Kategoriarkiv: Moderaterna

Högern och tyranniet

Publicerad den av
9

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag: 

Under 90-talets början gav Timbro ut två böcker som tillhör decenniets viktigaste i försvaret av demokratins och humanismens ideal. Den ena var Tyranniet begär förtroende, en samling texter av DN:s legendariske chefredaktör Herbert Tingsten.

Få andra publicister har med sådan klarhet och lärdom analyserat 1900-talets eländigaste tankegods: nazismen, kommunismen, rasismen, det koloniala förtrycket.

För urvalet svarade Per Ahlmark, som strax därpå utkom med en egen bok i Tingstens anda: Vänstern och tyranniet. Skriften var en uppgörelse med ledande svenska politiker och intellektuella som efter 1968 hånglat med blodsbesudlade potentater som Mao, Pol Pot och Castro.

Böckerna startade en intensiv idédebatt kring diktatur, massmord och medlöperi. Många som då tillhörde Tingstens och Ahlmarks supportrar är idag knutna till Reinfeldts regering som ministrar, tjänstemän och riksdagsledamöter, eller verkar som ledarskribenter i borgerlig press.

Vad har de lärt? Själv har jag ställt mig den frågan åtskilliga gånger. Nu jublar vi åt att Khadaffis vidriga regim i Libyen äntligen faller. Sverige har, på NATO:s begäran, sänt dit JAS-plan för att hjälpa rebellerna att krossa en av världens brutalaste diktaturer.

Men förra året sände samma regering handelsminister Ewa Björling (M) till Tripoli för att hjälpa statliga Rymdbolaget att sälja övervakningsutrustning, som var menad att stärka murarna runt Khadaffis fängelserike.

Ewa Björling är även med IT-minister Anna-Karin Hatt (C) ansvarig för att halvstatliga Telia kränger elektronik till diktaturen i Vitryssland. Elektronik som Lukasjenkos KGB-drängar använder för att bekämpa landets demokratiaktivister.

Och som en föga hedrande krona på verket har vi Carl Bildt som utrikesminister, en man vars kostym är nedkletad i blod och olja efter sina smutsiga affärer med folkmordsregimen i Sudan för Lundin Petroleums räkning åren 2000-06.

”Det besvärande med Sveriges högerledda regering är varken dess allmänna politik eller löftena i valrörelsen. Det motbjudande handlar om utrikespolitiken, synen på folkmord och cynismen hos de mest ansvariga”, skrev Per Ahlmark ilsket i DN häromåret. Denna upprördhet var han från liberalt håll i stort sett ensam om.

Gällande vänsterns synder kan borgerlighetens folk uppenbarligen skrika väldigt högt. Men när högern förnedrar sig härskar tystnadens ryggradslösa konformism. Det är inte bara motbjudande. Det är ett intellektuellt och moraliskt förräderi.

Littorin förnekar sig inte?

Publicerad den av
1

Förra sommaren avgick Sven-Otto Littorin (M) efter en påstådd sexköpsskandal och försvann in i dimmorna. Nu visar dock ex-ministern livstecken igen. Charterbolaget Ving uppger att han vunnit deras novelltävling på temat ”min drömresa”. Denna går i Littorins fall till det ”magiska Mellanöstern”.

Målande beskriver han ökenländerna Libanons och Jordaniens lockelser. Bland annat enligt följande: ”Ta fram kikaren och kolla runt lite. Hittar du Sodom och Gomorra?”

Tja, vad säger man? Sent ska syndaren vakna.

En statsministers snille och smak

Publicerad den av
Svara

Fredrik Reinfeldt lät under en pressfrukost i Rosenbad meddela att han solat och badat på sin semester. Samt läst böcker. Fyra stycken. Samtliga skrivna av Camilla Läckberg.

