Kategoriarkiv: Kultur

En politisk bedragare får Nobelpriset

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 14/10:

”Horhuset utrymt, städning pågår. Över detta kan bara hallickar känna sorg”. Så skrev den vänstersinnade författaren PO Enquist i Expressen den 15 maj 1975 om Röda khmerernas maktövertagande i Kambodja, vilket markerade starten på ett av de värsta brotten mot mänskligheten som historien känner.

Städerna tömdes och invånarna drevs iväg till primitiva slavarbetsläger på landsbygden. Svält, tortyr och massmord blev daglig rutin. När Pol Pots kommunistregim störtades några år senare hade omkring två miljoner människor, motsvarande en femtedel av Kambodjas befolkning, dukat under på Dödens fält.

Ingen borde varit överraskad av detta helvetiska facit. Innan Röda khmererna stängde landets gränser mot omvärlden, var svenska tidningar fulla av nyhetsrapporter och fördömande kommentarer om det blodiga skräckvälde som inleddes i april 1975.

PO Enquist kan alltså omöjligen varit ovetande. Ändå hyllade han Pol Pot som en befriare av Kambodjas folk från den västerländska imperialismen, påstod att dessa människor skulle tillförsäkras ett liv ”i fred och med värdighet” under det att ”krokodiltårarna” flödade i väst.

Skammen för detta vämjeliga försvar av Röda khmerernas barbari måste PO Enquist bära för evigt. Eller åtminstone så länge hans namn och författarskap inte glöms, förhoppningsvis aldrig.

PO Enquist är ju odiskutabelt en av Sveriges allra bästa moderna författare. Romaner som Musikanternas uttåg, Livläkarens besök och Lewis resa är klassiker, fantastiska läsefrukter, litterära verk av yppersta märke. Blir dessa böcker sämre av att upphovsmannen har förfärliga politiska ståndpunkter i bagaget?

Samma fråga kan vi ställa gällande verken av en mycket lång rad berömda personer, döda som levande, på den kulturella parnassen – senast nu med anledning av att Svenska Akademien förärat Peter Handke Nobelpriset i litteratur.

I motsats till den andra pristagaren, Olga Tokarczuk, är Handke allt annat än politiskt oklanderlig. Under Balkankrigen på 90-talet slöt han upp på serbernas sida, bagatelliserade eller förnekade deras bestialiska dåd – som folkmordet i Srebrenica – och höll 2006 tal på begravningen av skurken Slobodan Milošević.

Kritiken mot Akademiens val av Handke är förståelig. Som slickare av de blodbesudlade förtryckarnas kängor måste han fylla oss med äckel. Dock: ska vi låta det påverka omdömet, upplevelsen och erkännandet av hans geniala fantasikraft på det litterära planet?

Nog finns ett moraliskt dilemma här. Men när har någonsin konstnärlig storhet varit en garanti mot politisk idioti?

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar

Publicerad den av
Svara

Sodavattnet fjäskar alltid en smula. Det har fått vänta alldeles för länge under patentkorken och har därför skyndsamt när det sluppit löst. Man kan dricka sodavattnet när som helst, dricker man mycket, tror folk att man är dagen efter.

Vi tycker alla om att se kolsyran hos sodavattnet som små koketta ögonkast stiga opp utmed glasets sidor och med en suck skumma ut över randen. Vi förlåter den gärna, om den därvid stänker på bordet och småle som åt en förtjusande bortskämd unge, som omöjligt kan tagas på allvar.

Sodavattnet kan omöjligt tagas på allvar. Hela dess tjusning ligger i dess inkonsekventa, sprudlande temperament, tar detta slut, kan man hälla ut hela härligheten. Ty sodavattnets livskraft ligger sist och slutligen helt i dess otålighet att slippa undan patentkorken, är denna en gång tillfredsställd, räcker det inte länge till slutet.

Det mest förtjusande hos sodavattnet är dess lätta, porlande skratt. Sodavattnet skrattar hela sitt korta liv igenom hjärtligt, fjäskande och det kan inte förnekas: en smula meningslöst. Det skrattar ännu i vår mun och vi känner det som små, vassa stygn mot tungan.

När sodavattnet skrattat ut, blir det vanligtvis melankoliskt. Det finns ingenting tröstlösare än ett glas med sodavatten, som fått vänta över en halv timme.

