Kategoriarkiv: Moderaterna

Norskt privatkapital räddade Bergmans Fårö när regeringen svek

Publicerad den av
Svara

Skammen blev till En lektion i kärlek.

När kvarlåtenskapen efter Ingmar Bergman hotade att skingras för höstvindarna, ryckte en kapitalstark doldis från Norge ut för att rädda en unik del av vårt kulturarv. 

Den skygge IT-mångmiljonären Hans Gude Gudesen har klivit ur kulisserna som köpare av Bergmans fastigheter på Fårö. Det var även han som via bulvaner ropade in större delen av demonregissörens prylar, vilka auktionerades ut på Bukowskis nyligen. 

Tanken är nu att omvandla Fåröegendomen till en ideell stiftelse och ett konstnärscentrum. Bergmans dotter Linn Ullman, som samverkat med Gudesen i räddningsaktionen, säger i dagens DN:

”Jag tycker det är en underbar lösning för alla parter, och det är underbart att det finns människor som kan och vill göra det möjligt.”

Det är inte svårt att hålla med henne om det. Kärleken till konsten kan stundtals försätta berg. Förutsatt att det finns resurser… Tveklöst är detta en av årets mest överraskande som positiva kulturnyheter. 

Dock är det ironiskt att skulle krävas privatkapital från Norge för att värna minnet av Sveriges främste dramatiker sedan Strindberg. I en kulturnation värd namnet kunde man annars tro att exempelvis den egna regeringen hade engagerat sig i frågan. 

Men från det hållet uppvisades snarare en demonstrativ likgiltighet när Bergmans världsberömda Fåröegendom skulle gå under klubban. Kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth (M) flydde undan frågan med krystade hänvisningar till att man från statligt håll ”av princip” inte ville ta hand om några egendomar av detta slag. 

Nu trumpetar hon emellertid ut följande kommentar i ett färskt pressmeddelande: 

”För regeringen är det viktigt att Ingmar Bergmans konstnärliga arv bevaras och görs tillgängligt.”

Jasså? Bullshit, för att tala klarspråk.

Högerliberalerna i Portugal av banan

Publicerad den av
Svara

I Portugal står det klart att det regerande socialistpartiet med premiärminister José Socrates i spetsen kan behålla makten. Vid valet i helgen misslyckades utmanaren Manuela Ferreria Leites från högerliberala PSD att vinna väljarnas förtroende.

En avgörande orsak till nederlaget var frågan om höghastighetståg. PSD ville fimpa det storstilade projektet att effektivare knyta ihop Portugal och grannlandet Spanien med modern infrastruktur.

Den planerade snabbtågslinjen mellan Lissabon och Madrid skulle förkorta restiden från dagens dryga sju timmar till mindre än tre. Från Madrid kan passagerarna sedan bekvämt susa vidare på state of the art-räls till Frankrike.

Höghastighetståg börjar bli en het potatis även i Sverige, där vi fortfarande med våra gamla stambanor från 1800-talet ligger långt efter övriga Europa. Ännu tvår dock regeringen Reinfeldt sina händer.

Inför nästa års riksdagsval har firma Reinfeldt & Borg skäl att begrunda ödet som drabbade deras ideologiska kompisar i Portugal. Så går det när man motsätter sig utvecklingen.  

Reinfeldt, Bildt och den moraliska testfrågan

Publicerad den av
Svara

Det är nys att inte den svenska regeringen skulle kunna ta avstånd från Aftonbladets famösa artikel (17/8) om den israeliska arméns påstådda nattjakter efter ofrivilliga organdonatorer bland palestinska ungdomar. 

Mårten Schultz, docent i juridik, klargjorde detta på debattsajten Newsmill häromdagen. Även justitiekanslern Göran Lambertz har vädrat en liknande ståndpunkt. 

Regeringens Reinfeldts försvarslinje att kritik mot Aftonbladet – ökänd för notoriska återfall i antisemitismens träskmarker – skulle förbjudas av grundlagen, håller alltså inte enligt expertisen. 

Jag är dock inte särskilt förvånad över att statsminister Fredrik Reinfeldt och utrikesminister Carl Bildt försökt komma undan denna ”obeväma” affär genom att huka bakom ett draperi av legalistiskt formalism. 

Att Fredrik Reinfeldt varken betraktar antisemitismens faror, eller synen på Israel, som avgörande moraliska testfrågor i vår tid (post-Auschwitz) torde vara ganska klart. 

