Thaddeaus Russell, A Renegade History of the United States, 2010.
Ur alternativ synvinkel
Svara
Kategoriarkiv: Historia
Innan världsbranden
Det stolta torn som hade byggts under den europeiska civilisationens storhetstid kännetecknades av prakt och lidelse, av rikedom och skönhet och mörka källare.
Dess invånares tillvaro kännetecknades, i jämförelse med en senare tids människors, av större självtillit, större säkerhet, större optimism, större glans, slöseri och elegans, mera obekymrat välstånd, mera munterhet, mera nöje i att vara tillsammans och konversera, större orättvisor och hyckleri, större fattigdom och nöd, större känslosamhet och falsk sentimentalitet, mindre fördragsamhet med medelmåttorna, mera värdighet i arbetet, större uppskattning av naturen, större livsglädje.
Den gamla världen ägde mycket som sedan dess har gått förlorat, oberoende av vad man kan ha vunnit istället.
– Barbara W Tuchman, Det stolta tornet – världen före första världskriget 1890-1914, 1962.
Min feministiska ikon
Skrivit i Corren 18/6:
När ni läser dessa rader har jag tagit semester en månad från tidningen och lagt mig i hängmattan med drottning Kristina. Eller snarare Linköpingshistorikern Erik Peterssons uppmärksammade bok om henne, Maktspelerskan – drottning Kristinas revolt.
Normalt sett är jag inte direkt begeistrad av kungligheter, men Kristina! Give her a big hand! Henne är det ju bara omöjligt att inte tjusas av. Där kan man snacka om någon som verkligen utmanade den ”könsmaktsordning” som det numera är så politiskt poppis att ondgöra sig över.
Kristina var som bekant dotter till den megalomaniske krigarfantasten Gustav II Adolf. Under 1600-talet härjade han vilt i Europa under sitt protestantiska korståg mot papisterna. Sannolikt drevs han av en febrig dröm att göra sig till kejsare över hela kontinenten (det gick förstås åt skogen, men å andra sidan lyckades Gustav II Adolf grunda Göteborg och den bedriften är väl inte fy skam).
Efter faderns död i Lützendimman ärvde Kristina tronen. Men hon gillade inte att tvingas in i en förutbestämd roll och agera efter vad de inskränkta konventionerna krävde av en kvinna, protestant och drottning.
Som intellektuellt orienterad var det heller inte konstigt att Kristina vantrivdes i de dragiga gemaken på Stockholms slott och längtade till den eviga staden Rom. Den nyblivna brackiga svenska stormakten som hon fått på halsen, var ju en hopplöst provinsiell och andefattig öken i jämförelse med vad de katolska ärkefiendernas metropol hade att erbjuda.
Alltså gjorde hon slag i saken; kastade kronan, konverterade och drog. En större skandal har Europa sällan skådat. Men Kristina tog det kallt.
Hon var en sann individualist, som med stolthet och mod röjde sin egen väg genom livet. Att dessutom göra detta i 1600-talets råbarkade värld där toleransen för avvikare var minimal, förminskar inte precis prestationen. I historiens galleri tillhör Kristina en av mina käraste favoriter – just därför att hon rakryggat satte sig över konformismen, vägrade gå in någons ledband och envist hävdade rätten att få vara sig själv.
Det du, Gudrun Schyman! En mer inspirerande feministisk förebild för både män som kvinnor lika får man väl leta efter.
Tankar kring ett kungligt dop
Skrivit i Corren 10/6:
Det är söndag och i Drottningholms slottskyrka är det dopceremoni för prinsessan Leonore. Man ber att få gratulera. Dock är min rojalistiska yra synnerligen begränsad i övrigt. Själv har jag dagen innan varit i Stockholm och passerat Gustav III:s pampiga staty vid Slottsbacken.
Det var han som fick dispositionsrätten till Drottningholm, vilket kungafamiljerna haft sedan dess, efter att staten köpte det vackra slottet av drottning Lovisa Ulrika 1777. Det är också insikten om vilken figur Gustav III egentligen var som en gång gjorde mig till republikan. Sorry, Leonore.