– Henry Parland, Mineralvatten, 1929.

Individuell och kosmisk ensamhet

Publicerad den av
Svara

Man kan uppleva ensamheten på två sätt: känna sig ensam i världen eller uppleva världens ensamhet. Den som känner sig ensam upplever ett drama som är helt och hållet individuellt: känslan av övergivenhet kan dyka upp i den mest natursköna omgivning.

Att vara utkastad i världen, ur stånd att anpassa sig till den, förstörd av sin egen otillräcklighet eller hänförelse, likgiltig för yttre förutsättningar – vare sig dessa nu är dystra eller strålande – för att istället vara fastnitad vid dramat i sitt inre; detta är vad den individuella ensamheten innebär.

Känslan av kosmisk ensamhet, å andra sidan, stammar inte så mycket från en människas subjektiva själskval som från en medvetenhet om världens isolering, om en objektiv intighet. Som om världen plötsligt förlorat all glans för att istället erinra om den karaktäristiska monotonin hos en kyrkogård.

Många plågas av visionen av ett övergivet universum, räddningslöst utlämnat åt en iskall ensamhet, som inte ens de svaga reflexerna av ett gryningsljus kan nå.

Vilka är då mest olyckliga: de som känner ensamheten i sig själva, eller de som känner den därute? Omöjligt att svara. Och för övrigt, varför skulle jag besvära mig med att upprätta en ensamhetens hierarki? Räcker det inte med att man är ensam?

– E M Cioran, På förtvivlans krön, 1934.

Vad blir det av samhället utan läsning?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 10/10:

Vårt uppväxande släkte är i färd med att överge läsandet. Detta enligt en nyligen uppmärksammad rapport från Statens medieråd. Deras mätningar, som startade 2005, visar att ungdomarnas läsande stadigt minskat för varje år.

Bland svenska 18-åringar är det nu blott 11 procent som dagligen läser böcker och tidningar. 30 procent läser ingenting alls. Istället är det Youtube och andra digitala medier som fångar de ungas intresse.

Ytterligare ett tecken på ungdomens ständiga förfall, som redan de gamla grekerna ondgjorde sig över? Faktum är att dessa gamla greker skulle ta Statens medieråds rapport som en klar indikation på att det äntligen finns prima hopp om ungdomen.

I antikens Grekland, som hyllade den muntliga kulturen, ansågs det förnedrande att läsa. Det skrivna ordet var något som endast anstod slavar att underkasta sig. Många klassiska tänkare och diktare vägrade att skriva en rad.

Platon, den störste filosofen av dem alla, skrev visserligen. Men det han satte på pränt var enbart avsett för hans egen akademi, där Platon kunde vara säker på att ingen läste fel och misstolkade honom.

Den risken finns ju annars alltid med okontrollerad läsning. Vem vet vilka griller folk kan få i huvudet? Förra veckan skrev Per Wästberg i SvD att Robert Mugabes passionerade läsande låg bakom hans utveckling till massmördande diktator. ”Böcker blev viktigare än människor”, konstaterade Wästberg om Zimbabwes slaktare.

Ur den aspekten liknar Mugabe såväl Stalin som Hitler, även de flitiga läsare och vad blev resultatet? Minns också virrpannan Mark Chapman som läste JD Salingers mästerverk Räddaren i nöden och inspirerades till att mörda John Lennon.

Nej, något patenterat recept för att bli en bättre människa innebär läsningen inte. Friheten ger inga sådana moraliska garantier. Platon och hans gamla grekiska vänner får ursäkta, men just frihet är i grunden vad läsande på unikt vis handlar om.

Läsning spränger bojor, öppnar gränserna för fantasin, vidgar de individuella horisontlinjerna, erbjuder vingar till allehanda resor och kontakter över tid och rum. Det gäller icke minst poesin och skönlitteraturen. Om ungdomar vänder läsningen ryggen blir både de själva och samhället fattigare. Kanske besparas vi en ny Mugabe på kuppen, men till vilket pris?

I senaste numret av tidskriften Axess refererar Gunilla Kindstrand till den danska litteraturvetaren Marianne Stidsen som menar att ”samtidsmänniskans allt sämre förmåga att tillägna sig skön litteratur är på väg att påverka oss och vår relation till varandra, till samhället och demokratin. Genom möjligheten att kunna träda in i ett rum där konsten verkar i sin egen rätt ges individen möjlighet att reflektera över sin egen existentiella belägenhet. Det är en färdighet på vilken civilisationen byggs och vilar”.

