Kategoriarkiv: Försvar

Ukraina som läxa för Sverige

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 5/12:Corren.

Minns vad Vladimir Putin sade 2005: ”Sovjetunionens sönderfall är 1900-talets största geopolitiska katastrof”.

Deklarationen borde varit en väckarklocka för alla som fortfarande trodde på ett normaliserat Ryssland, harmoniskt integrerat med övriga Europa. Inte minst svenska försvarspolitiker skulle spetsat öronen. Trodde de möjligen att Putin skojade? Tydligen.

Men hans ord sammanfattar i blixtbelysning den världsbild och mentalitet som dikterar Kremls strategiska ageranden. Det handlar inte om nostalgi över Sovjetsystemets kommunistiska planekonomi och leninistiska testuggande.

Det handlar om känslan av förödmjukelse över att Ryssland förlorat sitt forna imperium och sin dominanta maktställning. Något som Putin är fast besluten att återskapa. Det är en auktoritärt och militaristiskt driven revanschism på kollisionskurs med europeiska värden som demokrati, rättsstat och fredligt, respektfullt samarbete mellan suveräna stater.

Därav dragkampen om Ukraina vi nu bevittnar. Landets djupt korrumperade och maktfullkomliga regering under president Viktor Janukovitj avslog nyligen ett fördelaktigt associationsavtal med EU efter kraftfulla ryska påtryckningar, i realiteten rena utpressningen.

EU:s strävan om östligt partnerskap med en rad tidigare Sovjetrepubliker i syfte att vidga marknader och ge incitament till byggande av demokratiska rättsordningar, uppfattas i Kreml som en direkt utmaning mot ambitionen att återsamla så mycket som möjligt av det gamla Sovjetimperiet inom ramen för vad Putin kallar en ”euroasiatisk union”.

Massdemonstrationerna i Kiev visar dock att många ukrainare inte lockas av utsikten att åter hamna under den ryska stövelklacken. När tiotusentals människor samlas kring parollen ”Vi vill leva i Europa!” finns onekligen hopp.

Frågan är bara om deras röster är starka nog för att slita Ukraina ur det ryska greppet. Det är ett drama med höga insatser och bör ses i sitt rätta sammanhang: en omgång i det nya kalla kriget som de facto pågår här och nu.

Vilka återverkningar har det för Sveriges del? Utan ett försvar att tala om längre, har vi i praktiken lämnat säkerhetspolitisk walkover i Östersjön, även detta ett område som Ryssland på ett flagrant sätt försöker muta in som del av sin intressesfär.

De omfattande ryska militärmanövrarna Zapad 2009 och 2013 i närheten av våra och övriga Östersjönationers gränser signalerar ett tydligt maktspråk. Inte konstigt att Finland och de baltiska staterna allvarligt oroas över utvecklingen. Men vi? Och vad innebär förskingringen av vår försvarsförmåga?

Forskaren Charly Salonius-Pasternak vid Utrikespolitiska institutet i Helsingfors är inte nådig i sin dom över Sverige: ”Ett land som i århundraden har bidragit till regional säkerhet har på mindre än ett halvt årtionde blivit en konsument av säkerhet” (SvD 29/11).

Ska vi vara snyltgäster på andra eller inse att verkligheten kräver eget ansvar, både för oss själva och för länderna vi delar värdegemenskap med?

Åke Hodell – maktens gisslare

Publicerad den av
Svara

SkrivitCorren. i Corren 14/11:

”Jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill lyda order, jag vill, jag vill, jag vill…” Första gången jag stötte på Åke Hodells ljud- och bilddikt General Bussig från 1964 både skrattade jag högt och blev djupt fascinerad, även som den varma försvarsvän jag är.

Det gick bara inte att värja sig mot hur Hodell gisslade soldatkulturen, gjorde löje av dess indoktrinerande konformism och fyrkantiga kommandospråk.

Demokratiska samhällen behöver intelligenta narrar som väcker oss till eftertanke och med lyhörd känslighet håller vakt vid gränserna där humanismens värden riskerar att överträdas.