”Där låg ett skimmer över Gustavs dagar”, påstod Esaias Tegnér 1836 i en devot hyllningsdikt till 1700-talets gustavianska regim. Det gjorde det inte. På sockeln till Johan Tobias Sergels Gustavstaty läser jag i guldskrift att han var ”lagstiftare, segervinnare, fredens återställare”. Lika knasigt det.
I hård konkurrens med Gustav Vasa och Karl XII borde snarare Gustav III räknas som ett av de värre kriminalfallen vi haft på tronen.
När den maniske krigarkungen Karl XII stupade 1718 var det som en kollektiv suck av ”äntligen!” hördes genom landet. Avskyn mot det otyglade enväldet var massivt, vilket födde en av de vitalaste och mest spännande epokerna i svensk historia: frihetstiden 1719-1772. Observera att frihetstiden var våra förfäders egna benämning på perioden.
Makten tillföll nu riksdagens fyra stånd i en parlamentarisk revolution som internationellt sett var häpnadsväckande progressiv. Den franske upplysningsfilosofen Voltarie kallade Sverige för ”det friaste landet i världen”. Till och med det sedermera mönsterbildande engelska parlamentet fick se sig distanserat.
Den amerikanske historieprofessorn Michael F Metcalf menar att vår riksdag hade ”ett klart försprång framför sina utländska motsvarigheter både i fråga om representativitet och om makten över lagstiftning, beskattning och utrikespolitik. Vad gäller arbetsformer – och framför allt utskottsväsendet – var försprånget ännu klarare”.
Tidigare än andra länder kunde vi fått en utveckling mot ett modernt partiväsende och en demokratisk, konstitutionell monarki av dagens snitt. Så blev tyvärr ej fallet. Gustav III:s statskupp gjorde abrupt slut på de lovande tendenserna. Vi förlorade rollen som parlamentariskt föregångsland och sjönk tillbaka i kungligt förtryck. Därmed kom demokratins fullständiga genombrott att fördröjas ända till 1921.
Det är faktiskt bisarrt hur frihetstiden förtalats i Sverige, samtidigt som Gustav III idealiserats bortom all rim och reson. En kvarlevande reaktionär historiesyn har tydligen skymt blicken för verklighetens förhållanden. Den liberale historikern Fredrik Lagerroth (1885-1974) konstaterade i sin banbrytande forskning om frihetstiden och det gustavianska enväldet att Gustav III:s död ”liksom Karl XII:s måste ha inneburit en lättnad för hans folk.”
Lagerroths dom över Gustav III:s styre är talande: ”Och jag skulle stanna i förlägenhet, om någon uppfordrade mig, som dock rätt noga följt hans bana, att nämna någon politisk fråga, vid vars handläggning han icke begått olagligheter”.
Vår nuvarande monark lär ha sagt att Gustav III är hans favorit i kungalängden. Jag hoppas att Leonore växer upp till att få en mognare uppfattning.
Monarkin som hasardspel
Skrivet 3/6:
Spaniens kung Juan Carlos har abdikerat, länge leve honom! Även om hans rykte fläckats på senare år genom korruptionsskandaler i kungafamiljen och ett personligt vidlyftigt leverne, så förblir Juan Carlos en odiskutabel demokratisk hjälte i Europas moderna historia.
Efter inbördeskriget på 30-talet avskaffades den spanska monarkin av fascistdiktatorn Fransisco Franco, vars järnhårda styre plågade landet i decennier. Men i slutet av 60-talet bestämde Franco att monarkin skulle återupprättas efter hans död och prins Juan Carlos skulle då bli statschef.
Tanken var att garantera det fascistiska tyranniets framtid i Spanien. Juan Carlos ruvade på andra planer. När äntligen Franco lämnade jordelivet 1975, förklarade sig Juan Carlos som en konstitutionell monark utan politisk makt och verkade för en skyndsam demokratisering.
Två gånger, 1978 och 1981, försökte fascistiska militärer slå tillbaka för att restaurera diktaturen. Juan Carlos vägrade att ha något med kuppmakarna att göra och tog rakryggat parti för demokratin. Hans insatser tryggade Spaniens transformering från en brutal förtryckarstat till ett normaliserat, fritt europeiskt land.
Exemplet Juan Carlos brukar ofta användas av rojalister som vill bevara kungahuset som en offentlig institution i samhället. Den konstitutionella monarkin fungerar som en samlande kraft i nationella krislägen, den utgör både ett skydd och ett stöd för demokratins frihetsvärden.