Det är nog tveksamt om konsumtion av Youtube-klipp är någon fullgod ersättning.

Skolverket ger Frank Zappa rätt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/9:

Varför ska man studera det förflutna egentligen? På den korkade frågan har Wolfgang von Goethe gett ett utmärkt svar: ”Den som inte känner till de senaste 3000 årens historia vandrar i okunnighetens mörker, oförmögen att förstå verkligheten omkring honom”.

Men knarriga bildningsideal som en gång förfäktades av gamla tyska filosofer och diktare finner numera föga nåd hos det svenska Skolverket. Där är byråkraterna i färd med att rita om kursplanerna för grundskolan.

För att frigöra fler historietimmar åt efterkrigstiden lurar Skolverket på att offra rubbet av antiken. Tja, varför utsätta kidsen för sådant som Homeros, Aten, Sokrates, romarriket och annat hopplöst dammigt som startade upp hela den västerländska kultursfären?

Rötter, perspektiv och sammanhang trasslar bara till det i onödan. Vad är väl Platons idévärld och Caesars korsande av Rubikon mot det riktigt väsentliga som folkhemmet och FN!

Inför den hotande utsikten att kunskapsföraktets skymning ska lägra sig över klassrummen, får man väl konstatera att Skolverket gjort sitt bästa för att bekräfta Frank Zappas teori om att väte omöjligen kan vara det vanligaste grundämnet i universum. Det måste istället vara dumhet.

Skolverket tycks också ofrivilligt gett Zappa rätt när han en gång uppmanade ungarna till avhopp från skolan innan, som han kärnfullt uttryckte det, ”ditt medvetande ruttnar av exponeringen för vårt mediokra utbildningssystem – är det några ruter i dig, gå till biblioteket och utbilda dig själv!”.

Dock ett aber. Den excellente rockmusikern och renässansmannen Frank Zappa är själv historia, han avled 1993 och var dessutom amerikan. Han kan alltså inte veta hur hans råd om att eleverna bör fly skolan för egenhändigt pluggande på biblioteket ter sig i dagens Sverige.

Ty de senaste åren har det ju larmats om hur de offentliga biblioteken börjat förvandlats från kunskapens och bildningens bastion till något annat: en fritidsgård och värmestuga för bråkiga gäng, kriminella, drogmissbrukare, människor med psykiska och sociala problem.

I veckan släpptes en ny rapport från fackförbundet DIK som visade att stöket, våldet och trakasserierna på biblioteken fortsatt att öka. Knappast den bästa platsen för studier. För den hugade eleven som driven av lärdomstörst överger sin inte sällan stimmiga skola, ytterligare kvaddad av Skolverkets undermåliga kursplaner, måste det vara likt att komma ur asken i elden.

Ett samhälle som på detta sätt demolerar sin intellektuella infrastruktur är inte långt från Zappas dystopiska spådom att smarta människor snart är så sällsynta att vi borde inrätta ett zoo för dem.

Mannen som gjorde Erlander folkkär

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 24/9:

Det är 1956. Trots att den socialdemokratiska regeringen länge varit avvisande, tillåts till sist dåvarande Radiotjänst att under hösten inleda de första officiella TV-sändningarna i Sverige.

På statsministerns rekreationsbostad i Sörmland bekantar sig Tage Erlander med det nya mediet. Han är allt annat än förtjust och televisionen blir sannerligen inte bättre av att radions stora stjärna Lennart Hyland fått ytterligare en scen i etern att glänsa på. Erlander skriver förintande i sin dagbok:

”Vi förskräcktes alla igår, när vi första gången hörde television här på Harpsund. Något så urdumt som Hylands lekar, hade jag inte väntat mig ens under nuvarande förnedringsperiod för svensk radio”.

Ironiskt nog var det hos den folklige lekfarbrorn Hyland som Erlander själv, denne utpräglade intellektuelle Lundaakademiker, till sin egen skeptiska förvåning blev folkkär.

