Olevda liv. Ofödda barn. Så totalt vi alla har glömt den skada det kriget gjorde Europa, trots att vi fortfarande lever med det. Om ”Europas blomma” (som de kallades) inte hade dött och deras barn och barnbarn hade fötts kanske vi inte skulle leva med sådan medelmåttighet, sådan förvirring och inkompetens idag?
(…)
Vi är alla formade av kriget, förvridna och skadade av kriget, men vi tycks inte minnas det.
– Doris Lessing, Under huden, 1994.
Skrivit i Corren 12/2:
Den amerikanske poeten Carl Sandburgs dikt Grass (1918) är svår att värja sig emot. Raderna är få, neutralt berättande, skenbart enkla. Kanske just därför så drabbande:
Pile the bodies high at Austerlitz and Waterloo. / Shovel them under and let me work / I am the grass; I cover all. / And pile them high at Gettysburg. / And pile them high at Ypres and Verdun. / Shovel them under and let me work. / Two years, ten years and the passengers ask the conductor; / What place is this? / Where are we now? / I am the grass. / Let me work.
En gång vandrade jag över slagfältet i Verdun. 1916 var det platsen för helvetet på jorden; ett ofattbart förhärjat ställe av kratrar, eld, rök, blod och tusentals, åter tusentals människor som obarmhärtigt maldes ner i gyttjan. Nu var allt spöklikt stilla.
Naturen hade gjort sitt jobb. Åtminstone försökt. Frodigt gräs och lövskog täckte landskapet. Men ärren efter infernot syntes än. Nedrasade skyttegravar, rostig taggtråd, blindgångare från artilleriet, tappade patroner, till och med skelettdelar som stack fram ur marken. Fast värst: en tung, dov, gengångarartad stämning som var omöjlig att skaka av sig.
Den 21 februari är det precis hundra år sedan den tyske generalstabschefen Erich von Falkenhayn började hårdbomba området kring den lilla staden Verdun vid floden Meuse i norra Frankrike. Det var preludiet till inte bara första världskrigets grymmaste strid, utan till en form av kraftmätning som mänskligheten aldrig förr skådat: det renodlade material- och förintelseslaget, den totala krigföringen.
Falkenhayn avsåg inte att erövra Verdun, en stad av mindre militär betydelse 1916. Men den hade ett stort historiskt, symboliskt och moraliskt värde för Frankrike, som i den nationella ärans namn skulle försvara Verdun till varje pris. Vilket fransmännen också styvnackat gjorde, helt enligt Falkenhayns cyniska kalkyl.
Hans plan var att dundra och hamra tills motståndaren bokstavligen förblödde. Fem döda franska soldater på varje par tyska militärer som gick förlorade. Så löd ekvationen för seger. Krig har dock sin egen perversa logik, köttkvarnen kom att kräva en ohygglig tribut av bägge sidor.
I genomsnitt stupade en soldat varje minut fram till den 15 december, officiellt Verdunslagets sista dag. Under kampens intensivaste fyra månader besköt tyskar och fransmän varandra med 24 miljoner granater, det är mer än två projektiler per sekund, dygnet runt. Totalt uppgick arméernas förluster i döda, sårade och saknade till drygt 700 000 man, något fler fransmän än tyskar. Vem vann? Egentligen ingen.
Under det som idag är gräs i Verdun staplades inte endast soldaternas kroppar. Där begravdes det gamla Europa – en frihetligare kontinent än vår, utan pass och förhör vid gränserna, där skatterna var låga och staten distanserad, en tillvaro av större elegans, livsglädje och optimism. Politiseringen var relativt ringa, estetik och kultur spelade en centralare roll i samhället.
Denna civilisatoriska föreställningsvärld sprängdes i bitar av kriget 1914-18. Och i Verdun stängdes, oåterkalleligen, vägen tillbaka.
Har han inte drag av Oscar Wilde? Kunde han inte varit medlem i ett engelskt popband under New Romantics-vågen?
Det borde göras en film om den bortkuppade Gustav IV Adolf, ett levnadsöde som går utanpå det mesta, han är ju urtypen för en tragisk romantisk antihjälte. Från enväldig konung av Sverige till en förtida slags Keroauc-figur, rastlöst på drift i Europa, luffare, sökare, mystiker. Vilken grej.
Jag har precis skrivit om honom i en kommande tidningsartikel. Men att i ett längre format verkligen försöka förstå och göra hans människa rättvisa vore en helt fantastisk intressant uppgift. Ingen svensk monark är mer fascinerande.
