Christian Dahlgrens Blogg

Et in Arcadia ego

Christian Dahlgrens Blogg

Kategoriarkiv: Historia

Historien går igen

Publicerad den av
Svara

Skrivet i Corren 18/11:Corren.

På hösten upptäcks främmande undervattensverksamhet i Stockholms skärgård. Bland annat observeras ett ubåtstorn. Den svenska marinen har usla resurser, men samlar ihop vad man har och gör en större insats. I dagar pågår en avancerad katt och råttalek, innan inkräktaren försvinner österut.

Föregående år har flera andra misstänkta kränkningar skett. Nu går det inte att blunda längre. Bevisen är otvetydiga och allt talar för att ryssarna är i farten. Ubåtskrisen är ett faktum.

Det kunde varit oktober 2014. Men händelsen ägde rum 1980, vid Utö. Åtta år tidigare hade svenska politiker, under intryck av den lovande avspänningen mellan USA och Sovjet, optimistiskt inlett en långtgående nedrustning som drabbade marinen hårt.

Kapaciteten för ubåtsjakt raderades nästan ut. Att 70-talets svenska regeringar handlat lika oklokt som förhastat stod solklart för hela världen året efter Utödramat, när den kärnvapenbestyckade U137 körde på grund i militärt skyddsområde vid örlogsbasen Karlskrona.

Politikerna, som med det olyckliga försvarsbeslutet 1972 börjat inteckna en fredlig avveckling av kalla kriget, tvingades se verkligheten i vitögat och anslagen till marinen ökade. Stormaktsrelationerna var vid det här laget frusna till is.

Med Sovjets invasion av Afghanistan 1979, jämte utplaceringen av nukleära medeldistansrobotar (SS-20) i Europa, hade säkerhetsläget förvärrats påtagligt. I Östersjön uppträdde ryssarna synnerligen aggressivt, vilket Sverige fick känna på under hela 80-talet.

I rekordfart blev det nödvändigt för marinen att försöka återta sin förlorade utbåtsjaktsförmåga.

Det var priset för en svensk försvarspolitisk naivitet, som inte minst illustreras av Arkadij N Sjevtjenkos memoarer. Han var rådgivare åt utrikesminister Andrei Gromyko under 70-talets inledande år och skriver följande om vad som då utspelades i Kreml:

”Den sovjetiska ledningens typiskt tveeggade sätt att behandla viktiga utrikespolitiska frågor demonstrerades då man godkände en plan att sända ubåtar för att sondera längs de svenska och norska kustområdena strax efter det statsminister Olof Palme besökt Moskva och mottagit försäkringar om att Sovjetunionen avsåg vidga det vänskapliga samarbetet med hans land.”

Sovjet utvecklade en mycket slagkraftig kapacitet gällande undervattensoperationer och att ryssarna i högsta grad var aktiva i svenska vatten fram till åtminstone 1993 bör det inte råda några tvivel om. Graverande information finns i mängd (läs exempelvis gärna förre ÖB Bengt Gustafsson bok Sanningen i ubåtsfrågan, 2010, eller Joakim von Brauns och Lars Gyllenhaals avslöjande studie Ryska elitförband, 2013).

Det är denna kapacitet som Putins Ryssland i dessa dagar bygger vidare på och finslipar.

Intresset för Sverige och vår långa kuststräcka kvarstår, vilket är fullkomligt naturligt för en revanschistisk stormakt med ambitionen att skaffa sig strategisk kontroll över Östersjön. Särskilt som ryssarna både nu och under Sovjettiden betraktar oss som en informell Natomedlem.

Och själva står vi där igen, nära nog nakna i försvarshänseende efter att politikerna ännu en gång fredsoptimistiskt intecknat framtiden. Bara för att ånyo överraskas av ett förvärrat säkerhetspolitiskt läge med ett diktatoriskt Ryssland som upprustar, invaderar andra länder och beter sig folkrättsligt sjövilt.

Lenins värld eller Wilsons?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 12/11:Corren.

Vid förra sekelskiftet härskade Europas stormakter på den globala scenen. Deras försök till gemensamt självmord i världskriget 1914–18 gjorde slut på den europeiska hegemonin.

Ur slagfältens krutrök klev två män fram som på gott och ont kom att forma den nya världen. Båda var utopister, vars politiska handlande radikalt skiljde sig från vad som tidigare varit brukligt, eller ens tänkbart.