Hans tal på Förintelsens minnesdag den 27/1 2007 inför den judiska församlingen i Stockholm tjänar som belysande illustration (anförandet finns obarmhärtigt nog fortfarande att läsa på regeringens hemsida). Maken till löjeväckande plattityder och rutinartade formuleringar får man leta efter, bristen på passion och inlevelse är nära nog total. 

Jag har själv träffat och intervjuat Reinfeldt några gånger utan att lyckas begripa vad som egentligen driver honom, vad hans inre övertygelser i grunden består av. Efter våra möten har titeln på Robert Musils klassiska roman från Habsburgsmonarkins sista dagar ständigt kommit upp i huvudet: Mannen utan egenskaper.

Så vad har vi att förvänta oss av en dylik politisk ledare när valörerna prövas? 

Vad sedan gäller Carl Bildt har denne aldrig gjort sig känd som någon ljusgestalt i kampen mot antisemitismen, precis. 

Att Bildt i samband med stormen mot Aftonbladet känt sig manad att på sin privata blogg formulera några självklara, allmänna fraser om att regeringen minsann arbetar ”för att bekämpa fördomar och främja förståelse” förtar inte det intrycket. 

Bland andra Per Ahlmark har upprepade gånger kritiserat Carl Bildts oförmåga att se allvaret i den antijudiska hetsen. Strax efter senaste riksdagsvalet, då Bildt gjort politisk comeback som utrikesminister, gav Ahlmark följande vittnesmål i Dagens Nyheter:

Första gången jag själv insåg att dåvarande moderatledaren hade en kylig inställning till det judiska var 1991. Tre av oss som drev fram rättegången i Stockholm mot den nynazistiska radiostationen Radio Islam – Håkan Holmberg, Henrik Bachner och jag – bad att få träffa de stora partiernas ledare.

Inför den kommande valrörelsen ville vi varna dem för den uppblossande antisemitismen samt beskriva dess faror och tanketrådar.

Socialdemokraterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna var tacksamma för den möjligheten. Domen mot Radio Islam hade ju fört Ahmed Rami till fängelse och fällt honom på ett tjugotal punkter för hets mot folkgrupp. Vi gav vår analys av det intima samarbetet också i Sverige mellan nazistiska och islamistiska judehatare.

Men Carl Bildt sade nej. Han vägrade att träffa oss trots att han själv fick välja plats och tidpunkt. I stället lät han oss på ett kränkande sätt förstå att han var totalt ointresserad av fakta om modern antijudisk hets. Moderater i Svenska Kommittén Mot Antisemitism var minst lika chockerade som vi andra över arrogansen hos deras dåvarande partiledare.

Nonchalans inför hat mot judar leder lätt till slappa slutsatser. Numera säger Carl Bildt gärna något förstående om Hamas. Han tycks inte veta att den organisationens stadga från 1988 är öppet antisemitisk. (DN 2006-10-24)

I samma artikel hänvisade även Per Ahlmark till en intervju som tidskriften Neo gjort med Bildt i mars samma år. Där förklarade Bildt att ”monoetniska områden är tråkiga områden”, att Israel delvis är ”monoetniskt”, och att han inte är ”förtjust i monoetniska samhällen”.

Ahlmark skrädde inte orden:

Det ”monoetniska” som Bildt tycker illa om är tydligen judarna, landets majoritet. Judar på flykt har ju alltid rätt att bli israeler, en sorts garanti för att nazismens förintelse av det judiska folket inte ska kunna upprepas.

Bildt anser alltså att detta skydd mot antisemitiska förföljelser har gjort Israel till ett ”tråkigt område” som han inte är ”förtjust i”. Utrikesministerns okunnighet om detta lands historia, vitalitet och folkstyre är påtaglig och utgår från en fientlig attityd.

”Det är dags för moderaterna att erbjuda väljarna ett långvarigt, ansvarigt regeringsansvar”, deklarerade Fredrik Reinfeldt på moderaternas stämma i Västerås idag.

Själv hoppas jag att den oansvariga duon Reinfeldt och Bildt inte blir långvarigt inkluderade i det moderata erbjudandet. 

Måste Bergmans Fårö dela Polarstudions öde?

Publicerad den av
Svara

På Sankt Eriksgatan 58 i Stockholm ligger ABBA:s legendariska Polarstudio. Hit kommer idag människor från hela världen för att insupa atmosfären där den svenska gruppen skapade genialiska popmästerverk, väl i klass med Beatles och Beach Boys.