Skrivit i Corren 12/12:
Hamsun lärde mig att skriva, menade Ernest Hemingway och han var sannerligen inte ensam om sin beundran. 1920 tilldelades Knut Hamsun Nobelpriset i litteratur, romanen Markens gröda fällde avgörandet.
Därefter var det ingen diskussion. Under mellankrigsåren höljdes Hamsun i ära, lovord och berömmelse som knappast någon annan i sin litterära samtid. Författare som Thomas Mann, Isaac Bashevis Singer, Stefan Zweig, Maxim Gorkij och Henry Miller stod i kö för att hylla den norske diktarfursten.
Men då hade Hamsun redan börjat vandringen ner i förnedringens avgrund, vilken skulle krönas av det famösa mötet med Nazitysklands härskare i Berchtesgaden sommaren 1943.
Det är denna berättelse, lika förskräckande som fascinerande, som Tore Rem (litteraturprofessor vid universitet i Oslo) briljant avtäcker i Knut Hamsun och resan till Hitler. På mästerlig, elegant prosa får vi följa hur en av seklets främsta konstnärer med öppna ögon lät sig förledas, korrumperas och göra drängtjänst åt historiens värsta förbrytarband.
Hamsun förenade sig reservationslöst med nazismens onda utopi, förrådde sitt land under den tyska ockupationen, skänkte sin Nobelmedalj till Joseph Goebbels, stödde ivrigt Hitler ända till slutet och ångrade sig aldrig. Hur kunde det ske?
Vägen till den monumentala konkursen gick från Hamsuns syn på moderniteten, kapitalismen, demokratin och industrialismen som civilisationens fördärv. Hans hjärta bultade för naturen, bondekulturen och drömda ideal från en förment gyllene nordisk forntid. Tyvärr stannande han inte vid detta, utan kom att söka räddningen i fascismen och dess ”starka män”: Mussolini, Hitler, Vidkun Quisling.
I Tyskland var Hamsun enormt populär och nazisterna var inte sena att omfamna honom som deras egen portalförfattare. Hamsun tjusades, men han ville vara mer än en uppburen diktare.
Auktoriteten som författare räckte inte. Han betraktade sig som undantagsmänniska, en slags profet i närmast metafysisk kontakt med folket, blodet och jorden.
Kulturen och politiken blev för Hamsun intimt sammanflätade och däri ligger hans stora tragedi. Mannen som förnyade litteraturen och i sina romaner kunde vara så inkännande och nyansrik, förlorade sig i monomant ideologiskt tunnelseende.
”Han hade gjort det enkelt för sig, och han hade gjort sig själv betydligt enklare än han en gång var – och kanske fortfarande skulle kunnat vara”, konstaterar Tore Rem om den åldrade Hamsun. Det är djupt sorgliga ord. Som varnande lärostycke över faran att gifta ihop kultur och politik står också denna bok i särklass.
Om man nu tvunget måste plåga folk med politik, tycker jag ju att Gatsbyepokens Calvin Coolidge är himla bra (Reagans favoritpresident by the way). Dock invänds det ofta; ja men han var ändå snubben som regerade under förbudstiden i USA.
Sant, men för att en gång för alla undanröja tvivel bad jag Calvin Coolidge Presidential Foundation i Vermont (samma delstat där Deep Purple spelade in comebackskivan Perfect Strangers, bara en sån sak!) om en kommentar och fick följande svar:
The President was by no means a teetotaler. He had no moral qualms with alcohol consumption in moderation.
However, as President of the United States he took an oath to uphold the Constitution of the United States, and, as you know, during his sixty-seven months in the White House our Constitution included language prohibiting the sale and consumption of alcohol.
Therefore, President Coolidge enforced prohibition, despite his personal belief that there was nothing wrong with drinking alcohol.
Så nu vet ni det. Det är alltså helt okej att digga både Gatsby, Calvin och korka upp champagnen.
Skrivit i Corren 24/11:
Världsläget är dystert och i Sverige är den politiska situationen heller knappast något som ger skäl till entusiasm. Den rödgröna regeringen är den svagaste och vilsnaste i mannaminne. Få kan väl säga att den borgerliga oppositionen sprakar av vitalitet. Därtill har vi fått ett växande främlingsfientligt, kostymfascistiskt parti på halsen.