Den ene var Lenin. Hans bolsjeviker kuppade till sig makten i Ryssland efter att krigsmotgångarna fått tsaren att abdikera 1917. Lenin lovade att frälsa världen med kommunism. Han skapade också den första totalitära staten – Sovjetunionen – med allt vad det innebar av förtryck, terror, slavarbetsläger och massmördande.

Lenins stat blev modell för den moderna diktaturen. Stalin, Mussolini, Hitler, Mao, Pol Pot, Saddam Hussein, Kim Il Sung, Hafez al-Assad, Muammar Gaddafi: samtliga byggde de sina gangstervälden på det arv som Lenin efterlämnade.

Den andre var USA:s president Woodrow Wilson, under vars ledning Amerika på allvar steg in i världspolitiken. Wilson hävdade i kontrast till Lenin att demokratin var mänsklighetens frälsning, vilket var anledningen till att USA intervenerade i första världskriget för att hindra Europa från att hamna under det tyska kejsardömets dominans.

I början av 1918 höll Wilson ett tal i den amerikanska kongressen där han lanserade ett program i 14 punkter syftande till en varaktig, global fred. Det var ett revolutionerande manifest för en ny världsordning, som slog fast principerna om frihet, demokrati, nationellt självbestämmande och internationellt samarbete.

Inflytandet från Wilson kan inte överskattas. Hans ideal blev vägledande för president Franklin D Roosevelts beslut att befria världen från nazismen under andra världskriget. Även Ronald Reagan var en varm beundrare av Wilson.

Det var från honom som Reagan hämtade moralisk inspiration när det gällde att knäcka Sovjetkommunismen på 1980-talet. Wilson, Roosevelt och Reagan ansåg alla att USA hade ett särskilt ansvar för att värna universella frihetliga värden, något som de menade var kärnan i den amerikanska utrikespolitiken.

Putinregimens Ryssland agerar skickligt aggressivt, och hittills ödesmättat framgångsrikt, för att successivt återta det gamla Sovjetimperiets förlorade maktpositioner. Som inte minst angreppen mot Ukraina visar är Putin helt främmande för Wilsons idéer.

Att Ryssland tar sig rätten att samvetslöst kränka sina grannars nationella suveränitet och ta kontroll över deras territorium är något oerhört – ett grundskott mot den civiliserade europeiska säkerhetsstrukturen. Vad blir nästa konflikthärd efter Ukraina? Måhända Baltikum och då ligger vårt nedrustade, allianslösa Sverige farligt nära att dras in.

Den militära spänningsnivån har redan ökat dramatiskt i Östersjöområdet. Och det är inte bara mot Sverige som den ryska stridsmakten uppträder flagrant provokativt i syfte att testa vår beredskap och injaga fruktan. Även övriga Östersjöländer utsätts för samma fientliga tryck.

Med Berlinmurens fall i november 1989 såg det ut som att världen tillhörde Wilson. I november 2014 är det långt ifrån självklart. USA är fortfarande den starkaste nationen med överlägsna försvarsmuskler.

Men ledarskapsförmågan lämnar mycket övrigt att önska. Det svidande nederlaget för Demokraterna i förra veckans kongressval, då Republikerna vann majoritet i både senaten och representanthuset, berodde till icke ringa del på missnöjet med president Barack Obamas svaga och tvehågsna utrikespolitik.

Symptomatiskt är att den amerikanska tidskriften Forbes nyligen för andra året i rad rankade Vladimir Putin som världens mäktigaste man, inte Obama.

Ett resolut amerikanskt engagemang på ett tidigt stadium hade möjligen kunnat hålla Putin i schack och avskräckt honom från värre äventyrligheter. Sorgligt nog saknades förutsättningarna.

Obamas svala intresse för Europa bäddade snarare för en utveckling i motsatt riktning. Vita husets oförståelse för Putinregimens natur, ambitioner och motiv gjorde inte saken bättre. Belysande är ett replikskifte under presidentvalskampanjen 2012, då republikanen Mitt Romney förklarade att Ryssland utgjorde USA:s största geopolitiska hot. Obama avfärdade Romney med en spydig hånfullhet: ”Åttiotalet ringde och ville ha sin utrikespolitik tillbaka”.

Den ignoranta nonchalansen har kostat Europa och USA dyrt.