I anslutning till studion finns ett museum med scenkläder, instrument och andra artefakter från ABBA:s sagolika karriär. Den enorma succén för musikalen Mamma Mia har knappast dämpat intresset. Polarstudion är numera en av Stockholms främsta turistmagneter.

Så kunde det ha blivit.

Polarstudion finns dock icke mer. Våren 2004 stängdes dörrarna för alltid. Studion revs, lösöret slumpades bort på auktion. Inspelningsverksamheten var visserligen fortfarande lönsam. Det var fastighetsägarens chockhöjning av hyran som knäckte ekonomin. 

Om Led Zeppelin var 70-talets största rockband, så var ABBA decenniets regenter på den internationella poptronen. Money, money, money flödade in som resultat av framgångarna. Delar av vinsten investerades i bygget av en egen stuperstudio, state-of-the art, som invigdes 1978. 

Polarstudion med sin unika ljudbild blev genast mycket eftertraktad. Zeppelin spelade exempelvis in sitt sista album där, In Through The Out Door, 1979. ABBA själva sålde studion 1983 i samband med att gruppen gick skilda vägar. Men dess gamla inspelningsmarker fick med tiden en nimbus som var i partiet med Sun Studios i Memphis eller Abbey Road i London. 

Det saknades heller inte upprörda röster när rivningen hotade. 

Riksantikvarieämbetet granskade ärendet, men trasslade in sig i en sällsynt formalistisk tolkning av regelverket och förklarade sig oförmögna att agera. På kulturdepartementet lät man någon ointresserad tjänsteman dra saken i byråkratisk långbänk tills det var för sent. Det ansvariga statsrådet Marita Ulvskog brydde sig inte.

I Polarstudions urblåsta lokaler huserar numera ett gym. 

Lärdom? Ingen.

Ty sorgligt nog har det fysiska arvet efter Ingmar Bergman drabbats av ett liknande spektakel. Om två dagar, den 20 augusti, ska Bergmans hus och egendomar på Fårö gå till försäljning på den engelska auktionsfirman Christie’s. Den 26 september har turen kommit till lösöret, som klubbas bort av Bukowskis. 

Att så sker är helt i enlighet med Ingmar Bergmans testamente, och att hans familj följer mästerregissörens sista vilja är väl inget att moralisera över. Dock kan man tycka att det ligger i vårt gemensamma nationella intresse att inte ännu en del av det nutida svenska – och internationella! – kulturarvet skingras.

Det är dokumenterat bortom all diskussion vilken roll egendomen på Fårö spelade i Bergmans liv och för hans konstnärskap. Här fanns hans hjärta och själ. Här hämtade han inspiration och kraft. Här skapade han verk som berört och påverkat miljoner människor. Och kommer att fortsätta göra så för många generationer efter både honom och oss själva. 

Borde vi därför inte ha ett kollektivt ansvar att för framtiden bevara och säkra tillgängligheten till detta sällsamma konstnärsresidens? Polarstudions öde var illa nog. Gällande Bergman, där det handlar om än tyngre kulturell dignitet, är det riktigt läskigt.  

Men även nu har vädjanden och protester klingat ohörda.

Att kulturdepartementet skiftat färg från rött till blått har inte haft någon inverkan. Statsrådet Lena Adelsohn Liljeroth tvår sina händer. Hon hänvisar till ”principen” om att staten inte ska gå in som köpare i fall som dessa (även kulturkonservatismen är tydligen ett minne blott i de ”nya” moderaterna). 

Återstår Stiftelsen Bergmancenter på Fårö, som dock uppenbarligen saknar nödvändiga finansiella muskler. Resultatet lär därför sannolikt bli att avgörande bitar försvinner från det prisma varigenom eftervärlden har att tolka, förstå och uppleva Ingmar Bergman. 

Kulturpolitiskt är det en skandal. 

Historiskt en tragedi.

När kommer sanningen om Bohman?

Publicerad den av
Svara

”Denne klippa av kompakt kompetens”, sade Carl Bildt vid sin avgång 1999 om sin trogne sidekick i moderatbunkern: Lars Tobisson.

Bildt hade skäl att vara tacksam. Det var ju Tobisson som fick agera vikarierande partiledare i riksdagen när Bildt för EU:s räkning ägnade andra halvan av 90-talet åt fruktlösa försök att skapa fred på Balkan. 

Lars Tobisson hade då redan vistats i den politiska hetluftens centrala positioner under många långa år. 1974 lämnade han utredningsjobbet på akademikerfacket SACO för att bli partisekreterare i vad som Olof Palme kallat en ”politisk sekt”.