Om trenden fortsätter, verkar det som Stefan Löfven får den tvivelaktiga äran att gå till evigheten som statsministern vilken satte punkt för de senaste decenniernas liberala reformagenda och istället förkroppsligade återkomsten av en ny stagnationsfas, närmast i stil med 70-talets trista unkenhet. I rättvisans namn såg vi konturerna av detta redan under Alliansens andra mandatperiod, då borgerligheten mest trampade vatten.
I USA är det populärt att ranka nationens presidenter. Regelmässigt brukar George Washington, Abraham Lincoln och Franklin D Roosevelt glänsa i toppen, medan stackare som Andrew Johnson, Herbert Hoover och George W Bush ständigt hamnar i botten. Vågar vi på oss en liknande övning gällande statsministrar i Sverige, är det ingen djärv gissning att Löfven väntas göra Ola Ullsten sällskap i sämsta statsministerklubben.
Däremot bör kvartetten Ingvar Carlsson, Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt räknas väldigt högt på listan. Mellan 1986-2010 företrädde de samma sorts övergripande politiska linje, som innebar en remarkabel modernisering av det gamla folkhemmets rostangripna strukturer.
Fram till 1991 avreglerades bland annat kredit- och finansmarknaderna, det infördes ett nytt skattesystem, offentliga verksamheter bolagiserades och såldes. Bildt och Persson förde Carlssons stafettpinne vidare. Löntagarfonderna skrotades. Telekomsektorn liberaliserades och blomstrade. Friskolor infördes. Sverige gick med i EU. Vi fick ett robustare pensionsmaskineri, en sundare budgetprocess och välfärdssystemen stramades upp. Även skattetrycket började mildras något.
När Göran Perssons hand vid rodret visade tecken på trötthet, tog Reinfeldt inledningsvis piggt över och fortsatte kursen med jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatt, avskaffad förmögenhetsskatt, bättre ordning i social- och sjukförsäkringarna, et cetra.
I framtidens historieböcker sätter jag en peng på att Carlsson, Bildt, Persson och Reinfeldt lär beskrivas som det sena 1900-talets och det tidiga 2000-talets fyra stora svenska reformliberaler (sorry ”Liberalerna”, the artist formerly known as Folkpartiet). Skulle Löfven plötsligt överraska oss med att rycka upp sig till dessa herrars nivå, blir det den största comebacken sedan Lazarus – fast vem vet, undrens tid behöver nödvändigtvis inte vara förbi…
Men vilken statsminister är allra bäst? En intressant fråga, vars svar även kan ingjuta välbehövlig lärdom och inspiration till dagens hängiga politikerkår. Tage Erlander, Per Albin Hansson, Karl Staaff, Arvid Lindman? Alls icke några tokiga gubbar (tyvärr har vi, skämmigt nog, ännu inte fått några gummor med i leken).
För mig är det dock föga snack om saken. Självfallet är det en östgöte som förtjänar guldmedaljen som Sveriges främste statsminister. Han var också den formellt förste på posten, föddes i Finspång 1818 och pluggade i Linköping innan han studerade vidare i Uppsala. Namnet? Louis de Geer.
Efter en kometartad ämbetsmannakarriär dras han in i de politiska kretsarna och erbjuds av kung Oscar I att bli justitiestatsminister, i praktiken regeringschef, 1856. Louis de Geer är motvillig och avböjer, men två år senare accepterar han och stannar till 1870. Han återvänder i sadeln 1876-1880, då som officiellt nummet ett på den nyinrättade statsministertaburetten – vilken modellerats efter den pionjärroll de Geer redan spelat under sina tidigare tolv år i spetsen för regeringen.
Sverige är vid Louis de Geers ankomst ett utfattigt, genomreglerat och kvävande ruckel till land, som mängder av människor inte står ut med att bo i längre (de flyr över Atlanten till USA istället). Deppar Louis de Geer? Nix. Han river skickligt tag i problemen och vid sin sida har han den energiske finansministern John August Gripenstedt. Tillsammans bildar dessa båda liberaler den vassaste politiska duo vi någonsin haft.
För det första slås det vakt om freden. Fler vådliga utrikespolitiska äventyr ska det inte bli! Det är grundförutsättningen för det välståndsbildande systemskifte som de Geer och Gripenstedt har i kikaren. Och rejäla, långsiktigt positiva förändringar ska komma.
Skråväsendet avskaffas, näringsfrihet införs, bankerna avregleras, beslut om fri in- och utvandring klubbas igenom (passtvånget försvinner), Sverige ansluter sig till den europeiska frihandelskretsen, man storsatsar på att investera i modern infrastruktur (järnvägar), lagstiftningen blir humanare, religionsfriheten stärks, kvinnorna ges ökade rättigheter och den antikverade ståndsriksdagen fimpas äntligen till förmån för ett representativare tvåkammarparlament.
