarelse till skolledare förklarar alltså att elever med invandrarbakgrund som gillar rapmusik är oönskade.
Hade det varit 1980-tal skulle han väl portat oss med skinnjackor och nitar som älskade hårdrock. Eller öst samma galla över jazzdiggande swingpjattar om det varit 30- och 40-tal.
Utmärkt att SVT förra veckan drog brallorna av Greger von Sivers och hans gelikar. De bryter mot lagen. De skjuter rätten till valfrihet i sank för elever och föräldrar. De har inte i skolvärlden att göra, oavsett om de ansvarar för en privat eller en kommunal skola.
Att självsvåldigt och kränkande sortera ut vissa elever som persona non grata är oacceptabelt. Behöver vi därför nya regler och restriktioner, som nu både Stefan Löfven (S) och Jan Björklund (FP) ropar efter? Tveksamt.
Panikartad politisk populism kommer sällan något gott ur. Däremot måste ansvariga myndigheter göra sitt jobb för att upptäcka och straffa de Greger von Sivers-figurer som bryter mot dagens regelverk och saboterar det fria skolvalet.
Thåströms färg, Miles Davis kulör eller Dylans?
Skrivit i Corren 18/10:
”Alltid rött, alltid rätt.” Det sjöng Joakim Thåström när han på 80-talet var frontfigur i rockgruppen Imperiet. Rött är kärlekens och passionens färg, ett varmt hjärta som bultar. Och att följa sitt hjärta brukar ofta anses riktigt.
Politiskt förknippar vi rött med vänstern, som uppfattar sig som den godhjärtade solidaritetens banérförare i strid mot klassamhällets orättvisor. Rött symboliserar således även kamp, som vidsträckt spänner från Socialdemokraternas trygghetstörstande folkhemsideologi till stalinismens falska och blodsbesudlade jämlikhetssträvanden.
En smula förvirrande blir det när vi européer blickar mot USA. Ty vilka har draperat sig i rött där? Republikanerna, partiet som många på vår sida av Atlanten snarast förknippar med hjärtlös marknadsegoism och kristen tokhöger (att det också var hemvisten för president Lincoln, slaveriets baneman, tycks färre vara medvetna om).
Den amerikanska vänstern – nå, allt är relativt – som företräds av Barack Obama och Demokraterna har istället lagt beslag på blått. Det är en färg som upplevs lugnande, vilket nog harmonierar med åtskilliga Obamasympatisörers känslor, särskilt i kontrast till Republikanernas ansvarslösa obstruerande i kongressen som medförde att statsapparaten slogs igen.
Men med tanke på hur illa Republikanerna tycker om Obamas sjukvårdsreform kan dessa med samma rätt associera blått med nedstämdhet och depression, ty färgen rymmer även denna känsla.
Men det svänger samtidigt väldigt skönt om blått. Bluesen och jazzen bärs av de underbart, bitterljuva blå tonerna. Kanske bäst fångade av Miles Davis på hans epokgörande 50-talsalbum som inte för inte heter Kind of Blue.
Blått är faktiskt den populäraste färgen av alla. Enligt vetenskapliga undersökningar har ungefär hälften av jordens befolkning blått som favorit. På andra och tredje plats kommer, långt efter, lila och grönt. Blått har både en tilltalande renhet och komplexitet i sig som människor, oavsett kultursfär, finner oemotståndlig.
Men min egen älsklingsfärg sedan barnsben är svart. Jo, politiskt är den förstås djupt komprometterad. Dels är det fascismens färg, dels dess motsats: anarkismens. Bägge läror möts dock i bejakandet av våld som metod för samhällsförändring, vilket sannerligen inte gör saken bättre.
Fast det kanske finns utrymme att vara en snäll, demokratisk och liberal halvanarkist då, om man nu ska tvingas koordinera sin politiska uppfattning med favoritfärgen. Personligen anser jag bara att svart är elegant, coolt och uppfriskande punkigt.
Svart är väl också som att inta en outsider-position mot makten, att leva lite utanför lagen. Och då måste man vara ärlig, som Bob Dylan konstaterar i låten Absolutley Sweet Marie. Inte sällan är det ju lagens representanter, den statskontrollerande klassen av de andra kulörerna, som visat prov på de mest stötande bedrägerierna. Om vi får tro Dylan, i alla fall.
Kulturskolan (5): The Beatles
Även om jag inte känner The Beatles personligen, hyser jag en stor beundran för dem.
Charles de Gaulle, general och president (1890-1970).
It was thirty years ago today…
Idag är det precis 30 år sedan denna platta släpptes. Ofattbart. Jag minns det som förra veckan. Räknar man lika lång tid tillbaks från när det begav sig 1983 hamnar man i femtiotalet. Plötsligt känner jag mig oändligt gammal. Eller att man åtminstone inte är tonåring längre! 🙂
En liten pärla till platta
Skrivit i Corren 31/7:
Sångerskan Lana Brunell, välkänd lokal radioprofil i P4 och krönikör i Corren, har släppt sin andra soloskiva och titeln är fyndigt talande: Solblues.
Hon bjuder på 13 egna låtar, en njutningsfull blandning av vispoppig blues och soul som svänger riktigt skönt. Hon har utan tvekan valt sina musikanter med omsorg och finess.