I Mellanöstern har Obama saknat både vilja och strategi för att hantera det regionala sönderfallet efter den arabiska vårens krossade förhoppningar. Libyen är i totalt kaos. Militanta islamister har firat betydande triumfer i de praktiskt taget upplösta staterna Syrien och Irak.

De kärnvapenbesatta mullorna i Iran (ledande sponsor av Israelhatande terrororganisationer som Hizbollah) hotar att utnyttja situationen till att stärka sitt inflytande. USA kanske rent av tvingas tillåta Iran att spela en avgörande roll för uppnå någon slags regional stabilitet igen, trots den mardrömsaktiga draksådd det riskerar att innebära långsiktigt.

Andra svåra utmaningar är kommunisttyrannierna Kina och Nordkorea i Asien. Liksom moraset Afghanistan och kärnvapenstaten Pakistan, bägge plågade av fanatiska islamister.

I denna globala kraftmätning mellan frihet och förtryck är ett vacklande USA det sista vi behöver. Ska morgondagen vara Wilsons, eller ska världen dväljas i Lenins långa skugga av tyranni och terror? Frågan är lika giltig nu som för hundra år sedan.

Beethovens äventyr

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/11:Corren.

”Muren har fallit, staden är euforisk. Aldrig har ett musikverk passat bättre för firande än det vi ska höra nu!” Den brittiska speakern i TV-utsändningen från Berlin var påtagligt gripen av ögonblicket, denna juldag den 25 december 1989.

Månaden innan hade Berlinmuren förpassats till historien, kalla kriget hade upphört, flera decennier av kommunistiskt förtryck och mänsklig förnedring var äntligen över. Det tyska folket stod enat igen och en pampig festkonsert arrangerades i det befriade Östberlin.

Orkestern utgjordes av en symboliskt blandad skara musiker från Förbundsrepubliken och DDR, samt från andra världskrigets segrarmakter USA, Storbritannien, Sovjetunionen och Frankrike. Dirigent var Leonard Bernstein och det aktuella stycket var förstås Ludwig van Beethovens nionde symfoni.

Finalsatsen Ode an die Freude (Hymn till glädje) hade på Bernsteins initiativ tillfälligtvis ändrats till Ode an die Freiheit (Hymn till friheten). På söndag är det prick 25 år sedan Berlinmurens fall, så varför inte ta tillfället i akt att återuppleva denna djupt stämningsmättade konsert? Den finns att avnjuta på Youtube.

Beethovens nia är som bekant också EU:s officiella ”nationalsång”. Den antogs 1985, precis två hundra år efter att Friedrich Schiller skrev dikten Ode an die Freude som Beethoven tonsatte när han komponerade sin sista stora symfoni 1823.

Beethoven var en man med starka liberala böjelser. Schillers visionära rader om ”kyss åt hela världen” och ”alla människor blir bröder” rimmade fint med det budskap om universell humanism som Beethoven ville förmedla. Under intryck av Wienkongressens försök att konstruera ett stabilt internationellt maktbalanssystem efter Napoleonkrigens blodiga kaos, hoppades han att Europa skulle träda in i en ny era av fred och samarbete.

Att EU gjort den nionde symfonin till sin, torde stämma ganska bra överens med Beethovens intentioner. Annars har politiskt missbruk av nian varit vanligare. Få kompositioner har utsattas för en lika skrupulös ideologisk kleptomani.

Den spirande tyska arbetarrörelsen var tidigt framme med att kidnappa Beethoven. Ode an die Freude förklarades liktydigt med den socialistiska revolutionen, som skulle göra alla människor till jämlikar. Kompositören utmålades som en allierad i proletariatets strid mot borgerligheten och aristokratin.

När Wienkongressens i stort sett hundraåriga fredsordning bröts med första världskrigets utbrott 1914, tog det tyska kejsarväldet chansen att tvinga Beethoven till värnplikt på slagfältet. Schillers text blev lite problematisk i sammanhanget, eftersom det knappast handlade om att dela ut kyssar över skyttegravarna.

Men det löstes fiffigt genom att omtolka orden till att endast gälla förbrödring inom den tyska nationen. Därmed fick Beethovens nia på ett absurt sätt legitimera generalernas krig. Som det hette propagandan: ”Låt era tankar uppfyllas av den kraftfulla kampsymfonin, en utmaning antagen av Hindenburg och Ludendorff”.