Vad som sker är inget mindre än en liberal revolution. Marknaden tillåts fungera, civilsamhället tillåts spira, det klåfingriga politiska kontrollbehovet trycks tillbaka. Effekten? Sverige reser sig ur askan, ekonomin skjuter fart, och tack vare detta enastående reformverk som Louis de Geer bär ansvaret för, ska vi under 1900-talet utvecklas till ett av världens rikaste länder.
En förklaring till de Geers succé var måhända att han aldrig var någon trångsynt partipolitiker. Han kände motvilja mot organiserade politruker och deras kollektiva lidelser. Louis de Geer föredrog att tänka själv och lita på sitt omdöme. Det gav respekt, förtroende och betydande folklig uppskattning.
I sina memoarer Minnen (1892) skriver han:
”Man har ofta och icke utan skäl klandrat mig för att jag aldrig ens försökt att bilda något regeringsparti. Möjligen skulle jag därigenom haft större framgång, ehuru jag tviflar därpå. Men jag har alltid i min natur haft en oöfvervinnelig obenägenhet för allt partiväsende; och i den ringa beröring jag haft med partier, har jag ständigt studsat tillbaka från den därmed förbundna nödvändigheten att i mer eller mindre mån uppgifva min egen öfvertygelse.”
På ett annat ställe i boken refererar han till en regeringsförhandling i ett visst ärende och slår karaktäristiskt giftigt fast:
”Jag fann saken för viktig för vårt lands hela politiska framtid för att icke till en viss grad underkasta mig den känsla af förödmjukelse, som jag tror nästan alltid vara förknippad med rollen af en partichef, enär det, såsom det är sagdt, i partier oftast är svansen, som styr hufvudet.”
En statsman av hans nonkonformistiskt, frimodiga östgötska kaliber vore nog inte så dumt om Sverige kunde få på nytt.
Louis de Geer (1818-1896) som St Göran mot draken, symboliserande den föråldrade ståndsriksdagens representanter av adel, präster, borgare och bönder. Samtida karikatyr av Emil Hildebrand.
Vägen slingrade sig genom ett bedårande sydskånskt novemberlandskap och utanför det lilla samhället Skivarp fann vi det: Näsbyholms slott. Egendomen har medeltida anor och låg i begynnelsen på en ö, befäst med kraftiga stenmurar, torn och vindbrygga.
Den kringliggande sjön dikades så småningom ut, men är numera partiellt återställd. Det har rivits, brunnit och byggts om här flera gånger under århundradenas lopp.
Ett slott i egentlig bemärkelse är det inte längre, snarare en herrgård vars modernaste tillskott (östra flygeln) är från 1994. Uradliga ätten von Blixen-Finecke har dock funnits på plats sedan 1744 och huserar här än, i vad jag antar högönsklig välmåga.
På slottet föddes friherre Bror Blixen 1886 och hit återvände han efter sina legendomsusade afrikanska år. Vi spanade givetvis nyfiket efter den gamle äventyraren, fast han var väl upptagen någonstans med biljard, iskyld punsch och en god havannacigarr – vad vet jag?
Näsbyholms slott anno 1822.
”Kilimanjaro is a snow-covered mountain 19,710 feet high, and is said to be the highest mountain in Africa. Its western summit is called the Masai ’Ngaje Ngai’, the House of God. Close to the western summit there is the dried and frozen carcass of a leopard. No one has explained what the leopard was seeking at that altitude.”
Det är inledningen till Ernest Hemingways The Snows of Kilimanjaro (1936), ett av hans bästa och mest kända verk. Leoparden ska givetvis ses som symbol för novellens döende karaktär Harrys drömmar och öde (som även i viss mån speglar Hemingways eget själstillstånd).
Legenden om det frusna leoparden är otvivelaktigt fascinerande. Länge trodde jag att den var en skröna, en produkt av Hemingways skönlitterära fantasi. Men nej, faktiskt inte.
Erik von Heland, senare i livet framträdande politiker i Bondeförbundet och landshövding i Blekinge, arbetade ett tag som manager på Karen och Bror Blixens kaffeplantage i Kenya. I boken Mina Afrikaår (1966) berättar han om en episod då han och Bror Blixen besteg Kilimanjaro tillsammans 1921:
”Det var inte långt nedanför den stora kratern, som Bror kunde visa upp den frusna leoparden.
