Nya moderater vill bli gammal vänster

”Nya” Moderaterna vill bli ännu nyare. I somras tillsatte partiet därför några referensgrupper för att ytterligare fräscha till politiken inför valet. En av dessa leddes av MUF:s förbundsordförande Niklas Wykman, som nu blivit klar med sitt grupparbete. Han kräver att Moderaterna tar upp den radikala fanan för att krossa könsmaktsordningen i samhället: 

”Kvinnor, muslimer, homosexuella och många andra är idag underordnade den vite, heterosexuelle mannen. Vi ska vara en rörelse mot en sådan underordning.”

Hmm… Statsminister Fredrik Reinfeldt hyllar Tage Erlander. Finansminister Anders Borg drömmer om att bli Gunnar Sträng. Utrikesminister Carl Bildt agerar som vore han en blandning mellan Per Gahrton och Maj-Britt Theorin. Och sedan börjar alltså Moderaternas egen knatteledare låta likt en karbonkopia av Gudrun Schyman.

Moderaterna har onekligen en intressant syn på begreppet förnyelse, när man ger intryck av att vilja bli en ny variant av det gamla survänsterblocket. Och då det dominerande regeringspartiet ivrigt sänder ut sådana röda signaler, kommer knappast heller resultatet i SCB:s stora  väljarundersökning för november som någon direkt överraskning. 

Alliansen noterar blott 42,5 procent, medan Mona Sahlins vänsterkartell samlar 50 procent av väljarna bakom sig. Klart att folk föredrar originalet Coke framför kopian Pepsi… Hur vore det om regeringen Reinfeldt istället inskärpte att den är borgerlig, är stolt över att vara borgerlig och bildade mer opinion för borgerliga idéer? 

För övrigt skuttar SD upp till 5,1 procent hos SCB. Men vänsterblockets  – Mona Sahlin och hennes kamrater alltså – övertag gör att Jimmie Åkessons främlingsfientliga muslimhatarklubb inte lyckas bli vågmästare. Det är nog det enda positiva inslaget i den mätningen. 

Carl Bildts antipatier mot Israel skadar EU:s fredsoffensiv

EU vill driva på för en lösning i den infekterade konflikten mellan Israel och palestinierna. Och det är väl utmärkt. Men för att nå framgång med diplomatiska initiativ på detta ytterst delikata problemområde i världspolitiken, krävs också en fingertoppskänsla av den högre skolan. Några sådana färdigheter har knappast utrikesminister Carl Bildt (M) gjort sig känd för i dessa sammanhang.

Hans likgiltighet inför det judiska folkets utsatthet är dokumenterad. Likaså hans kyliga inställning till Israel, en hållning som han ”kompenserat” genom att med desto större värme omfamna det palestinska ledarskapet. Ur det perspektivet står han snarare närmare Mona Sahlin (S) än egna partikamrater som Gunnar Hökmark. 

Tyvärr måste det sägas olyckligt att EU gör sin framstöt i Mellanöstern medan Sverige ännu är ordförandeland. Reinfeldt-regeringens oförmåga att ta deklarera ett enkelt avståndstagande från Aftonbladets famösa artikel under sensommaren om påstådda israeliska organstölder (se här, här och här) har skapat en misstro från Israels sida mot det officiella Sverige som inte glöms i första taget.

Att som grädde på moset låta Carl Bildt gå i spetsen för unionens fredsoffensiv var som att be om trubbel. Hans förslag till gemensam resolutionstext åt EU skapade genast kraftig irritation bland israelerna. Bildt formulerade direkta krav på att Jerusalem måste delas, och att östra halvan måste bli huvudstad för en palestinsk stat. 

Jag har ärligt talat väldigt svårt att förstå de här hemma, vilka håller Bildt som någon slags svensk guru på utrikespolitikens område. Nämnda resolutionstext illustrerar ju tvärtom en klumplig amatörmässighet, som torde vara uppenbar för varje professionell diplomat. 

Ty vad tror man sig kunna uppnå genom att ensidigt parkera EU på en linje som är identisk med PLO:s? Sånt skapar inget förtroende om EU har målsättningen att spela en konstruktiv roll. Bildts text ignorerade med anmärkningsvärd arrogans den tidigare överenskomna förutsättningen för fredsprocessen; att en uppgörelse måste grundas på förhandlingar mellan Israel och palestinierna.

