Det brottsliga minnet av en landsförvisad monark

Utanför Wämöparken i Karlskrona står en milsten med Gustav IV Adolfs namnchiffer. Enligt en tidigare lag borde den inte få existera och är ett av ytterligt få offentliga minnesmärken som finns kvar av den landsförvisade kungen.

Gustav IV Adolf, son och arvtagare till teaterkungen Gustav III, fick ett tragiskt levnadsöde. Han avsattes från tronen 1809 när Sverige förlorade Finland i det ödesdigra kriget mot Ryssland och skickades i exil tillsammans med sin familj. Sverige hämtade en ny kungaätt från Frankrike och Jean Baptiste Bernadotte blev regent under namnet Karl XIV Johan.

Han utfärdade 1812 en lag som inte bara förbjöd allt samröre med den gamla kungafamiljen, utan även krävde att alla minnesmärken av Gustav IV Adolf – såväl offentliga som i privat ägo – måste utplånas.

Porträtt av honom försvann, hans namnchiffer höggs systematiskt bort från kyrkor och andra byggnader, och så vidare. Något liknande försök att under stora ansträngningar framtvinga en dylik kollektiv minnesförlust har aldrig hänt i Sverige, varken förr eller senare.

Kungshuset på Landbrogatan 7 där den avsatte monarken tillbringade en decembermånad 1809 i väntan på landsförvisningen.

Men remarkabelt nog blev en milsten, tydligt märkt med Gustav IV Adolfs chiffer, ändå kvar i Karlskrona. Unik och trotsig står den idag till beskådande utanför Wämöparken (den är förstås inte brottslig längre, efter Karl IV Johans död 1844 upphävdes förbudslagen).

Kanske är det passade, ty Karlskrona var faktiskt det sista som Gustav IV Adolf såg av Sverige. Han satt en månad internerad i Kungshuset på Trossö, innan han under självaste julafton 1809 skickades i exil härifrån till kontinenten på fregatten Camilla.

”Han syntes nöjd med att lämna Sverige som han aldrig älskat och som för honom ej erbjöd några tillfredsställande minnen”, skrev greve Anders Fredrik Skjöldebrand som medföljde exkungen ombord.

Gustav IV Adolf och drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina. Hon kom från tyska Baden och hämtades efter fartygsresan till Sverige i Karlskrona av kungen inför parets giftemål 1797.

Efter många års kringirrande i Europa under sitt alias överste Gustavsson dog Gustav IV Adolf, ensam och utblottad, på det schweiziska värdshuset Vita hästen 1837.

För övrigt: När Tyska kyrkan (egentligen Trefaldighetskyrkan) på Stortorget återuppbyggdes efter stadsbranden i Karlskrona 1790 fick den namn efter Gustav IV Adolfs drottning, Fredrika Dorothea Wilhelmina, vid nyinvigningen 1802. Men efter kungafamiljens landsförvisning blev kyrkan raskt omdöpt igen.

Tyska kyrkan på Stortorget som en kort period fick namn efter drottning Fredrika Dorothea Wilhelmina, innan det blev olagligt.

Satsa djärvt och vinn – som Paris!

Här snackar vi kulturhus: Centre Pompidou.

Min redaktörskrönika i majnumret av Affärsliv Blekinge:

Det omdebatterade kulturhusförslaget på Stortorget i Karlskrona blir inte av. Gott så. Byggnaden var för tråkigt utformad. Vi skulle istället behöva en ljudande trumpetstöt som laddar stadens varumärke med kreativitet och framåtanda. Lär av Paris.

Inför världsutställningen Exposition Universelle i Paris 1889 ville arrangörerna ha något riktigt extra som kunde visa vad fransmännen förmådde. Uppdraget gick till brobyggaren Gustave Eiffel, som ritat vad han hävdade skulle bli ”ett slående bevis för de framsteg som skapats genom ingenjörskonsten under detta århundrade”. Men bland många parisare väckte det avsky.

