Skrivit i Corren 21/10:

Det allvarligaste hotet mot Sveriges säkerhet är klimatförändringarna och annan miljöpåverkan. Så löd partipolitikernas högsta visdom i den parlamentariska Försvarsberedningen år 2007.

Därmed kunde regering och riksdag fortsätta att intala svenska folket att det var helt i sin ordning att fortsätta försumma Försvarsmakten, vilket man sorglöst gjort ända sedan kalla krigets slut då den eviga freden (inom ”överskådlig tid” i alla fall) ansågs ha inträtt i vårt närområde. Scenariot passade politiker av alla kulörer som hand i handske.

Det kostar ju mycket skattepengar att hålla igång ett modernt militärt försvar som kan skydda landets territoriella integritet, hävda vår politiska suveränitet och bidra till stabilitet i Östersjöregionen.

Tänker man sig att detta ansvar som genom ett lyckligt trollslag blivit onödigt att axla framöver, finns istället massor av resurser att frigöra till välfärdsgodis åt väljarna. Symptomatiskt är hur både S- och M-ledda regeringar låtit urgröpa försvarsanslagen från cirka 2,4 procent av BNP 1992 till dagens 1,13 procent.

Dock tillfogade Göran Lennmarker (M), ordförande i ovan nämnda Försvarsberedning, en viktig brasklapp. Han menade att den auktoritära utvecklingen i öster var oroande och sa: ”Ett lackmustest är hur Ryssland agerar i förhållande till sina grannländer” (SvD 4/12 2007). Nog gav ”lackmustestet” utslag. Gång på gång.

Några exempel: 2008 anföll Ryssland Georgien. 2009 genomförde Ryssland manövern Zapad-09 i Östersjön där man övade en landstigningsoperation mot de baltiska staterna. 2011 lät Putin omvärlden förstå att Ryssland satsade på ett enormt upprustningsprogram. 2013 var det dags för Zapad-13, en jättelik offensiv maktdemonstration som vida överträffade Östersjömanövern fyra år tidigare.

2013 var också året för den famösa ”ryska påsken” då Putinregimen övade kärnvapenanfall mot Sverige med strategiska bombflygplan. En extremt fientlig handling.

Men det skulle dröja till våren 2014 och Rysslands annektering av Krim innan politikerna på allvar började reagera. Plötsligt föreföll det inte som någon vidare bra idé att Sverige saknade försvarsförmåga.

Nu kommer uppgifterna slag i slag om ryssarnas aggressiva beteende. Spioner som ägnar sig åt krigsförberedande aktiviteter inne i landet. Stridsflyg som kränker svenskt luftrum. Och sedan detta déjà vu från 1980-talet med ubåtsjakt inne i Stockholms skärgård.

Belysande är utrikesminister Margot Wallströms yrvakna kommentar i går: ”Jag tror att det här betyder att det finns ett väldigt stort hot. Det finns i Sverige, det finns runt Östersjön, i Östersjöländerna…”

Rimligen borde försvarsanslagen höjts tidigare, tyvärr bortsågs från vad lackmustestet indikerade. Å andra sidan har aldrig vård, skola och omsorg haft mer resurser. Så har politikerna valt att prioritera. Har några större väljarskaror protesterat? Icke.

Men gjort är gjort. Att bygga upp ett försvar värt namnet igen kommer att ta lång tid. Det bästa vi kan göra snabbt i denna situation är söka medlemskap i Nato. Dels för att visa vår beslutsamhet att värna Sveriges frihet och oberoende. Dels i syfte att stärka säkerheten i Östersjön och underlätta Natos möjligheter att försvara de utsatta baltstaterna.

Att smita från verkligheten är inte längre ett alternativ.

Skrivit i Corren 17/7:

Att vara ett litet land bredvid Putins Ryssland är ingen avundsvärd situation. Skåda exemplet Litauen. En färsk rapport från tankesmedjan Frivärld belyser hur den ryska regimen bedriver ett omfattande informationskrig mot den före detta Sovjetrepubliken i Baltikum.

Det handlar om att misskreditera och störa Litauens relationer med EU och Nato, delegitimera landets nationella historia och dess frihetskamp, binda upp inflytelserika personer i ekonomiska nätverk genomsyrade av den ökänt korrupta ryska affärskulturen, göra Litauen än mer beroende av Rysslands redan starka ställning på energi- och infrastrukturområdet, etc.

Målet är inte svårt att räkna ut: att undergräva Litauens självständighet och förvandla landet till vad som i praktiken måste betecknas som en rysk vasallstat. Ungefär som i fallet Ukraina, men under något mindre spektakulära former. Aggressionspolitikens syften är likafullt densamma.

Även mot oss finns tydliga tecken av informationskrig från Kremls sida, vilket också påpekas i Frivärlds rapport. Svartmålningen av utrikesminister Carl Bildt, som varit en av Rysslands tuffaste kritiker i Ukrainakonflikten, bär syn för sägen.

Han har bland annat i den ryska propagandan påståtts vara CIA-agent och att drivas av revanschbegär för Karl XII:s nederlag i Poltava. Fientliga skildringar av Sverige som dekadent och i moralisk upplösning är heller inte ovanliga.

Rena hot har även förekommit. Nyligen varnade det ryska utrikesdepartementet för ”farliga, negativa förändringar” om Sverige skulle göra Finland sällskap som medlemmar i Nato. Avsikten här är knappast lika långtgående som gällande Litauen eller några andra tidigare delar av Sovjetimperiet. Kreml strävar snarare mot att passivisera oss, göra Sverige till en tyst och undfallande nation i Rysslands skugga.

Men aldrig att får vi låta Sveriges suveränitet sakta vittra bort och prisge vår framtid till en främmande stormakts intressen, eller låta några av Sveriges grannar gå ett liknande öde till mötes. Rysslands ambition att dominera Östersjön är uppenbar, vilket är en utmaning mot oss alla.

Därför är Litauens sak vår. Därför är det nödvändigt att vi tar gemensamt säkerhetspolitiskt ansvar i vårt närområde. Vilket inkluderar en stärkt försvarsmakt som väcker respekt, och som visar att vi både kan och vill hävda vår integritet i en orolig tid. Trots mycket politiskt snack lämnar dock Sveriges militära kapacitet åtskilligt övrigt att önska. Vem vinner på det?