Och det senaste året har ju palestinierna vägrat inleda några dylika samtal överhuvudtaget. Vilket Bildt verkar anse helt okej, då Israel enligt honom bara har som väg att förbehållslöst ge upp hälften av Jerusalem och in blanco acceptera en palestinsk statsbildning. Noterbart är även att Bildt inte inkluderade ett ord i sin text om att västra Jerusalem samtidigt skulle få vara huvudstad i Israel. 

Nu fick Carl Bildts upplägg visserligen bakläxa av tunga EU-medlemmar som Frankrike och Tyskland, som föga förvånande fann alltihop för magstarkt och extremistiskt. En förhandlingsuppgörelse är därmed fortfarande vad som gäller för EU:s del. 

Men det går inte att undkomma intrycket att Bildts svåra blamage ytterligare spätt på Israels redan sedan tidigare ingrodda skepsis mot svensk och europeisk diplomati i Mellanöstern.

Mona Sahlin som vår tids Yngve Holmberg

I slutet av 60-talet hade Moderaterna – som då ännu hette Högerpartiet – en partiledare som hette Yngve Holmberg. Hans enda ihågkomna avtryck är partiets lansering av honom som Sveriges motsvarighet till John F Kennedy. Detta tragikomiska fiasko utspelade sig i valrörelsen 1968 och resultatet blev en svidande tillbakagång för partiet. Inte gick det mycket bättre i nästa val 1970 heller. 

Den stackars Holmberg kunde inte alls leva upp till sin hajpade roll, trots att partiet till och med försökte träna honom i en egen TV-studio (ett innovativt grepp på den tiden). Han var uppenbart svag i både ”framställning och kunnande ”, konstaterar Moderaternas dåvarande partisekreterare Sam Nilsson i den nyutkomna boken Rösta! Om PR, prylar och påverkan (av Janne Sundling).

Intressant nog drar Sam Nilsson även en direkt parallell till dagens partiledare – inte för Moderaterna, utan Socialdemokraterna: 

”Ibland när jag ser Mona Sahlin på TV, kan jag känna att hon drabbats av samma felaktiga förväntningar som Yngve Holmberg. Och att det finns samma luckor i kunnandet.”

Mona Sahlin som den nye Yngve Holmberg? Snacka om underbetyg på förtroendeskalan! Socialdemokraterna lär inte ha mycket att hoppas på i det kommande valet med en sådan banérförare. De kan i stort sett lika gärna gå hem med en gång och lämna walk-over till Reinfeldt & Co. 

Å andra sidan. När Yngve Holmberg fick sparken ersatte Moderaterna honom med Gösta Bohman – som blev en av de framgångsrikaste svenska partiledarna i modern tid. Den avgörande frågan borde alltså bli: om nu Socialdemokraterna fått en ”Mona Holmberg” på halsen, kan de då ladda om med att plocka fram en Bohman till 2014? Utedass och slidkniv skulle dessutom rimma bra ihop med Socialdemokraternas gröna samarbetskamrater i Miljöpartiet… 

Reinfeldt i radio

”Man kanske undrar som lyssnare – och jag undrar – vem är egentligen Fredrik Reinfeldt?” 

Peter Wolodarski, politisk redaktör för DN, kommenterar statsministerns könlöst kontrollerade insats i SR:s telefonväkteri under fredagen (27/11).

Uppdatering: läs gärna Peters Wolodarskis intressanta söndagskrönika i DN om Reinfeldt, Vad gör honom förbannad?

Fel att kasta igen dörren på Mona

Hur motbjudande tanken än är, så pekar trenden mot att Sverigedemokraterna forcerar riksdagsspärren nästa höst. Sedan partiledaren Jimmie Åkesson fick slunga ut sitt hat mot muslimer på debattplats i Aftonbladet, tycks SD ha parkerat sig på en nivå strax över fyra procent i opinionsmätningarna (vad är det egentligen för stämningar som gror i folkdjupet?). 

