Kategoriarkiv: Försvar

Väntar en ny Jaskrasch?

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 20/5:Corren.

Illavarslande tecken fanns redan i skyn, så utgången av söndagens folkomröstning i Schweiz var väl ingen högoddsare. Precis som opinionsvindarna indikerade blev det ett nej. Dock oklart vad resultatet egentligen innebär.

Nej till finansieringen av Jasköpet? Nej till Jas i sig? Nej till att förnya alpnationens föråldrade stridsflygskrafter överhuvudtaget? Eller främst ett misstroendevotum mot det högernationalistiska SVP-partiet och dess illa ansedda försvarsminister Ueli Maurer?

Detta belyser direktdemokratins dubiösa sidor. Folkviljan är inte alltid solklart enkel att tolka och vem ska bära ansvaret för konsekvenserna? Både regeringen, parlamentet och militären i Schweiz förordade Jas.

De fick bakläxa av en nejmajoritet vid valurnorna som eldats på av socialdemokrater, miljöpartister och en pacifistisk organisation som inte vill Schweiz ska ha något försvar alls. Ingen drömsits att hamna i, särskilt för ett litet neutralt land utan allierade när Europas säkerhetsläge är skakigare än på flera decennier.

För Saab, Linköping och det allianslösa Sverige är det naturligtvis också en rejäl smäll. ”Vi hade förväntat oss att den här affären skulle gå i lås”, sa försvarsutskottets ordförande Peter Hultqvist (S) besviket.

Till skillnad från sina schweiziska partikollegor är Hultqvists svenska socialdemokrater ivriga försvarsvänner och står bakom Alliansens önskan i försvarsberedningen att beställa 70 nya, uppgraderade Jasplan. Det är tio fler än det ursprungliga riksdagsbeslutet på 60 stycken ”super-Jas”. Säkert helt rätt i ljuset av Ukrainakrisen och Rysslands lika aggressiva som oberäkneliga uppträdande.

Försvarsminister Karin Enström (M) understryker betydelsen av dessa väsentligt förbättrade Jasplan som det mest kostnadseffektiva sättet att höja vår nationella försvarsförmåga på. Dock innehåller riksdagsbeslutet en potentiell giftbomb. Ett annat land måste gå in och dela på utvecklingskostnaderna genom att köpa minst 20 nya super-Jas innan 2014 är till ända.

Förväntningarna på Schweiz som skulle köpa 22 plan är nu borta, så vad händer? Jo, vi har förstås Brasilien som är intresserat av att köpa 35 plan och som efter söndagens folkomröstningsdebacle genast åtnjuter en fördelaktigare förhandlingssituation. Grattis!

Men om inte något avtal är klart före nyår? Överlever Alliansen höstens val fixar man nog biffen ändå genom ett nytt riksdagsbeslut. Värre blir det om Stefan Löfven är statsminister med ett rödgrönt regeringsunderlag, vilket förutom MP och V även kan innehålla Gudrun Schymans radikalfeministiska pacifister i riksdagen.

Oddsen på att Löfven ska få ett sånt sällskap att bejaka mångmiljardinvesteringar i modernare Jasplan spränger sannolikt banken. Knappast någon försvars- och säkerhetspolitisk drömsits det heller. För världen har vi då demonstrerat att Sverige kan strula till det rejält också utan den schweiziska formen av direktdemokrati. Måtte det inte ske.

Grattis, Putin!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 16/5:Corren.

Den europeiska säkerhetsordningen, fastslagen i Helsingforsavtalet 1975 att inga gränser får ändras med våld, är slagen i spillror. I vår närhet ruvar en militaristisk, aggressiv och oberäknelig stormakt som söker revansch för sitt förlorade imperium.

Ukrainas öde ligger i vågskålen, oron över den instabila situationens vidare utveckling hänger tung över Europa. Isande stämningar av ett nytt kallt krig gör sig påminda.

Grundkravet på en demokratisk nations politiker borde då vara att sluta leden i det överordnade intresset att möta hotet på kraftfullast möjliga sätt och säkra det egna landets integritet.