Naturligtvis vore det tacksamt att driva gäck med ett sånt erkännande. Hade en ledande politiker i en ädel och stolt kulturnation som Frankrike vågat blotta liknande låglitterära preferenser, skulle denne knappast tagits på allvar många minuter till under sin offentliga karriär. Men detta är ju mindre stolta Sverige. Som visserligen delar ut världens mest prestigetyngda litterära pris i Alfred Nobels namn. Inte vill vi framstå som särskilt märkvärdiga för det. Och ingen kan säga att Reinfeldt hymlat om sin mindre avancerade smak på det kulturella området.

Inför valet förra året ställde Göteborgs-Posten frågan till moderatledaren huruvida han föredrog P O Enquist eller Camilla Läckberg. Svaret blev den senare. Även Mona Sahlin fick samma fråga och svarade Enquist. Sedan fattade verklighetens folk sitt beslut. Och gav förtroendet att styra landet åt diggaren av hafsiga kioskdeckare. Vilka han nu alltså samvetsgrant har plöjt igenom.

Men varför moralisera? P O Enquist gav själv en gång följande råd om vilka böcker barn bör läsa. Ett råd som passar svenska regeringschefer lika gott, tycker jag:

”Ni får läsa precis vad fan ni vill, bara ni läser böcker. Om det är skitlitteratur spelar ingen roll, bara ni läser böcker. Förr eller senare får ni omdöme nog att läsa vad som är bra eller nyttigt för er.”

Vem vet, även Fredrik Reinfeldt kanske tids nog finner vägen till Kapten Nemos bibliotek.

Om skandalen Telia och en regering utan skrupler

Publicerad den av
Svara

”Vi behöver en partiledare med en frihetlig kompass”. Under den rubriken har ett antal centerpartister låtit publicera ett alster på dagens DN Debatt. Ja, ni vet. Maud Olofsson ska ju avgå och grät sig nyligen genom Almedalen. Strid om vilken efterträdare som ska ta över grepen i gamla Bondeförbundet pågår.

Som av en händelse skriver även Ola Larsmo i DN denna regniga Stockholmstorsdag. Bläddra till kulturdelen och eller kolla på nätet. Artikeln är mycket läsvärd. Och angelägen. Ola Larsmo vägrar nämligen längre att vara kund hos Telia. Namnet har för honom blivit ”förknippat med ett närmast fysiskt obehag”. Det är förståligt.

Telia, detta halvstatliga bolag, är i maskopi med statsapparaten i Vitryssland. Ett land där förtryck av sovjetiskt snitt ännu sker och hemliga polisen fortfarande heter KGB. Diktatorn Aleksandr Lukasjenko i sina mustascher må påminna om Tintinfiguren Plekszy-Gladz i den fiktiva östeuropeiska nationen Bordurien. Men det vitryska tyranniet är i högsta grad reellt. Förra året rankade Freedom House Vitryssland som en av världens tio värsta förbrytarregimer, tillsammans med länder som Burma, Nordkorea och Iran.

Vad bryr sig Telia om det? Man säljer sorglöst elektronisk teknik som Lukasjenkos KGB-drängar kan använda till övervakning, kontroll och uppspårandet av oppositionella. Mobiltelefoner och webbplatser stängs villigt av när diktaturen vill hindra demonstranter att samlas och organisera motstånd. Om denna smutsiga hantering tiger dock Telia och duckar för alla önskemål om förklaringar.

Fler än Ola Larsmo borde uppröras över att även regeringens ansvariga statsråd vägrar sjunga ut. Som IT-minister Anna-Karin Hatt. Hon är en av de hetaste kandidaterna till partiledarposten i Centern. Den frihetliga kompassen hos henne imponerar emellertid knappast med Teliaskandalen i åtanke. Men så förordar centergänget på DN Debatt heller inte Hatt, utan konkurrenten och riksdagsledamoten Annie Johansson. Att Telia och Vitryssland skulle spelat någon som helst roll för detta ställningstagande tvivlar jag dock starkt på.