Risken att vi får ett främlingsfientligt parti som vågmästare efter nästa val är därmed överhängande. Hur göra då? Förre statsministern Ingvar Carlsson (S) rekommenderar en blocköverskridande regering. Hans tidigare skyddsling och kronprinsessa Mona Sahlin är beredd att verkställa. I dagens DN säger hon rent ut:

Inget annat än en majoritetsregering är acceptabelt. Med de utmaningar som Sverige står inför de kommande åren vore det politisk katastrof med en minoritetsregering som är beroende av Sverigedemokraterna… Men jag ser inte Moderaterna som deltagare i en bred regering, i första hand är det Folkpartiet och Centern som är aktuella.

Jag tycker Mona Sahlin agerar moget och ansvarsfullt här. Hotet från SD är en realitet och väljarna har rätt att få veta vilka alternativ som gäller om olyckan skulle vara framme. 

Om Sahlin är redo att hänga av Vänsterpartiet är det knappast att sörja. Att Moderaterna inte ska vara med – trots att de faktiskt sakpolitiskt står närmare S numera – är riktigt. En stor koalition S + M vore kvävande för hela det politiska fältet. Liknande erfarenheter från Tyskland manar inte till efterföljd. S + FP + C + MP är förvisso ingen optimal lösning. Men ändå, givet situationen, en rimlig väg att gå. 

Dock har Folkpartiets och Centerns partisekreterare så gott som omedelbart slagit igen dörren i ansiktet på Sahlin. De bägge är förstås måna om att inte skapa sprickor inom Alliansen. Taktiskt vill man inte göra några utfästelser som hotar den samlade borgerlighetens trovärdighet.

Jag kan förstå detta. Men hukandet är samtidigt ett underbetyg åt rationaliteten i det svenska politiska samtalet. När valörerna prövas måste seriösa partier kunna handla med landets och demokratins bästa för ögonen. Väljarna får heller inte ses som enfaldiga barn, oförmögna att hålla två tankar i huvudet samtidigt. 

Den enda plan B som vädrats från borgerligheten hittills, är lite löst snack om att försöka fånga in Miljöpartiet som stödhjul åt Reinfeldt & Co. Svagt, diffust och föga respektingivande – dessutom är hela upplägget redan avfärdat av de gröna språkrören. 

Beredskap att bygga en fastare bro över blockgränsen i orostider borde åtminstone finnas hos ett konstruktivt idéparti som Folkpartiet. Om jag känner den reflekterande, kloke socialliberale partisekreteraren Erik Ullenhag rätt så är det nog vad han ärligen tycker också. 

Alltså: avvisa inte Sahlins regeringsalternativ. Men kräv gärna Jan Björklund som statsminister…

Par i grått

Fredrik Reinfeldt var helnöjd efter att ha lyckats sy ihop EU-ländernas olika viljor till det gemensamma beslutet. Han gick till och med ut på en pub i Bryssel och firade genom att skål i öl med EU-kommissionens José Manuel Barroso. 

Frågan är hur många andra än de närmast berörda som har anledning att slå klackarna i taket. Utnämningen av den belgiske premiärministern Herman Van Rompuy till EU:s president framstår snarare som en stor gäspning. 

Inte heller upphöjelsen av Cathrine Ashton (tidigare brittisk labourminister, idag handelskommissionär) till EU:s gemensamma utrikesminister var någon kioskvältare. 

Två gråa, för de flesta helt okända personer – därtill oprövade i de stora sammanhangen – ska alltså vara EU:s ansikten på den globala arenan. Det är ingen djärv gissning att de kommer att stå sig slätt i jämförelse med aktörer som USA:s Barack Obama eller Kinas Hu Jintao. Men det är tydligen så EU-ländernas elit vill ha det.

Utnämningarna bör den klassiska kompromissens sämsta drag över sig. Ett starkt, karismatiskt namn som Tony Blair som EU-president hade väsentligt kunnat öka unionens prestige och tyngd. Men samtidigt hade han naturligtvis riskerat att kvadda egot hos självmedvetena europeiska ledare som Nicolas Sarkozy eller Angela Merkel, vilka absolut inte vill stå i skuggan av någon.

Hellre då en visionslös medelmåtta som alla kunde acceptera utan knot: Van Rompuy. 

Vill man vara elak skulle man kunna säga att Van Rompuy tycks som en spegling av Reinfeldt själv: en lagom anonym, kameralaktig och förvaltningsinriktad regeringschef från ett litet EU-land. 