Trots flitigt Beethovenlyssnande förlorade Tyskland och kejsar Wilhelm flydde till exil i Holland. Beethoven? Som om ingenting hade hänt återvände han till att bli vänsterradikal galjonsfigur i arbetarklassens tjänst.

Weimarrepublikens högernationella grupper ryckte också i honom. Den konservativa tidningen Der Tag utnämnde Beethovens nia till ”den slutgiltiga segersången” över det tyska folkets fiender. 1933 grep Hitler makten och Beethoven ikläddes hakkorsbindel.

Nian påstods uttrycka den nazistiska folkgemenskapen och spelades bland annat som en hyllning till Führern vid dennes födelsedagsfirande 1937. Under andra världskriget skickades Beethoven ut i fält ännu en gång. Men inte till östfronten. Nian bannlystes från att spelas i de ockuperade slaviska länderna. Dess invånare ansågs inte rasmässigt värdiga att ingå i nazisternas ”Volksgemeinschaft”.

Lyckligtvis krossades Hitlertysklands barbari. Beethovens bisarra politiska karriär led inte någon skada för det.

Han hade älskats högt och varmt av Lenin, Sovjettyranniets grundare. Alltså såg ledarna i det kommunistiska DDR inga problem med att raskt överta Beethoven från Hitler och tilldela kompositören ett slags musikaliskt hedersmedborgarskap i den östtyska ”arbetar- och bondestaten”.

Partichefen Walter Ulbricht – stalinisten som ansvarade för byggandet av Berlinmuren 1961 – tolkade Ode an die Freude som ”att alla nu kan bli bröder därför att arbetarna har gjort sig fria från de imperialistiska profitörernas bojor och tagit ödet i egna händer”. Vilket inte hindrade att samma stycke blev officiell hymn för DDR:s och den kapitalistiska Förbundsrepublikens gemensamma idrottslag vid OS i Melbourne 1956.

Tjugo år senare sjanghajades Beethoven till Afrika. 1974 förklarades nians finalsats som nationalsång i Ian Smiths vita rasiststat Rhodesia. Schillers text slopades. Andra rader totades ihop som förhärligade den koloniala stölden av afrikanernas mark.

När Rhodesia blev fritt och bytte namn till Zimbabwe 1980, orkade man inte höra Beethoven längre. Under självständighetsceremonin spelades istället reggaelåten Zimbabwe med Bob Marley & The Wailers.

I övermorgon högtidlighålls 25-årsdagen av murens fall med en ny Beethovenkonsert i Berlin. Om även tyskarna hunnit tröttna på den nionde symfonin vid det här laget (och vem kan väl då klandra dem?), erbjuds ett utmärkt alternativ under minnesceremonin: i skuggan av Brandenburger Tor sjunger Peter Gabriel Bowielåten Heroes.

Pizzans väg från Rom till folkhemmet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/10:Corren.

Det går en chockvåg genom den kulturbärande delen av Sverige. Helene Hellmark Knutsson (S), ny minister för högre utbildning och forskning, rivstartade förra veckan med förslaget att strypa anslagen till de välrenommerade svenska Medelhavsinstituten i Rom, Istanbul och Aten.

”NEJ. Det får inte ske. Det är vansinne”, utropade Hans Lundgren, director musices emeritus vid Linköpings universitet, på Facebook. ”Kortsiktigt, obegripligt och korkat”, menade DN Kulturs Maria Schottenius.

”En ansiktsförlust för svensk forskning som inte är av denna världen”, dundrande författaren och forskaren Ola Wikander i Expressen. ”Tokigt och tragiskt”, skrev Linköpingshistorikern David Ludvigsson i gårdagens Corren.

Detta bara för att nämna ett axplock hur högen av förintande kritik. Men snälla, vad begär ni egentligen av Helene Hellmark Knutsson? Hennes kvalifikationer för sitt tilldelade ansvarsområde i regeringen verkar lika lövtunna som den gröna kulturministern Alice Bah Kuhnkes.

Högskoleministern Hellmark Knutsson saknar själv högskoleexamen och har huvudsakligen ägnat sig åt disciplinen politiska sammanträdanden i Stockholms läns landsting. Klart att förståelsen för klassisk bildning, svensk vetenskapstradition och vikten av internationellt forskarutbyte inom humaniora lämnar en smula övrigt att önska.