Hotet från de små stegens tyranni bör aldrig underskattas, hur goda skäl än statsapparatens och våldsmonopolets herrar må anföra för frihetsinskränkande åtgärder. Som FRA-lagen exempelvis.

Åke Hodell (1919-2000) var stridsflygaren som störtade, överlevde trots att chansen bedömdes som blott en på tiotusen och återvände som avantgardistisk konstnär, anarkist och pacifist.

Likt en rödglödgad tråd genom hans verk löper antimilitarismen, maktkritiken, avskyn mot det auktoritära. 1900-talets katastrofer var hos honom ständigt närvarande, födde ett konstnärskap som i ordets bästa mening gjorde Hodell till en rebellisk särling på den svenska kulturscenen. Dessutom alltid med stråk av befriande humor.

Flygvapenmuseet i Linköping har precis öppnat en förträfflig utställning om honom. Upplev den!

Kontrollera Östersjön? Ta Gotland!

Publicerad den av
Svara

Corren.Skrivit i Corren 15/10:

Förra veckan kom färjan till Visby lastad med åtta stridsvagnar. Denna vecka anländer ytterligare sex. Summa 14 stycken. Som långtidsparkeras i ett garage. Det är första gången på ett decennium som stridsvagnar finns på Gotland.

Dock stationeras ingen personal till dem. Bortsett från hundratalet hemvärnsgubbar är Sveriges största ö rensat på försvarskapacitet. I den glada optimismen som följde på kalla krigets slut strippades Gotland på kustartilleri, luftvärn och pansar.

Att det nu skeppas över stridsvagnar skulle kunna tolkas som en förvisso lam, men ändå kvick, reaktion på Zapad 13, Rysslands militärmanöver i Östersjön under slutet av september. Om det vore så väl.

Det är svaret på Rysslands krig i Georgien 2008, något som tog det svenska politiska etablissemanget fullständigt på sängen. Trots att man kring sina sammanträdesbord bestämt att det inte skulle existera något militärt hot mot Sverige inom överskådlig framtid, kunde tydligen motsatsen bli fallet eftersom den ryska björnen helt uppenbart varken sov eller förlorat klorna.

Tänk om björnen röt till i Östersjöområdet? Kanske var det dumt att ha lämnat Gotland naket? Något tungt militärt material borde väl åtminstone kunna förvaras där för säkerhets skull…?

Men det tog alltså hela fem år innan beslutet blev verklighet. Det säger en del. Att riva ner en nations försvarsförmåga går snabbt. Att bygga upp den igen är inte gjort i en handvändning. Och då talar vi fortfarande bara om att skicka 14 stridsvagnar från fastlandet till ett gotländskt förråd. Bättre än inget, men som upprustning betraktat är det mer en gest av symbolisk karaktär.

Ryssland däremot öser in svindlande resurser i ett synnerligen ambitiöst upprustningsprogram, detta samtidigt som Kremls politik blir allt auktoritärare och aggressivare, inåt som utåt. Man måste nog vara mycket naiv för att finna något löftesrikt i en sådan kombination.

Nyligen avslutade Zapad 13 bar syn för sägen. Där samverkade Ryssland med diktaturen Vitryssland i det officiella syftet öva försvar mot religiösa och etniska oroligheter, samt terrorism. Manövern aviserades omfatta styrkor på drygt 20 000 man.

I själva verket deltog 70 000 man i avancerade offensiva operationer, som i realiteten inte var något annat än träning för anfallskrig. Om Kreml avsåg att med detta skrämma sina tidigare vasaller i Baltikum lyckades övningen över förväntan.

De baltiska staterna är Nato-medlemmar och som sådana garanterade skydd. Men det är föga värt i ett skarpt läge om Ryssland besätter den strategiska nyckelpunkten Gotland, vilket ger möjlighet att skära av allierad undsättning västerifrån och ta militär kontroll över Östersjön.

