Säkra Östgötaslättens pärla

Skrivit i Corren 30/8:Corren.

”Skönheten i för och sig är ett gott, emedan den stegrar vår livskänsla och mångfaldigar våra glädjeämnen”, menade Ellen Key.

Hon var en av förra sekelskiftets tongivande gestalter på den svenska intellektuella scenen. Stridbar författare, humanist, pedagog och feminist. I dag kanske mest ihågkommen som hatad av August Strindberg (nidporträttet under namnet Hanna Paj i Svarta fanor är klassiskt) och för sina då mycket radikala, antiauktoritära tankar om barnuppfostran.

Men en annan av hennes bärande idéer kretsade kring skönhetens betydelse för människans utveckling och mentala välbefinnande. Det sköna fick inte bli någon lyx för enbart besuttna.

Tvärtom borde skönhetens estetiska värden vara ett samhälleligt ansvar att befrämja, göras tillgängliga för alla, en rättighet som kunde bidra till att förädla vår syn på tillvaron och göra oss mer harmoniska.

Ellen Key levde efter samma principer som hon lärde. 1910 lät hon uppföra ett bedårande vackert hem på Omberg, vid Vätterns strand. Key valde platsen med stor omsorg, hon ansåg den vara naturskönast i Sverige.

Även hennes nära vän, målarprinsen Eugen, hänfördes av Omberg som han lät vara motiv i flera konstverk. ”Här ser man himmelen så stor som den är och allt ljus strömmar ner över jorden”, förklarade han lyriskt om Östgötaslättens pärla.

Omberg är också flitigt förekommande i konstnären John Bauers målningar, den förtrollande urskogsstämning som gjorde honom så berömd hämtades härifrån.

Ombergs slösaktiga natur- och artrikedom gör den tveklöst till en sällsamt fascinerade oas, unik för landet. Att låta sig omslutas av dess famn, vandra längs gåtfulla stigar till legendomsusade forntidsborgar och njuta av växtlighetens praktfulla mosaik är en sinnlig, ja närmast majestätisk upplevelse.

Kungligt på Omberg blir det också rent bokstavligen den 3 september. Carl XVI Gustav firar 40 år på tronen med en eriksgata genom riket och kommer då på besök. Vore inte det ett utmärkt tillfälle till att ånyo resa kravet på att Omberg borde upphöjas till nationalpark?

Förre landshövdingen Björn Eriksson drev länge och ihärdigt frågan, östgötska riksdagsledamöter har skrivit återkommande motioner i ämnet, senast förra året. Förgäves.

På underliga grunder har Naturvårdsverket visat kallsinne, man hävdar att Omberg är för litet och att naturen inte är av tillräckligt ursprunglig karaktär. Nog är det märkligt byråkratiskt stelbent.

Egentligen tycks det vara en ganska lätt match. Staten äger ju redan Omberg genom sitt bolag Sveaskog, som gjort det till en ekopark för naturturism. Det finns dock en risk för ovarsam exploatering, eftersom skyddet inte är tillräckligt starkt.

Om Omberg däremot fick status som nationalpark skärps restriktionerna betydligt, vilket garanterar att området bevaras intakt även för framtida generationer. Ellen Key visste vad hon talade om. Vi behöver skönhet för att må bra, lyckligtvis finns Omberg för alla att ta del av. Säkra denna naturskatt!

Skymningen faller över Tages park

Skrivit i Corren 21/8:Corren.

Som Monica Zetterlund sjöng i Hasse & Tages revy Svea Hund på Göta Lejon 1976: ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” Den frågan är högaktuell att grubbla på för Föreningen Folkets park i Linköping.

Man satsade flott och dyrt på att rusta upp den gamla anläggningen. Men drömmen om att ge parken en ny storhetstid genom evenemang och konferenser sprack. Av 43 egna färska miljoner i kassan från markförsäljning, plus ytterligare många sköna slantar i banklån, blev konkurs och 27 miljoner i skulder. Tragiskt.

