Kategoriarkiv: Mat och dryck
Bubbel i hatten
Front mot hösten!
Åh, hösten är så mysig. Träden får vackra gula löv, luften är hög och klar. Härligt att trivas tillsammans i mörkret med tända stearinljus.
Så ta mig sjutton heller! Jag bryr inte om vad andra säger. Och jag vägrar ansluta mig till någon klämkäck ”gilla läget”-filosofi. Jag hatar hösten! Avskyr kylan! Gråter över varje dag som bara blir fattigare och fattigare på värmande solsken.
Snälla sommaren, stanna kvar, jag gör vad som helst. Förgäves. Det är hopplöst. På med mera kläder, huttra, deppa, ta till flaskan.
Champagne givetvis. Bubbel piggar alltid upp. En fröjd för kropp och själ när årstiden sviker. Men det måste drickas med stil och då gäller bara coupeglas. Ni vet, såna där med bred och låg kupa.
De användes alltid förr när man njöt av champagne i snyggare sammanhang. Enligt envisa rykten ska glasen ursprungligen formats efter behagen på någon högt uppsatt fransk madame av finare börd. Måhända självaste Marie Antoinette. Vad vet jag?
I vilket fall är vanliga höga champagneglas en styggelse, rent av pöbelaktigt, en dryckens kulturskymning att använda. Det är väl mörkt nog ändå i vår bistra värld!
Botten upp!
”First you take a drink, then the drink takes a drink, then the drink takes you”, sa det glada 20-talets författare F Scott Fitzgerald som brottades med nära nog konstant baksmälla under sin karriär. Måttlighet anbefalles alltså. Men nu är det lördag!
Ty trots allt. Vad vore väl livet utan cognac och champagne? Skål.
Hänger på Riche
Monopolistens klagan
Livsmedelskedjan City Gross vill erbjuda sina kunder vin. Den som köper en färdigpackad kasse mat via internet, kan även passa på att beställa en vinflaska till middagen. Smidigt och bra, kan tyckas.
Redan nu får vi tack vare EU importera vin för privat bruk från utlandsbaserade företag utan att Systembolaget har med saken att göra. City Gross’ planerade vinförsäljning sker genom samarbete med en danskt firma och förefaller alltså kunna rimma med EU:s regelverk.
Systembolagets vd Magdalena Gerger grinar ändå illa och lovar att försöka skicka regeringen på straffexpedition mot City Gross.
”Det är inget tvivel om att det är problematiskt, nu har det gått så långt att företagen utnyttjar läget och går långt över gränslandet. Konsekvensen blir att vi tycker att lagen bör förtydligas för folkhälsans bästa”, säger hon till Expressen (26/6).
Folkhälsans bästa? Ja, en gång var det svenska alkoholmonopolet verkligen berättigat utifrån just det skälet. Kring förra sekelskiftet var supandet ett gigantiskt samhällsproblem.
Det är sannerligen ingen slump att liberaler, såväl som arbetar- och frikyrkorörelsen, engagerade sig kraftfullt för ett nyktrare Sverige. Det var en förutsättning för att omvandlingen till en demokratisk, modern industrination skulle lyckas.
Statsmaktens hårda bandage i syfte att öka nykterheten blev också framgångsrik. Men numera är vi ett betydligt mognare folk än för 100 år sedan. Trots successiva liberaliseringar som skett på alkoholområdet de senaste två decennierna, minskar både konsumtionen och det alkoholrelaterade våldet.
På vilket sätt folkhälsan riskeras av vinförsäljning till maten via livsmedelsbutikers webbsidor är svårt att se. Systembolagets ilska mot City Gross är snarare motiverat av omsorgen att skydda klirret i de egna butikskassorna.
Fria tider, tack!
Socialnämnden i Linköping har nådefullt bestämt att våra uteserveringar får sälja alkoholhaltiga drycker till klockan tre på natten.
Det positiva beskedet motiveras bland annat med att fler vuxna blir kvar på stan senare, vilket bidrar till en lugnare miljö. Visst är det trevligt att vi får möjlighet att umgås längre ute tillsammans över några glas vin, om vi så önskar. Linköping känns genast lite mer storstadsmässigt, lite mer urbant.
Men är det inte märkligt att politiker tagit sig makten att diktera privata krogars serveringstider? Varför är detta överhuvudtaget en fråga för offentliga beslut?