EU tog ett steg framåt med Lissabonfördraget, men halkade genast en bit bakåt igen. Processen känns igen från förr. Det är ju inte sällan framsteg i EU:s utveckling möts av en rekyl. Men ska man ändå var lite optimistisk kanske det finns skäl att instämma i DN:s huvudledare den 21/11. Tidningen kommenterade det nya lågprofilerade EU-paret  Van Rompuy 0ch Ashton med att föräntningarna är så låga på dem att de har goda chanser att överraska. 

En person som däremot definitivt har möjligheter att komma bättre till sin rätt är Cecilia Malmström (FP). I alliansregeringen har hon inte gjort mycket väsen av sig, nog främst på grund av att posten som Europaminister ter sig ganska substanslös (vad gör egentligen en Europaminister på dagarna?).

Men som EU-kommissionär efter Margot Wallström ska hon säkert kunna blommat ut och göra större politiska avtryck än sin svenske föregångare.

Varför har inte Moderaterna hållit rent högerut i Skåne?

”När Sverigedemokraterna haft torgmöten här i Vellinge och utropat kommunen till ett mönsterexempel har kommunledningen valt att inte kommentera det. Det tycker jag är obehagligt.”

Så vittnar Ola Fornling, kyrkoherde i Vellinge, i DN (17/1) om det främlingsfientliga klimat som länge odlats av samhällets lokalpolitiker.

Moderaterna och dess numera riksökände kommunstyrelseordförande Lars-Ingvar Ljungman bär ett tungt ansvar. Vellinge är så blått som det kan bli. Ett politiskt skyltfönster för högern. I det senaste kommunvalet fick Moderaterna egen majoritet med 56 procent av rösterna. 

Partisekreteraren Per Schlingmann uppmanade i lördags Ljungman, som även är förbundsordförande för Moderaterna i Skåne, att ställa sig bakom partiets officiella flyktingpolitik. Det är så dags. Först när det blivit skandal i medierna tvingas Schlingmann ut på banan. Vad ger det för trovärdighet?

Partiledningen i Stockholm har sedan åratal tillbaka varit mycket medvetna om vilka mörka tendenser som gror bland Skånes moderater. 

Jag har själv suttit till bords med Fredrik Reinfeldt och Sven Otto Littorin, där de bägge beklagat vilket hot Sverigedemokraterna är för Moderaterna i många skånska kommuner. SD har nämligen en stark attraktionskraft  för deras sympatisörer och väljare där. Inför 2006 års val poängterade Littorin, som då var partisekreterare, att Moderaterna därför hade en viktig uppgift att hålla rent högerut. 

Snacka går ju. 

Sverige måste rusta upp flottan

Korvetter behövs

När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.

Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…

Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.

Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur? 

De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna. 

Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del. 

Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar… 

Gustav Nilsson (M)En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:

”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”

Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för. 

”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.

Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert. 

Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen. 

I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.

En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!

Reinfeldt vek ner sig för Ryssland

Beskedet var egentligen lika säkert som ett rekommenderat brev på posten. Precis som väntat föll Reinfeldt undan för Ryssland och godkände Nord Streams gasledning i Östersjön. 

Symptomatiskt nog var det miljöminister Andreas Carlgren (C) som skickades fram för att meddela beslutet inför pressen på Rosenbad. Regeringen har nämligen valt att behandla ärendet som uteslutande en miljöfråga.

Carlgren försökte låta som en hårding och talade om  ”23 månader av tuff miljögranskning”. Vem nu han och Fredrik Reinfeldt trodde sig kunna föra bakom ljuset med den charaden…

Impotent statsminister

I själva verket är miljöaspekterna naturligtvis bisaker i sammanhanget. Men används för att maskera Sveriges impotens på det område som saken i grunden handlar om: säkerhetspolitik och stormaktsstrategi. 

Nord Streams planerade gasledning från Viborg till Greifswald är ett tyskt-ryskt projekt. Tyskland är i skriande behov av energi, liksom övriga Europa. Ryssland i sin tur ser möjligheten att genom gasledningen muta in Östersjön (en månghundraårig strävan) och samtidigt knyta upp ett av EU:s kärnländer i ett beroendeförhållande till Kreml.

