När andra världskriget bröt ut förklarade statsminister Per Albin Hansson att Sveriges beredskap var god. Det var den inte. Istället hade vårt land i optimistisk anda nedrustat försvaret efter det stora kriget 1914-1918, förvissad om att Nationernas Förbund skulle reda ut internationella konflikter i fortsättningen.

Uppvaknandet blev brutalt. Panikartat tvingades vi rusta upp våra militära stridskrafter medan lågorna från det brinnande Europa slickade folkhemmets knutar. Satsningen blev klar 1946. Men då hade Hitlertyskland redan kapitulerat sedan ett år tillbaka…

Det är en myt att historien upprepar sig, ty varje händelseförlopp är unikt. Dock har historien en märklig förmåga att imitera sig själv. Därför är det med viss ruelse man måste konstatera att Sverige åter gjort ungefär samma säkerhetspolitiska misstag som från epoken mellan de bägge världskrigen.

Ty efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens upplösning drabbades den svenska försvarsplaneringen av en ny våg av lättsinnig fredsoptimism. Fokus sattes på militära insatser långt borta i avlägsna länder, som exempelvis nu sker i Afghanistan. Samtidigt reducerades förmågan att försvara våra egna, fysiska gränser dramatiskt. Kalla kriget var ju över, eller hur? 

De rosenröda illusionerna krossades som över en natt när Ryssland drog i krig mot Georgien förra året. Yrvaket fick det svenska försvarspolitiska etablissemanget handfasta belägg för att 1700-talsfilosofen Immauel Kants vision om den eviga fredens tid fortfarande inte stod för dörren. Tvärtom hade vi i vårt närområde en auktoritärt styrd, aggressiv militär stormakt med värderingar och intressen som väsentligt skiljde sig från våra egna. 

Vi måste se realiteterna i vitögat. Ryssland har på ett demonstrativt tydligt sätt visat att man inte drar sig för att använda våld, hot och utpressning mot grannar som ingick i dess forna Sovjetimperium. Framtida konflikter med till exempel småstaterna i Baltikum, eller med tidigare ryska vasaller i Östeuropa (som Ukraina), kan leda till en oförutsägbar händelsekedja med mycket tragiska konsekvenser – även för Sveriges del. 

Gasledningen i Östersjön, som regeringen Reinfeldt tvingats acceptera, understryker Rysslands dominanta maktpolitiska ambitioner. I höst har vi fått bevittna en jättelik rysk militärmanöver, Zapad 2009, kring våra kuster. Ett av manöverns uttalade syften var att öva försvar av just gasledningar… 

En av de politiker som dragit rätt slutsatser av vad gasledningen innebär, och inte heller drar sig för att offentligt vädra dem, är Gustav Nilsson. Han är moderat riksdagsledamot från Blekinge och säger så här i BLT den 7/11:

”Risken finns för att det blir ökad rysk militär närvaro i vår närhet och då måste den svenska flottan stå väl rustad att kunna kontrollera kusten och våra gränser.”

Heder åt honom! Han duckar i alla fall inte för debatten. Dessvärre står vi försvarsmässigt med brallorna nere som följd av den militära hårdbantning som både socialdemokratiska och moderatledda regeringar ansvarar för. 

”Sverige har aldrig tidigare lagt mindre resurser på försvaret än idag. Räknat som andel av BNP har nivån inte varit lägre sedan medeltiden”.

Det skrev Fredrik Lindvall och Fredrik Westerlund, analytiker vid Totalförsvarets forskningsinstitut, på debattsajten Newsmill den 19/9. Läget ter sig alltså väldigt dystert. 

Ska Sverige kunna stå upp för grundläggande värden som fred, frihet och demokrati i Östersjöregionen bör vi också ha medel att kunna försvara dem. Om jag tolkar Gustav Nilsson korrekt är han inte främmande för en upprustning av flottan. Jag delar den uppfattningen. 

I december 2007 fattade regeringen beslut om att bygga två nya ubåtar på Kockums varv. Inga kontrakt är ännu skrivna, dock. Det är bra. Ty snarare än ubåtar borde vi istället bygga fler militära korvetter, som i ytläge ordentligt och konkret kan markera svensk närvaro i Östersjön.

En god, faktisk beredskap är nödvändig för att hävda vårt lands integritet och stärka Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör. Men det brådskar. Låt oss aldrig stå lika handfallna som 1939 igen!