– Här ser du ett av världens underverk, en infrusen leopard, som i årtionden har legat och vaktat Kilimanjaros topp!
– Du är en fantastisk storskojare, Bror! Hur sjutton har du hunnit få upp leoparden hit, replikerade jag.
Vi hade en animerad diskussion, och Bror skrattade överförtjust åt min övertygelse att han ljög och försökte lura mig. Väl vetande, att farmarna drev ohejdat med dem som gjorde nykomligens misstag, aktade jag mig under resten av min Afrikatid noga för att föra in samtalet på leoparden på Kilimanjaro…”
Några år efter sin hemkomst till Sverige bevistar von Heland en träff med gamla Afrikaveteraner på Riches festvåning i Stockholm. Han drar då den dråpliga historien om hur Bror Blixen försökt narras med honom, men möts av invändningen att så icke alls varit fallet. Kadavret var högst genuint.
”Leoparden blev föremål för allmän diskussion den kvällen. Den stora gåtan var hur den hade kunnat komma dit upp och bli stelfrusen. Man enades om, att leoparden säkerligen hade varit sjuk och febrig, gått upp för att få svalka och slutligen dött och frusit till ett Kilimanjaros konstverk.”
Erik von Heland kunde inte släppa historien och grävde vidare. Han skriver i sin bok om hur han till slut lyckas vaska fram uppgiften att den mytomspunna leoparden funnits där åtminstone sedan 1889, då den upptäcktes av Hans Meyer – en tysk professor från Leipzig som ska ha varit den förste (västerlänning i alla fall) som besteg Kilimanjaro.
Det aktuella stället på berget är döpt till Leopard Top, alternativt Leopard Point. Så nu har vi fåkunniga äntligen fått klarhet i detta! Frågan är väl bara då: finns möjligen lämningar kvar av leoparden än idag? Någon som har varit och kollat?
I en studie av den libertarianske nationalekonomen Hans-Hermann Hoppe (The Western State as a Paradigm: Learning from History, 1997) läser jag om monarkinernas era i Europa seklerna fram till 1914 (vid krigsutbrottet fanns endast tre republiker på vår kontinent: Schweiz, Frankrike och – sedan 1911 – Portugal).
När styret utgick från tronen motsvarade inte statens beskattning av samhällets arbetande och producerande sektor mer än 5-8 procent av BNP i genomsnitt, förkunnar Hoppe. Efter att den gamla världen slagits i spillror tog partipolitikerna över ruljansen, staten expanderande kraftigare än någonsin och skattetrycket steg till svindlande nivåer jämfört med innan.
Hans-Hermann Hoppe är milt uttryckt inte förtjust, och menar att den folkliga friheten tagit på tok för mycket stryk av monarkiernas detronisering (en kritik han har utvecklat i den kontroversiella boken Democracy: The God that Failed, 2001).
Själv ångrar jag förstås nu omedelbart allt elakt jag sagt och skrivit om kungen genom åren. Skicka riksdag och regering på porten, front mot Republikanska föreningen, Tjabo till makten! Hm…
Medeltiden har fått en hel del oförtjänt dålig press under seklernas lopp. Bara beteckningen ”medeltiden” antyder oblygt att den är en slags skämmig blindtarmsepok mellan antiken och renässansen, som mänskligheten helst kunde sluppit.
Att folk sedan länge slänger sig med uttrycket ”mörka medeltiden” gör knappast heller några underverk för epokens aktier på historiebörsen.
Det är egentligen mer än lovligt orättvist. Synar man medeltiden närmare i sömmarna är det tämligen uppenbart att den varken var medelmåttig eller mörk. Tvärtom. Snarare väldigt dynamisk och innovativ.
Det var exempelvis då som universiteten etablerades, arkitekturen firade kioskvältartriumfer med grandiosa katedralsbyggen, målerikonsten gjorde remarkabla landvinningar – och karnevalerna hittades på. Medeltidsmänniskorna gillade att dansa, festa och ha kul.
Det var dessa muntra grabbar och donnor som praktiskt taget uppfann den moderna, västerländska musiken genom notsystemet och en helt ny, utvecklad harmonilära. Hade så inte skett skulle vi aldrig hört talas om Mozart, Beethoven, Miles Davis, Povel Ramel, The Beatles, Led Zeppelin, KISS, Duran Duran, Village People, you name it.
Tänk på det nästa gång det spelas gamla sköna livsbejakande hits som YMCA på radion. Det var under medeltiden som grunden lades till popåldern.
Christian Dahlgrens Blogg 