Detta menar monarkins tillskyndare visade sig också i flera europeiska länder under andra världskriget. I Storbritannien blev kung George VI, vid sidan av Churchill, en oerhört viktig symbol för den engelska ståndaktigheten mot Hitler. På ett liknade sätt betydde Norges Haakon VII och Danmarks Kristian X mycket för att höja motståndsandan hos våra svårt utsatta nordiska brödrafolk under naziockupationen.
Iakttagelserna är i dessa fall helt riktiga.
Men det är ändå som att försöka passa in en fyrkantig kloss i ett runt hål, när rojalisterna tar till demokratiska principargument i ivern att försvara resterna av ett i grunden odemokratiskt och förlegat statsskick. Ty monarkin är ingen försäkring för frihetliga samhällsideal, särskilt inte i pressade krislägen.
Monarkin är ett institutionaliserat hasardspel. Spanien hade tur som fick en exceptionell gestalt som Juan Carlos på tronen. Storbritannien hade tur som fick den plikttrogne George VI när hans playboy till storebror Edward VIII abdikerade 1936.
En herrans tur faktiskt, eftersom Edward (sedan hertig av Windsor) beundrade nazisterna. ”Det vore en tragedi för världen om Hitler förlorade makten”, sa han till en amerikansk journalist sommaren 1940. Hertigen av Windsor kunde ta vår egen kung Gustav V i hand.
I motsats till Storbritannien, Norge och Danmark hade Sverige ingen tur. Vi råkade ha en monark som sympatiserade varmt med Hitler och sannolikt hade blivit Tysklands lydiga marionett om Sverige ockuperats. Även den 1947 omkomne arvprinsen Gustav Adolf (pappa till dagens kung) var en djupt komprometterad nazivän.
Demokratin må ha många brister. Men att statschefen väljs i val är trots allt tryggare, säkrare och rättvisare än att denne ständigt ska slumpas fram inom en viss familj.
Som ett eko från 1936
Skrivit i Corren 23/4:
De senaste hundra årens svenska försvarspolitik har följt ett märkligt, närmast tragikomiskt, kontracykliskt mönster.
Hösten 1911 fick Sverige en liberal regering som avsåg att skära ner på försvaret. Tre år senare bröt första världskriget ut. Där stod vi.
1918 var stormakterna Tyskland och Ryssland utslagna, Nationernas Förbund skulle lösa alla mellanstatliga konflikter framöver och 1925 beslöt Sveriges regering (nu S-märkt) att det var dags för en radikal nedrustning.
”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas”, konstaterade man sorglöst.
När Hitler och Stalin började göra tillvaron i Europa osäker inleddes en omsvängning 1936 med ökade försvarsanslag, framför allt stärktes flygvapnet och även flottan fick visst resurstillskott. Tyvärr var det i senaste laget.
Innan försvarsmaktens upprustning var genomförd hade andra världskriget både hunnit börja och sluta. Vi stod nakna under den mest kritiska perioden då våra nordiska grannländer antingen anfölls av Ryssland (Finland 1939) eller ockuperades av Tyskland (Danmark och Norge 1940) – samt när Tyskland och Ryssland gick loss på varandra (1941).
Försvarsplaneringen under kalla krigets senare del är heller ingen upplyftande historia. På 80-talet satt vi fast i en föråldrad massarméstruktur av 40-talssnitt, patetiskt illa rustad för att möta den nya tidens högteknologiska vapensystem.
Vad hade hänt om Sovjetimperiet vägrat låtit sig upplösas så mirakulöst fredligt och i sina dödsryckningar istället valt att svara med massivt våld på folkresningarna i Östeuropa? Åter hade Sverige turen att tacka för att farorna i omvärlden skonade oss.
Vad lärde vi av det? Ingenting. I en naiv fredsoptimism som till och med överträffade mellankrigstidens illusioner skrotades själva idén om ett nationellt försvar. Den lilla militära förmåga som fanns kvar kom bäst till användning genom att trygga Sveriges säkerhet i fjärran länder som Afghanistan, hette det.