Ett Gotland som inte kan försvaras är således inte endast ett problem för oss, det undergräver även säkerheten för våra grannländer. Därför är ett starkt försvar är nödvändigt, både för att hävda vår egen integritet och för Sveriges allmänna trovärdighet som en stabiliserande säkerhetspolitisk aktör i regionen.

Vänlig lilleputt

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 9/8:

Sveriges band till USA är gamla och varma. Den transatlantiska länken etablerades tidigt. Efter den amerikanska revolutionen 1776, var vi det första landet utan inblandning i det påföljande frihetskriget som erkände den nya nationen.

Poäng till Gustav III för det framsynta diplomatiska steget! Sedan drog 1,2 miljoner svenskar iväg till Nordamerika åren 1850-1930 för att söka sig en ljusare tillvaro. 200 000 återvände med influenser och erfarenheter som gav värdefulla bidrag till Sveriges demokratisering och modernisering.

Kulturellt kom USA att påverka oss mer än någon annat land efter att Tyskland detroniserades 1945. Värsta vänstervågens uppflammande antiamerikanism under Vietnamkriget och Olof Palmes demonstrativt hårda USA-kritik skadade förvisso relationerna i 70-talets början.

Men säkerhetspolitiskt vårdades Sverige hela tiden av Vita huset som inofficiell Nato-allierad med delansvar för skyddet av Europas norra flank mot Sovjet. När det kom till kritan var också Palme mån om att hålla Sverige kvar som en pålitlig aktör i USA:s militärstrategiska sfär.

Ändå har ingen amerikansk president funnit det värt att besöka oss förrän George W Bush kom till Göteborg 2001. Men det var på grund av EU-toppmötet när Sverige var unionens ordförande. Barack Obamas visit i september får därför historiens vingslag över sig.

En president som håller bilaterala överläggningar på en svensk statsministers hemmaplan har aldrig tidigare hänt. Fast det säger väl något om Sveriges betydelse på den internationella arenan: egentligen är den ringa.

Hade Obama brytt sig om inte frihandelsavtalet mellan USA och EU legat i potten? Detta samtidigt som mötet med Reinfeldt är ett sätt att chikanera den nobbade Putin i Ryssland. Hellre en vänlig lilleputt än en stor buse, uppför er i fortsättningen!

Återstår att se vilket intryck Kreml tar.

 

Ensamma är vi svaga

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 11/6:Corren.

Skymtar vägs ände för den svenska alliansfriheten? Eller snarare allianslösheten, för att använda ett krassare och mindre skönmålande uttryck för samma gamla blågula säkerhetsdoktrin.

Insikten om att ensam inte är stark när det gäller försvaret av Sverige, tycks ju blivit allt mer spridd i takt med att verklighetens kalla realiteter trängt sig på. Främst två händelser har bidragit till en nyktrare syn under året.

Först tog ÖB Sverker Göranson bladet från munnen och talade klarspråk om vår hårt nedbantade militär. Den hade bara förmåga att i ett skarpt läge försvara Sverige i ungefär en vecka.

Och då givet förutsättningen att anfallet endast riktades mot ett begränsat mål, typ Stockholm. Resten av landet skulle alltså i ett sådant scenario tvingas att lämnas åt sitt öde.

Sedan kom avslöjandet att ryska bombplan simulerat angrepp mot svenskt territorium i påskas. Själva saknade vi beredskap att markera mot ryssarnas provokation och hävda vår integritet. Dyra JAS-plan stod fromt parkerade kvar på marken.

Istället var det pinsamt nog Natoplan från Baltikum som lyfte och gjorde jobbet att signalera närvaro i luften medan våra egna piloter firade helg.

Chock är kanske ett överdrivet ord, men dessa händelser blev ändå ett uppvaknande. Svagheten var och är besvärande. Ingen seriöst ansvarstagande politiker kan rimligen i längden acceptera att det spelas hasard med Sveriges säkerhet.

Utan fullgott skydd mot yttre hot naggas oundvikligen vår nationella självständighet i kanten. Makt måste alltid kunna mötas med motmakt, annars riskerar vi anpassning under diktat från främmande och mindre vänligt sinnade huvudstäder.

