Kategoriarkiv: Moderaterna

Tolgfors avgår, hyckleriet kvarstår?

Publicerad den av
2

Tomhylsan visade sig dölja en saudisk missil och är nu avfyrad ut i kylan. Att Sten Tolgfors (M) idag lämnat försvarsministerposten efter avslöjandet om den saudisk-svenska vapenskandalen är förstås utmärkt, logiskt och riktigt. Ändå känns det som något av ett bondeoffer från regeringens sida.

Huvudproblemet är det kosmetiska regelverket kring svensk vapenexport. På pappret rigoröst, i verkligen knappt värt bläcket man skrivit det med. Hyckleriet har pågått i decennier, både borgerliga och socialdemokratiska regeringar är lika insyltade i denna demoraliserande lögnens teater.

Egentligen borde det vara enkelt. Sverige ska inte beväpna tyrannier. Punkt. Om vapenindustrin – denna djupt korrumperande bransch – kräver något annat för att kunna överleva, nå, då förtjänar den inte att överleva. Att sälja militär utrustning till blodsbesudlade diktaturer är långt bortom en demokratisk nations värdighet och svär mot de frihetens och humanismens ideal vi annars är så måna om att hylla.

På 80-talet hade Sverige en utrikesminister som hette Sten Andersson (S). Under hans tid briserade en annan vapenskandal, mutkolvshistorien om Boforskanonerna till Indien. Vid ett förstamajtal 1987 lovade han att den svenska vapenbyken skulle tvättas ordentligt och offentligt. Bevingade ord. Men smutsen bestod.

Vi får väl hoppas att den saudiska byken åtminstone tvättas ren, dock finns det skäl att tvivla. Det vapenindustriella komplexet med sina allierade på bägge sidor blockgränsen är en mäktigt motståndare och hyckleriet kring exporten tycks vara sällsamt skottsäker.

”Tomhylsan” och tyranniet

Publicerad den av
Svara

Det är inte utan viss lustig ironi att Sverige begåvats med en tidigare vapenvägrare som försvarsminister i den högerledda regeringen.

En ännu större ironi, fast enbart bittert smakandes, är att just denne en gång samvetsömma Sten Tolgfors avslöjats som ansvarig för att vårt land lovat att bygga en vapenfabrik i Saudiarabien, en av världens brutalaste och mest samvetslösa diktaturer.

Men man får väl då hoppas att produktionen i den svensk-saudiska fabriken åtminstone blir Tolgfors’ öknamn troget och till tyranniets knektar enbart levererar tomhylsor.

Mad Marcus tar temperaturen på samtiden

Publicerad den av
Svara

”Danielssons tidslösa saga om Karl Bertil visar för oss att Sverige 2011 är ett land i totalt och skrämmande sönderfall”, skriver nyansernas mästare Marcus Birro i sin senaste Expressenkrönika.

”Totalt och skrämmande sönderfall”, alltså. Verkligen? Inte för att jag själv tillhör de nya Moderaternas värsta fanclub. Men att Fredrik Reinfeldt är så jäkla kass att han förvandlat vårt gamla folkhem till ett nytt Somalia – det kunde väl ingen tro! Det påminner väl mer om sagan Mad Max än Karl Bertil, förresten. Bäst att ladda geväret. Snart kommer grannen och försöker råna oss på bensin till sin Volvo. God jul i avgrunden.

Sluta dröm om Palme, lär av Wigforss!

Publicerad den av
2

Över Stockholm faller blöt decembersnö. Och Socialdemokraterna med den. I Sifos sista opinionsmätning för året samlar S nu bara 14,8 procent av huvudstadens invånare bakom sig. Detta alltså i landets viktigaste valdistrikt, där nyckeln till regeringsmakten ligger. Siffrorna kan rimligen inte tolkas som annat än rent katastrofala.

En tydligare indikator på partiets genomklappning och oförmåga att finna fotfäste i det moderna 2000-talets samhälle kan man knappast begära. Särskilt som Miljöpartiet seglat upp som i praktiken jämnstort med S i Stockholms trendkänsliga väljarkår (13,7 procent). Unga och pigga gröna slår gamla och tröga röda på den politiska fronten. Se där ett memento för framtiden.

Även nationellt fortsätter S-raset. Totalt är stödet nere i deppiga 25,4 procent, medan Moderaterna parkerat sig på trygga och glada 34,4 procent. Ingen trevlig julklapp för Håkan Juholt, men kallt sett: vad annars att begära? Botten är dessutom säkerligen inte nådd ännu.