Och knappast överraskande. Projektet verkar skötts förbluffande oprofessionellt. Ingen genomtänkt marknadsplan, inga säljare som raggat bokningar och kunder, bara pengar som rullat iväg i tunga investeringar och löpande kostnader som varken styrelse eller vd haft någon koll på.

En rimlig undran borde vara varför inte heller de dominerande andelsägarna inom fackföreningsrörelsen och S-partiets lokalavdelningar visat större ansvar.Nu ska hela rasket säljas.

Det är en bit anrik kulturhistoria som går under klubban. Läs gärna Tage Danielssons självbiografiskt färgade novell Romanen om Mårten och Ingalill Söderman i debutboken Bok från 1963, vilken lätt maskerad handlar om Tages egen uppväxt i parken, som blev hans första universitet och inspirationen till den senare karriären som en av Sveriges främsta underhållare och kulturpersonligheter.

På den unge Tage Danielssons tid var det fest, dans, lotterier och chokladhjul, visor, kupletter, revyer och operetter. Nog är det synd att Föreningen Folkets park förskingrat möjligheten att förändra för att bevara.

Men sanningen är ju att Folkets park-rörelsen, med rötter i 1890-talets Sverige, gradvis förlorat greppet om folket i decennier. Vi ställer liksom andra krav på nöjesliv i dag än snurrande chokladhjul och Bullens pilsnerkorv vid en dansbana.

Utvecklingen har också sprungit förbi systerrörelsen Folkets hus, även den ett barn av det sena 1800-talet. Då sprungen ur nödvändigheten av att skaffa samlingslokaler åt fackets och socialdemokraternas växande medlemsföreningar landet runt. Det pratades inte enbart politik i husen.

Underhållning som dans och teater förekom i riklig omfattning, därefter blev även filmvisningar populära inslag. Sådant var inte minst viktigt för att kunna finansiera den övriga verksamheten.

Vem går numera till Folkets hus för att roa sig eller ens snacka politik? Beroendet av kommunala bidrag har istället ökat, som i Kisa där skattebetalarna tvingats hålla Folkets hus skrala ekonomi flytande. Varför då?

När folket lämnat både parkerna och husen som bär dess namn, vill antagligen folket ha något annat. Kvar sitter en skara ombudsmän och ideella trotjänare på spillrorna av ett svunnet imperium.

”Vi som satts att leva i besvikelsens epok – ja vad gör vi nu?”, sjunger Monica Zetterlund vidare i sången om arbetarrörelsens drömmerier. Svar: vakna, släpp nostalgin och försök hantera verkligheten i 2010-talets samhälle. Minnen må vara vackra. Men går inte att äta.

Flytta Reinfeldt!

Skrivit i Corren 12/6:Corren.

Integrationsminister Erik Ullenhag (FP) har fått en utmärkt idé. Han vill att Diskrimineringsombudsmannen ska flytta från centrala Stockholm till någon förort, Tensta eller Rinkeby.

”Det viktiga är att samhällets institutioner finns närvarande där invånarna känner sig längst bort från samhället”, menar Ullenhag. Men varför ska bara myndigheter flytta?

Även regeringen med sina departement borde utlokaliseras. Dessa håller ju på att ockupera allt större delar av Stockholms innerstad för sina tydligen ständigt svällande behov.

Ett särskilt gott öga tycks man ha till att tränga ut enskilda medborgare och företag ur byggnaderna längs Drottninggatans promenadstråk. Sorgligast är väl att regeringskansliet sedan 1981 lagt beslag på det vackra venetianska jugendpalatset Rosenbad, uppfört 1902 av arkitekten Ferdinand Boberg.

Länge fanns under samma tak flera populära restauranger och kaféer, entrén låg på Strömgatan som då vimlade av glatt folkliv. I synnerhet var Rosenbad en omtyckt och uppsluppen träffpunkt för journalister, författare och andra kulturpersonligheter. Här kunde Zarah Leander ses dricka champagne och i festvåningen brukade Publicistklubben husera.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters deckarroman Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna la sin döda hand över Rosenbad och låste dörrarna:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

Ack, giv oss denna härlig tid åter! Reinfeldt & Co jobbar säkert lika bra, om inte bättre, i Flemingsberg.