Mot kombinationen Ryssland-Tyskland hade lilla Sverige aldrig en chans. Ett nej till gasledningen fanns inte i korten. Särskilt som Sverige idag även är EU:s ordförandeland och måste sitta still i båten för att inte riskera att få ledarskapsförmågan undergrävd. Reinfeldt  hade helt enkelt inte råd att ta den striden. 

Alltihop belyser småstatens utsatthet när de stora grabbarna klampar fram på arenan. Ryssland, som uttryckligen betraktar gasledningen och sin energiexport som ett maktpolitiskt instrument i utrikespolitiken, är på väg att lägga en dominerande skugga över Europas norra flank. Därutöver kan Kreml tänkas använda gasvapnet för att spela ut EU-länderna mot varandra och splittra unionen. 

Sverige var illa förberett och tvingades huka denna gång. Så är vi dock inte dömda att göra även framöver. Men vi måste då acceptera de kalla realiteterna och handla därefter.

Bland annat behöver vi stärka vår militära försvarsförmåga i hela Östersjöregionen. Det är nödvändigt för att trovärdigt kunna hävda respekten för Sveriges integritet och beslutsamhet. Oss bråkar man inte med! Därutöver behöver vi – som alla utsatta mindre länder – starka och pålitliga allierade, som kan backa upp oss i krissituationer. 

Frågan är emellertid om Reinfeldts alliansregering är byxad att ta upp en sådan besk diskussion med väljarna. Jag tvivlar, tyvärr.

Moderaterna har också KGB-lik i garderoben

Sedan avslöjandet om att han under åren 1967-1972 varit informatör åt KGB, har Jan Guillou envist bagatelliserat sin insats i Sovjetunionens tjänst. Det hela rörde sig bara om några allmänna politiska rapporter och löst snackande med en kontaktman.

Vad är sant? Många har krävt att att Guillou utan omsvep lägger alla korten på bordet, däribland statsminister Fredrik Reinfeldt.

Till Expressen den 27/10 säger Reinfeldt:

 ”Jan Guillou möter ett berättigat ifrågasättande. Det bästa han kan göra nu är att reda ut vad som egentligen har hänt… I övrigt kan jag notera att det som har hänt kanske ger litet perspektiv på uttrycket att ha lik i garderoben.” 

Men även Reinfeldts parti har tydligen sina egna KGB-lik i garderoben. I alla fall om man får tro uppgifterna i Lars Tobissons välskrivna och intressanta memoarer Främling i folkhemmet. Ett högerspöke ser tillbaka (2009).

Tobisson berättar där om följande episod när han i mitten av 70-talet tog över uppdraget som partisekreterare från sin företrädare Bertil af Ugglas. Ugglas var partisekreterare åren 1969-1974, alltså ungefär samtidigt som vänsterextremisten Guillou stod i KGB:s sold. Den ryska underrättelsetjänstens tentakler sträckte sig emellertid även högerut på den politiska skalan. 

Lars Tobisson skriver på sidan 193:

” Tidigt märkte jag också ett utländskt intresse för min person. Det hade inte gått många dagar efter mitt tillträde, förrän det ringde i telefonen. En röst förklarade på god men bruten svenska, att han var tjänsteman på den sovjetryska ambassaden och ville bjuda mig på lunch. Jag frågade min företrädare till råds.

– Det är min KGB-spion, sade Bertil af Ugglas. Nu har även du fått honom som överrock.

Det förvånande mig att höra att Bertil hade ställt upp för regelbundna samtal med denne man. Förbindlig och väluppfostrad som han var hade han inte förmått tacka nej, men ansåg sig endast ägnat sig åt kallprat. Jag var mindre artig och mera rädd för att försäga mig, så jag avböjde kontakten…”

Endast kallprat? Tog också Bertil af Ugglas emot någon form av betalning för sina tjänster  – som de famösa flaskorna från den ryska ambassadens välförsedda spritförråd? 

Troligtvis rörde sig alltihop om ganska substanslösa och oskyldiga samtal. Men i denna världen finns ingenting som är helt säkert. Bertil af Ugglas går inte att fråga, han avled redan 1977. Däremot borde det finnas rapporter bevarade i KGB:s arkiv om vilka slags informationer Ugglas egentligen lämnade. 

Fredrik Reinfeldt kan väl försöka få upp några av dessa kort på samma offentliga bord som han uppmanat Jan Guillou att redovisa sina.