Tobissons skarpa taktiska sinnelag bidrog till att förvandla det tidigare marginaliserade högerpartiet till borgerlighetens ledande kraft och socialdemokraternas vassaste utmanare. 

Som numera pensionär har trotjänaren Tobisson ägnat tiden åt att författa sina memoarer. I veckan utkommer boken Främling i folkhemmet (Atlantis) och det blir förhoppningsvis givande läsning för alla politiska junkies. 

Själv är jag mest nyfiken på hur Gösta Bohman porträtteras.

Tobisson hade ofta den otacksamma uppgiften att inför medierna lägga till rätta och förklara vad Bohman egentligen menade med uttalanden som att ”kärnkraft är inte farligare än att cykla”. Eller att människor i Afrika borde låta sig nöja med att ”bo i plåtskjul och plocka bananer från träden”. 

Gösta Bohman är idag en starkt ikoniserad figur inom moderaterna. Men när det begav sig var Bohman ingalunda någon duvunge att tas med. Åtskilliga medlemmar och medarbetare upplevde honom inte bara som kolerisk och obalanserad, utan även som personligen elak och infam. 

Det lär ha varit många interna knivar som enbart väntade på lämpligt tillfälle att stötas i Bohmans rygg. Dock gick den gamle skärgårdskarlen med utedasset hem i stugorna. Bohman ökade moderaternas röstandel tre val i rad. Och man fäller inte en vinnare. 

För några år sedan träffade jag journalisten Björn Elmbrant som skrivit utmärkta biografier om både Palme och Fälldin. Platsen var moderaternas kommunkonferens i Linköping och vi kom in på ämnet Bohman. 

Jag undrade: Borde inte även han bli föremål för en biografi? Det är väl konstigt att en sådan framstående politisk ledare i svensk samtidshistoria ännu inte fått någon seriös levnadsteckning på pränt. 

Elmbrant höll med. Men förklarade det avgörande problemet – i moderata kretsar finns ingen som vill prata öppenhjärtigt om Bohman. Hans status som partiets store rorsman är cementerad och helgonglorian hålls noga putsad. 

Lars Tobissons memoarer kommer kanske att lätta lite på förlåten. Men jag tvivlar. Inte minst med tanke på hur Tobisson lade orden när han inför sin 70-årsdag förra hösten intervjuades av Sydsvenskan:

”Tiden som partisekreterare under Gösta Bohman framstår i minnet som den roligaste”.

En rökare mot högern

Publicerad den av
Svara

Det är 1985 och och till hösten stundar val i Sverige. Landets statsminister heter Olof Palme, men kanske inte så länge till. De borgerliga partierna med moderatledaren Ulf Adelsohn i spetsen mobiliserar för att kasta socialdemokraterna ur regeringssadeln.

Men Björn Afzelius ställer sig i vägen. På våren släpper han skivan Nio liv, som innehåller låten Svarta gänget – ett rasande angrepp på den svenska högern:

Då var dom kompis med fascisterna
Då var dom bundis med nazisterna
Då var dom bästis med rasisterna
Då var dom ett med falangisterna
Det var då, det var länge sen

Men nu står samma Svarta Gäng
och har häng på ministertaburetterna igen!

Nu har dom putsat upp fasaderna
Nu ser dom ut som demokraterna
Nu går dom själva ut på gatorna
Nu vill dom kallas ”moderaterna”

Personligen kommer jag ihåg Svarta gänget som en av de mest omtalade rocklåtarna under den sommaren. I alla fall bland oss tonåringar och förstagångsväljare i Kungsbacka. Möjligen bidrog den också till att moderaterna snuvades på sin förväntade valseger.

– Jag tror att låten blev en hit bland en viss grupp ungdomar. Plötsligt kom ett gäng till konserterna som inte hade kommit tidigare. För dem blev Björn en hjälte.

Det säger Hannes Råstam, idag prisbelönt TV- journalist, som då spelade bas i Björn Afzelius kompgrupp Globetrotters.

Vilken betydelse fick Svarta gänget för valutgången?

– Sånt går inte att skatta. Däremot tror jag att Björn hade en stor betydelse för många människor. Folk som fått kraft och ork att fortsätta leva, eller andra som varit politiskt engagerade och fått energi av Björns musik. Han betyder fortfarande mycket för många människor.

Hannes Råstam förklarar vidare att Svarta gänget, med sitt raka politiska budskap, faktiskt är en ganska ovanlig planta i Afzelius produktion.