I den svenska politiska kulturen finns en god tradition att visa enad front för att beslutsamt lösa problem vid allvarliga krislägen. Ta bara saneringen av de kollapsade statsfinanserna under 90-talet, som väckte internationell beundran.

Regering och opposition förmådde lyfta sig över gamla skyttegravar när räntan var chockerande 500 procent och återställa förtroendet för Sveriges ekonomi, vilket lade grunden till att vi sedan kunde segla igenom den globala finanskraschen 2009 häpnadsväckande tryggt.

Rimligen skulle väl partierna då kunna visa samma tåga när det gäller hanteringen av den europeiska säkerhetskraschen 2014 och återställandet av förtroendet för Sveriges kollapsade försvarsmakt?

Chansen fanns när riksdagens Försvarsberedning i skuggan av Ukrainakrisen gavs extra tid att nå en överenskommelse kring försvaret. Men uppenbarligen besegrade kortsiktigt valtaktiserande förnuftet. Redan i slutet av april presenterade Alliansen sitt eget förslag under pukor och trumpeter. Det skvallrade om att regeringen var måttligt intresserad av en uppgörelse med S innan mandatperiodens slut.

Frestelsen att inför väljarna demonstrera det rödgröna alternativets hopplöshet i säkerhetspolitiken blev tydligen för stark. Utgången av förhandlingarna bar också syn för sägen när Försvarsberedningen i går redovisade sitt resultat.

En ovärdig sandlåda där Alliansen och S rök ihop om nivån på försvarsanslagen. S bjöd över, men Alliansen betecknade finansieringen som ansvarslös. Det kan säkert Löfven göra ett gisslande nummer av. Fast hur han som eventuell statsminister i höst ska få ihop det med MP och V om försvaret står skrivet i stjärnorna. Löfvens svaga position därvidlag lär definitivt Alliansen i sin tur göra ett gisslande nummer av.

Men för nationens (och våra grannländers) väl och ve är det sannerligen inte bra att valfebern tillåts sätta käppar i hjulet för en robust blocköverskridande överenskommelse. Sveriges trovärdighet som säkerhetspolitisk aktör i det strategiskt viktiga Östersjöområdet är sedan länge körd i botten.

”Ni är ett hål i det gemensamma försvaret” (mot Ryssland), sa nyligen Danmarks förre utrikesminister Uffe Ellemann-Jensen. Visa mogenhet och täppt till det, politiker! Den enda som vinner på fortsatt grälsjuka i riksdagen är Vladimir Putin.

Som ett eko från 1936

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 23/4:Corren.

De senaste hundra årens svenska försvarspolitik har följt ett märkligt, närmast tragikomiskt, kontracykliskt mönster.

Hösten 1911 fick Sverige en liberal regering som avsåg att skära ner på försvaret. Tre år senare bröt första världskriget ut. Där stod vi.

1918 var stormakterna Tyskland och Ryssland utslagna, Nationernas Förbund skulle lösa alla mellanstatliga konflikter framöver och 1925 beslöt Sveriges regering (nu S-märkt) att det var dags för en radikal nedrustning.

”Något direkt hot mot Sveriges oberoende och territoriella integritet kan för närvarande icke skönjas”, konstaterade man sorglöst.

När Hitler och Stalin började göra tillvaron i Europa osäker inleddes en omsvängning 1936 med ökade försvarsanslag, framför allt stärktes flygvapnet och även flottan fick visst resurstillskott. Tyvärr var det i senaste laget.

Innan försvarsmaktens upprustning var genomförd hade andra världskriget både hunnit börja och sluta. Vi stod nakna under den mest kritiska perioden då våra nordiska grannländer antingen anfölls av Ryssland (Finland 1939) eller ockuperades av Tyskland (Danmark och Norge 1940) – samt när Tyskland och Ryssland gick loss på varandra (1941).

Försvarsplaneringen under kalla krigets senare del är heller ingen upplyftande historia. På 80-talet satt vi fast i en föråldrad massarméstruktur av 40-talssnitt, patetiskt illa rustad för att möta den nya tidens högteknologiska vapensystem.