Till högskoleministerns försvar har hon ändå tagit intryck av kritikerstormen. Hon vill nu ”lyssna in” argument och utreda frågan om Medelhavsinstitutens fortsätta existens. Gott så.

Låt mig lämna ett lekmannamässigt bidrag till ministerns förkovran genom att försöka peka på den epokgörande betydelsen av särskilt det hotade institutet i Rom. Det var där historiken, underhållaren och icke minst östgötasonen Hatte Furuhagen studerade arkeologi i mitten av 1950-talet.

En av kunskaperna han tog med sig hem från den eviga staden var konsten att baka den i Sverige då praktiskt taget okända företeelsen pizza.

”Föreståndaren på institutet hade en kokerska som gjorde underbara små pizzor med sardeller, tomatröra och oregano. De passade väldigt bra till en drink”, berättande Hatte för mig i en intervju 2008. Det var samma år som pizzan firade 40 år i Sverige.

Den legendariske krögaren Bengt Wedholm ansågs nämligen varit först på plan när han 1968 började servera denna exotiska italienska maträtt på sin restaurang Östergök i Stockholm. En sanning med modifikation, ty som alla borde veta var det givetvis Hatte som var den verklige pizzapionjären i vårt avlånga land. Han introducerade pizzan för svenska folket i TV-programmet Medan andra pyntar som sändes vid juletid 1965.

”Jag bakade pizzorna i programmet tillsammans med Tage Danielsson medan vi sjöng en låt som handlar om Wiener Sängerknaben. Det var en del folk som hörde av sig och frågade hur man gjorde. Vi lade inte ut receptet i TV som man brukar göra idag”, förklarade Hatte och fortsatte:

”Jag bakade pizza i TV även 1979 när jag gjorde några barnprogram om Pompeji. Jag bakade pizzan i en riktig stenugn i en by som låg i närheten. Gumman som ägde stället skrattade gott åt mina klumpiga försök”.

Tänk på det, kära läsare. Nästa gång ni sätter tänderna i en capricciosa, minns vilken banbrytande gastronomisk roll vårt forskningsinstitut i Rom spelat i sammanhanget.

68-generationens överstepräst

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/9:Corren.

Olof Lagercrantz (1911-2002) är aktuell igen. Nu spökar han i Svante Nycanders nya bok Makten över åsikterna (förtjänstfullt recenserad av Ernst Klein på Correns kultursida 16/9), som behandlar de infekterade DN-åren när tidningen rattades av den radikale Lagercrantz och den borgerlige Sven-Erik Larsson.

Båda var chefredaktörer i det olyckliga dubbelkommando som tillsattes efter Herbert Tingstens avgång 1959. Dragkampen över åsiktsmakten måste sägas ha vunnits av Lagercrantz. Under hans regemente 1960-75 blev DN alltmer vänstervriden. Lagercrantz tronade snart som 68-generationens överstepräst och Sveriges största morgontidning kom på ett vanhedrande sätt att förgifta opinionsklimatet i vårt land.

Naturligtvis ligger en tragisk ironi i detta. DN hade på Tingstens tid varit liberalismens främsta och mest fruktade slagskepp. Med stilistisk elegans, brinnande passion och djup lärdom blottlade Tingsten orimligheterna och brutaliteten i träldomsideologierna till höger och vänster.

Tingsten gisslande effektivt tendenserna till undfallenhet mot Sovjetimperiet och krävde att Sverige skulle sluta upp på USA:s sida i kalla krigets kamp för frihet och demokrati. Lagercrantz var ursprungligen en av Tingstens skyddslingar, rekryterad från Svenska Dagbladet utsågs han 1951 till DN:s kulturchef. Men när Tingsten lämnade tidningen (på grund av en schism med ägarfamiljen Bonnier) slipade Lagercrantz omsorgsfullt kniven.

Ensamheter i öst och väst (1961) kan läsas som en signal om vad som väntade. I boken kontrasterar Lagercrantz den mänskliga isolering han påstår utmärker vardagen i västvärldens demokratier mot den varma gemenskapen i Kremldiktaturens socialistiska paradis. Sovjetmedborgarna är påfallande oförstörda, icke-hatiska och befriade från neuroser, menar Lagercrantz.