– Björn blev tidigt beskylld för att skriva plakattexter. Men ser man till hans skivor är plakattexterna ytterst, ytterst sällsynta. De flesta låtar handlar om relationer, kärlek och själstillstånd. Just anklagelsen om att skriva plakattexter kan ha sporrat honom ytterligare.

Hannes Råstam berättar om en pinsam händelse under sommarturnén 1985. Björn Afzelius och Globetrotters lirade på Gröna Lund i Stockholm. Pikant nog var nöjesparkens artistchef Ove Hahn även en välkänd moderat av den gamla stammen.

Svarta gänget blev konsertens extranummer. Björn Afzelius passade då på att tacka Gröna Lund för att det var första och sista gången han skulle få spela där, samtidigt som han från scenen nämnde artistchefen vid namn.

Ove Hahn tog mycket illa vid sig, och sa efteråt med gråten i halsen att han naturligtvis aldrig skulle låta sin politiska uppfattning styra vilka artister som fick uppträda på Gröna Lund.

– Vi i bandet skämdes oerhört. Hur Björn reagerade vet jag inte, säger Hannes Råstam.

Han tystnar en stund, verkar leta efter orden.

– Ju mer jag tänker på Björn… han är den mest motsägelsefulla människa jag stött på. Han var en stor humanist och såg sig själv som fritänkare. En anarkist i själ och hjärta.

Att socialdemokraterna tyckte det var toppen att få eldunderstöd av Afzelius är tämligen självklart. Men hur uppfattade måltavlan moderaterna det?

Ulf Adelsohn minns valrörelsen 1985 som hätsk och tuff. Dock säger han sig aldrig hört Svarta gänget, men hans uppfattning om Björn Afzelius är glasklar:

– Jag har alltid tyckt att han är en extrem person som pratar skit om andra, menar Ulf Adelsohn.

Svarta gänget riktar väldigt hård kritik mot moderaterna.

– Det är inte så ovanligt för att komma från en person som varit kommunist. Det kanske han är fortfarande, jag vet inte.

Björn Afzelius dog för snart tio år sedan…

– Där ser man. Jag har inte saknat honom. Det får du gärna skriva (skratt).

Christian Dahlgren

(Borås Tidning 2008-03-30)

Kulturministern mot väggen

Publicerad den av
Svara

Mer samspel med näringslivet, färre pekpinnar och ja till Pinocchio. Det tycker kulturminister Lena Adelsohn Liljerothsom besökte Borås igår.

Kulturarbetare från Sveriges alla väderstreck var samlade i Borås för att delta i konferensen Unga(r)s rätt till kultur. Bland medverkande som regissören Suzanne Osten, idéhistorikern Sven-Eric Liedman och författaren Margareta Strömstedt fanns även kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth på plats.

Hon var en av konferensens invigningstalare i Kulturhuset och under lunchpausen fick jag chansen att ställa det moderata statsrådet mot väggen.

Vad är kultur för dig?

– Föda och språngbräda för själen. Det är genom kulturen vi hämtar kraft, inspiration och ork. Den stärker motståndsviljan och är en vital del av demokratin. Ett samhälle utan kultur är inget samhälle. Jag tycker det är en lycka att leva i ett land med så många olika kulturyttringar.

Vad har kulturpolitiken för mål?

– Utan att prioritera mellan dem: Värna kulturarvet som samlats och vårdats under generationer. Att det finns en form av infrastruktur för teater, konst och litteratur över hela Sverige. Att barn och unga får tidig tillgång till kultur och att de får uttrycka sina kreativa sidor, säger Lena Adelsohn Liljeroth.

Hon betonar även vikten av att utövande konstnärer skall ha rimliga möjligheter att leva på sitt konstnärskap (”men det behöver inte innebära att de har en garanterad lön”). Ett annat mål är hur vi skall handskas med internationaliseringen.

– Världen har kommit innanför våra gränser på ett sätt som inte var fallet för bara en generation sedan. Vad innebär kulturarvet när en av fem svenskar har rötter i ett annat land?

På vilket sätt skiljer sig den borgerliga regeringens kulturpolitik från socialdemokraternas?

– Vi vill bland annat utjämna skillnaderna mellan privat radio och TV i förhållande till de licensfinansierade etermedierna. Men det är inget att hymla med att det inte är så stora skillnader inom kulturpolitiken som på andra områden som skattefrågor, arbetsmarknad och utbildning.

Lena Adelsohn Liljeroth understryker dock att det behövs göras förändringar.