Vad hade hänt om Sovjetimperiet vägrat låtit sig upplösas så mirakulöst fredligt och i sina dödsryckningar istället valt att svara med massivt våld på folkresningarna i Östeuropa? Åter hade Sverige turen att tacka för att farorna i omvärlden skonade oss.

Vad lärde vi av det? Ingenting. I en naiv fredsoptimism som till och med överträffade mellankrigstidens illusioner skrotades själva idén om ett nationellt försvar. Den lilla militära förmåga som fanns kvar kom bäst till användning genom att trygga Sveriges säkerhet i fjärran länder som Afghanistan, hette det.

Att denna doktrin var lika väl underbyggd som en bärande pelare i kvicksand visade Georgienkriget 2008. Rysslands aggressivitet tog svenska försvarspolitiker med överraskning, men det dröjde till årets ryska Anschluss av Krim innan polletten trillade ner.

Tisdagens utspel från Alliansen om att stärka försvaret är naturligtvis mycket välkommet och det är helt rätt att fokus äntligen riktas på vårt strategiskt känsliga närområde i Östersjön. Precis som 1936 prioriteras satsningar på flyget och marinen.

Men den utlovade ökningen av försvarsanslagen på 5,5 miljarder kronor årligen ska ske stegvis och få full budgeteffekt först 2024. Kanske kommer vi sedan ha ett hyfsat återuppbyggt försvar runt 2030-35 eller så, i enlighet med gammal blågul kontracyklisk tradition. Putin lär bli måttligt imponerad.

Sanningen är att om ska Sverige få reell stadga och trovärdighet i försvarspolitiken krävs att de aviserade satsningarna kombineras med ett Natomedlemskap, helst i sällskap med Finland.

Det finns inget effektivare sätt att snabbt och varaktigt bidra till större säkerhet i Östersjöområdet, både för oss själva och för våra likasinnade grannar. Nato fanns inte 1936, men finns lyckligtvis nu. Alltså borde vi inte tveka.

Sverige behövs i Nato

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorreCorren.n 15/4:

Situationen i östra Ukraina blir allt värre. I stad efter stad har proryska grupper utmanat centralmakten i Kiev genom ockupation av myndighetsbyggnad efter myndighetsbyggnad.

Insatserna är helt uppenbart skickligt koordinerade och syftet är lika tydligt: att provocera fram ett glödhett krisläge som kan göras till förevändning för någon form av ingripande från Kreml.

Det är knappast en slump att Ryssland laddat upp med invasionsstyrkor som står hotfullt stridsberedda intill den östukrainska gränsen. Omvärldens fördömanden haglar över Vladimir Putins fortsatta gangsterpolitik och EU:s ledare talar om skärpta sanktioner.

Men Krim blev en enkel munsbit för Putin och tydligen är han redo att betala priset för ytterligare tuggor av sin granne, denna forna Sovjetrepublik vars status som självständig stat Putin aldrig betraktat som legitim.

I hans ögon är Ukraina en del av Ryssland, precis som en viss diktator i Berlin på 30-talet ansåg att Österrike tillhörde den tyska nationen och agerade därefter. Parallellen ska förstås inte dras för långt.

Någon Hitler är icke Putin. Men det är chockerande nog att Kreml repriserar en egen version av Anschluss år 2014 och att Ryssland inte har några skrupler mot att torpedera den efterkrigstida säkerhetsordningen i Europa.

Kan detta ske, är konsekvenserna otäckt oförutsägbara.

”Vi har påtalat det så många gånger: Ryssland är inget nytt Ryssland”. Det säger Marko Mihkelson, ordförande för utrikesutskottet i Estlands parlament, till tidskriften The Economist (29/3).

Numera kan inte de tre baltstaternas initierade varningar om rysk revanschism avfärdas av västpolitikerna som blott paranoia och russofobi. Samtliga baltländer är medlemmar i EU och Nato, vilket ger dem betydligt större trygghet än Ukraina som är ensamt utelämnat åt Kremls godtycke.