Att enbart skylla krisen på Juholts tragikomiska person, hans kroniska återfall i omdömeslösheter och allmänt bristande ledarskapsförmåga håller dock inte. Ännu dummare är förstås de socialdemokrater som bittert odlar konspirationsmyter om att det är journalisterna som bär skulden för allt ont som drabbat partiet. Bra media förtjänar man. Liksom dålig. Inte alltid, men tillräckligt ofta för att det ska vara en god tumregel.

Det avgörande problemet för S handlar om nya idéer och attraktiv sakpolitik. Där gapar förrådet tomt. Istället verkar många  odla en romantiserad bild av Olof Palme och 1970-talet, som om denna epok skulle varit Socialdemokraternas blomstringsperiod då man gjorde allt rätt. Gå hem och läs er historia, som den tidens FP-ledare Gunnar Helén sa.

Palme må varit en lysande stjärna retoriskt, därtill med en personlig karisma som få. Men generellt blev konsekvenserna av hans ledarskap ett brott mot Tage Erlanders mera pragmatiska hållning, att S på ett olyckligt sätt radikaliserades vänsterut, att samförståndsandan mellan fack och näringsliv raserades, att de borgerliga partierna flyttade fram sina positioner och att S var ytterst nära att förlora kampen om regeringsmakten 1973. Och sedan även gjorde det 1976. Och igen 1979.

På vilket sätt skulle idoliseringen av Palmes misslyckanden kunna få S på fötter idag? Det är helt obegripligt, möjligen utslag av någon slags eskapism baserad på sagor. Socialdemokraterna borde göra sin hemläxa och läsa historien om inte bara Palme, utan främst Ernst Wigforss. Då kanske man nyktrar till lite grann och kan börja överraska positivt.

Vi skulle ju i viss mån kunna jämföra nuvarande  situation för S med 1920-talets. Även då rådde ideologisk vilsenhet om utvecklingen. Exempelvis grubblades det över vad partiets gamla krav om att socialisera ekonomin och näringslivet egentligen innebar (en intern utredning begravde sedermera frågan). Dock hade S fortfarande många skarpa hjärnor som kunde analysera läget och dra slutsatser därefter. En av dem var alltså Wigforss.

Han menade att S-politiken måste vara vetenskapligt grundad. Rationalitet, empiri och fördomsfrihet sattes i högsätet. S fick aldrig låta sig låsas av dogmer som hos marxisterna, utan skulle vara öppen för anpassning både praktiskt och ideologiskt efter hur verkligheten de facto såg ut. Om dagens S förmådde återgå till den attityden hade nog opinionssifforna i Stockholm och övriga landet sett annorlunda ut.

Men några politiska analytiker av Ernst Wigforss kaliber finns inte längre kvar. De tycks, ironiskt nog, snarare rymmas inom de nya Moderaternas sfär. Resultaten är också talande.

Usel socialpolitik kan inte skyllas på sänkta skatter

Publicerad den av
Svara

Jag råkade läsa ett inlägg på Facebook av en välmenande och socialt engagerad person på vänsterkanten. Denne hävdade att den blå regeringen skurit ned på psykiatri- och kriminalvården för att kunna sänka skatterna. Därför fanns inte pengar till att driva en verksamhet värd namnet.

Själv delar jag uppfattningen att psykiatrin, kriminalvården och stora delar av den sociala sektorns insatser för våra mest utsatta medmänniskor i samhället lämnar mycket övrigt att önska. Skandalöst mycket, till och med.

Bara för att nämna ett litet exempel från den bistra verkligheten. I Linköping såg jag förra sommaren hur missbrukare och psykiskt sjuka hänvisades till taskiga baracker på en campingplats strax utanför stan. Detta i brist på kvalificerat, anpassat boende. Ändå är inte Linköping direkt någon fattig kommun.

Sverige är heller inget fattigt land. Och att regeringens omtalade skattesänkningar i sig skulle lett till utslagning, misär och allmän återgång till 18oo-talet är bara enfaldig demagogi. Förvisso har skatternas andel av BNP minskat sedan den borgerliga alliansen vann valet 2006. Då var skattetrycket 48,3 procent. Fyra år senare var siffran 45,8 procent. Knappast någon dramatisk skillnad av högerbrutal Djingis Khan-karaktär.