Att denna doktrin var lika väl underbyggd som en bärande pelare i kvicksand visade Georgienkriget 2008. Rysslands aggressivitet tog svenska försvarspolitiker med överraskning, men det dröjde till årets ryska Anschluss av Krim innan polletten trillade ner.
Tisdagens utspel från Alliansen om att stärka försvaret är naturligtvis mycket välkommet och det är helt rätt att fokus äntligen riktas på vårt strategiskt känsliga närområde i Östersjön. Precis som 1936 prioriteras satsningar på flyget och marinen.
Men den utlovade ökningen av försvarsanslagen på 5,5 miljarder kronor årligen ska ske stegvis och få full budgeteffekt först 2024. Kanske kommer vi sedan ha ett hyfsat återuppbyggt försvar runt 2030-35 eller så, i enlighet med gammal blågul kontracyklisk tradition. Putin lär bli måttligt imponerad.
Sanningen är att om ska Sverige få reell stadga och trovärdighet i försvarspolitiken krävs att de aviserade satsningarna kombineras med ett Natomedlemskap, helst i sällskap med Finland.
Det finns inget effektivare sätt att snabbt och varaktigt bidra till större säkerhet i Östersjöområdet, både för oss själva och för våra likasinnade grannar. Nato fanns inte 1936, men finns lyckligtvis nu. Alltså borde vi inte tveka.
I pelagonernas paradis
Skrivit i Corren 28/3:
Blir det rödgrön regering i höst kommer friåret tillbaka. Det förkunnade Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i veckan. Du slipper jobba och kan läsa, slappa, förverkliga dig själv, tänka höga tankar eller bara odla pelargoner.
Ty som Fridolins kollega Åsa Romson slagit fast: ”det ska vara lite fritt för människor att faktiskt välja pelargonlinjen och säga att jag behövde den här pausen, för jag och min familj hänger ihop bättre om vi gör så” (Expressen 4/6 2013).
På någon annans bekostnad givetvis. Det gäller att alltså att hoppas på förståelse från din skattebetalande granne som fortsätter att gå till arbetet varje morgon medan du stannar hemma och kontemplativt sköter om blomkrukorna i fönstret.
Omkring 2 miljarder kronor per år kostade kalaset förra gången MP tvingade Socialdemokraterna att genomföra denna gröna favoritreform (som infördes på försök 2002, permanentades 2004 och avskaffades när Alliansen tog över 2006).
Som grädde på moset vill MP även korta den ordinarie arbetstiden, ett krav som också Vänsterpartiet driver. Stefan Löfven är nog måttligt road. Att driva den kostnadskrävande välfärdsstaten vidare på färre försörjande jobbinsatser och flower power blir ingen enkel utmaning.
Men å andra sidan har den hängmattelängtande grönvänstern en lång arbetsföraktade västerländsk idétradition att luta sig mot. Redan Aristoteles fördömde det triviala vardagsslitet, sånt var enbart något för lägre stående slavnaturer. Elitmänniskor som han själv måste ha det bekvämt för att kunna fokusera på filosofi och politik.
En liknande uppfattning hade godsägaradeln i det gryende industrisamhället. De finansierade det goda livet genom räntor på ärvt kapital eller utsugning av bönder. Den framväxande, strävsamma borgarklassen avfärdades som simpla krämare.
Aristokraternas bekymmerslösa leverne blev Karl Marx förebild när han tänkte sig tillvaron i kommunistiska paradiset: ”att göra det ena idag, det andra i morgon, jaga på morgonen, fiska på eftermiddagen, sköta kreatur på kvällen och kritisera efter kvällsmaten, allt efter vad jag vill, utan att jag för den skull någonsin blir jägare, fiskare eller kritiker.”
Andra socialister var inne på samma spår, som Marx’ svärson Paul Lafargue med sin på slutet av 1800-talet populära pamflett Rätten till lättja. Där hävdade han att folket ”måste tvinga sig att endast arbeta tre timmar om dagen och slå dank och frossa resten av tiden… då kommer den gamla Jorden med en darrning av lättnad känna ett nytt universum öppna sig”.
Socialdemokraterna i Sverige har traditionellt delat borgerlighetens positiva syn på arbete och flit, men det finns undantag.