Dock hyser Baltikum en stor rysk minoritet (25 respektive 27 procent av befolkningen i Estland och Lettland) som faller under Putins famösa ”skyddsdoktrin”, ländernas relationer till Moskva har sedan Sovjetunionens fall sannerligen inte varit oproblematiska och de är genom sin geografi svåra att försvara mot angrepp österifrån.

Vem vågar idag slår fast att Putin inte framöver skulle våga sig på att en destabiliseringsoperation modell Ukraina även i denna del av det gamla ryska imperiet? Han kan exempelvis kalkylera med att västs tröskel till militär konfrontation förblir så hög att baltländernas suveränitet hellre offras än att Nato låter ett fullskaligt krig mot Ryssland utbryta.

Med Putin vet vi helt enkelt inte.

Just därför är det så viktigt att kraftigt förstärka säkerheten i Östersjöområdet. Det allianslösa Sverige har som allmänt bekant försummat sitt försvar på oansvarigast möjliga sätt.

Men ett skyndsamt Natomedlemskap tillsammans med Finland kunde bli en effektiv signal till Ryssland om det inte längre existerar några frågetecken om våra positioner och prioriteringar. Framför allt skulle det visa Putin att alla Östersjöstater står beslutsamt enade mot rysk expansion och han inte bör hysa några illusioner om att kunna splittra oss.

Alltså: visa statsmannaskap Reinfeldt och sluta ducka om Nato! Det är allvar nu.

Anschluss på ryska

Publicerad den av
1

Corren.Skrivit i Corren 18/3:

Folkomröstningscharaden löpte enligt beprövat sovjetiskt manus, komplett med överentusiastiska siffror som kunde få gamla stalinromantiker att fälla nostalgiska glädjetårar över valresultatet.

Det fattades ju bara några klädsamt ynka procentenheter till 100-procentigt stöd för Krims ”återförening” med Moder Ryssland. Detta försök att täcka Kremls bortslitande av den ockuperade halvön från Ukraina med ett clownaktigt fikonlöv av demokratisk legitimitet, borde egentligen mest utmana löjet.

Men i Vladimir Putin har vi att göra med en livs levande anakronism från en ondare tid, då stormakterna ännu såg sig fria att ändra Europas gränser med våld, hot och aggression. Kanske är det därför som inte minst svenska politiker haft så förtvivlat svårt att se allvaret i den ryska utvecklingens natur under senare år.

Följden av kalla krigets slut blev som ett naivt fredsoptimistiskt déjà vu från stämningarna i Sverige efter första världskriget. Varför skulle någon stat i vårt grannskap vilja återbeträda samma sluttande väg ner mot avgrunden som lett till katastrofen 1914-1918? Orimligt!

Fredligt internationellt samarbete och konfliktlösning var framtiden, det måste vara framtiden. Alltså tycktes det onödigt att lägga skattepengar på kulor och krut. 1925 års famösa försvarsbeslut innebar att Sverige hårdbantade sin militära kapacitet i liknande anorektiska stil som senare på 2000-talet.

Vi vet vad som hände. Det gick inte att inteckna morgondagen åt den eviga freden. Varken då eller nu.

Med Putins Anschluss av Krim (i går förklarat som ”självständigt”) har han begått ett solklart brott både mot folkrätten och Ukrainas konstitution. Han respekterar inte ingångna diplomatiska avtal, han är en internationell gangster berusad av revanschistiska imperiedrömmar.

Så vad blir nästa steg på den kriminella banan? Ytterligare styckning av Ukraina ligger i tangentens riktning, under förevändning att fler etniska ryssar måste garanteras skydd från ”fascisterna” av det ryska ”moderlandet”. Redan har oroligheter orkestrerats i östra Ukraina som tyder på att dylika planer smids.

Omvärldens svar måste bli fast och beslutsamt, inga halvkvädna visor, snarare en variant på den strategi av ”containment” som USA och dess västeuropeiska allierade framgångsrikt praktiserade mot Sovjetunionen.