Man kan också räkna annorlunda. Under Fredrik Reinfeldt som statsminister betalade svenska folket totalt 1517 miljarder kronor i skatt år 2o1o. Det motsvarar i reda pengar en ökning av intäkterna med 162 miljarder kronor jämfört med 2005, då Göran Persson fortfarande styrde och ställde i riket. Faktiskt. (Källa SCB)

Således är inte offentliga resurser problemet. Utan hur dessa resurser används. Man hade kunnat ha råd till anständigt boende med utbildad personal åt stackarna i Linköping. Man hade kunnat ha råd att nationellt satsa på välbehövliga och socialvetenskapligt förankrade åtgärdsprogram för missbrukare, psykiskt sjuka, kriminella, et cetera.

Ändå sker det inte. Och det skedde heller inte när vi hade en regering av röd kulör. Faktum är politikerna generellt sett visat ett ljumt, för att inte säga kallsinnigt, intresse för dessa grupper i åratal. Att lova och genomföra riktiga sociala insatser för  narkomaner på gatorna, eller brottslingar i fängelser, ger ju inga röster. Populärare är däremot att hojta om hårdare straff och fler batonger. Trots att det bevisligen hjälper föga. Ja, det hjälper snarare noll.

Men vilkas fel är allt detta, egentligen? Är det politikernas? Eller är det vi i väljarkåren som bär det yttersta ansvaret? En sak är säker. Det handlar inte om att det numera skulle vara ebb i den offentliga skattekistan. Tvärtom.

På tal om riskkapital och skatter

Publicerad den av
Svara

Senaste tiden har det larmats och oroats över att riskkapitalister gjort sig hackor på privat drift av skola, vård och omsorg. Med viss rätt. Men betänk då att dessa summor är droppar i jämförelse med den veritabla pengaflod från oss skattebetalare som rinner genom blåa och röda politikers händer. Ungefär ett tusen femhundra miljarder kronor. Varje år.

Och hur bra är kollen på detta kapital? Revision och utvärdering av offentligt finansierade verksamheter tillhör knappat den politiska sfärens starkaste sida. Granska exempelvis vilka som styr i din kommun. I min egen skulle jag inte ens anförtro vissa personer nyckeln till frimärkskassan i tennisklubben.

För övrigt har jag lite svårt att förstå oppositionens oreflekterade klagovisor över regeringens i grunden ganska måttliga skattesänkningar. Som om höga skatter skulle vara något självändamål, eller per automatik ge uttryck för graden av samhällssolidaritet. Personligen är jag mycket mer intresserad av hur – och till vad – de befintliga skatteresurserna används.

Dessutom är pengarna inte politikernas, vilket man ibland kan förledas att tro utifrån den värsta vänsterretoriken. Pengarna är våra, som vi medborgare avstår till det offentliga för att uppnå gemensamma nyttigheter.

Då har vi också skäl att ställa krav på seriöst och ingående ansvar över pengahanteringen. Socialminister Gustav Möller (S), en av de främsta arkitekterna bakom den moderna välfärdsstaten, hade ju rätt: Varje förslösad skattekrona är en stöld från folket.

Varken Möller, eller folkhemsbyggets legendariska rikshushållare Ernst Wigforss och Gunnar Sträng, var främmande för att höja skatter i syfte att bekosta angelägna reformer. Men de rödkonservativa nostalgiker som idag drömmer sig tillbaka till denna tid som höjdpunkten av solidaritet i svensk historia, bör fundera över följande.

1969 kan sägas vara en symbolisk slutpunkt för den svenska modellens glansepok. Tage Erlander avgick, gruvstrejken på LKAB fick marken att skaka, och det radikala svallet från 68-vågen bidrog till att bryta sönder samförståndet mellan höger och vänster, arbete och kapital. Då var skatternas andel av BNP 39,8 procent.

1932, när Per Albin Hansson blev statsminister och inledde det stora svenska reformverket, var skattetrycket 11,8 procent av BNP. Höjningarna skedde alltså utfrån en tämligen låg nivå och överskred aldrig genomsnittet av andra OECD-länders skattetryck.

Det var först när folkhemmet krackelerade på 70-talet som politikerna lät skatterna dra iväg till dittills oanade höjder. Närmast panikartat, verkar det som. Palme och Fälldin var lika goda kålsupare därvidlag. Exempelvis var skattetrycket 52,9 procent under det andra året av borgerlig regering 1977. Som högst var det 1989 med 56,5 procent – innan 30 år av misskött ekonomi drog ner hela landet i en djupgående strukturkris.

Valåret 2010 var skattetrycket 45,8 procent. Fortfarande bland de högsta i världen och trots fyra år av blått högerregerande. Okej, om denna nivå skulle vara liktydig med hårdför eländespolitik – vad gjorde sig då inte folkhemsbyggarna skyldiga till?