– Men det handlar mer om strukturer än ideologi. Den pågående kulturutredningen skall se över de kulturpolitiska målen, som många tycker är för allmänt hållna för att kunna spela någon roll. Utredningen skall också granska samspelet mellan kommuner, regioner och stat. Vem skall ansvara för vad? Och hur kan kulturen samspela bättre med andra politikområden – näringsliv, utbildning, miljö, sjukvård och hälsa?

Kulturministern vill i det sammanhanget gärna se att näringslivet involverar sig mer. Men långtgående marknadslösningar i stil med USA, där 90 procent av kulturen finansieras av privata medel, tar hon avstånd från.

– Då skulle det bli omöjligt att driva museer, bibliotek och många teatrar. Offentligt finansierad kultur är en förutsättning för den privata.

Varför avskaffade ni den fria entrén till de statliga museerna?

– Museerna fick 100 miljoner kronor i kompensation för uteblivna entréavgifter. Men räckte inte när det behövdes anställas fler vakter, städare och pedagoger. Pengarna behövs bättre inom själva museiverksamheten. Vården av samlingarna är eftersatt och även forskningen är bristfällig.

– Vi prioriterar istället att sänka skatten för alla så att man kan välja själv vilken kulturkonsumtion man föredrar; gå på museum, spara till köp av ett eget konstverk, handla skivor eller vad det nu kan vara. Ekonomin skall inte vara något hinder. Bort med pekpinnarna!

Hur ser du på folkpartiets idé om en statlig litteraturkanon?

– Själv är jag tveksam. Det är viktigare att satsa på läsning i skolan.

Din uppfattning om kulturlivet i Borås?

– Jag tycker det är kul med statyn av Jim Dine. Såg en kopia av den på Sollentunamässan. Kultur engagerar onekligen. Jag har förstått att Pinocchio delat stan i för och emot. Jag är för! Den är kaxig, skrattar hon.

(Borås Tidning 2007-10-16)

Karl Staaff i repris

Publicerad den av
Svara

I minnesreportagen kring vår fallne statsminister Olof Palme har helt riktigt påpekats att det fanns kretsar som inte bara avskydde hans politik, utan även hans person. Och att det spreds illvilligt förtal om Palme på vissa högborgerliga middagsbjudningar är ingen hemlighet.

Detta motbjudande, infama skvaller är dock noll och intet mot vad som drabbade statsminister Karl Staaff i 1900-talets början.

Staaff var liberal. Han slogs för införandet av allmän rösträtt, ville omvandla Sverige till en konstitutionell monarki av brittiskt snitt, var skeptisk till den dåvarande rustningsfebern i Europa och murade grunden till folkhemmet genom sociala reformer som den första folkpensionen.

Detta program medförde att Karl Staaff utsattes för våldsamma smädeskampanjer. Staaff beskylldes för att vara en mutkolv, mörka sin egentliga politik att låta ryssarna ta över Sverige, och som kronan på verket sades Staaff även vara homosexuell (oerhört graverande på 1910-talet).

Det såldes till och med askkoppar, formade efter Staaffs ansiktsdrag, där hans fiender kunde släcka sina brinnande cigarrer i den hatade liberalens ögon. Bakom hetspropagandan stod den gamla reaktionära herremannaklassen, som såg sin nedärvda kontroll över statsapparaten hotad.

De fruktade förnyelsens vindar, blotta tanken att tvingas ge upp greppet om maktens förgyllda privilegier gjorde dem både vilsna och rädda.

Ungefär som situationen är för dagens tröttkörda och idémässigt tomma socialdemokrati, som för första gången på evigheter utmanas på allvar om platsen vid köttgrytorna. Reaktionen är talande.

Moderatledaren Fredrik Reinfeldt anklagas inte bara för att ha en dold, kallhamrad agenda bakom den mjukare politik han officiellt står för. Hans person smutskastas i en illasinnad mejlkampanj, som spåras till det socialdemokratiska partihögkvarteret.

Partistyrelsen skickar runt bildmaterial där Reinfeldt framställs som ett varulvsmonster. En SSU-ombudsman lägger ut fejkade valaffischer på nätet med Reinfeldt som pedofil.

Fler exempel lär vi nog få se framöver. Ty så agerar desperata herremän när marken gungar under deras fötter. Karl Staaff skulle känt igen sig.

(Borås Tidning 2006-03-01)

Inga problem, sade Douglas

Publicerad den av
Svara

Han heter Hans Hallin. Han är vd för elinstallationsföretaget Nea. Och han är rasande.