När det gäller affärer med kriminella regimer i främmande länder verkar inget av Alliansregeringens fyra partier ha några nämnvärda skrupler. Som Ola Larsmo påpekar delar Anna-Karin Hatt regeringsansvaret för Telia med handelsminister Ewa Björling (M). Även hon tiger som muren. Desto pratgladare var Björling i början av 2010. Då var hon utomlands och hälsade på hos Muammar Khadaffi, som ännu satt i orubbat bo.

Till honom talade sig Ewa Björling varm för statliga Rymdbolaget, som avsåg att kränga övervakningsutrustning syftande till skärpt kontroll av fängelsestaten Libyens gränser (bakgrund här). Ofattbart nog, särskilt i ljuset av dagens frihetskamp mot Khadaffi och hans bödlar, blev det ingen nämnvärd debatt om saken på hemmaplan. De borgerliga politiker och opinionsbildare som tog avstånd kan räknas på ena handens fem fingrar.

Uppenbart är att inte endast Centern behöver en frihetlig kompass. Att hela regeringen saknar en sådan blev tydligt redan när Fredrik Reinfeldt utsåg Carl Bildt till utrikesminister. Inget veto från de övriga i Alliansen, trots att åtmindstone Folkpartiet borde vetat bättre.

Hur Bildt ens var tänkbar med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt häpnadsväckande. Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells avslöjande bok Affärer i blod och olja (2010).

Ola Larsmo skriver att han nu betalat sin sista räkning till Telia och sagt adjö. Det gör han definitivt rätt i. Jag skulle vilja tillägga att svenska folket även har goda skäl att avstå från vidare abonnemang på en regering, som likt Telia inte bryr sig om skillnaden mellan demokratier och politiska gangsters.

iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii gevääääääääääääääär (inte)

Publicerad den av
Svara

Jag noterar att militären har bekymmer. Det är svårt att rekrytera soldater till det nya insats- och yrkesförsvaret. Sedan resterna av den allmänna värnplikten försvann, tycks svenska ungdomar hysa en tämligen begränsad lockelse till uniform, vapen och internationellt krigande på fjärran slagfält.

Något som garanterat Åke Hodell (1919-2000) skulle glatt sig mycket åt. Han var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk diktare, konstnär, radikalpacifist.

Likt en glödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa och mest genuina mening gjorde Åke Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Det hade varit roligt att veta hur Hodell skulle tacklat försvarsminister Sten Tolgfors. Särskilt mot bakgrund av militärens aktuella rekryteringsproblem. Tolgfors är, som bekant, själv vapenvägrare. Fast det var  naturligtvis innan Reinfeldt lyfte upp Tolgfors i regeringen och han ömsade skinn till… ja, anar vi inte att Hodells klassiska General Bussig numera huserar på försvarsdepartementet?

Stefan Eklund: Kulturministern är ett hån

Publicerad den av
Svara

”För den som har följt Lena Adelsohn Liljeroths gärning som kulturminister är förstås den här dumheten ingen överraskning.

Hennes defensiva och ekonomistiska kulturpolitik är ett hån mot moderaternas kulturkonservativa tradition. Ord som bildning och kvalitet verkar inte ingå i hennes vokabulär.”

Stefan Eklund, bildad chefredaktör på Borås Tidning, kommenterar kulturministerns famösa uttalande om att kulturjournalister borde skriva mera lättläst. Så att inte näringslivet skräms bort från att sponsra konstens ”entreprenörer” (BT 21/1).

Märklig kultursyn i Karlskrona

Publicerad den av
Svara

Min senaste krönika i Sydöstran, publicerad idag:

”En ovärderlig turistattraktion för Karlskrona”, sa kommunalrådet K-G Svenson (M) vid invigningen av Rizah Kulenovics privata konstmuseum i Vattenborgen förra sommaren. Det var även där K-G Svenson nyligen höll sin avtackningsfest när han efter valet lämnade politiken. För honom är tillkomsten av museet juvelen i kronan under femklöverns styre. Uppslutningen från stadens etablissemang har också varit stor.