Att låta resa ett 300 meter högt monstertorn, bestående av tolvtusen järnbalkar, skulle ohjälpligt förfula och vulgarisera det historiskt vackra Paris, menade kritikerna. Debatten var så hetsig att myndigheterna lovade riva alltsammans efter några år. Dock gjorde det färdiga Eiffeltornet jättesuccé vid världsutställningen och står naturligtvis kvar än idag som ett av de mest ikoniska byggnadsverken någonsin. Kan vi ens tänka oss Paris utan det?

Med en nutida term kan Eiffeltornet sägas vara ett mycket lyckat exempel på ”place branding”, något som starkt bidragit till formandet av den franska huvudstadens varumärke. Vad är egentligen ett varumärke? I grunden handlar det om att ge människor en serie positiva associationer och öka attraktionskraften kring en produkt, en plats eller en stad. Paris spelar givetvis i en division för sig. Men skulle inte även vi i Karlskrona och övriga Blekinge kunna oss lära en del matnyttigheter därifrån gällande ”place branding”?

I Paris har man inte varit rädd för att satsa djärvt och utmanande, vilket sannerligen inte endast det gamla Eiffeltornet illustrerar. Tag bara Centre Pompidou, det franska nationalmuseet för samtidskonst, ett berömt arkitektoniskt utropstecken i radikal modernistisk stil. När det skulle byggas på 1970-talet väckte det också eldfängd debatt bland invånarna i Paris. Ungefär som planerna på ett nytt kulturhus vid Stortorget i Karlskrona gjort hos oss de sista åren.

Men när Centre Pompidou stod klart blev det annat ljud i skällan och staden blev en uppmärksammad besöksmagnet rikare. I Karlskrona blev däremot kulturhusprojektet skrinlagt, vilket kanske var lika bra. Störde det världsarvet i Karlskrona, vilket åtskilliga röster tyckte? I jämförelse med Centre Pompidou var byggnadens utformning påfallande trist och anonym.

En fräckare och livfullare arkitektur hade snarare kontrasterat och framhävt världsarvet bättre, blivit en häftigt storslagen båge mellan nu och då – samtidigt som den kunnat signalera att Karlskrona är en plats av framåtanda, nyskapande, öppenhet och kreativitet.

Det är sådana värden som vi behöver ladda vårt varumärke med. Karlskrona är precis som resten av Blekinge en pärla. Men ett konstaterat hinder för tillväxt hos oss är dels att vi brister i kompetensförsörjning, dels att vår plats på kartan är svagt profilerad och inte tillräckligt känd. Vi måste skryta mer, visa omvärlden prov på ett Blekinge med vital vilja och attrahera fler kvalificerade personer som ser spännande utvecklingsmöjligheter här. Hur högt skulle vi inte kunna nå? The sky is the limit.

Klockan klämtar för centrumhandeln?

BLT den 31 augusti 1967.

Min redaktörskrönika i aprilnumret av Affärsliv Blekinge:

”Att det börjar bli kärvare tider kan vem som helst konstatera. Bara utmed Ronnebygatan, stadens huvudstråk, står flera affärslokaler tomma”. Så rapporteras det dystert i BLT om situationen för Karlskronas centrumhandel.

”Kundunderlaget i Karlskrona och dess närmaste omgivning räcker knappast till för att försörja både de nya varuhusen och alla andra affärer i centrala Karlskrona”, förklaras det vidare i BLT och den bekymrade juveleraren C G Nygren, tillika ordförande i Carlskrona centrums intresseförening, uttalar sig:

”Man klagar på butikerna, deras sortiment och deras personal. Allt är inte så dåligt som det sägs”. Han slår dock fast att ”nu måste vi börja satsa på framtiden och bättre följa med i utvecklingen”.

Uppenbarligen lyckades C G Nygren och hans vänner tämligen väl med den satsningen. Den citerade BLT-artikeln är nämligen från sommaren 1967 och vi vet ju hur det gick sedan. Karlskrona centrum förtvinade inte. Kundunderlaget bestod och cityhandeln överlevde.

BLT den 18 juli 1985.