Implicit kan man också läsa in en sådan oro i försvarsberedningens betänkande som offentliggjordes häromveckan: ”Utvecklingen i Ryssland är på flera sätt bekymmersam. Det politiska klimatet är auktoritärt, landet uppträder ibland mycket aggressivt mot sina grannar och det sker nu en omfattande rysk militär upprustning”.

Därför är det knappast en slump att KD nu öppnar för en utredning om svenskt Natomedlemskap. Måhända ingen valvinnare, men kan innebära en viktig förskjutning av debatten.

Centern tycker redan likadant. FP är uttalat Natopositivt, medan Moderaterna säger ja till Nato i princip men duckar för att driva frågan av någon slags märklig hänsyn till Socialdemokraternas inre våndor.

Sveriges största parti är tyvärr fortfarande mentalt låst av gamla neutralitetsdogmer, trots att man numera villigt bejakar nära samarbete med Natoländerna.

Dock vore det konstigt om den ökande medvetenheten om vårt lands sorgliga försvarssituation, kombinerat KD:s nya ställningstagande, inte skulle få S att åtminstone börja diskutera saken.

Som Folkbladets kloka chefredaktör Widar Andersson (S) nyligen formulerade det: ”Att vara med i samma försvarsklubb som Danmark och Norge; hur farligt kan det vara?”

Däremot kan det vara väldigt farligt att i ett utsatt läge sakna allierade och stå ensam utan garantier om hjälp.

Ännu spökar neutralitetsmyten

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 3/6:Corren.

1987 besökte svenska officerare USA:s militärbas på isländska Keflavik. De fick ett hjärtligt välkommande av en tvåstjärnig amerikansk amiral. Han hyllade svenskarna som vore de Nato-allierade. Diskret påpekade någon att gästerna kom från Sverige. Amiralen ryckte på axlarna: ”Ja, jag vet. Men jag känner mig bekväm med att ni är neutrala på vår sida”.

Episoden återberättas i boken Den dolda alliansen. Sveriges hemliga Nato-förbindelser (2011), skriven SvD:s briljante säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström.

All offentlig diskussion om svensk försvars- och säkerhetspolitik borde vara omöjlig utan att ta hänsyn till detta verk, en gedigen researchad och uppgiftsspäckad tegelsten som en gång för alla pulveriserar myten om Sveriges neutralitet under kalla krigets decennier.

Genom dessa år avlöste statsministrarna Erlander, Palme, Fälldin, Ullsten och Carlsson varandra i riksdagens talarstol. Samtliga sjöng den alliansfria neutralitetens höga visa för svenska folket.

Att statsministerkören skorrade falskt som vatten visste man mycket väl både i Washington och i Moskva. Från slutet av 40-talet till Sovjetunionens upplösning i början på 90-talet samverkade svensk militär intimt med Västalliansen. I realiteten utgjorde Sverige en integrerad del av Natos försvarslinje mot Sovjetimperiet i norra Europa.

Erlander, Palme & Co gjorde helt rätt som höll vår militär på Natos sida. Något annat vore grovt tjänstefel när Sveriges överlevnad som självständig nation stod på spel. Problemet är deras svårbegripliga hyckleri och lögner inför den svenska väljarkåren.

I åratal intalades vi att tro på en neutralitetspolitik som praktiskt taget var trick med rök och speglar. Detta sätt att föra Sveriges befolkning bakom ljuset var och är förstås en fullfjädrad demokratisk skandal, särskilt som alla kalla krigets centrala aktörer visste hur landet egentligen låg – utom medborgarna som bodde i det.

Läs därför Mikael Holmströms avslöjande bok och den har mer än bara ett historiskt intresse. Neutralitetsmytens konsekvenser är fortfarande högst kännbara.

I fredags lyckades riksdagens försvarsberedning enas kring en analys som ska ligga till grund för nästa försvarsbeslut. Man har äntligen tagit intryck av Rysslands upprustning och auktoritära utveckling, vilket kanske leder till att vår egen nedbantade och försummade militär får starkare muskler.