Jag gillar särskilt Jonas Knutssons och Nisse Sandströms läckra saxofoninslag, samt Jerker Hårdänges delikata gitarr (Hårdänge är även producent och axlar tillika ansvaret de lyhörda arrangemangen).
Sammantaget ger de en kongenial uppbackning åt Lana Brunells varma sång och personligt, berörande texter om kärlekens olika nyanser genom livets skiftningar mellan dur och moll.
Detta är en lyrisk, hoppfull och innerlig hyllning åt tillvaron, familjen, vännerna och naturen som är svår att inte smittas av. En liten pärla till platta, full av positiv och tröstande energi för själen. Sånt skulle vi behöva mer av.
Alla får sjunga men inte Israel?
Skrivit i Corren 17/5:
I Malmö arena ljuder schlagern, på Malmös gator ekar demonstranternas slagord och fördömanden. Nej, det är inte 1975 längre när vänstern arrangerade en alternativ proggfestival i protest mot att Sverige stod värd för Eurovisioncirkusen.
Nu är det 2013 och alla, inklusive Ulf Dageby som då i Sillstryparns gestalt hånade ABBA, påstår sig digga den glittriga musikfesten. Hånet och avskyn riktas istället mot ett av deltagarländerna. Gissa vilket?
Naturligtvis samma som heller inte skulle få spela Davis Cup-tennis i Malmö 2009. Fyra år senare vill vänsteraktivisterna även stoppa landets representanter från att sjunga.
I spetsen för ondagens gatudemonstration under parollen ”bojkotta Israel” gick en av stadens egna företrädare: Daniel Sestrajcic, ordförande i Malmös kulturnämnd och ledande namn i det lokala Vänsterpartiet. Han kräver total isolering av Israel. Kulturellt, politiskt, ekonomiskt, idrottsligt. Allt i namn av solidaritet med palestinierna. Jag tvivlar inte på hans övertygelse.
Men bojkott? Den skulle sannolikt inte bli effektiv och inte leda till något konstruktivt. Dessutom är det principiellt tveksamt att bojkotta länder som tillhör samma demokratiska värdegemenskap som oss själva.
Vidare får man obehagliga associationer till arabvärldens försök att krossa Israel efter statens bildande 1948. När arabdiktaturerna inte kunde utplåna landet genom vapenmakt inleddes en långvarig bojkott med samma syfte: att driva ut judarna i havet och radera Israel från kartan.
Ändå vet jag inget land som det hojats lika ofta om bojkott mot i Sverige. Man kan undra varför. Inget annat land väcker lika hätska känslor bland den svenska vänstern som världens enda judiska stat och Mellanösterns enda demokrati. Man kan undra varför.
I Malmö deltar flera länder med minst sagt läskiga meriter gällande mänskliga rättigheter. Exempelvis Vitryssland, en hänsynslös diktatur. Men bara ett land vill Daniel Sestrajcics vänsterfolk stänga ute. Man kan undra varför.
Vital Wiehe levererade
Skrivit i Corren 22/4:
Mikael Wiehe har en blåvit palestinasjal runt halsen, gitarren på magen och ett spjuveraktigt smil i mungipan. ”Andra får klaga och sörja / och önska sin ungdom tillbaks / Jag ser det nog mest som en början / och tänker på det jag har kvar”, sjunger han i svängiga öppningslåten Jag vill bara va en gammal man, följd av den konstnärliga solidaritetsdeklarationen Med mig blir du aldrig av (bägge från senaste skivan En gammal man).
Därmed var tonläget satt direkt.
Det är faktiskt väldigt svårt att inte smittas av Wiehes vitala spelglädje, hans självsäkert avslappade scenrutin och trotsigt goda humör. I närmare 50 år har han levererat oss sina sånger, flitigt kuskat Sverige runt och gett konserter på löpande band.
I somras såg jag honom på festplatsen Valö i Björkfors och imponerades av detta fenomen till musikalisk Duracellkanin. Lika laddad var han under lördagens framträdande i Linköping, och förlängde spelningen med en knapp halvtimme mer än normalt för denna vårturné.
Måhända trivs skåningen Wiehe extra bra i Östergötland, vad vet jag?
Synd bara att inte fler Linköpingsbor tog chansen att se honom, många stolar gapade tomma i konsertsalen, men stämningen på scenen var desto tätare.
Ackompanjerad av den effektiva duon Christer Karlsson (keyboards) och Anders Petersson (pedal steel, elgitarr, diverse stränginstrument) bjöd Wiehe bland annat på en isande magisk version av Lindansaren, som tillsammans med det nakna ursinnet i Dylans Masters of War och värmen i den handklappsvänliga Woody Guthrie-tolkningen av This land is your land utgjorde de absoluta höjdpunkterna.
Mikael Wiehe har kanske rätt. Honom blir vi knappast av med på länge än. Vilket man inte behöver dela hans politiska uppfattning för att känna viss tacksamhet över.
Betyg: CCCC
Plats: Linköping Konsert & Kongress, lördag (20/4).
Längd: knappt 2 timmar.
Publik: 300 personer.
Bäst: den trollbindande dramatiken i Lindansaren.
Sämst: det avrundande mellansnackets råa nedsabling av ekonomen Milton Friedman, som Wiehe uppenbarligen varken har läst eller förstått.
Christian Dahlgrens Blogg 