Nato bör i avskräckande syfte förstärka sina militära resurser i till Ryssland angränsade medlemsländer som Baltikum. EU bör satsa på sanktioner som har rejälare bett och minska sitt olyckliga beroende av rysk energi (särskilt Tyskland som gör klokt i att ompröva sin huvudlösa kärnkraftsavveckling).

Putin har byggt sitt Ryssland och sitt inhemska folkliga stöd på råvaruexport av olja, gas och mineraler. Övriga ekonomin är underutvecklad. Att så långt som möjligt straffa ut Ryssland från världsmarknaden skulle verkligen få det att svida och sannolikt undergräva Putins ställning på hemmaplan.

Dessa åtgärder kommer dock att kosta ekonomiskt även för EU. Men det priset måste vi vara villiga att betala. Alternativen för Europa kan annars bli mycket värre.

Allvarets tid är nu

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 7/3:Corren.

I november 2009 godkände Alliansregeringen Nord Streams begäran om att anlägga en 120 mil lång gasledning i Östersjön, från ryska Viborg till tyska Greifswald. Den enorma ledningen, som slutfördes tre år senare, löper delvis genom svensk ekonomisk zon och passerar strax utanför Gotland.

Huvudägare är den statliga ryska energijätten Gazprom, som genom Nord Streams 200 000 ihopsvetsade rördelar har kapacitet att förse Tyskland och övriga kontinenten med 55 miljarder kubikmeter naturgas årligen.

Projektet var omdiskuterat och kontroversiellt. Men med så mäktiga intressen på spel hade Sverige i realiteten inget annat att göra än att falla undan. Notabelt är dock att regeringen lät dåvarande miljöminister Andreas Carlgren (C) meddela  beslutet.

Han försökte låta som en hårding och förklarade att Nord Stream utsatts för många månader av tuff miljöprövning från Sveriges sida. En ansiktsräddande charad. Miljöaspekterna var förstås en bisak i sammanhanget, men fick tjäna syftet att vrida bort ljuset från huvudsaken: Sveriges impotens inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Ty Nord Stream handlar först och främst om rysk stormaktstrategi. Det illustrerades redan samma höst då Ryssland iscensatte sin väldiga militärmanöver Zapad (”väst”) 2009 i Östersjön.

Förutom landstigning var ett av målen med denna kraftdemonstration att öva försvar av gasledningar… (betänk: i en uppflammande krissituation skulle ryssarna exempelvis kunna besätta vårt värnlösa gotländska territorium med ursäkten att Nord Stream måste skyddas).

Kreml både betraktar, och använder, uttryckligen sin energiexport som ett utrikes- och säkerhetspolitiskt vapen. Nord Stream blev därvidlag rena jackpotten för Putin. Med gasledningen fick han dels en positionsstärkande revirmarkör i Östersjön, dels kunde han binda upp ett av EU:s kärnländer, tillika främsta ekonomi, i en beroendeställning till Kreml.

Varför har Tyskland reagerat tämligen återhållsamt på Rysslands aggression mot Ukraina? Gissa.

Nord Stream-projektet visade på ett symptomatiskt vis Sveriges kombination av svaghet, nonchalans och strutsbeteende i säkerhetspolitiken. Under kalla kriget bidrog vi verksamt till att möta Rysslands ambition att skaffa sig dominans över Europas norra flank.

Vi var en producent av säkerhet. Så icke längre med dagens nedbantade försvar. Problemet nu är inte bara att vi saknar förmåga att hävda den egna integriteten. Vi äventyrar även våra grannars säkerhet (främst Finlands och Baltstaternas) eftersom det hyfsat starka försvar som krävs för att Sverige ska kunna axla en stabiliserande roll i Östersjöregionen upphört att existera.

Endast Lettland och Litauen satsar i relativa tal mindre resurser på försvaret än vi. Men dessa länder är åtminstone Natomedlemmar. Vi har inte ens några allierade om det bränner till. Vilket det som bekant har gjort genom Putins intervention i Ukraina.

Med detta är naivitetens och ignoransens tid i Sverige rimligen över. Vi behöver återbygga ett fungerande försvar, vi behöver gå med i Nato. Andra alternativ vore ansvarslösa.