Lite senare sätter han dolken i ryggen på sin tidigare välgörare. Efter att översvallande berömt Tingstens tre första memoarböcker, går Lagercrantz till ursinnig attack när den fjärde och sista delen utkommer 1964. I sin beryktade DN-recension hävdade Lagercrantz att Tingsten var ytlig, tanketom, sjukligt självcentrerad och aldrig egentligen begrep de samhällsproblem han skrev om.

Fadermordet röjde väg för en omläggning av tidningens kurs under sextiotalet, då protesterna mot USA:s intervention i Vietnam gav extremvänstern vind i seglen. Lagercrantz gjorde DN till tidsandans fnask.

”Socialismen är en stor tanke” som ”följt mänskligheten genom hela dess historia och den får inte slockna ut”, hävdade han 1968. Följande år förkunnade Lagercrantz att människans hopp fanns att söka i Nordvietnam. Där härskade en stalinistisk regim, uppbackad av Sovjet och Kina, som dittills mördat hundratusen människor av den egna befolkningen och tvingat en miljon att fly undan terrorn till Sydvietnam.

Men Lagercrantz avfärdade antikommunism som ”träsklära” och reste på pilgrimsfärd till Kina, nedsänkt i kaos och mörker av Maos vanvettiga kulturrevolution.

I en lång artikelserie 1970-71 redovisade han sina intryck, vilka kan jämföras med de hyllningar till Nazityskland som 1930-talets kulturella förgrundsfigur Fredrik Böök kolporterade i svensk press. Samtidigt som Maos rödgardister löpte amok och höll landet i skräck, skrev Lagercrantz att människorna i Kina ”betyder så ofantligt mycket mer än hos oss”.

Kineserna är födda kultiverade och måste ”lära sig att vara våldsamma”. Lyriskt beskriver Lagercrantz ett fredssträvande lyckorike, med trygg hand styrt av ordförande Mao – ”praktisk, erfaren och fylld av levande medkänsla”. Snarare torde ”maktberusad galning” vara en adekvatare beskrivning av denne massmördare med minst 35 miljoner kinesers liv på sitt samvete. Men detta epitet sparade Lagercrantz till ledaren för världens viktigaste demokrati; USA:s president Richard Nixon.

Vidare exempel ur Lagercrantz politiska konkursbo kan göras förfärande lång. Redan 1971 försvarade han att svenska skattepengar skulle bekosta spridningen av satirtecknaren Lars Hillersberg antisemitiska karikatyrer. Minnet av Raoul Wallenbergs gärning avfärdade han 1986 som blott ett medel att ”hålla rysshatet vid liv”. 1991 fördömde han USA:s befriande av Kuwait från Saddam Husseins ockupation. Och så vidare.

Ändå detta märkliga! När det gäller litteratur och poesi har Lagercrantz en närmast magisk förmåga till inlevelse, sensibilitet och förståelse av det genuint mänskliga. När han skriver om August Strindberg, Gunnar Ekelöf, Marcel Proust eller Joseph Conrad är det som en väsensskild Lagercrantz håller i pennan.

Det blir läsupplevelser utöver det vanliga. Lagercrantz låter oss krypa under huden på diktens mästare, ömsint guidar han oss genom deras liv och verk, och ger insikt i en stor, berikande humanism. Han har sammanfattat sin litterära trosbekännelse i Om konsten att läsa och skriva (1985); en sällsamt inspirerande skrift jag ofta återvänder till. Hur kan en sådan konstnärlig begåvning samtidigt fira orgier i politiskt charlataneri?

Lagercrantz är en illustration av den mänskliga naturens många mysterier. Det är bara att konstatera: att vara en lysande diktare garanterar inte förmågan att också genomskåda barbariets mekanismer. Tvärtom har jag undrat om det inte är vanligare att stora konstnärer är just ideologiska svindlare (Karl Vennberg, Arthur Lundkvist, PO Enquist, Jan Myrdal…).

På rak arm kan jag bara erinra mig två svenska författare, vilka till skillnad från Olof Lagercrantz förmått att kombinera en konstnärlig insats i världsklass med ett lika humanistiskt helgjutet politiskt engagemang: Eyvind Johnson och Vilhelm Moberg.

Är det en slump att bägge var liberaler?

Förskingrat silverland

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/8:Corren.

Våren 1910 anlände Evert Taube till Buenos Aries med den brittiska ångaren Princess of Wales. Han mönstrade av och blev kvar i fem år. Taube försörjde sig bland annat som spårvagnskonduktör, han arbetade på järnvägsbyggen och deltog i anläggandet av bevattningskanaler vilka löpte som blåa band över Pampas gröna slätter.