Gatsbys tid är nu – igen

Skrivit i Correns bilaga Just nu 24/5:

”Can’t repeat the past? Why of course you can!” Repliken är Jay Gatsbys egen och naturligtvis har han rätt. F Scott Fitzgeralds mytomspunne hjälte från romanen The Great Gatsby är åter bioaktuell.

Nu är det Leonardo DiCaprio som i Gatsbys gestalt låter champagnen flöda på Long Island. Boken har filmats flera gånger förr, men ingen når samma överdådiga höjder som regissören Baz Luhrmanns nya version. 1920-talet är hett igen, stekhett.

Epoken som kallas ”The Jazz Age” eller ”The Roaring Twenties” var flärdfull, sorglös och dekadent. I USA rådde febrig högkonjunktur och lusten att spendera var oemotståndlig. Det moderna konsumtionssamhället slog igenom på bred front.

För vissa syntes plånboken outtömlig och de skyggade inte för att visa det. Nyrika spekulationsmiljonärer som Jay Gatsby dök upp från ingenstans och ställde till med spektakulära societetsfester på sina palatsliknande lantställen längs New Yorks östkust.

Man åkte dit i gräddgult lyxiga bilar som Buick eller Duesenberg, försåg sig frikostigt av den obligatoriska champagnefontänen och dansande till levande jazzmusik ända framåt gryningstimmarna. Art déco-stilen satte prägel på formgivning, konst och arkitektur.

Flappers var kvinnoidealet på modefronten: långa handskar, korta kjolar, kort hår och gärna ett fjäderförsett diadem. För männen gällde naturligtvis smoking på kvällarna. Men om dagarna skulle man ge ett ledigare fast ändå elegant intryck.

Satsa på ljusa färger, linnekostym, inklusive en mörkare väst som kontrast under kavajen, samt en lite bredare slips med Winsorknut. Och glöm inte bröstnäsduken. Utan den detaljen som pricken över i:et tas ingen på allvar.

Åter till det glada 20-talet! Klä dig som Gatsby och du kan inte bli mer inne.

Christian Gatbsby

Befria Rosenbad!

Rosenbad

Hade någon fått den befängda idén att utse mig till statsminister, skulle jag omedelbart förklara regeringen permanent upplöst, staten avskaffad och den politiska klassen omskolad till medlemmar i Village People.

Nu invänder ni säkert att jag verkligen inte tänkt igenom konsekvenserna av sådana radikala åtgärder. Men jo, det har jag faktiskt. Rosenbad skulle bli fritt att återgå till den trevliga restaurang- och caféverksamhet som stället brukade förknippas med.

Begrunda skildringen av fotografen Harry Friberg som i Stieg Trenters Eld i håg (1949) sitter till bords i det legendariska Grillrummet innan politikerna kidnappade Rosenbad för sina egna lägre syften:

”Nu låg piggvaren på min tallrik. Hur kunde en så anskrämlig fisk smaka så utsökt… Gång efter annan drogs min blick bort till den bronsbruna fyrkantiga pelaren… jag tänkte på alla de journalistiska uppslag och litterära idéer som under decenniernas lopp stigit upp med tobaksröken och flaxat omkring under stuckrosetterna i det sjögröna taket.”

I rest my case.

Rosenbad

BP lever – i Björkfors!

Igår var jag ute och körde bil på slingriga vägar genom Östergötlands sommarlandskap. Mitt mål var att recensera en konsert med Mikael Wiehe på den gamla festplatsen Valö, som hade sin storhetstid under folkhemmets gyllene 1950-tal. Och när jag nådde det lilla samhället Björkfors, var det verkligen som att ha färdats rakt in den nostalgiska förflutenhetens epok. För vad fann jag, om inte en komplett BP-mack! Svindlande.