Samtidigt betonas hur viktigt det är med tätare samverkan med Baltikum och Nato. Bra.

Ändå ignoreras det basala faktum att dagens Nato tröttnat på den svenska regeringens ensidiga solidaritetsdeklarationer, vars värde i synnerhet för de baltiska staterna är ringa utan formaliserade ömsesidiga militära förpliktelser.

Vill vi med Nato bygga gemensam säkerhet i 2000-talets Europa krävs medlemskap. Men denna logiska slutsats ryggar försvarsberedningen för och flyr istället in i ordkaskader.

Gårdagens falska neutralitetsretorik kastar ännu sin långa skugga över försvarsdebatten och gör det tydligen förtvivlat svårt för politikerna att tala klarspråk. Det är genant. Det är ett intellektuellt haveri.

Det tredje kalla kriget är här

Publicerad den av
Svara

Skrivit i Corren 2Corren.3/4:

Åren 1979-85 har betecknats som ”det andra kalla kriget”. Efter en period av avspänning i världen återgick Sovjetunionen till aggression.

Ryssarna invaderade Afghanistan, placerade ut nya kärnvapenmissiler (SS-20) i Europa och gjorde även framstötar kring Sveriges gränser. I september 1981 genomförde sovjetiska styrkor den största landstingsövningen som någonsin skett i Östersjön.

En massiv flottenhet, eskorterad av flyg, löpte ut från Baltikum, strök längs svenskt territorialvatten och verkställde en låtsad attack mot kusten i dåvarande DDR. Manövern kallades Zapad 1981. ”Zapad” betyder ”väst”.

Signalen med denna maktuppvisning kunde svårligen missförstås: det är vi, Sovjet, som behärskar Östersjön! De svenskar som inte vaknade då, fick en ny chans månaden därpå när U-137 grundstötte i känsligast möjliga militärområde i Karlskrona skärgård.

När Berlinmuren föll 1989 och Sovjet försvann blev det jubel. Ryssland ansågs ute ur leken. Sverige lade glatt ner invasionsförsvaret och satsade på små insatsstyrkor istället. Tyvärr slog demokratiseringsprocessen i Ryssland slint och Vladimir Putin gjorde entré.

Han delade inte svenska politikers syn att den evigt kramvänliga freden inträtt i Europa. Vilket man kanske borde fattat eftersom Putin deklarerade att det totalitära Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största geopolitiska katastrof.

Att det var revanschism som gällde, borde måhända även framgått med viss tydlighet för fyra år sedan när ryssarna uttryckligen hälsade oss välkomna tillbaka till 1981. En ny jättemanöver i Östersjön iscensattes, komplett med landstigningsövningar i gammal skala, inkluderat ett fingerat kärnvapenanfall mot Natolandet Polen som bonus.

Bara namnet på manövern ekade av demonstrativ symbolik: Zapad 2009.

”Historien upprepar sig aldrig men den rimmar”, sa Mark Twain. Dagens Ryssland är inte Sovjet, den militära kapaciteten är också långt från vad den har varit. Men om ambitionerna råder knappast tvivel.

Putin pumpar in enorma mängder pengar i upprustning, frossar i västfientlig retorik och har uppenbart samma strategiska dröm som redan tsartidens Kreml närde: att göra Östersjön till ett ryskt innanhav med övriga strandstater som finlandiserade vasaller.

Därför är gårdagens avslöjande i SvD så allvarligt: att ryska bombplan under påskhelgen ostört kunde övningsanfall Sverige. Vi förmådde inte ens möta ryssarnas provokation med egna JAS-plan för visa att Sverige höll garden uppe. Någon gard värd namnet har vi ju heller inte.

ÖB förklarande nyligen att Sverige enbart kan försvaras i en vecka – och en kort tid efteråt passar alltså Ryssland på att dra brallorna av oss. Vad säger det? För övrigt är det i september dags för Zapad 2013…

Sorry, men vi tycks ha vaknat upp i kalla kriget del 3. Det vore nog ingen dum idé om regeringen tog lite mer seriöst på den nationella säkerheten och försvaret igen.