Jag tycker att Vattenborgens restaurang är väldigt trevlig. Men museet är knappast någon attraktion för en konstpublik, möjligen en ironisk drift med den. Utställningshallen är förbluffande sunkig, tavlorna är lika dåligt hängda som uselt belysta. Påståendet att det osköna huvudnumret bär Leonardo da Vincis signatur utmanar löjet, liksom att kopian av Fragonards Den stulna kyssen är originalet (det kan i verkligheten beskådas på Eremitaget, S:t Petersburg).

Om det finns äkta verk i resten av samlingen, tillhör de definitivt inga av konstnärernas mest framstående prestationer. ”Det värsta skräp jag sett under mina 67 år i konstvärlden”, konstaterade Nationalmuseums tidigare överintendent Per Bjurström i Aftonbladet redan 2007.

I marknadsföringen av museet uppges att Rizah Kulenovics anfader är Kulin Ban, Bosniens nationella grundare på 1100-talet. Konstsamlingen ska ha tillhört denna förnäma ätt i generationer. Jag bad en journalistkollega från Bosnien kontrollera uppgiften. Resultatet? Några nu levande släktingar till Kulin Ban existerar inte. Dra era egna slutsatser.

Jag uppfattar dock inte Kulenovic som en medveten skojare. Snarare som en underhållande fantast, lite av en Münchhausenfigur, som genuint tror på vad han själv säger. Tja, än sen?

Problemet är att Karlskrona kommun tagit alltsammans på allvar, skänkt museet karaktär av officiell legitimitet, till och med släpat dit kulturministern på besök. Vad säger detta om kultursynen, omdömet och bildningsnivån hos ansvariga politiker och tjänstemän? Bland seriösa kulturintressenter äventyras kommunens namn som okvalificerat och dilettantiskt. Inte underligt att utvecklingen av Karlskronas verkliga turistattraktion, världsarvet, aldrig blivit mycket att hurra för. Eller att kulturlivet i övrigt är så torftigt.

H C Andersen skrev en saga med titeln Kejsarens nya kläder. En uppdaterad version skulle kunna heta Vattenborgens nya skepnad.

Arkelsten, Bildt och det svarta guldet

Publicerad den av
7

Det är tydligen något med moderater och olja. Riktigt skitig olja.

Sofia Arkelsten, nya Moderaternas nya partisekreterare, ska nu av Riksenheten mot korruption synas i sömmarna för eventuellt mutbrott. Hon lät ju sig bjudas på en PR-resa till solen i Sydfrankrike av ett oljebolag häromåret. Och inte av vilket oljebolag som helst heller. Utan ett av de mer ökända i världen: Shell.

Denna multiinternationella koncerns skandalverksamhet i Nigeria borde väl inte undgått någon hyfsat insatt svensk riksdagsledamot. Särskilt inte Arkelsten själv, som pikant nog var Moderaternas miljöpolitiske talesman (!) vid tillfället.

Arkelstens märkliga agerande är ändå noll och intet mot partikollegan Carl Bildts. Hur han kunnat bli svensk utrikesminister med sina synder från Lundin Petroleum i bagaget är minst sagt förbluffande.

Som bolagets styrelseledamot 2000-2006 kom Bildt att kleta ner sig ordentligt i Sudan, där Lundin samvetslöst bedrev oljeutvinning enligt den cyniska konstens alla icke-regler. En lika utmärkt som skakande skildring om Lundin och Bildt finns att läsa i Kerstin Lundells bok Affärer i blod och olja (2010).

Liksom Sofia Arkelsten har även Carl Bildts oljeäventyr blivit föremål för rättsväsendets granskning. Men då handlar det förstås om en aningen mer avancerad rubricering: misstänkt inblandning i brott mot folkrätten.