Axel Danielsson, en av den tidiga arbetsrörelsens förgrundsgestalter, myntade vid förra sekelskiftet begreppet ”rätten till maklighet” och höll brandtal om att ”arbetaren ska göra det arbete som behagar honom, forskaren studera utan baktanke, konstnären inte längre vanära sitt skönhetsideal för brödets skull, och som vänner skola vi då i enighet förverkliga de stora ting skalderna anat”.
Som att odla pelargoner då, enligt Miljöpartiets friårsvision om Sverige. Inte undra på att Fridolin och Romson rynkar på näsan åt det simpla löneslaveriet. De är ju upptagna med att ägna sig åt politik i Aristoteles anda.
Trosfrihet gäller, punkt!
Skrivit i Corren 25/3:
Framskridna planer finns på att bygga en moské i Linköping. Vad är problemet? Jo, problemet är exakt lika stort som om Svenska kyrkan skulle önska bygga en ny gudstjänstlokal. Eller om Pingstförsamlingen skulle göra det. Eller om buddister ville uppföra ett tempel.
Det är alltså inget problem alls. Det är en icke-fråga. Tack och lov råder religionsfrihet, en av civilisationens bästa uppfinningar. Man får tro på vilken eller vilka gudar som helst, eller inte göra det. Det är en privatsak.
Minns dock att den rätten satt väldigt långt inne. Inte minst i Sverige, där det protestantiska kyrkoförtrycket under sekler försurade livet för våra förfäder. Mängder av dem, som bara ville vara i fred och tro efter eget huvud, förföljdes av prästerskapet och deras hantlangare i statsapparaten.
Inte så få svenskar övergav gård och grund eftersom de inte stod ut med eländet. Istället emigrerade de till Amerika, vars frihetliga klimat lockade enorma skaror likasinnade från hela Europa, en kontinent då nedsänkt i politiskt och religiöst tyranni.
I USA:s konstitution avstod man naturligtvis från ge den nya nationen en statsreligion. En av poängerna med landet var ju att det skulle vara en frizon där människor kunde få bli saliga på egen fason. Det dröjde skamligt länge innan också svenska folket i full frihet tilläts göra detsamma.
Men numera är denna civilisatoriska rättighet en orubblig beståndsdel i varje anständigt demokratiskt system och följaktligen även skyddad i Sveriges grundlag.
Linköpings samhällsbyggnadsnämnd har i politisk enighet gett klartecken för moskébygget i Djurgårdens centrum, det är inget att diskutera. Något annat vore förbluffande. Däremot känns det ytterligt genant att överhuvudtaget behöva skriva en ledare i detta ämne, som med alla rimliga mått mätt borde vara okontroversiellt.
Men tydligen är det nödvändigt. Ty hur bisarrt det än kan låta, verkar det ändå finnas människor som ingenting lärt och ingenting förstått, som vill återuppväcka en gammal inskränkt och förtryckande tid, som vill förvägra vissa Linköpingsbor att utöva sin religion på samma villkor som alla andra.
I gårdagens Corren vittnade kommunalrådet Muharrem Demirok (C) om hur han mötts av åtskilliga hatfyllda reaktioner på moskébygget. Han har därtill personligen utsatts för hot och misstänkliggjorts för att han råkar ha en muslimsk kulturell bakgrund.
Avsändarna av de fientliga budskapen är till övervägande del anonyma, precis som är fallet på hatsajter som det SD-närstående Avpixlat. Denna kloak flödar av illasinnad avsky mot moskébygget i Linköping och mot muslimer i allmänhet.
Genom Expressens avslöjande förra året vet vi att det på Avpixlat är en relativt liten grupp som svarar för detta anonyma näthat, och att det ofta är aktiva SD-politiker som fegt står bakom.
Byt ut avgrundsretoriken mot muslimer till judar. Antag därefter att Demirok hotats och misstänkliggjorts för att han varit jude. Fundera sedan på om samma fientlighet riktats inte mot en moské i Linköping, utan mot bygget av en synagoga.
Blir fascismens ansikte tydligare då?
Det illvarslande tomrummet
Skrivit i Corren 26/2:
Naturen skyr vakuum, menade Aristoteles. Det är också ett elementa inom säkerhetspolitiken. Den räds tomrum, allt ska fyllas. Eller som Mao Zedong formulerade det med sin klassiskt träffsäkra cynism: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”.