Krigsmoln över Europa

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/3:Corren.

Med Vladimir Putins aggression mot Ukraina kan inga illusioner råda längre. Som Nato-chefen Anders Fogh Rasmussen konstaterade i går: ”Ryssland hotar Europas fred och säkerhet”.

Historiens bittert drypande ironi. Just detta år, då precis ett sekel passerat sedan första världskrigets utbrott, har de mörka krigsmolnen åter tornat upp sig över vår kontinent. 1914 slogs det gamla stabila Europa i bitar. 2014 ser tyvärr ut som fredsordningen som följde efter kalla krigets slut är definitivt krossad.

Inte för att det borde komma som en överraskning. Tecknen på att Vladimir Putins Ryssland en farlig orosstiftare har funnits länge. Hemmavid har Putin strypt demokratin, spottat på mänskliga rättigheter och upprättat en auktoritär regim som påminner om det traditionella tsarväldets.

Han har förklarat Sovjetunionens upplösning som 1900-talets ”största geopolitiska katastrof”, vilket säger åtskilligt om den världsbild som är förhärskade i Kreml. Om ambitionen att återskapa det forna ryska imperiet i någon slags gestalt finns ingen tvekan.

En omfattande militär upprustning har inletts, som trots att den sker från en relativt låg stormaktsnivå, ändå är tillräckligt muskulös för att skapa ett mycket respektingivande hot mot grannländerna. Fråga Georgien som 2008 hamnade i väpnad konflikt med Ryssland. Fråga Ukraina som i denna stund står på randen till fullskaligt krig.

Det var en genuin folklig revolt som störtade den massivt korrumperade Viktor Janukovytij från presidentposten. Ryssland, som därmed förlorade sin vasall, har systematiskt utmålat omvälvningen som en renodlad fascistkupp.

Med alla till buds stående medel vill Putin uppenbarligen förhindra att Ukraina sliter sig ur Kremls grepp för att istället söka närmare relationer till EU, Nato och USA. Det var Putins hand som ytterst fanns bakom krypskyttarna som mejade ner demonstranterna på Självständighetstorget i Kiev.

Det är Putins hand som nu vilar på de ryska militärernas avtryckare på Krim, denna halvö i östra Ukraina vilken idag praktiskt taget är ockuperat territorium. Ett solklart brott mot folkrätten och allt civiliserat mellanstatligt uppförande.

Inte för att Putin verkar bryr sig. Han har redan getts formellt tillstånd från sitt marionettparlament i Moskva att sätta in väpnade styrkor varhelst han vill i Ukraina. Det kan stanna vid de östra delarna under förvändning att ”skydda” befolkningens grupper av etniska ryssar.

I värsta fall slukas hela landet, som Ryssland ändå aldrig betraktat som någon legitim självständig nation. Vad har EU och USA att sätta emot? Ord, fördömanden, varningar, diverse eventuella sanktioner.

Men knappast hårt mot hårt i form av kulor och krut. Det är denna vår berättigade motvilja till naket våld som Putin cyniskt utnyttjar för flytta fram Rysslands positioner. Själv betraktar han västvärlden med öppet förakt, som dekadent och svagt.

Ukraina är den allvarligaste konflikten mellan öst och väst sedan Sovjetunionens dagar. Putin har kastat handsken. Om vi inte med realistiska åtgärder kan rädda ukrainarnas frihet denna gång, måste Europa (inklusive Sverige) och USA åtminstone inse att kalla kriget gjort comeback och beslutsamt rusta sig därefter.

Det illvarslande tomrummet

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 26/2:Corren.

Naturen skyr vakuum, menade Aristoteles. Det är också ett elementa inom säkerhetspolitiken. Den räds tomrum, allt ska fyllas. Eller som Mao Zedong formulerade det med sin klassiskt träffsäkra cynism: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”.

Konsekvensen av omvälvningen i Ukraina är att vi ser ett sådant illavarslande säkerhetspolitiskt tomrum öppna sig i Europa. Vilka krafter ska fylla det?