Det berömda ögonblicket inträffade i december 1962 när Erlander motvilligt accepterat att gästa det omåttligt populära TV-programmet Hylands hörna och Lennart Hyland tinat upp statsministern till att dra en rolig värmlandshistoria (ni vet, ”huka er gubbar”). Det var en sida hos honom som väljarna aldrig tidigare anat.

Erlander begrep först inte vilken knallsuccé han gjort. ”Hylands hörna var en tröttsam men trivsam upplevelse, som inte tycks ha nämnvärt skadat mig eller partiet”, noterade han i dagboken. Senare, när den otippade framgången sjunkit in, konstaterade han måttligt road: ”Makt genom att vara lustig – det går inte riktigt bra ihop”.

Men Erlander fick helt enkelt finna sig i tidens förändrade villkor. Numera är det inget ovanligt att partipolitiker dyker upp i lättsamma sammanhang och ”bjuder på sig själva” som en genväg till ökade sympatier.

Minns exempelvis hur Göran Persson 2001 förvandlade den offentliga bilden av sin egen person från buffel till ”Trivsel-Torsten” genom att dansa med kossan Doris i barnprogrammet Abrakadabra. Eller hur Ebba Busch Thor 2017 gjorde ett kioskvältande sångframträdande som KD:s motsvarighet till Carola i Så ska det låta.

Tacka, eller beskyll, Lennart Hyland för det. Med honom började den svenska politikens gränser till kändis- och underhållningskulturen upplösas. Det var bara en av Hylands många mediala pionjärinsatser.

Se gärna dokumentären som SVT sänder med anledning av att Lennart Hyland, född i Tranås 1919, idag skulle fyllt 100 år. Under den gyllene folkhemsepoken på 50- och 60-talet dominerade han radio- och TV-monopolet som ingen annan, och lämnade på sitt sätt ett icke ringa bidrag till moderniseringen av vårt land.

Hans like kommer vi knappast att uppleva igen.

Den dagsaktuelle Homeros

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 27/8:

”Vreden, gudinna, besjung som brann hos Peliden Achillevs, / den som sänt tusen kval över olycksfödda achaier!” Det är så den västerländska litteraturhistorien inleds, med den första raden i Iliaden om vrede och kval under den sista fasen av det decennielånga trojanska kriget.

Homeros slår an tonen till en hjältesaga som är allt annat än okomplicerad. Huvudpersonen Achillevs är den främste bland grekernas uppburna stridsmän vid Troja. Men det har blivit en exempellöst blodig, utdragen slakt kring dess murar som egentligen inte kan få någon vinnare utom barbariet, sorgen och döden.

Den tappre, skicklige och förment osårbare Achillevs får till slut själv betala det yttersta priset för den utlösta vredens brand. I grunden är Iliaden en varningens tragedi som visar följderna av tvedräktens oförsonlighet, hederns och ryktbarhetens fåfänga, det dragna svärdets förbannelse.

I den andra delen, Odysséen, är det slagskämpen Odysseus som står i fokus. Efter Troja tar det honom hela tjugo år av prövningar och kringirrande över haven för att hitta hem, återställa den samhälleliga ordningen på sin ö Ithaka och finna balansen igen. Det är en förbluffande modern berättelse om ett trauma och dess förlösning.

Noterbart är en episod under Odysseus mödosamma hemfärd då han besöker dödsriket och träffar den fallne Achillevs. Gläds denne åt ärebetygelserna han skördat som krigshjälte? Knappast. Achillevs har sent om sider förstått att det betyder föga att vara välsignad med ett berömt hjältenamn i döden. Han säger sig hellre vara en enkel slav åt en bonde, bara han åter fick njuta livets frukter.

Det finns en anledning till att dessa den grekiska antikens bägge monumentala versepos är ständigt omlästa klassiker. Homeros talar till oss från 700-talet före Kristus som vore det idag.

I sin nyutkomna, briljanta essäbok En sommar med Homeros (Atlantis) konstaterar den franske författaren Sylvain Tesson: ”Den homeriska dikten är oförvissnelig, för även om människan bytt kläder är hon fortfarande samma person, i lika mån ynklig och storartad, i lika mått medelmåttig och sublim, hjälmklädd på Trojas slätt eller väntande på bussen i tjugohundratalets trafiknät”.