Serveringstiderna är till och med reglerade av riksdagen, som man kan tycka borde ha viktigare saker att göra. Enligt alkohollagen får inte servering av öl, vin och dylikt påbörjas tidigare än klockan 11 och pågå längre än till klockan 01, såvida inte kommunala makthavare bestämmer något annat.
Lagen innehåller massor av andra fyrkantiga detaljregleringar. Som att lagad mat också måste finnas. Eller att krögaren inte får kompensera en gäst för någon olägenhet genom att exempelvis bjuda på avec till kaffet. Det är uttryckligen förbjudet. Vem har kommit på det? Varför?
Vi är vuxna människor som både bör och ska kunna ta ansvar för oss själva. Vi är inga barn. Om en näringsidkare vill servera alkohol dygnet runt till myndiga personer, vad är problemet?
Så länge folk sköter sig, håll tassarna borta!
88:an är kung
En försmak av sommar: årets GB-glassar har anlänt till Correns personalrestaurang. Sortimentet innehåller en rad nyheter, som Magnum Créme Brulée. Ärligt talat bryr jag mig föga.
Huvudsaken är att 88:an håller ställningarna. Hemska tanke om den försvann. Det skulle ju kännas ungefär som när läsken Merry upphörde att existera.
Ni minns väl Merry? En svensk variant av 7-Up, fast godare. Given under coola softardagar när man som liten åkte till badstranden, spelade minigolf och läste Kalle Ankas pocket på en filt i solen. Vi var lyckliga så länge Merry fanns. Sommaren blev aldrig sig riktigt lik sedan.
Tur att 88:an är still going strong. Denna oslagbara kombination av vanilj, ischoklad och nötkrokant bör räknas som del av vårt kulturarv, tycker jag. Nästa år har 88:an funnits ett halvt sekel på marknaden.
Den lanserades 1964 av GB:s dåvarande ärkerival Trollhätteglass, gjorde knallsuccé direkt och är enda glassen från företaget som överlevde fusionen med GB i 70-talets början. Det florerar en del märkliga historier om varför 88:an heter som den heter.
Men sanningen är simpel: det var den 88:e produkten som Trollhätteglass tog fram, därav namnet. Ät och njut i solig frid.
Vart tog du vägen, ljuva läskeblask?
Hotet mot julbordet
Denna vinter har det snackats mycket om traditioner som upplevs hotade. Pepparkaksgubbar i luciatåg, skolavslutningar i kyrkan, Walt Disneys tomteverkstad eller vad det nu har varit.
Okej, själv har jag lite svårt att hetsa upp mig. Det mesta är ju bara stormar i vattenglas och rent trams, ärligt talat. Har det exempelvis någonsin förekommit något hot mot pepparkakornas fortlevnad? Från vem i så fall? Staten, EU, Dagens Nyheters kulturredaktion?
Om vi däremot återgår till verkligheten så finns det en tradition som faktiskt är i fara. På riktigt. En av julbordets främsta delikatesser kan snart vara ett minne blott: ålen. Aldrig förr har det funnits så lite ål i europeiska vatten. Beståndet har minskat med dryga 95 procent sedan 1970-talet.
Svunna är de dagar när miljoner och åter miljoner ålar vandrade upp längs våra älvar och vattendrag. Kortsiktigt rovfiske bör främsta skulden till att så icke längre är fallet. Men ett annat problem är vattenkraftverkens turbiner som mosat många ålar till döds. Om något decennium kan ålen vara lika utdöd som dronten.
Mot bakgrund av att arten är klassificerad som akut hotad, förbjöds ålfiske i Sverige 2007. I princip. Yrkesfiskare med särskilda tillstånd har ändå kunnat fortsatta att fånga hundratals ton ål varje år. Skälet är regionalpolitiskt.
I Östersjön anses ålfisket så viktigt för kustbygdens överlevnad att Havs- och vattenmyndigheten är frikostiga med dispenser. Logiken i detta är knappast helt kristallklar. Om ålen är avgörande för det kustnära, småskaliga fisket – vad är det då för poäng att fiska ihjäl ålen? Hur ska kustbygden överleva sedan då?
Naturskyddsföreningen kräver totalstopp för ålfisket, i syfte att ge beståndet en sportslig chans att återhämta sig. Det verkar rimligt om vi vill behålla ålen även på framtidens julbord.