Ska man ta kritiken från Juholt & Co på allvar framstår Per Albin, Erlander, Möller, Wigforss och Sträng som rena neoliberaler i ljuset av Reinfeldts och Borgs fögeri. Frågan är om inte Mona Sahlin borde klassas som en svensk Thatcher, eftersom hon ville avskaffa värnskatten (till skillnad från Moderaterna).

Kan vi nu få en lite vuxnare debatt kring det här ämnet, tack?

Moderaterna i fablernas värld

Publicerad den av
1

Få politiskt intresserade, bildade människor har väl undgått de nya Moderaternas försök att sminka upp de gamla Moderaternas mindre smickrande förflutna. Trots högerns väldokumenterade motstånd till demokratiseringen av Sverige, inklusive den kvinnliga rösträtten, och partiets avståndstagande från sanktioner mot rashatets Sydafrika, skriver man skamlöst i sitt nya idéprogram:

”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”

Kritikerstormen från indignerade socialdemokrater och liberaler lät förstås inte vänta på sig. Men vad hade någon trott? Hur det annars så PR-skickliga Schlingmannfolket i kretsen kring Reinfeldt kunnat bjuda på ett sådant förnedrande självmål är faktiskt ganska häpnadsväckande. Det är ju nästan i Juholtklass.

Tja, vad ska man säga som inte redan sagts? Så jag nöjer mig med att tillägna Moderaterna följande bild:

Salvador Allende – en fallen hjälte?

Publicerad den av
Svara

Nyligen fastslogs att Salvador Allende verkligen begick självmord den där eländiga dagen i september 1973. Pinochets trupper hade omringat presidentpalatset i Santiago och kopplat greppet. Läget var desperat. Hellre än att falla i kuppgeneralernas händer, valde den chilenske ledaren avtryckaren på sitt eget maskingevär som sista utväg.

Salvador Allende har ofta betraktats som en martyr för frihet, demokrati och social rättvisa. Vilket kanske inte är konstigt med tanke på det långa, blodiga skräckstyre som följde efter honom. Igår lät den moderata riksdagsledamoten Hans Wallmark publicera en artikel på debattsajten Newsmill, där han ifrågasatte vänsterns glorifiering av Che Guevara. Istället borde Allende vara en rimligare ikon, menade Wallmark:

Salvador Allende var socialist. För egen del som borgerlig förundras jag över att han så dåligt används som förebild av dagens vänster. Han förtjänar långt bättre idolstatus än diverse andra marxister med mängder av blod på sina händer. Hans politiska program var inte okontroversiellt i Chile. Men han valde den demokratiska vägen.

Den bildsköne Che Guevara må ha blivit symbol för radikalismens uppror mot status quo, en revolutionslegend förknippad med drömmen om att en annan och bättre värld är möjlig. Verklighetens Che Guevara har dock mycket lite med detta att göra. Myten Che döljer en kallblodig, rastlös mördare med meglomaniska idéer om att påtvinga mänskligheten kommunismens ok genom att provocera fram ett tredje världskrig.

Men vore det bättre att sätta Salvador Allende i Che Guevaras ställe? Hans Wallmark är vanligtvis en klok och intellektuellt resonabel moderat. Ser han inte att även Allende är insvept i en omfattande mytbildning? Att Pinochet var en vidrig skurk och landsförrädare med tusentals liv på sitt obefintliga samvete förtar nämligen inte faktum.

Under sin relativt korta regim hann Allende göra Chile praktiskt taget statsbankrutt. Han bröt sönder landets demokratiska institutioner, drev medelklassen till att förlora lojaliteten mot författningen och allierade sig med Castros tyranni på Kuba. Allende var utan tvekan en farlig politisk vildhjärna, inställd på att med våld exportera marxismen över hela Latinamerika och därmed föra in kontinenten under Sovjetimperiets dominans.

När Allende kom till makten 1970 var det med bara en tredjedel av väljarna bakom sig. När Allende störtades tre år senare drog majoriteten av det chilenska folket inledningsvis en kollektiv suck av lättnad. En känsla av befrielse som snabbt och bittert försvann när de nya makthavarna visade vad de gick för…

Visst behöver vi goda förebilder. Oavsett om vi står till vänster eller höger inom det politiska spektrat. Men sådana förebilder bör väljas med omsorg och ogrumlad blick. Vilket – med all respekt – även Hans Wallmark har skäl att betänka innan han delar ut fler rekommendationer över vilka historiska personer som borde upphöjas till politiska idoler.