Med Viktor Janukovytjs fall förlorade Putin sitt verktyg för att lägga Ukraina under rysk dominans i enlighet med Kremls imperialistiska vision om ett återskapat Sovjetunionen i lightversion. Från Moskva hörs nu en kaskad av aggressiva tongångar.

Ukraina är inte bara en före detta Sovjetrepublik. Historiskt räknas landet, mer specifikt den forna Kievstaten, också som skötet varur den ryska nationen föddes. På Krim ligger även Rysslands Svarta havsflotta stationerad, halvön var för övrigt ryskt territorium till mitten av 50-talet då Chursjtjov med en symbolisk gest skänkte Krim till Ukraina.

Putin kommer garanterat inte att ge upp utan en fight för att hålla västligt inflytande borta. I värsta fall kan en militär intervention inte uteslutas, exempelvis med syftet att ”skydda” ryska intressen i östra Ukraina.

Hundra år efter första världskriget framstår åter det europeiska säkerhetsläget som mycket instabilt och oroande. 1914 snubblade kontinentens länder in i katastrofen genom en rad ödesdigra missgrepp och dumdristiga diplomatiska felkalkyleringar. Sannolikt händer inget av samma omfattning igen.

Men med ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland som arga jokern i leken bör vi åtminstone brandförsäkra vårt eget hus ordentligt. Sveriges försvarsförmåga är patetiskt usel, vi har heller inga allierade att räkna med vid ett skarpt läge.

Att stå ensam och naken under himlen när mörka moln hopar sig kan knappast vara ett acceptabelt alternativ. Ty vem vet om blixten slår ner?

Hej på dig igen, Göran Persson

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 22/1:Corren.

Hon är smart, Magdalena Andersson. S-pretendenten på finansministertronen triangulerade nyligen elegant in på traditionell borgerlig mark och lovade att effektivisera den statliga byråkratin om hennes parti vinner höstens val.

Andersson hänvisade till Danmark där man sparat 12 miljarder kronor åt skattebetalarna. Anade någon en illa dold förtjusning i hennes anletsdrag? Inte konstigt i så fall.

Inför valet 2006 hade Alliansen storstilade planer på att göra samma sak. Socialdemokraternas myndighetspolitik dömdes ut som slapp och kostsam.

Dagens facit är att Andersson skulle kunna returnera anklagelsen, eftersom Alliansens misslyckande på området är lika flagrant som generande. Men enligt principen att anfall är bästa försvar, gick Borg loss på Socialdemokraternas recycling av borgerlighetens gamla vallöfte med han är ”förvånad över prioriteringen”.

Ty och läs noga nu: ”Att skära i kärnstaten som polis, infrastruktur och forskning. Det tror vi inte ett ögonblick på. Det är centrala offentliga kärnverksamheter som är väldigt viktiga för att samhället ska fungera” (Dagens Industri 16/1).

Som om Magdalena Andersson sagt sig vilja slå sönder grundläggande myndighetsfunktioner. Som om rationalisering och effektivisering vore något suspekt och farligt (i själva verket helt nödvändigt i alla organisationer, privata som offentliga, om de inte vill förstelna till museala Sovjetdinosaurier).

Det är en demonisering av motståndaren från Borgs sida som påminner om Göran Perssons reaktionsmönster på Moderaternas oppositionspolitik när det begav sig. Som kronan på verket har Borg därtill talat flitigt om behovet av skattehöjningar, både i nämnda DI-artikel som i söndagens Agenda och i gårdagens SvD.

Om S och Magdalena Andersson haft avsikten att driva in M i ett hörn där partiet framstår som trött, reformsvagt och sönderregerat likt gamle Persson på sluttampen, har de onekligen lyckats.

När det gäller Borgs värnande av ”kärnstaten” har han lockats att blotta ett närmast öppet mål. Trots ökade reala resurser som Alliansens skattesänkningar stimulerat i intäkter till det offentliga, har det på kärnstatens viktigaste ansvarsområden inte blivit någon utväxling av pengarna.