Upp till bevis, Billström!

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorCorren.ren 21/3:

ÖB Sverker Göranson har lämnat sjuksängen och är åter oförskräckt i elden. I går sköt han skarpt mot migrationsminister Tobias Billström och krävde ett asylprogram för de inhemska tolkar i Afghanistan som bistått våra trupper.

När den svenska Isaf-insatsen avvecklas riskerar annars tolkarna blodig hämnd från talibanerna. ”Det är varumärket Sverige som vi hanterar i detta. Det måste finnas en grad av medmänsklighet”, dundrade ÖB.

Billströms kyligt formalistiska inställning i detta brännande ärende är väl känd. I somras gav han signaler som praktiskt taget innebar tolkarna skulle lämnas åt vargarna. Men nu har Billström knappast råd att hålla fast vid den omänskliga positionen längre.

Efter sina skandalösa uttalanden om papperslösa flyktingar har regeringschefen Reinfeldt mer eller mindre gjort grus av migrationsministerns auktoritet. ”Vägen för att återvinna förtroendet går via att han håller sig till den humana inriktning vi har på politiken och att han arbetar hårt på att återvinna sitt förtroende”, slog statsministern fast under tisdagen.

Kan då en logiskt sett i denna stund förtroendelös Tobias Billström ens vara möjlig i regeringen?

I vilket fall grep ÖB onekligen skickligt tillfället att tränga in Billström ytterligare i hörnet. Att han duckade och bollade över asylfrågan om tolkarna till försvarsministern och dennes svävande svar duger inte. Återvinn förtroendet, sa Reinfeldt. Upp till bevis!

Värnskatten är en bluff

Publicerad den av
Svara

Skrivit i CorrCorren.en 20/3:

Finansminister Göran Persson (S) drog en vals när han införde värnskatten 1995. Den skulle bidra till att stärka statsfinanserna, sades det. Den skulle bara vara tillfällig, sades det också. Bägge dessa påståenden stämde lika lite överens med verkligheten som skattens namn.

Den riktiga värnskatten infördes 80 år tidigare, då första världskriget rasade kring Sveriges gränser. Precis som nu hade försvaret försummats. Den sittande Hammarskjöldregeringen tvingades hitta på akuta lösningar för att kunna ge militären medel att värna landet. 1915 introducerades en temporär skatt för högre inkomsttagare, som gick till en särskild försvarsfond.

Göran Perssons ”värnskatt” var – och är – av väsensskild natur. Detta första stora brott mot principerna bakom skattereformen 1990-91 handlade egentligen om politisk kosmetika. S-regeringen slog fast att en tuff budgetsanering krävdes för att komma ur den dåvarande strukturkollapsen.

I syfte att få S-väljarna att svälja den beska medicinen lovade Persson rättvis fördelning av bördorna. Även ”de rika” skulle få betala ett kännbart pris. Genom att återanvända den gamla beteckningen ”värnskatt” gavs fiffigt associationer till nationellt nödläge, vilket inskärpte behovet av bred uppslutning kring Socialdemokraternas ekonomiska politik.

Men det som räddade Sveriges finanser var framför allt att vår valuta marknadsanpassades genom kronfallet 1992. När den fasta växelkursen övergavs för en flytande, blev det rena mirakelkuren för industrins konkurrenskraft.

Exporten ökade rejält och långvarigt, tillväxten sköt i höjden, ekonomin tillfriskande. Göran Perssons budgetsanering hade i det sammanhanget mindre betydelse och värnskatten ingen alls. Den bidrog snarare till att bromsa den marknadsdrivna återhämtningen något.

Perssons extraskatt på högre inkomster, som faktiskt slår till redan vid relativt måttliga lönelägen, kostar i realiteten samhället betydligt mer än vad den smakar. I dag har denna olyckliga ”tillfällighet” funnits i 18 år och inbringar knappt fem miljarder till statskassan, vilket motsvarar ungefär tre promille av hela det svenska skatteuttaget.