Konsekvensen av omvälvningen i Ukraina är att vi ser ett sådant illavarslande säkerhetspolitiskt tomrum öppna sig i Europa. Vilka krafter ska fylla det?
Med Viktor Janukovytjs fall förlorade Putin sitt verktyg för att lägga Ukraina under rysk dominans i enlighet med Kremls imperialistiska vision om ett återskapat Sovjetunionen i lightversion. Från Moskva hörs nu en kaskad av aggressiva tongångar.
Ukraina är inte bara en före detta Sovjetrepublik. Historiskt räknas landet, mer specifikt den forna Kievstaten, också som skötet varur den ryska nationen föddes. På Krim ligger även Rysslands Svarta havsflotta stationerad, halvön var för övrigt ryskt territorium till mitten av 50-talet då Chursjtjov med en symbolisk gest skänkte Krim till Ukraina.
Putin kommer garanterat inte att ge upp utan en fight för att hålla västligt inflytande borta. I värsta fall kan en militär intervention inte uteslutas, exempelvis med syftet att ”skydda” ryska intressen i östra Ukraina.
Hundra år efter första världskriget framstår åter det europeiska säkerhetsläget som mycket instabilt och oroande. 1914 snubblade kontinentens länder in i katastrofen genom en rad ödesdigra missgrepp och dumdristiga diplomatiska felkalkyleringar. Sannolikt händer inget av samma omfattning igen.
Men med ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland som arga jokern i leken bör vi åtminstone brandförsäkra vårt eget hus ordentligt. Sveriges försvarsförmåga är patetiskt usel, vi har heller inga allierade att räkna med vid ett skarpt läge.
Att stå ensam och naken under himlen när mörka moln hopar sig kan knappast vara ett acceptabelt alternativ. Ty vem vet om blixten slår ner?
Inget Eiffeltorn för Putin
Skrivit i Corren 22/2:
I morgon är det slut. OS i Sotji. Visst är det skojigt med de svenska framgångarna. Glädjen grumlas ändå av att årets OS handlar mindre om sport och väsentligt mer om politik. Riktigt usel politik.
Sotji är först och främst människorättsbusen Vladimir Putins propagandashow, ett sätt för honom att på den globala scenen manifestera sig själv och sitt hårdfört auktoritära Ryssland.
I grunden är det samma skamlösa shanghaiande av den internationella idrottsrörelsen som tidigare kommit till uttryck i Peking 2008, Moskva 1980 och mest ökänt: Berlin 1936. Fast ärligt talat finns ju liknade mekanismer i funktion även när demokratiska länder stoltserar med värdskapet.
Man påfågelfjädrar sin nation, försöker imponera med påkostade arrangemang och krama så mycket prestige som möjligt ur spelen. OS har blivit ungefär som världsutställningarna var förr. Finns de ens längre?
Men en gång var världsutställningarna rejäla kioskvältare – ett slags OS i teknologiskt och arkitektoniskt skryt. Storbritannien var först på plan 1851. Besökarna fick begapa det för ändamålet byggda Kristallpalatset i Londons Hyde Park (palatset flyttades senare till Sydenham Hill och försvann i en brand 1936).
När det var Frankrikes tur 1889 ville fransoserna bräcka allt och alla.
På Champ de Mars i Paris satte de ihop 12 000 järnbalkar med 2,5 miljoner nitar till en kostnad av 7,8 miljoner franc. Resultatet blev att utställningens besökare inbjöds att promenera 300 meter upp i luften via 1665 trappsteg. Vi snackar förstås om Eiffeltornet.
Ursprungligen skulle det monteras ner efter världsutställningens slut, många parisare klagade på att järntornet förfulade stadsbilden. Dock lär en dam vid invigningen ställt den otippade frågan till konstruktören Gustave Eiffel om vad hans torn egentligen föreställde. Effiel fann sig snabbt och svarade: ”Men det ser ni väl? Det föreställer ett A. Som i Amour!”.
Därför står Eiffeltornet kvar än i dag. Ty inte hade fransmännen hjärta att riva en så magnifik symbol för kärleken. Där har du en manifestation att lära av, Putin!
Christian Dahlgrens Blogg 