Hela härligheten!

Vad månne dessa spännande skåp innehålla?

Klassiska oljefat.

Självklart förevigar man gärna sitt namn i gästboken.

Pumpen vi saknar att samlas kring.

Palme i Blekinge

På andra sidan den julifagra Danmarksfjärden i Karlskrona, från Långö sett, ligger Nättraby. Där härjade för länge sedan en prost som hette Erik Palme. Om honom fäller den egna släkthistoriken följande omdöme:

Till hans bestämmande karaktärsdrag hörde ej blott en mer än vanlig verksamhetslust och handlingskraft, utan även en ej ringa kantighet, hetsighet och härsklystnad, ett starkt begär att styra allt, för sig och andra, efter sitt eget huvud.

Vill man vara lite elak, kan man ju säga att med det släktdraget var det nog inte konstigt att prostens sonsons sonsons son Olof blev statsminister 1969. Samma år föddes för övrigt jag, som genom mitt fönster på Långö har utsikt mot Nättraby. Hej Palme!

Nättraby kyrka, Karlskrona. Här var Olof Palmes anfader Erik Palme (1737-1815) egensinnig präst när det begav sig. 

Rädda kulturarvet Skärfva!

Min senaste krönika i Sydöstran (23/3):

Som en blekingsk ryggåsstuga korsad med ett grekiskt tempel. På annat sätt är det svårt att karaktärisera vad som måste vara ett av vårt lands märkvärdigaste byggnadsverk, herrgården Skärfva. Uppförd i Karlskrona vid 1700-talets slut av fartygssnillet Fredrik Henrik af Chapman. Med sin djärva förening av nordisk allmogestil och antikens klassiska ideal har Skärfva fascinerat och förbryllat besökare i alla tider. Det är kort sagt ett unikt arkitekturhistoriskt arv, som både återspeglar andan och personligheten hos denne märklige Chapman.

För dryga 230 år sedan fick han uppdraget av Gustav III att sjösätta det som blev Sveriges sista stormaktsflotta. Och revolutionerande hela skeppsbyggnadskonsten på kuppen. När Chapman kom till Karlskrona införde han rationaliserad serieproduktion efter vetenskapliga metoder på örlogsvarvet. Högeffektiv planering och hårt driven standardisering var melodin. Då något fullständigt banbrytande. Långt senare använde USA samma system för att snabbtillverka de omtalade Libertyfartygen under andra världskriget.

Skärfva var Chapmans sommarresidens, där han fortsatte att utveckla sina epokgörande idéer om skeppskonstruktionens teori och teknik. Den fantastiska bostaden ligger harmoniskt inbäddad i naturen och kring herrgården anlades även en engelsk park av Chapmans barndomskamrat William Chambers, med tiden berömd hovarkitekt i London. Till parken ritade Chambers också ett mycket speciellt klocktorn, som faktiskt är Sveriges första nygotiska byggnad.

Från 1860-talet har Skärfva funnits i ätten Wachtmeisters ägo, men snart inte länge till. Den ekonomiska bördan för renovering och underhåll har blivit övermäktig. I ungefär ett år har Skärfva annonserats ut till försäljning på den internationella privatmarknaden. Personligen tycker jag det är förbluffande, ja rent skandalöst, att Karlskrona kommun hittills visat så lite intresse för att säkra Skärfva åt kommande generationer. Dess värde i världsarvet är ju oskattbart. I höstas vädjade förvisso landshövding Gunvor Engström till staten för att rädda Skärfva.

Men utan rejäl uppbackning från våra kommunpolitiker och andra lokala representanter lär inte mycket hända. I synnerhet som alliansregeringen knappt har någon kulturpolitik att tala om. Desto angelägnare att de som värnar Karlskrona och dess världsarv nu höjer sina röster till Skärfvas förmån. Varför inte låta kommunen och staten dela på kostnaderna för inköp och drift?