Men andra tider skulle komma. ”Trossös affärsmän oroade: Centrum på väg att dö ut?”. Så lyder den alarmerande rubriken i BLT sommaren 1985. Det är farhågor om att den framväxande externhandeln i Lyckeby och Vedeby utanför Karlskrona centrum ska dränera Trossö på liv och rörelse. Kunderna har redan börjat svika.

”Karlskrona centrum är extremt känsligt. Det finns bara en väg in till Trossö, ett stort köpcentrum vid den vägen kan skära av innerstaden och vi får en utveckling mot en öde och förslummad stadskärna”, säger Ingvar Carlsson, varuhuschef på Tempo och ordförande i Centrums intresseförening, till tidningen.

För att kontra utmaningen efterlyses bland annat bättre tillgänglighet i form av fler parkeringsplatser och nya affärer som kan locka besökare. Trossös köpmän kan även tänka sig förändrade öppettider om kunderna så önskar, låter BLT meddela.

Och vad hände efter 1985? Nej, det blev naturligtvis ingen öde och förslummad stadskärna. Kommersen i centrum anpassade sig och överlevde. Igen.

Om det numera åter ser ut som kärvare tider drabbat cityhandeln lär det sannolikt vara ett övergående fenomen, ytterligare en fas i denna ständigt pågående förnyelseprocess. Vi bör nog därför räkna med att centrumkärnas utbud i Karlskrona, precis som i våra andra städer, kommer att transformeras åren framöver.

Till vad? Förmodligen till det bättre. Visst, måhända färre fysiska butiker – fast å andra sidan med nya upplevelsekoncept för att attrahera kunder och som gör det roligare att handla. Själv tippar jag på att fler kaféer och restauranger blommar upp, att det blir ökat utrymme för kulturella uttryck, nöjesevenemang och andra aktiviteter som ger staden en kontinentalare känsla.

Människan är en social varelse, suget efter att mötas och umgås kommer näppeligen att försvinna. Det talar för att stadslivet inte bara står rycken, utan också går mot en ny spännande vår. Törs du sätta emot?

Sväng i februari

Trumpetaren Erik Palmberg med band.

Karlskrona jazzklubb är verkligen ett vattenhåll i staun för diggare av kvalificerad livemusik. Denna onsdagskväll var det säsongspremiär med brasstunga Erik Palmberg sextett som bjöd på ädla toner i Konserthusets foajé. Bästa låt: Conversations från senaste plattan In Between (finalnumrets tolkning av John Coltranes Central Park West var heller inte dum). Hedersomnämnande: Karin Hammar som imponerade grymt på trombon.

Första adventspaddling till Högaholm

Ett exempel på Långölivet i sena november: här står jag på toppen av grannön Högaholm, en grön och lagom otillgänglig oas av orörd natur mitt i Karlskrona med lätt mystisk atmosfär.
Frida och jag tyckte att en utflykt hit kunde vara en passande aktivitet på första advent. I bakgrunden Kålö och vårt kära Långö.
Transportmedlet var förstås den uppblåsbara kajaken. Här paddlas det!
Men stundtals är det skönt att bara vila på paddeln och sakta glida fram genom vattnet.
Mot andra djärva mål snart igen!

Allhelgona med våra kära

Jag och pappa på Tjurkös stämningsfulla lilla begravningsplats vid Maren.
Här vilar världens garanterat bästa mormor Ruth Rosberg, född Ekelund och gammal Tjurköveteran.
Med på Allhelgonautflykten denna gång var även finaste Frida. Här stoltserar vi framför Tjurkö kyrka, nyrenoverad och äntligen färdig för att återinvigas med en festgudstjänst söndagen den 13 november, kl 15. Det gläder till och med en inbiten ateist som mig.
Som ytterligare en härlig bonus hakade Fridas pappa Bengt Askevik på. Här står vi hela kvartetten samlade nere vid Herrgårdsviken på Tjurkö där mormor hade en stuga.
Åter från Tjurkö besökte vi som brukligt Wämö kyrkogård och hedrade mamma Inger liksom det övriga sköna Långögänget.
En kontemplerande herre vandrar hemåt. Älskade mor och mormor. Jag saknar er så.