I detta ligger en djup sanning. Allt är föränderligt, utom den mänskliga naturen. Ur en väsentlig aspekt kan vi tolka Homeros som en kritiker av våldskulturen i det antika Grekland, som dock parallellt var den europeiska civilisationens vagga. Demokratin föddes där, liksom det reflekterande filosofiska tänkandet.

Det som tog sin början vid forntidens grekiska medelhavsvärld var en humaniseringsprocess. Det avgörande i arvet från de gamla grekerna – inte minst Homeros – är insikten om att människan till sin natur inte är en given humanistisk varelse. Vi måste tygla, skola och fostra oss själva för att bli en sådan.

Erfarenhetsmässigt är civilisationens hinna förrädiskt tunn. Tragedin vid Troja har dessvärre upprepat sig oräkneliga gånger i skilda skepnader och under olika namn genom seklernas lopp. Det kan inte uteslutas att den aktuella världspolitikens nedslående utveckling och brutaliseringen av samhällsdebatten ånyo leder dit.

Som Sylvain Tesson skriver: ”Läsningen av Homeros borde mana oss att till varje pris bevara ‘den edsvurna freden’ från slutraderna i ‘Odysséen’ för att inte Achillevs vrede ska vakna”.

En dröm för Bill Brown

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/8:

1969 står i fokus som aldrig sedan… ja, sedan det verkligen var 1969. Det femtioårreminisceras friskt kring Apollo 11:s månlandning, Woodstockfestivalen, Beatlesskivan Abbey Road (en remixad, utökad jubileumsversion av albumet kommer inom kort) och i sin nya rulle Once Upon a Time in Hollywood tar sig Quentin Tarantino an den hemska Mansonsekten som bara han kan.

Mindre uppmärksammat är – obegripligt nog – att 1969 även var året då författaren Richmal Crompton gick ur tiden. Hon stod för en av mina första stora läsupplevelser som skapare av det legendariska engelska busfröet Bill Brown i en lång serie obetalbara ungdomsböcker från 1920-talet och framåt (den sista boken utkom postumt 1970).

Den evigt 11-årige samhällsomstöraren Bill hade en ofelbar destruktiv förmåga att ställa till kaos, upplösa ordningen och driva gäck med konventionerna i vilka sammanhang han än dök upp. Inte minst i skolan, naturligtvis.

Att Richmal Crompton vid sidan av sitt författarskap själv var lärarinna till yrket hindrade henne inte från att, med sin skolhatande bror Jack som modell, göra Bill till alla lärares och rektorers svåraste huvudvärk.

Vi förstår att fara är å färde när Crompton i Bill tar hämnd kittlande illavarslande skriver: ”Bill var grundligt uttråkad. Skolan tråkade alltid ut honom. Han tyckte illa om kunskaper och han tyckte illa om att tvingas gå in på detaljer. Och han tyckte illa om att svara på frågor. Som politiker kunde han haft en lysande framtid”.

Jag tänkte omedelbart på Bill när jag i veckan läste DN:s granskande artiklar om Barn- och elevombudet (BEO), en självständig myndighetsfunktion som sorterar under Skolinspektionen. BEO ska skydda elevernas intressen och bland annat motverka mobbing. Men tycks snarare i obalanserad aktivistisk nit blivit lärarkårens nemesis.

Likt en hök slår BEO ned på lärares ”kränkningar” av stökiga elever och uppmuntrar en skadeståndsdrivande anmälningskultur som undergräver försöken att upprätthålla ordning, disciplin och studiero i klassrummet. Antalet anmälningar har växt lavinartat sedan myndigheten inrättades 2006 med då 389 fall, till förra årets 1910.

De politiska intentionerna bakom BEO:s tillkomst var nog vackert tänkta. Meningen kan dock inte varit att konsekvensen skulle resultera i vad upptågsmakaren Bill garanterat hade älskat: att många lärare känner sig rädda för att få en kränkningsanmälan på posten om de ingriper mot elever som saboterar undervisningen.

Apropå 1969 är det förresten också 50 år sedan den olycksaliga läroplanen Lgr 69 trädde i kraft, där politikerna beslutat avskaffa betygen i ordning och uppförande. Gissa om Bill hellre än sin gamla engelska skola hade föredragit vår moderna svenska!

Jag tvivlar dock starkt på att Richmal Crompton, om hon levt idag, för egen del skulle uppskattat ett byte till en kateder i vårt land.