Den dynamiska miljön gjorde ett outplånligt intryck på honom. Det var här han inspirerades till några av sina folkkäraste visor, som Fritiof och Carmencita. Fyra sekler tidigare hade de spanska sjöfararna kommit dit, hungriga på rikedomar att hänsynslöst plundra från ursprungsinvånarna.

Argentina, ”Silverlandet”, döpte spanjorerna sin besittning till. Nu var Argentina en självständig nation sedan 1800-talets början. Efter en knackig start flödade åter silvret decennierna kring 1900, i större omfattning än någonsin förr.

Pampas väldiga markarealer hade odlats upp för produktion av spannmål och bete för köttkreatur. Den effektiva jordbrukssektorns export till jordens alla hörn fick ekonomin att blomstra. Det attraherade i sin tur utländska investerare. London, globalt finanscentrum innan New York tog över, älskade Argentina.

Få länder ansågs lika kassaskåpssäkra gällande avkastning på satsat kapital. Behovet av arbetskraft och möjligheterna till en bättre chans i livet lockade även båtlaster med emigranter.

En av dem var alltså Evert Taube. Det Buenos Aries han mötte sprakade av välstånd, optimism och franskinfluerad kultur. Påkostade vackra byggnader kantade gatorna och 1913 fick Buenos Aries, som första stad inom den södra hemisfären, en tunnelbana. Utvecklingen syntes bländande ljus. Det talades om Argentina som den sydamerikanska motsvarigheten till USA i Nordamerika.

Dessa dagar, 2014, står Argentina inför sin sjätte statsbankrutt sedan andra världskriget. Landets kreditbetyg är ett skämt, den internationella kapitalmarknaden är stängd, det silverglänsande välståndet är förskingrat. Hur kunde en nation hamna så katastrofalt på dekis?

Man kunde nästan tro att de gamla spanska kolonialherrarna gjort comeback för att stjäla, suga ut och härja. Men Argentina har förstört sig själv. Skulden är dess säregna politiska kultur som etablerades när Mussolinibeundraren Juan Perón grep makten på 1940-talet.

Vid denna tidpunkt togs bara för givet att levnadsstandarden ständigt skulle stiga. Perón lovade allt till alla. Han köpte arbetarklassens hjärtan genom bröd (lönepåslag, sociala förmåner) och skådespel (den PR-begåvade presidentfrun och skojaren Evita). Utländska verksamheter nationaliserades, samtidigt som inhemska industriägare ”skyddades” genom höga tullmurar och konkurrenshämmande lagstiftning.

En omfattande parasitär byråkrati slog klorna i samhällsbygget. Politiken blev ett gyckelspel av bedrägerier och mutor. Ingen kunde längre göra affärer utan att dras ner i korruptionsträsket. Så har det förblivit, tyvärr lever den förföriska myten Perón fortfarande stark.

Peronismen har – trots sin falskhet, vulgära populism och eklektiskt idémässiga röra – rotats i den argentinska myllan på ett sätt som (utan jämförelser i övrigt) påminner om bundenheten till Per Albins folkhemsideologi i Sverige. Detta kan man moralisera över. Men tänk om ödet istället gett oss Perón och Argentina Per Albin?

Europas sista sommar

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 28/7:Corren.

”Sommaren 1914 skulle ha varit oförglömlig även utan olyckan den bringade över Europa. För sällan har jag upplevt en praktfullare, skönare, jag skulle nästan vilja säga somrigare sommar. Dag efter dag sidenblå himmel, luften varm utan att vara kvav, ängarna ångade av dofter, skogarna mörka och lummiga av ung grönska. Ännu idag, när jag uttalar ordet sommar, kommer jag att tänka på de strålande junidagarna som jag tillbringade i Baden bei Wien.”

Den pastorala idyllen i habsburgarnas Österrike-Ungern, som författaren Stefan Zweig ovan skildrar i sina memoarer Världen av igår, avbryts av nyheten att dubbelmonarkins tronföljare Franz Ferdinand blivit skjuten i Sarajevo den 28 juni. Underrättelsen tas emot med jämnmod.