I gengäld bestraffar den enskilda människors strävsamhet, höjer marginalskatten till världens högsta och sänker medborgarnas ekonomiska utbyte av att förkovra sig, arbeta hårt, starta företag och göra karriär. Totalt sett skulle alla tjäna på om värnskatten försvann, eftersom dynamiken i samhällsekonomin skulle förbättras och mer resurser skapas.

Detta vet förstås finansminister Anders Borg och Moderaterna. Ändå har Alliansens ledande parti valt att behålla bedrövelsen på obestämd framtid. Borg tror nämligen att väljarna är lite dumma och inte skulle förstå förklaringen om vilken politisk bluff den perssonska värnskatten i grunden är.

Att Sveriges ekonomi skadas på kuppen spelar ingen roll. Bara inte de nya Moderaternas ljusrödblåa fördelningspolitiska image riskeras, och därmed utsikterna till fortsatt maktinnehav. Fegt? Ja. Cyniskt? Definitivt.

Gör major Björklund till försvarsminister!

Publicerad den av
Svara

Skrivit Corren.i Corren 12/2:

Det sägs att inget parti vinner något på att driva försvarsfrågor. I den moderna demokratins väljarmaximerande tidevarv fokuseras istället på sånt som kan ge säkrare utdelning i opinionen. Som skolan, sjukvården, jobben.

Dessa områden prioriteras regelmässigt högt av väljarkåren i mätningarna, och således är det där rösterna kan hämtas hem som kan ge makt och inflytande. Relativt få medborgare har någon omedelbar glädje av satsningar på militären. Betydligt tacksammare är att utlova skattepengar till annat som ligger väljarna närmare. Fred råder ju ändå.

Så länge vi levde i skuggan av det totalitära hotet från Sovjetunionen fanns tvingande incitament för politikerna att hålla garden uppe. Men nu? Varför bry sig? Detta kan låta som krasst kalkylerande, cyniskt rent av. Men är sannolikt en förklaring till att Moderaterna övergett sin traditionellt försvarsvänliga linje.

För Fredrik Reinfeldt och Anders Borg verkar Försvarsmakten mest vara en besvärande utgiftspost i budgeten. Ett särintresse bland andra, som statsministern så famöst formulerat det. Mikael Odenbergs abrupta avgång efter blott elva månader som försvarsminister i september 2007 var symptomatisk.

Han kunde enligt egen utsago ”inte längre se sig själv i spegeln” om han skulle fortsätta arbeta på Reinfeldts och Borgs snäva villkor. Exit Odenberg och därmed desarmerades den försvarspolitiska kraften i det partiet. Vilket de mjukryggade efterträdarna Sten Tolgfors och Karin Enström grundligt torde visat.

Men något hände när ÖB Sverker Göransson offentligt förklarade att Sverige bara klarade att försvara sig i en vecka mot ett begränsat mål. Uttalandet gav en handfast illustration av förfallet som fick det att tända till i folkdjupet. Spelade regeringen hasard med nationens säkerhet? Inte okej! Försvarsfrågan blev plötsligt het.

Vem värnade Sverige egentligen? Och varför ska vi årligen betala över 40 miljarder kronor till en Försvarsmakt som inte kan skydda våra gränser? Att lita på att freden kommer att vara i all evighet när ett auktoritärt och revanschistiskt Ryssland upprustar massivt håller inte heller.

Medan Karin Enström och Fredrik Reinfeldt har fortsatt att bagatellisera situationen, hörs nu andra takter från Jan Björklund i Folkpartiet. Han kräver omtänkande och återgång till ett fungerande försvar med bland annat fördubblad armé, luftvärn (som vi skamligt nog saknar) och militär närvaro på Gotland, denna strategiska punkt i Östersjön som i dag lämnats helt försvarslös.

Det kommer förstås att kosta och Björklund är beredd att höja anslagen. Tufft, men nödvändigt. Vore det inte även på sin plats med en regeringsombildning? Alliansen behöver en minister som kan återställa trovärdigheten i försvarspolitiken och vem kan vara mera lämpad än major Björklund?