Skrivit i Corren 22/3:

Föreningen hette Rockparty, bildad 1981 av några lokala musikentusiaster i den lilla småländska kommunen Hultsfred. Viljan och drivet var det sannerligen inget fel på.

Trots att Hultsfred låg bortom allfartsvägarna var föreningen bergfast beslutna att starta en egen festival. Den första gick av stapeln 1986 och arrangemanget blev snabbt en framgångssaga.

Publiken vallfärdade från när och fjärran. Artistuppbådet imponerade med internationella namn som Van Morrison, Oasis, Iggy Pop, Suede, Black Sabbath och allt vad de hette.

För en mindre landsbygdskommun var det naturligtvis rena jackpotten. Runt millennieskiftet kom det svenska musikundret i ropet. Politikerna var inte sena att haka på. Hultsfred pekades ut som en symbol för den nya upplevelseindustrin, vilken skulle säkra Sveriges framtida välstånd.

Stärkta av succén hade Rockpartys ambitioner blivit milt uttryckt högtflygande. ”Hultsfred ska bli basen för svenskt musikliv”, förklarade Putte Svensson, en av föreningens grundare, i Expressen (1/8 2001).

Kring festivalen byggdes ett ”Rock City” upp med kontor, restauranger, konsertlokaler samt en egen friskola. Samarbete inleddes också med högskolan i Kalmar för ett utbildningsprogram i ”Music and Event Management”. Dåvarande S-regeringen tjusades och satsade ett antal skattemiljoner i Rock City-projektet. Här skulle arbete och tillväxt skapas, enligt biträdande näringsminister Ulrica Messing.

Framgångssagan förbyttes dock snart till en klassisk moralitet om uppgång och fall. Hultsfred fick svårare att hävda sig mot rivaliserande festivaler, publiken svek, ekonomin kärvade, luften gick ur. 2009 försökte S-ledningen i kommunen rädda alltsammans genom att ta över Rockparty och pumpa in mångmiljonbelopp i festivalen. Förgäves.

Efter valet fick Hultsfred borgerligt styre som försökte igen. Ett tyskt arrangörsbolag (FKP Scorpio) fick åtta skattemiljoner i garantisumma för att blåsa nytt liv i den döende musikfesten. Även det gick åt pipan.

FKP Scorpio har nu beslutat att överge Småland och flyttar istället arrangemanget till Sigtuna. Kvar i Hultsfred finns i dag endast slocknade drömmar om att bli hela Sveriges tillväxtgenerande rockmetropol.

Visst, det är lätt att vara efterklok. Men denna historia torde visa faran i att politiker rycks med av enskilda entusiasters visioner och riskerar skattemedel i verksamheter som ligger utanför det offentligas egentliga uppdrag.

Nog är musik skojigt. Någon realism i att denna bransch skulle kunna leverera jobb och intäkter i större omfattning finns emellertid knappast. I kalla siffror ger svensk musikexport inte ens en miljard kronor årligen.

Jämför det med vår traditionella export av industri- och skogsprodukter: 269 miljarder. Rockens välståndsbildande kraft är tyvärr blygsam, även om den låter väldigt trevlig i mångas öron.