Strax återgick allt det normala, skriver Zweig: ”Folk pratade och skrattade, sent på kvällen spelade musiken åter i lokalerna. Det fanns den här dagen många i Österrike som i sitt stilla sinne drog en lättnadens suck över att den gamle kejsarens arvtagare nu var borta, till fördel för den mycket omtyckte unge ärkehertig Karl.”

Men bakom kulisserna, långt över de sorglöst sommarfirande européernas huvuden, utlöste mordet på Franz Ferdinand ett ödesdigert diplomatiskt drama. Det var ett invecklat politiskt prestigespel mellan kontinentens rivaliserande stormaktsregimer, där insatserna nonchalant höjdes och ingen förmådde besinna sig förrän det var för sent.

Den 28 juli, för exakt hundra år sedan, förklarade Österrike-Ungerns härskarelit krig mot sin illa tålda granne Serbien, som man höll ansvarig för attentatet (egentligen en förvändning för att ge serberna en rejäl, efterlängtad näsknäpp). Konflikter på Balkan var inget nytt och hade hållits begränsade tidigare.

Denna gång tippade emellertid den maktbalansbaserade europeiska säkerhetsordningen ner i avgrunden. Under den ”svarta veckan” förmörkades sommaren av krigsförklaringar som mekaniskt följde slag på slag efter att Österrike-Ungern tryckt på knappen.

Europas statsmän hade förlorat kontrollen över skeendet och snubblade in i katastrofen som åren 1914-18 skulle kräva miljoner människoliv och för alltid rubba världen ur dess gängor. Kriget var inte oundvikligt, långt därifrån. Men det blev ett syndafall som födde den moderna epok som vi, på gott och ont, känner som vår egen. Aldrig skulle dock solen stråla på samma sätt igen.

Som historikern Barbara W Tuchman skriver i sin klassiska bok Det stolta tornet om decennierna innan första världskriget:

”Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.
Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.
Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.”

Innan världsbranden

Publicerad den av
Svara

Hovoperan i Wien, Österrike-Ungern 1902

Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.

Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.

Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.

– Barbara W Tuchman, Det stolta tornet – världen före första världskriget 1890-1914, 1962.

Min feministiska ikon

Publicerad den av
2

Skrivit i Corren 18/6:Corren.

När ni läser dessa rader har jag tagit semester en månad från tidningen och lagt mig i hängmattan med drottning Kristina. Eller snarare Linköpingshistorikern Erik Peterssons uppmärksammade bok om henne, Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt.

Normalt sett är jag inte direkt begeistrad av kungligheter, men Kristina! Give her a big hand! Henne är det ju bara omöjligt att inte tjusas av. Där kan man snacka om någon som verkligen utmanade den ”könsmaktsordning” som det numera är så politiskt poppis att ondgöra sig över.

Kristina var som bekant dotter till den megalomaniske krigarfantasten Gustav II Adolf. Under 1600-talet härjade han vilt i Europa under sitt protestantiska korståg mot papisterna. Sannolikt drevs han av en febrig dröm att göra sig till kejsare över hela kontinenten (det gick förstås åt skogen, men å andra sidan lyckades Gustav II Adolf grunda Göteborg och den bedriften är väl inte fy skam).

Efter faderns död i Lützendimman ärvde Kristina tronen. Men hon gillade inte att tvingas in i en förutbestämd roll och agera efter vad de inskränkta konventionerna krävde av en kvinna, protestant och drottning.

Som intellektuellt orienterad var det heller inte konstigt att Kristina vantrivdes i de dragiga gemaken på Stockholms slott och längtade till den eviga staden Rom. Den nyblivna brackiga svenska stormakten som hon fått på halsen, var ju en hopplöst provinsiell och andefattig öken i jämförelse med vad de katolska ärkefiendernas metropol hade att erbjuda.

Alltså gjorde hon slag i saken; kastade kronan, konverterade och drog. En större skandal har Europa sällan skådat. Men Kristina tog det kallt.

Hon var en sann individualist, som med stolthet och mod röjde sin egen väg genom livet. Att dessutom göra detta i 1600-talets råbarkade värld där toleransen för avvikare var minimal, förminskar inte precis prestationen. I historiens galleri tillhör Kristina en av mina käraste favoriter – just därför att hon rakryggat satte sig över konformismen, vägrade gå in någons ledband och envist hävdade rätten att få vara sig själv.

Det du, Gudrun Schyman! En mer inspirerande feministisk förebild för både män som kvinnor lika får man väl leta efter.