Nea blir nämligen oförskyllt drabbat av Elektrikerförbundets varslade sympatistrejk nästa vecka för anställda hos företag som tillhör Elektriska installatörsorganisationen (EIO). Därmed sätts gällande avtal mellan Elektrikerförbundet och EIO ur spel, vilket riskerar att stå Nea och dess kunder dyrt.

”Facket kan när och hur som helst sätta igång att konflikta med sympatiåtgärder och liknande, vilket dom utnyttjar allt som oftast”, ryter Hallin i Dagens Industri (28/11).

”Är det inte sjuksköterskorna de sympatiserar med, så det med finska pappersarbetare, trots att de skrivit på avtal med oss på arbetsgivarsidan i syfte att få arbetsfred”, säger Hans Hallin och kräver att 70-talets profackliga arbetsrättslagstiftning ses över.

Frågan är väl bara hur Neas huvudägare, finansmannen Gustaf Douglas, uppfattar saken. Han är även medlem av moderaternas partistyrelse och har som sådan i rosenröda ordalag försvarat gällande regler.

”Arbetsrätten har aldrig varit något problem”, slog Douglas kategoriskt fast på moderatstämman 2003.

”Vi skall jobba med facket, inte mot facket”, förkunnande Douglas på stämman 2005.

Är Douglas lika odelat positiv i dag? Verkligheten tränger sig på, även i moderaternas sköna nya LO-vänliga värld.

(Borås Tidning 2005-11-29)

Konsten att skapa en härdsmälta

Publicerad den av
Svara

Att Sverige skulle satsa på kärnkraft fanns det under efterkrigstiden en kompakt politisk enighet om. Moderniseringen av samhället krävde ett ständigt ökat behov av el, i kombination med vattenkraften föreföll kärnkraft som en idealisk energikälla. Därmed kunde vi också minska beroendet av kol och olja från utlandet.

Men det politiska samförståndet sprack i början av 70-talet, när fysikprofessorn Hannes Alfvén höll ett apokalyptiskt tal om atomenergins fasor på centerstämman i Luleå. Thorbjörn Fälldin svalde Alfvéns domedagspredikan med hull och hår. Med den nyfrälstes iver lovade centerledaren att ”stoppa marschen in i kärnkraftssamhället”. Det blev centerns stora slagnummer i valrörelsen 1976.

Fälldin var kompromisslös i frågan: ”ingen statsrådspost kan vara så åtråvärd att jag är beredd att dagtinga med min övertygelse”. 

Det kategoriska uttalandet ansågs ha bidragit till att socialdemokraterna tvingades lämna regeringstaburetterna för första gången på 44 år.

Moderaterna och folkpartiet delade dock inte Fälldins avesion för kärnkraftsproducerad elektricitet. Den andra reaktorn i Barsebäck stod klar för laddning. Att lägga ned den ansåg både Gösta Bohman och Per Ahlmark vara oacceptabel kapitalförstöring. Efter valsegern vägrade de att godkänna Fälldin som statsminister om han inte gav med sig. Och Fälldin dagtingade.

”Det största sveket i svensk politisk historia”, utropade en bitter Olof Palme från sin nya oppositionsbänk i riksdagen.

Kärnkraftsutbyggnaden fortsatte alltså, men centern krånglade och våndades svårt. Koalitionen sprack 1978. Den nye fp-ledaren Ola Ullsten bildade därpå – med stöd av socialdemokraterna – en egen minoritetsregering, vars främsta uppgift skulle vara att lösa energifrågan.

Våren 1979 hade Ullsten en proposition färdig, där tanken på kärnkraftens avveckling avvisades, men att programmet skulle begränsas till tolv reaktorer. Moderaterna och socialdemokraterna signalerade stöd. Därmed kunde saken varit ur världen.

Innan propositionen hann behandlas av riksdagen, inträffade emellertid ett tillbud i det amerikanska kärnkraftverket i Harrisburg. Ingen människa dog eller skadades, men i den alarmistiska stämning som piskades fram av medierna tvärvände den tidigare kärnkraftsentusiasten Palme.

Han var rädd att Harrisburgolyckan skulle förstöra socialdemokraternas chanser att ro hem det förestående riksdagsvalet. ”Jag tänker inte offra proletariatet på kärnkraften en gång till”, erkände Palme för journalisten Dieter Strand.