Låt mig gissa att åklagarna i bägge fall till slut lägger sina undersökningar. Det är ändå det troligaste när det handlar om maktens kvinnor och män på denna nivå. Men även om brott inte kan styrkas i lagens mening, har dock Arkelsten utan tvekan visat brist på etik och omdöme. Carl Bildt ska vi inte tala om. Han är en vandrande moralisk och intellektuell ruin.

Något slags straff borde alltså vara befogat, tycker jag. Och tänker då jag givetvis på att ge Bildt och Arkelsten N.14 – tabletten som Dupontarna av misstag råkade svälja i Tintinalbumet Det svarta guldet.

N.14 gör att oljeprodukter exploderar. Intas samma tablett av människor börjar håret växa okontrollerat i alla möjliga färger och ur munnen kommer stora bubblor.

Symptomen är bisarra, fast verkar i övrigt vara helt ofarliga för människokroppen. Effektivt botemedel finns dessutom, uppfunnet av professor Kalkyl. Men det medlet ger vi till Bildt och Arkelsten först när de lovat att hålla sig borta från oljebranschen i fortsättningen. Moderater som får svart guld i blick tycks ju bara tappa huvudet.

Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård

Publicerad den av
Svara

Krönika i Sydöstran, publicerad 5/10:

Om valet finns åtskilligt att säga. Förstås. Inte minst det elände att Blekinge framstår som Sverigedemokraternas kärnland. Partiledaren Jimmie Åkesson är som bekant från Sölvesborg. Och en av hans viktigaste vapendragare, Richard Jomshof, har länge satt sin prägel på Karlskronapolitiken. Bägge är nu invalda i riksdagen. Med benäget bistånd från blekingeborna. Var tionde röst härifrån gick till SD.

I vad som brukar kallas Sveriges trädgård finns det uppenbarligen god (eller ond, snarare) jordmån för främlingsfientlighet, rasism och allmän kulturell inkrökthet. Tragiskt nog. Men det är ju faktiskt inga nyheter. Hur vore det om vi äntligen på allvar försökte ta itu med problemet? Förutsatt att SD:s triumftåg ses som ett problem, givetvis. Man kan undra.

Tendensen av anpassning från länets etablerade partier har redan varit märkbar under den gångna mandatperioden. I Karlskrona har borgerligheten komprometterat sig med både slutna och öppna försök till samverkan med SD. Minns hur kommunstyrelsens ordförande KG Svenson (M) sträckte ut handen till Richard Jomshof 2007. En hand som togs tillbaka först efter att Moderaternas partiledning i Stockholm slagit KG Svenson på fingrarna.

Och minns vittnesmålet från den avhoppade FP-kanslisten Mikael Lejdeby om hur femklövern efter valet 2006 spelade under täcket med SD i syfte att få bort Socialdemokraterna från makten. Oppositionsrådet Patrik Hansson (S) krävde nyligen en sanningskommission för att utreda skandalen. Vad hände med denna?

Eller minns hur kommunalrådet Tommy Olsson (KD) strax innan årets val offentligt ställde Socialdemokraterna mot SD, en jämförelse som entydigt utföll till det senare partiets förmån. ”Hederligare”, ”tydligare” och ”reko”, löd Olssons betyg på SD.

Jag skulle kunna rada upp ännu fler deprimerande exempel, också från andra Blekingekommuner. Poängen är att denna borgerliga fraternisering med hatets och intoleransens företrädare aktivt bidragit till att legitimera SD och ökat acceptansen för deras motbjudande budskap.

Även från Miljöpartiets sida har det funnits villighet att öppna famnen för dessa organiserade muslimhetsare. Kombinera detta med oförmågan/ovilligheten att med kraft försvara humanistiska grundvärderingar i debatten och resultatet talar för sig själv: Blekinge – Sverigedemokraternas trädgård. Som man sår, får man skörda. Är ni nöjda?