Polisen har fått rejäla påslag, men löser inte fler brott. Färre ärenden går till åklagaren, ännu färre leder till åtal (DN 21/1). Försvaret kostar fortfarande drygt 40 miljarder årligen, ändå är försvarsförmågan som helhet sämre nu än 2006.

Ser vi sedan till centrala välfärdsuppgifter som skolan är resultaten deprimerande och inom sjukvården är tillgängligheten en tragedi. Just i detta läge när välfärdssektorn skulle behöva fler förnyande aktörer, signalerar Moderaterna istället hinder i vägen för innovationsfrämjande vinstintressen och riskkapitalister.

Som bärare av den liberala svenska reformagendan har partiet definitivt haft bättre dagar. Mycket bättre.

Försvaret är Alliansens Akilleshäl

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 15/1:Corren.

Det var nästan svårt att inte tycka synd om försvarsminister Karin Enström när hon i går intervjuades i P1 Morgon. Plikttroget som en Sven Dufva kämpade hon mot frågorna om den massiva kritiken gällande försvarspolitiken och vägrade släppa en enda tvekande tanke över bron.

Envist framhärdade Enström med budskapet att försvaret nu är ”väldigt mycket bättre” och att det stora förändringsarbetet löper utmärkt. Slutintrycket var dock att hon mest liknade en svensk variant av Bagdad-Bob.

Om det är priset en moderat försvarsminister måste betala i lojalitet till regeringens chefande radarpar Reinfeldt och Borg, är det sannerligen inte konstigt att Alliansens inledande ansvarige på taburetten, Mikael Odenberg, kastade in handduken redan 2007. I protest mot att låta sig reduceras till en kameral ordonnans åt Anders Borg vägrade han administrera ett fortsatt förfall inom försvarsmakten.

”Det är så uppenbart att jag haft rätt så det är pinsamt”, sade Odenberg i Dagens Industri – en intervju som händelsevis publicerades samma dag som hans efterträdare försökte hålla färgen i radion. Kontrasten kunde inte bli skarpare. Medan Enström framställde läget som gott och hoppgivande, var Odenberg skoningslöst öppenhjärtig.

M har lämnat walkover i försvarsfrågan, bara skjutit problemen framför sig och därtill varit totalt passiva om nödvändigheten av att Sverige bör söka medlemskap i Nato. Odenberg spådde att M riskerar att förlora valet på kuppen.

Han kan få rätt, även om väljarna traditionellt inte rankat försvarsfrågor särskilt högt. Nedrustningspolitiken har pågått under lång tid och i bred partipolitisk enighet, utan att något opinionstryck funnits som kunnat korrigera kursen.

Men med debatten kring ÖB:s avslöjande om militärens genanta kraftlöshet (en-veckas-försvaret), det auktoritära Rysslands upprustning och provokativa attackövningar mot vårt territorium, har pendeln börjat svänga.

Hanteringen av försvaret väcker oro och tenderar att slå mot väljarnas förtroende för Moderaternas duglighet att styra landet. En regerings främsta prioritet är trots allt att skydda sitt lands invånare mot inre och yttre hot. Att trygga medborgarnas grundläggande säkerhet är statsbildningens raison d’être och fundamentet varpå hela den politiska sfärens legitimitet i sista hand vilar.

Symptomatiskt är att övriga Allianspartier distanserar allt tydligare från Moderaterna. På årets Folk- och försvarskonferens i Sälen citerade KD-ledaren Göran Hägglund till och med Mao Zedongs klassiska maxim: ”Varje land har en armé – sin egen eller någon annans”. Snacka om underbetyg!

Socialdemokraterna skär förstås pipor i vassen. Men Stefan Löfvens trovärdighet som försvarets räddare undergrävs ohjälpligen av att hans främsta tilltänkta regeringspartner är det pacifistiskt svärmande Miljöpartiet, eventuellt även med det postkommunistiska Vänsterpartiet ombord.

Om Löfven menar allvar med att uppryckningen av försvaret kräver nationell samling (och det gör det onekligen), borde snarare en blocköverskridande regering övervägas nästa mandatperiod.