Taktiskt handlade det om att temporärt desarmera den besvärliga frågan. Under det som gått till historien som ”den galna onsdagen” krävde Palme överraskande att en folkomröstning skulle utlysas till mars 1980. Så blev det också (även om Palmes kalkyl sprack – de borgerliga vann valet 79 ändå). Men omröstningen blev en märklig tillställning. Ingen politiker vågade utmana den uppskrämda opinionen med att försvara kärnkraften.

De väljare som till äventyrs var positivt inställda till denna energikälla, fick titta i månen efter ett alternativ att rösta på. Det enda som erbjöds väljarkåren var snabb eller långsam avveckling.

Linje 1, som moderaterna stod bakom, fick 18,9 procent av rösterna. Denna innebar att de reaktorer som ännu inte var byggda (av sammanlagt 12 planerade) skulle färdigställas. Därefter skulle hela kärnkraftsprogrammet läggas ned ”i den takt som är möjlig med hänsyn till behovet av elektrisk kraft för upprätthållande av sysselsättning och välfärd”.

Det var också vad folkpartiet och socialdemokraterna tyckte. Men Ullsten och Palme ville inte kampanja på gator och torg med ”högerspöket” Bohman. Därför hittade de på en lång rad av ytterligare villkor, som de visste att moderaterna inte kunde godta (exempelvis att kärnkraftverk inte fick ägas av privata intressen) . Därmed var linje 2 född, som erhöll 39,1 procent.

Centern och kommunisterna kamperade ihop i linje 3, (38,7 procent) vilken krävde omedelbart stopp för all vidare utbyggnad. De reaktorer som redan hunnit tas i drift skulle läggas ned inom högst tio år. Riksdagen korade linje 2 som knapp vinnare och tolkade resultatet som att kärnkraften skulle vara ett minne blott 2010. Årtalet hade inte funnits på någon valsedel, men Palme var djupt oroad över de splittringstendenser inom rörelsen som blottats under folkomröstningskampanjen.

Ledande socialdemokrater som Alva Myrdal och Inga Thorsson hade propagerat för linje 3. Alltså var Palme tvungen att ge dem ett köttben för att de skulle hålla sig lugna. År 2010 lät bra i sammanhanget, även om det officiellt påstods att tidpunkten motiverades av kärnkraftverkens tekniska livslängd. (En ren bluff kan tilläggas, så länge det är ekonomiskt rimligt med underhåll och återinvesteringar kan våra reaktorer köras i princip hur länge som helst – dessa har också trimmats under årens lopp för att ge högre effekt).

Så skapades den politiska härdsmälta som sedan dess har fördummat energidebatten i Sverige. Det har ofta talats om kärnkraftens oåterkallerliga avveckling, men atomenergin är märkvärdigt seglivad. Endast en reaktor (i Barsebäck) har stängts, detta som ett bondeoffer till centern när Göran Persson behövde dess parlamentariska stöd.

Nu är det vänsterpartiet och miljöpartiet som skall betalas för att de agerat stödhjul till socialdemokraterna. Ytterligare en i den långa raden av avvecklingsplaner väntas att presenteras denna månad. Men hur länge skall det destruktiva arvet från Palmeepokens cyniska taktiserande fortsätta att sabotera möjligheterna till en rationell svensk energipolitik?

För tjugo år sedan kommenterade Gösta Bohman den olycksaliga kärnkraftsomröstningen i sin bok Maktskifte:

”Lika väl som både folk och politiker snabbt kom till insikt om att vänstertrafik på våra vägar inte hör hemma i Sverige, lika väl borde förståelse vinnas för att inhemska miljövänliga och billiga energikällor är att föredra framför miljöfarliga och dyra importerade bränslen. Omvändelsen kommer, var så säker!”

Nu tycks Bohmans förutsägelse vara på väg att slå in. Folkpartiet har som första parti uttalat att folkomröstningen 1980 skall läggas till handlingarna, precis som 1967 blev fallet med högertrafikomröstningen anno 1955. De blygsamma bidragen från sol och vind kan aldrig ersätta kärnkraftens roll i den moderna elprodutionen.

Att satsa på olja och fossilgas (vilket regeringen är i färd med) ökar miljöförstöringen och driver på växthuseffekten. Istället bör vi ta lärdom från Finland och inte bara behålla kärnkraften, utan även bygga nya reaktorer vid behov. Tillväxten, välfärden och miljön är för viktiga områden för att äventyras av kortsiktiga politiker som prioriterar spelet om makten högre än omsorgen om landet.

(Borås Tidning 2004-04-07)